Gårdagens kanotpaddlande med efterföljande ridtur blev ingen lyckad kombination tyvärr. Nu har väl det ena med det andra intet att skaffa, men en summering av dagen är inte alltigenom positiv och upplyftande.

Vi paddlade alltså kanot tillsammans med idel goda vänner och kompisar. En hel armada gav sig iväg från Vissefjärda, paddel paddel paddel och fikapaus ett par timmar senare. Innan fikapausen hann vi gå på en kraftig grundstötning som innebar att undertecknad fick ta sig ur kanoten, balansera på slippriga stenar och knuffa loss fartyget från berget som vägrade släppa taget. Detta till tonerna av ett hysteriskt gråtande barn i vår kanot, ett lika gråtande barn i den kanot som stannat för att hjälpa oss och allt ackompanjerat av Lyckebyåns vilda fräsande.

Livet är spännande!

Ett litet stycke längre ner kom nästa vattenfall, där välte en kanot som sedan rammades av en annan! Tjoho. Vi tog det säkra före det osäkra och ömsom bar, ömsom släpade vår kanot över stock och sten till en lugnare del av vattenflödet. Vet ni vad en kanot väger? MASSOR!!!

Nåväl - det hela blev en lyckad dag med inslag av natur, lugn och harmoni, kaos och äventyr av högsta rang. Precis som jag inbillar mig att en kanotfärd bör vara!

Sedan avslutades dagen med att jag skulle rida en liten avkopplande ridtur för att gå ner i varv, och kvällen tillbringades på akutmottagningen i Kalmar efter den - förmodligen - snyggaste vurpan från hästrygg som skådats.

Full galopp framåt, sikte mellan två däck, hästen bara "nänänä", fyra hovar i marken och en volt genom luften, över hästen, ner på fötterna. Bortsett från en lätt stukning av foten kändes allt okej, så jag satt upp och fortsatte lite till men tappade plötsligt känseln i handen. Efter ett tag försvann känseln även i den andra handen och jag insåg att det var läge för en avskrittning och hemfärd.

Framåt kvällen "somnade" båda händerna och foten svullnade och yadayadayada; akutmottagning och konstaterande att jag inte höll på att sakta avlida kroppsdel för kroppsedl utan hade klämt mina stackars radialusnerver och att jag förmodligen skulle överleva men behålla obehaget ett tag. Det går över av sig själv. Stukningen i foten också.

Men nu är jag lite handikappad och måste ägna Mors dag åt filmtittande, nerbäddad i fåtöljen med täcken och kuddar i sällskap med två av tre mest värdefulla arvingar jag har.

Stackars, stackars mig!   

Men beskådar man dessa bilder kan man inte tro annat än att dagen var precis så underbar som det ser ut. Och det var den ju också, egentligen...

Hej hej, nu gör jag ett litet blixtbesök här med lägesrapport beträffande hur "landet" ligger. (Hahaaaaa - var FÅR jag allt ifrån??)  

Landet är nästan klart, ska fyllas på med mer sten bara. Stenen vi fick hem var så dödligt skitig så jag trodde vi hade fått vit sten, men det var bara lera. Alltså måste vi tvätta eländet först och det är ingen rolig historia...

Men kolla här nu då, ungefär såhär såg mina förtjusande land ut innan vi satte igång. Och nej, som sagt. Trädgårdsarbete är inte min starka sida... Så har vi slutgiltigt rett ut det med bildbevis och allt.

Mhm, ingen vacker syn, inte vacker alls. Meeeen nuuuuu....

Tadaaaaa!

Ååååhhhh, tackar tackar! *bugar djupt* Jovars, jag är rätt nöjd själv!

Som sagt, lite mer sten ska dit men vi får ta det i helgen.

Sen har vi ju en liten fontän i trädgården också, den såg ut såhär för ett tag sedan:

Inte jättekul, eller hur?

Men nu är den ganskar rolig!

Jäkla mörka bilder, kameran är som den är...

Jo, och sen har ju Mr Prince von Frog flyttat hem till oss också.

Nu ska jag inte ta åt mig så mycket ära av det här, okej okej.   

