Ni minns det här?

Och nu...

Den här mardrömmen?

...blev den här...

Minns ni det här då?

Men nu...

Lite takskivor i nästa vecka och sen jäklar i havet - sen är det bara målning av dörrar kvar!

Aaaahhh... Life is good!   

Dessutom tog jag med mig lite vår hem från kursen, har ni märkt det? Å lite fågelkvitter och sånt jox som hör till, tyckte det var dags nu.   

Man kan säga att det varit en maximalt laddad helg och jag kan bara konstatera att imorgon är det måndag. Men på nåt vis känns det inte speciellt betungande efter en riktigt bra helg, jag är plötsligt full av energi. Livskraften har på nåt vis rasat in i mig i samma takt som snön på taket rasade ner på backen under gårdagsnatten - pang!

Nu ska vi inte ropa hej - det kan gå över till imorron, men jag tänker passa på och njuta av den så länge den frodas.

Återkommer när jag återfår ro i kroppen så jag klarar av att sitta still - nu ska jag ta hand om disken!

...snart tapetserat färdigt på övervåningen...

Resultatet kommer på bild om ett par dagar - nu drar jag på kurs och kommer tillbaka när jag är fullärd kampanjdrivare!

Till dess - ha´re!

Inga dörrar färdiga...

Inget nytt golv...

Inga nya tapeter...

Ingenting sitter där det ska och inget nytt innertak (det ser man ju inte på bilden men jag kan garantera att där finns inget, bara trasigt gammalt vävtak)...

...för allting ligger här, i en hög en trappa ner...

Men fönsterkarmar och dörrposter är målade!!! Twice!

Hur ska det gå, hur ska det gå......???

Jag jobbar på men den förb... listan fylls bara på hela tiden!

- Byta klädsel på soffan

- Byta ut alla soffkuddsfodral

- Rama in en tavla

- Lägga golv

- Tapetsera om

- Fundera över hur att skaka fram 24 000 kronor åt att operera hundens knän eftersom AGRIA är ett skitförsäkringsbolag...

- Måla dörrfoder en gång till

- Köra barn till innebandyn

- Planera morgondagens utedag

Nu ska jag ringa Agria. Wish me luck...

... vad jag gör så kan jag meddel att hela familjen tillbringat dagen på IKEA (och hos veterinären och på Rusta).

Så just nu ägnar jag mig åt att

- Byta klädsel på soffan

- Byta ut alla soffkuddsfodral

- Rama in en tavla

- Lägga golv

- Tapetsera om

- Fundera över hur att skaka fram 24 000 kronor åt att operera hundens knän eftersom AGRIA är ett skitförsäkringsbolag...

Men jag återkommer när jag är klar, okej?

På andra sidan vägen har vi en stor, jättestoooor, kohage. I mitten av kohagen finns en kulle, lagom hög att åka pulka utför om man är sex år.

Innan jul gjorde lillfisen ett tappert försök att göra just detta, vilket jag vet med mig att jag nämnde i förbigående ungefär här... http://sajberlena.bloggplatsen.se/2009/12/19/

Nåväl. Sedan dess har det tjatats och gnatats om att han vill dit igen, då han är fullkomligt övertygad om att granarna numera är borttagna. Jag har, på ett pedagogiskt, övertygande och enträget sätt försökt att få sonen att förstå att man KAN inte gå till kullen i fem meters snö och det GÅR inte att åka pulka utför kullen nu!

Han har inte köpt mina argument.

Idag skulle han då överbevisas, varför hela familjen inklusive hund skulle ta sig över detta oändliga hav av snö, medsläpande snowracer, för att han med egna ögon skulle få upptäcka det omöjliga i hela operationen.

Nu, såhär i efterhand, kan jag inte låta bli att undra hur i hela friden vi kunde få för oss nåt så dumt!

Vi gick. Vi kröp. Vi kravlade. Vi simmade. Hunden drunknade. Henne fick jag bära hela vägen! Snön gick mig upp till halva låren och halvvägs la jag mig ner i snön och ville bara grina. "Jag oohhoorkaahahar iiihhiinte" väste jag fram mellan hårt hopbitna käkar medan jag kände hur jag sakta sjönk ner i snöhelvetet. Det var som kvicksand och jag lovar - just då, en kort stund, såg jag hela mitt liv passera revy.

Bakom mig vadade lillfisen fram och flämtade då och då "titta, ser du nu att det gick mamma, det går att gå här - glubbglubbglubb, host host - det går visst".

De andra två telningarna sa just inte så mycket alls, äldste sonen skakade mest på huvudet och såg ut som om han undrade om han var adopterad.

Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi kom fram, levande, och slängde oss raklåga i snön högst upp på Mount Kulle i Kohagen i Skruvemåla. Lillfisen satte sig på sin snowracer, man kunde nästan höra filmmusik i öronen, ni vet sån där pampig "nu-är-saken-klar-musik" med stråkar och harmonier. Han lyfte upp benen, maken gav honom en knuff och han for iväg...! En halvmeter. Sen tog det stopp.

Efter en liten stund gav han upp och ville hem. Vi samlade mod och kraft ett tag till och påbörjade expedition hemresa. Med hunden på snowracern. Jag skojar inte, hon stod på den - hela vägen hem.

Hon lär inte vilja gå ut mer förrän till midsommar. Tidigast.

Sen åt vi pizza och kollade på film.

