Utgångsläget:

Onsdag, ledig dag, ensam hemma ända till klockan två. Ingenting inplanerat mer än ett redaktionsmöte för tidningen - hemma hos mig - klockan 19.00 Guldläge.

To do-listans utformning:

Påskstäda. Tvätta. Hänga tvätt ute. Göra klar min livsbeskrivning. Fixa inköpslista. Förbereda valkampanjspresentation. Gå lång runda med hund. Rida. Fixa fika till kvällens möte.

Avprickat på to do-listan:

Fixa fika till kvällens möte.   

Sammanfattning av läget:

Dagen är slut och ingenting har blivit gjort. Mer än ett väldigt najs möte med härliga tjejer som resulterat i en välplanerad tidning.   

Djupanalys av det kapitala misslyckandet:

Saker händer kring mig som jag inte kan eller vill påverka.

Ett oplanerat  besök av goda grannar. En son som vill leka med kompis. En insändare som måste skrivas. Kommentarer till tidningsartiklar måste göras. Telefonsamtal som måste ringas. Jobbrelaterade frågor som måste besvaras. Spontantbesök av svärfar som med glädje prioriteras. Kort sagt - saker händer, saker som flyger förbi måste tas om hand. Är det inte det som kallas "lev i nuet"?

Konsekvensanalys:

Min enastående förmåga att engagera mig i spontana saker och ting istället för att målmedvetet fokusera på inplanerade to do-listor gör mitt liv roligare. Samtidigt återstår listan nästan i sin helhet. Den ger mig ångest. Det roliga förtas av uppskjutandet till morgondagen. Dessutom hamnar nöjen såsom ridning hela tiden längst ner på listan - det enda jag egentligen önskar skulle ligga högst upp.

Jag måste helt enkelt skärpa mig.   

Japp.   

Ska göra det imorgon!

Idag är det 16 år sedan vi förlovade oss! Det vet jag, för min man talade om det för mig igår... Ja, det står i min ring också, men jag kollar inte så ofta i den.

Jag blir lite förvirrad ibland eftersom vi är förlovade och gifta två gånger; vi förlovade oss 1988 och 1994 och vi gifte oss 1989 och 2000. Mycket datum blir det, lätt att blanda ihop!

Men maken har koll!   

Så idag kom jag ner till dukat frukostbord, levande ljus och nybakade frallor... Och ett vackert kort.

Lillfisen konstaterade att "pappa är ju snäll, han har gjort frukost till oss för att vi har varit så duktiga" och jag höll naturligtvis med. "Men han har nog gjort det mest för att han tycker så mycket om oss" sa jag.  "Kolla, vi har fått en blomma också" sa sonen och pekade på makens tackblomman från innebandykillarna igår vid avslutningen. "Nej, den är pappas, den fick han igår". "Ah, men nu är den nog vår för den står ju här" trodde sonen.

Gullunge. Klart blomman är till oss!   

Onsdag - ledig dag.

Oooo, så mycket att göra och så lite tid... Bäst att börja beta av to do-listan!

Jag har sagt det förr men på förekommen anledning upprepar jag det hela igen - jag är en bad, very bad parent. Japp.   

Det är nämligen så att jag inte har stenkoll alla gånger på vad mina barn tittar på på TV. Nä. Hemskt. Men sant.

Jag brukar ha koll på ungefär vilka kanaler de har på och oftast handlar det om Cartoon Network. Åtminstone när det gäller lillfisen.

För att arbeta lite med mitt kroniskt dåliga samvete för mitt urusla föräldraskap så fick jag för ett tag sedan för mig att sitta och titta på kanalen tillsammans med sonen. Notera; Cartoon Network är att betrakta som en BARNkanal. Kanske inte för de allra minsta, men dock.

Jag är fortfarande skakad. Inte chockad men lätt upprörd. Det visade sig nämligen att sonens favoritprogram är; en tecknad dokusåpa. Japp! En ANIMERAD DOKUSÅPA. Man har alltså skapat tecknade tonårskaraktärer, placerat dessa i en dokusåpa där man tävlar om X miljoner dollar. Den som presterar sämst röstas ut.

Mhm.

Så. Fruktansvärt. Uruselt. Dåligt.   

Sonen är lyrisk. Han formligen älskar detta program. Han beundrar karaktärerna. Han skrattar så tårarna rinner över den totala nonsensdialogen. Man kan (kunde, säsongen är visst över nu) gå in på hemsidan och "lära känna" de olika karaktärerna, spela dem och "snacka" med dem!!!