Det är maken som slitit mest hund medan jag ägnat mig åt sånt här:

Det här är vad professorerna kallar för ett "bokslut" fast i Coopkasse och inte riktigt färdigt. Men det är väl vad som pockar på min uppmärksamhet ca 12 timmar om dygnet för tillfället, därav det lite dåliga bloggandet. Kassarna lär ropa på mig några dagar till så jag hälsar på lite sporadiskt, men snart! Snart är jag fäääärdiiiiig!

Imorron blir det äventyr på hög nivå, hela familjen ska ut och paddla kanot med grannar och bekanta. En aktivitet som jag förmodligen lär återkomma till nästa gång. Om jag överlever vill säga.

Till dess - njut av dessa kreationer, skapade av Silvia på Blommorna! Hon är bara såååå duktig!

Kanotiverderci!

Om nu någon händelsevis skulle råka undra vart jag tagit vägen - nu igen - så hav förtröstan. Jag är befinner mig nergrävd bland singel och jord bara, men jag återkommer när jag är klar!

Och då! Då kanske jag t o m har bildbevis över mitt trägna slitande... Om ni vill se alltså.

På återhörande när dygnets 24 timmar räcker till även bloggande alltså.

Men är det inte så förbaskat innerligt underligt!

För ett och ett halvt år sedan mådde jag inget vidare, vilket tydligt avspeglade sig på min vikt. Jag tappade lite fotfäste i tillvaron och var blev därigenom JÄTTEsmal! Fick köpa en helt ny garderob, stackars mig...   

Inget ont som inte har något gott med sig!

Nuförtiden mår jag otroligt bra och tillvaron ter sig lyckligare än någonsin - vilket tydligt avspelgar sig på min vikt. Jag har återgått till en Barbamamma med generöst tilltagna kurvor och väldigt hårt åtsittande kläder...

Men KAN man få må bra både in- och utvärtes nån jäkla gång eller vaddå?   

Förvisso var det kanske lite VÄL bra då när det var dåligt, eftersom alla trodde jag hade fått en släng av anorexi eller närmade mig mitt yttersta. Sen fick jag ju för mig att sluta röka, vilket hastigt förändrade det hela och gjorde att jag utan vidare tungt arbete fyllde ut rynkorna i ansiktet utan dyra krämer. En del fyller läpparna med fett och rynkorna med botox, jag fyller hela ansiktet men naturligt, kan man säga.

För säkerhets skull började jag röka igen, allt för att hejda den galopperande viktökningen med sex kilo på fyra veckor, men den spurtade på med fyra kilo till av bara farten.

Alltså kan alla vara trygga med att ju fler yttre kilo jag drar på mig desto bättre mår jag inombords. Och tvärtom. Nu är ju då frågan hur lycklig jag vågar bli, för mer än 10 kilo lycklig vill jag nog inte vara faktiskt.

Kunde man få vara både lycklig och i lagom vikt eller är det förbjudet kanske?   

Får fundera på det medan jag äter en pralin eller två...

Har haft diskussioner med kompis idag och blivit lite irriterad.

Jag är ingen hönsmamma. Ingen curlingmamma, ingen ”jag lever mitt liv genom mina barn- mamma”, jag är bara en vanlig människa som fött tre barn och alltså en vanlig mamma.

Som en frekvent internetanvändare är jag ganska välinformerad om vikten av att bevaka mina barns internetanvändande. Och då pratar vi inte bara om antalet timmar framför datorn, utan främst vad barnen GÖR på internet.

Min äldsta son fyller 21 i år (själv är jag därigenom ett mirakel eftersom jag själv bara är 25, men sånt hände ju även på Jesus tid. Mirakel alltså.) och redan när han upptäckte internet hade jag koll. Inte så jag bevakade allt han skrev och chattade om men jag gjorde stickprov med jämna mellanrum. Men jag gör det inte i smyg utan är helt öppen med det. "Du får använda internet men bara så du vet - jag kollar vad du gör på nätet".

Jisses vad skit jag fick! Jag behandlar son no 2 på precis samma sätt och får fortfarande samma skit.

Vänner och bekanta och kreti och pleti i uppror – hur KUNDE jag läsa min sons inlägg på Lunastorm, hur KUNDE jag bevaka hans blogg och övriga inlägg på nätet??? Det angår väl inte mig, jag ska låta min son vara ifred! Hur har jag mage?