Vi är behäftade med en kåk med väldigt liten taklutning. Nästan ingen alls, faktiskt.

Det har snöat - känns det som i alla fall - oavbrutet i ett halvår eller nåt. Mycket snö blir det på taket... Tung, blöt snö. Inte bra alls.

Maken är en tapper varelse, han har redan skottat bort det värsta en gång. Men nu måste det göras igen. Han har mobiliserat kraft ett tag, klätt på sig och givit sig ut för att se döden i vitögat. Upp på taket med skyfflar och grejer, familjens hjälte.

Själv har jag tagit en tuff match med att hitta fram till diskbänken och lyckades, om jag får säga det själv, ganska bra.

Ni hör själva, vi snackar teamwork på hög nivå här alltså! Samarbete, laganda och att hjälpa varandra. Precis som svenska skidlaget gjorde igår!
Vilken grej! Det var så fint så man blir alldeles tårögd!   

Vad som är mindre fint är ibland OS-deltagarnas sparkdräkter... Såg nån utförsåkningstävling där det plötsligt uppenbarade sig en tävlande i form av en gigantisk polkagris bakom den där lilla startpinnen! När detta hände låg maken och jag i sängen, aptrötta och totalt utflippade och allt blev ju sådär hysteriskt roligt som det kan bli då. Polkagrisen kastade sig med dödsförakt ut i backen och kommentatorn konstaterade att han i en viss kurva låg på runt 110 km/timmen. "Tur han har hjälm..." konstaterade maken torrt och jag skrattade hysteriskt i tio minuter.    

Dödsolyckan som inträffade innan tävlingarna startade är en tragisk historia, fruktansvärt hemsk på alla sätt.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera... För kan någon vänlig själ förklara för mig varför man alls utsätter sig för att lägga sig på en bräda och susa nerför i 145 km/timmen iklädd sparkdräkt och hjälm??? Sen följer en het debatt om vems fel det är... Kan möjligen kombinationen människa, 145 km/timmen, bräda och en vansinnig idé ge en hint?

Men vad begriper jag.... Nu ska jag plocka ur diskmaskinen!

Att samla ihop hela vår familj är inte helt enkelt. En utflugen 20-åring, en upptagen 13-åring och en lekfull sexåring tillsammans med två alltid upptagna, medelålders föräldrar kräver sin planering…

Men det är väldigt najs de gånger man lyckas!   

Nu förärar den utflugne oss ett sportlovsbesök till vår stora glädje! Nu handlar det om att hitta på något trevligt som ALLA, oavsett ålder, kan tänkas uppskatta…

Det blev en filmkväll med kex, ost och chips och otaliga sorters läsk. Sen var det då det där med vilken film som tilltalar alla åldrar… Valet föll på Macken, långfilmen, som ligger på en extern hårddisk nånstans här i huset.

So far so good.

Få se nu då… Vår TV är inte jätteny, om man uttrycker det hela så. Jättestor ja, men inte jätteny. I hushållet finns X antal bärbara datorer. Nu ska det alltså fnulas till en dator med rätt utgångar för inkoppling till TV:n med såna och såna ingångar och dessutom skall det sitta en sladd emellan. Febril aktivitet. DVD-spelaren har USB-kontakt men kan inte läsa formatet på filmen.

Osten, kexen och chipsen är framdukade, alla sitter i soffor och fåtöljer och väntar, följer med spänning den febrila aktivitet som råder.

En pappa och en teknisk (hahhahhaaa) son jobbar och jobbar, sonen ropar ut order och pappa springer och letar, hämtar sladdar, sorterar bort och sorterar dit.

Efter ett tag avlägsnar sig den yngre delen gäspande med instruktioner om att få bli återkallade ”när det är dags”.

Osten börjar gulna i kanterna, kexen börjar mjukna. Mamma halvligger i soffan och upprepar som ett mantra att ”kanske kunde vi istället ta ner den stora bildskärmen uppifrån, bildskärmen, uppe, den stora, hämta den, bildskärmen” men ingen tar notis om hennes välmenta råd. Hon lutar sig tillbaka och halvslumrar under tiden. Filer flyttas mellan datorer, programvaror installeras, sladdar trycks in och ur apparater.

Efter en längre tids joxande så tadaaaaa – bild på TV:n!!! Nu jäklar! Alla återsamlas, förser sig med kexhögar och fyller på sina läskglas. Men… Ljudet… Är det inte bättre med ljud som man HÖR?

Ny rokad, högtalare installeras, nytt försök – och nu, äntligen!!   

En halvtimme senare sover mamma i soffhörnet, pappa sover i fåtöljen, obevakade arvingar blandar läsk i glasen och stora sonen vet jag inte vart han tog vägen.

Jag vaknade av att lillfisen väckte mig och bad att få gå och lägga sig…

Idag konstaterade jag att vardagsrummet såg ut som en hi-techstudio med datorer, sladdar, högtalare, apparater och colaflaskor och började lördagen med att röja.

Kan inte låta bli att undra var vi fått alla miljoner sladdar ifrån och var de hållts gömda fram till nu, för jag har ingen aning om var jag ska göra av dem.

Till frukosten presenterade jag en längre needs-to-do-list som jag läste upp högt och bad sedan var och av familjemedlemmarna anmäla sig to duty. Vem ville göra vad?   

Om någon behöver tips till hur man tystar en fempersonersfamilj så man kan höra en knappnål falla så fick ni det nu. Gratis.