I min värld är de flesta dokusåpor det som kommer allra längst ner på rankinglistan över "totalt onödiga fenomen som inte fyller någon funktion i samhället what so ever" och jag kan garantera att tecknade dokusåpor hamnar ändå snäppet under.

Jag är uppvuxen på sjuttiotalet. Alltså matad med program som Mumlan, Broster Broster, Vilse i pannkakan och Ville, Valle och Victor. Vänsterindoktrinerad, politiskt hjärntvättad och skrämd halvt från vettet av alla otroligt skrämmande karaktärer som haft till uppgift att fostra mig in i dåtidens svenska standardnorm. Månne det vara en bra förklaring till ganska mycket...   

Men trots allt har jag erbjudits möjlighet till balansering genom Astrid Lindgren, Fem myror och senare Lilla Huset på Prärien.

Mina barn gillar inte Karlsson på Taket, Emil eller Pippi. De har visserligen suttit klistrade framför VHS-tapen med Fem myror men de äter hellre sina grönsaker än tvingas glo på Lilla Huset på Prärien.

Istället är de totalt försjunkna i fyrkantigt, obegripligt tecknade tvättsvampar som far runt i vardagsrummet, otroligt fula ska-nog-föreställa-ungar-av-något-slag-gubbar under benämningen Ed, Edd och Eddie och diverse annat löst vanvett som skriker, far runt som furier och som talar fullständigt obegripligt. Förutom när det gäller svordomar, då både hör och begriper man...   

Jag tror inte jag tycker det var bättre på sjuttiotalet. Men det var åtminstone inte ett magsårsframkallande projekt att sjunka ner framför Språka på Serbokroatiska eller Clownen Manne som med teckenspråk förklarade att "apan vill ha en banan". Mördande trist ja. Men lugnt och behagligt. Man kunde alltid gå runt och nynna på "en socialdemokrat, en socialdemokrat, är bara massa tjat" som man fick lära sig av Ville, Valle och Victor.

Utveckling är positivt. Jag är bara djupt oroad över den tänkbara utvecklingen av Total Drama Action...   

Wow, vem har tänt den stora, gula lampan som ihärdigt lyser rätt in genom kontorsfönstret och gör så att jag knappt ser bildskärmen? Varmt blir det också, vem som än bär ansvaret - lite hänsyn om jag får be, okej?   

Egentligen känner jag mig lite vårshoppingsugen idag, men bråket mellan mig och vågen förtar liksom den maximala glädjen på något vis... Vågen ligger i klar ledning får jag väl erkänna, men jag är rätt envis ibland och känd för att alltid vilja ha sista ordet. Kampen fortsätter. Innan den är avgjord - ingen shopping.

Öh... Det beslutet kändes väl sådär va... Omprövning.

Innan den är avgjord - shopping i liten skala!

Bra! Betydligt bättre.   

Såg ut över min sargade tomt imorse och förbannade mig själv över att jag under vintern totalt glömt bort de berömda orden "det som göms i snö..." o s v. Påskhelgen är definitivt räddad, skulle man kunna säga. Mellan- och lillfis gjorde en rundtur på åkgräsklipparen med släp och samlade ihop de värsta trästockarna som hamnat överallt, men utsikten över gräsmattan lämnade trots det en hel del övrigt att önska... Visst är det skönt med en stor tomt. I vissa lägen. Men inte i vissa.

Hunden hoppar fortfarande glatt runt på sina tre ben. Veterinären föreslog att jag skulle lägga en stege på marken och låta henne gå mellan pinnarna fram och tillbaka. Sagt och gjort. Han kanske inte räknade med att vår hund inte ser någon som helst anledning till att använda fyra ben för den typen av övningar heller. Nu börjar jag bli orolig, för hon belastar hela kroppen fel och musklerna i det uppdragna benet kommer aldrig bli normala om hon inte begriper att hon är en hund snart!

Får klura ut något bra sätt att lura henne...

Så vart det möte idag igen!

Hade sånär glömt bort det, meningen var att maken skulle gå dit, men väl hemma från jobbet slängde jag in lite fiskpinnar i ugnen, skällde lite på ouppfostrade barn (varför kan ingen jobba lite med barnens uppfostran i det här huset, måste jag göra allting själv???) och susade iväg och lämnade maken med resterna och det kaotiska köket. Diskmaskinen har en dålig dag - igen.

Kvällens möte höll på rätt länge, något jag erkänner mig ganska medskyldig till...   