Det är inte svårt alls – that´s what mothers are for!

Minsann, ljöd skällsropen, har min son RÄTT till ett PRIVATLIV!

”Kiss my ass”, sa jag. ”När min son stämmer träff med Mr Childmurderer, då bryr jag mig inte om det då för det är hans ”privatliv”?”

När vi hittar min 13-årige son strimlad och kastad i Sunnaån, då skiter jag i det för det var ju hans privatliv? När han börjar supa, röka och slutar komma hem på nätterna – är det hans privatliv? Om han hittar på skit, ska jag rycka på axlarna då och säga att "det lägger jag mig inte i för det är hans privaaatliiiiiv"?

Skulle inte tro det…

Dessutom, vilket jag noga påtalat för mina arvingar, om min minderårige son har ett skriande behov av ”privatliv” är nog inte internet det optimala stället att bedriva det på. Skriv en hemlig dagbok i word och lösenordsskydda det!

Jag har naturligtvis – suck - fått den obligatoriska frågan; ”när sonen hånglar med första flickvännen, ska du hålla honom i handen då med?”

Om första flickvännen kallar sig Amanda, 15 år men visar sig heta Mr Pedofil, är 53 år och står i begrepp att hångla med min ovetande och nätkära son så – absolut ska jag det! Men inte för att hålla sonen i handen kanske, utan mer för att sakta såga mig igenom Mr Pedofils ädlare kroppsdelar med en slö kniv…

Om första flickvännen däremot verkligen ÄR en Amanda 15 år, då har jag koll på det och då vet jag att sonen kan hångla på i lugn och ro, utan min närvaro.

När mina barn fyller 18 år är de myndiga. Då avtar min rätt att lägga mig i deras liv. Men fram till den dagen är deras liv mitt ansvar. Det har noga inpräntats mig, sådana är reglerna. Det är mitt ansvar att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat för dagen.  Hittar de på jävelskap är det mitt ansvar, bär de sig illa åt ska jag skämmas för att jag inte har koll på mina ungar – men surfar de runt på nätet, skriver inlägg i forum och konverserar med okända Amandor 15 år då angår det inte mig?

Sorry – så funkar inte mina regler.

Och här, hemma hos oss, så är det faktiskt mina regler som gäller. När de flyttat hemifrån så får de upprätta precis vilka regler de vill, men fram till dess – nä.

Trots min kränkande behandling av mina barn artar de sig till ganska schyssta medborgare. Måhända måste de gå i terapi när de landar i sina livskriser, säkert kommer mycket av dessa kriser bero på mig och en urusel uppväxt. Men jag tvivlar på att det är min koll på deras internetanvändande som den dagen är den grundläggande orsaken till deras ohälsa. Då har jag nog gjort betydligt värre fel än så!

Barn mördas i Sverige av assholes de ”lär känna” på internet. Jag beklagar djupt och tror det finns föräldrar i landet som önskar att de hade haft stenkoll på deras barns ”privatliv”…

Ute skiner solen, vinden är varm och här - här sitter jag och gör projektbudget. På ett kontor. Inomhus. Genom fönstret ser jag en frodig park full med glassätande människor, liggandes på gräsmattor och sittandes på bänkar.

Hemma står en jättesäck med matjord, en jättesäck med dekorationssten och en gigantisk hög med grus för vägrenovering och väntar på att få komma till användning.

Ni hör själva - jag har hamnat fel här va? Det måste ju vara okej att åka hem nu? Hämta barnen, fixa lite käk och sen jaga ut hela familjen med spadar, räfsor och krattor! Visst är det så?

Ah, visste väl jag kunde lita på er...   

Då gör jag så!   

SOLivederci!

Sjuåringar är också underbara varelser. De är sådär lagom stora för att vara små men ändå inte mindre än att de kan vara lite större.

Men på senare tid har jag märkt att jag allt oftare utsätts för "jag testar dig -testet" och jag vet inte riktigt hur om jag ska ta det på allvar eller om min kära arvinge driver med mig...   

Exempel: häromnyligen låg familjen utslängda i soffor och fåtöljer och betraktade något förmodligen dåligt på TV och rätt som det är säger lillfisen; Mamma, tycker du mer om hunden än om mig?