Har liksom lite svårt att inte prata väldigt mycket! Men frågor som engagerar och som jag brinner för har en förmåga att elda upp mig till den milda grad så man nästan får be om ursäkt efteråt. Nästan som bakfylleångest. Tror jag. För DET har jag naturligtvis aldrig haft!   

Ringde grannen efter mötet och frågade om hon tyckte jag uppträdde alltför euforiskt. Eftersom hon är en i själ och hjärta mycket vänlig och snäll människa visste jag naturligtvis att hon skulle säga att "neeeeej, det tycker jag verkligen inte". Fniss. Man ska välja sina domare med omsorg.

Ibland kan man känna hur människor sakta ändrar sinnesstämning under möten, hur människor som från början ser nattsvarta hål börjar upptäcka broar över hålen och sakta prova om de håller genom att sätta ner en fot i taget. Brokonstruktörer är inte alltid lätt att hitta, men i vår bygd finns det ett par stycken. Sol-Anna - du är en utomordentlig sådan! *vågen*

Nu är jag trött, törstig och har huvudvärk. Jag vill fortfarande inte erkänna det högt, men kan i förtroende viska: jag SER INGENTING! Därav huvudvärken, inofficiellt alltså, officiellt måste det bero på vätskebristen.

Säng, lite blädder i Praktisk ridning av Bo Tibblin och sen tänker jag inte kliva upp förrän imorron bitti!

Aaaahhh, måndag morgon! Hääärligt - tillbaka på jobbet, pappershögar, mail och fakturor - baggis efter en helg som denna!   

Hela rabatterna är fulla med gröna pinnar som avser utveckla sig till krokusar (tror jag, jag har ingen aning om vad jag har pulat ner i myllan...), snödropparna (blomman alltså, tror jag, den är liten, vit och har gröna stjälkar och grannen sa att det var det) frodas i gräsmattan och snön lyser med sin frånvaro. Maken tvättade bilarna igår och det är nu dags att byta om till sommardäck - bara en sån sak!

Liten son skickades till skolan i fodrad regnjacka istället för täckjacka, nu hoppas vi bara att han inte förfryser sig. Är det vår så är det, frys och njut och tig sen!

Egentligen har jag inte tid att jobba, jag måste slipa klart mitt brandtal för min valkampanjsidé, men jag kanske kan ägna lite av min arbetstid att fundera på upplägget... Får kolla med chefen om det är ok. Eller inte. För, som man säger; det är enklare att be om ursäkt än be om lov!

Annars inget nytt under solen, mer än tunga grå moln då, men jag konstaterar att vi går en ganska spännande period till mötes. Både inom politiken, jobbet och familjen.

Snart är det påsk med tillhörande innebandyturnering. Jag ska inte vara med och spela, men vi har ett gediget lag i Big Team Skruvemåla i år. Make, son, kompis, broder, broders barn, broders barns kompis *vågen*. Känner att vi har vårvindarna på vår sida!   

Har under en tid nu fördjupat mig i Bo Ericssons "Lutzen 1632". Detta historiska slag berättas här ur lite andra vinklingar, vilket gör den egentligen redan uttjatade historien väl så intressant igen. Författaren ger lite input om det här med beslutskonsekvenser, ett ämne som intresserar mig gränslöst! Om man nu kan kalla det för "ämne"...? Men i alla fall!

Herman Lindqvist, som nästan fick mig att bli kär i både Axel von Fersen och Napoleon, är ju fullkomligt suverän. Men nog är det lite lärorikt med analyser av historiens viktiga beslut också, inte bara att få allt återberättat...

Nähä, pappershögarna va de ja!   

Igår var det distriktsstämma i Kalmar - i ostkakeland, Frödinge.

Trevligt, lättsamt och kul med massor av nya människor! Men det var lååångt till Frödinge...

Det är så roligt att diskutera ideér med människor som är inne på samma linje men ändå har en avvikande åsikt. I min värld måste (c) återta sin profilering med tyngdpunkt på decentralisering och landsbygdslivets förutsättningar. Centerväljare känner inte igen sig i partiet längre, jag förstår det! Det är en viktig del i valplattformen, tillsammans med skola och barnomsorg. Man måste våga satsa på skolor i mindre format - det är nämligen grunden för landsbygdslivets förutsättningar. Inga skolor, inga barnfamiljer, ingen levande landsbygd. That´s a fact.

Efter påsk ska jag presentera min idé till valkampanj och valevent i kommunen. Slipar och jobbar på mina Power Point-presentationer och min röda tråd - det är lite nervöst. Jag är fullkomligt övertygad om att man i längden vinner på att presentera sina styrkor och inte slå motståndare och konkurrenter i huvudet med en träklubba hela tiden - det är för låg nivå. Vi behöver inte anklaga våra konkurrenter för saker och ting, politiken som sådan ska bära sig själv. Jag vill driva en valkampanj där vi inte sänker oss till motståndarnas sandlådenivå.

Jag tappar respekt för företag/partier och verksamheter som ägnar sig åt att prata skit om sina konkurrenter. Då väljer jag en annan. Det har varit mitt motto under mina år som företagare - prata ALDRIG skit om dina konkurrenter. Det visar bara på dina egna svagheter.

Har du en bra produkt ska du marknadsföra den, lyfta upp den och fokusera energi på det, inget annat. Nu hoppas jag bara att fler tycker som jag, det blir svårt för mig att aktivt driva valkampanj på andra premisser... Men det är klart, det hänger väl kanske lite på hur jag genomför min presentation och önskelista. Huvvaligen!

Det har lämnats in en lista med 700 protestnamn mot flytt av biblioteket från centrum. Det är 10% av kommunens befolkning. Ändå vägrar man lyssna och säger att (C) röstfiska med populistiska förslag. Jag trodde i min enfald att folkvalda politiker sitter där de sitter för att de SKA och VILLE lyssna på oss? Ack så fel man kan ha... Men då behöver man väl inte lyssna när vi röstar heller? "Visserligen röstade alla på det partiet men vi tar makten ändå, vi begriper bättre än väljarna! Håll klaffen och dra om det inte passar..." Kan man driva en fråga på det viset kan man väl driva andra frågor på samma sätt?

Söndag idag i alla fall, en sväng till tätorten för lite mathandlande och biltankande. Maken följde med. Ibland är det så mysigt att åka och handla tillsammans utan barn, vem behöver romantik när man kan välja pålägg tillsammans i kyldisken?? Sen är det ibland ingen större skillnad på honom och barnen i och för sig, för han tjatar om kakor och bullar och munkar och godis genom hela affären, man får vara bestämd! Till slut gick jag med på en påse munkar, gissa vem som var glad som en fågel...?

Nu ska det bakas muffins, ett löfte jag avgav visst till liten son i ett vagt ögonblick. Han har inte förträngt det...  Sen häst och sen filmkväll!

Hejsvejs!

Hämtade lillfis på kalas direkt efter jobbet, alla ungarna var ute och sprang utan jackor - det var väl 18 grader i solen och alldeles ljumma vindar. Tänk vad alla människor är så himla glada nu för tiden, det är som en ny värld!

Direkt upp till hästen med nytt träns, ny grimma och ett helt nytt bett - spänningen var oliiidlig; skulle hon sluta fara runt som ett jehu eller inte... Jaaa, det skulle hon!!!

Hon brottades lite med mig först, lite bockningar, lite bakutkickar och lite brall hit o dit. Det är jobbigt med ett skarpare bett, inte alls lika enkelt som innan. Men hon coolade ner sig efter en stund och gick så fint så fint! Ja, ända till den där livsfarliga, hästätande kaninen kom skuttande över vägen förstås, för då fick vi väl en hjärtattack eller nåt! Ganska häftigt att en mastodont som en häst kan tvärvända på en tio-öring med alla fyra hovarna på en gång. Ännu häftigare att man lyckas sitta kvar när hon får sina spel... När det gäller henne får man vara beredd på allt, HELA tiden.

Nu ska det byggas upp lite muskler och jobbas upp lite kondis, hon är inte i världens trim precis efter den här vintern. Det är inte jag heller kan jag erkänna. Nackdelen med att inte ha ridhus i närheten är att man är aningen utlämnad till naturen och den har ju som bekant varit dränkt i snö i flera månader. De promenadritter som har fungerat med sporadisk intervall har inte bidragit till någon vidare form. Men nu är ridbanan i användbart skick och nu är vi på G!

Sen hem, duscha och inmundigande av kall pizza. Ett tappert försök att se på TV vilket obönhörligen ledde till lite slummer på soffan. Rycktes upp ur den slummern av lessen liten son som spelat Nintendo DS och besegrat sista bossen, glömt spara spelet och därmed gick segern förlorad... Det är inte lätt att vara liten alla gånger.

Nu tror jag att jag ska välta omkull mig lite, för jag är dödstrött. Ja, jag VET att det är extremt tidigt, men jag ska upp tidigt och åka till Ostkakeland ju!

Så, godnatt Sweden - wherever you are...