Eftersom det var första gången saken kom på tal reagerade jag som man väl läst eller hört att man borde, med ett "na-tur-ligt-vis inte, jag älskar dig mestmestmest i hela världen och universum, du är min finaste sjuåring jag har!!"

Lillfis såg nöjd och belåten ut och hans självförtroende uppfiskat. Tror jag.

Något tag senare kom han ut till mig i köket där jag lagade mat. (Om värma varmkorv i vattenbad och micra korvbröd nu kan kallas laga mat, men det lät bra...!)

"Mamma, vem av dina barn tycker du om mest?"

Återigen - "Bland mina sjuåringar älskar jag dig mest, bland mina 13-åringar din bror mest och bland mina 20-åringarna din andra bror mest i hela världen".

Han såg ut att fundera lite över detta men lämnade sedan köket med hoppsasteg, nöjd och glad. Han låg fortfarande på topp, bra så!

Funderade lite och letade frenetiskt i tankarna efter vad Nanny-reglerna säger om sånthär; har jag försummat mitt barn? Känner han sig inte älskad? Är det en naturlig fas av bekräftelsebehov som behöver tillfredsställas? Har jag gjort fel? Kommer barnavårdsnämnden och hämtar honom nu?

För ett par kvällar sedan satt vi åter bänkade framför TV:n, nu med något som tydligen var värt att se åtminstone för den äldre delen av familjen. Lillfisen tröttnade och sprang fram och tillbaka framför TV:n och till slut sa jag åt honom att sätta sig ner och hålla sig lugn - jag såg inte TV:n annars.

Han tittade sorgset på mig, med stora runda blå ögon och sa;

"Betyder verkligen TV:n mer än jag mamma...?"

Tadaaa. Genomskådad.

Stor lättnad - ungen driver med mig. Helt klart - han är behäftad med samma sjuka humor som resten av familjen. Så enkelt är det.   

Hoppas jag.

Vet inte vad det är för mumlande varelser egentligen, 13-åringar, men av erfarenhet har jag lärt mig att det är bara att låta dem vara som de är och älska dem gränslöst så blir det folk av dem också så småningom.   

Min alldeles egen 13-åring mumlar lite ibland och under senare tid har jag lyckats uppfatta ordet "skolshow" bland mummelorden. Orden har inte utvecklats vidare, men jag började ana ugglor i mossen när huset invaderades av likartade, mumlande 13- och 14-åringar i olika hårlängd och ögonfärg. Dessutom hade de alla gitarrer och elbaser eller andra nyttiga föremål inom den musikaliska genren med sig. De förpassade sig ut till "replokalen" och jag antar att de spelade på instrumenten... Då och då vill säga, annars åt de godis och spelade TV-spel.   

Detta fenomen upprepades gång på gång och för det mesta har egna sonens rum belamrats med luftmadrasser och sovsäckar och övernattande musiker - alla lika trevliga och goa.

Sista helgen har det tydligen varit väldigt aktuellt med musicerandet, för det har varit ungdomsgård här nästan hela helgen. Någonstans började jag misstänka att ordet "skolshow" innebar mer än mummel, så jag frågade.

Jodå, jätteshow med två föreställningar minsann, först för skolans övriga elever och sedan - för föräldrarna! "Jahaaaja", sa jag och försökte att inte låta alltför ovetande, "till skolavslutningen då"?

"*mummel mummel* Nä *mummel mummel* på tisdag..."

Öh...

Efter lite lirkande kom det fram att killarna övade till ett framträdande för 7:ans show och att numret skulle framföras idag tisdag. Aha, okej. Skulle vi vara med och titta på? Jorå. Om vi ville så visst...

Klart vi ville! Så vi var där, vi betalade 20 spänn för hela familjen och placerade oss i en fullsatt salong, fortfarande lite ovetande om vad vi egentligen skulle få se.

Fatta att vi satt i en och en halv timme och fick se hela åk 7 framföra värsta musikshowen!! Låten som repats här hemma sista tiden var bara EN av ett antal nummer som unge herr mummelson medverkade i - vi hade ingen aning om att han skulle vara med i flera.

Så jag har faktiskt haft en väldigt väldigt trevlig kväll, helt utan längre förvarning.

Wow. Ni äger ungdomar. Ni äger!