Bakgrund:

Storson uttalar önskemål om att sammanstråla med hela family i Karlskrona city för att gå ut och äta.

Vi överlägger och beslutar oss för att tillmötesgå storsons önskemål.

En middag ute, allihop - hur svårt kan det vara? Ha! Hur svårt som helst!   

Nu börjar planerandet... Det och det och det ska göras, jag måste in till jobbet en sväng, vi måste handla inför Öland och det är 30 grader varmt; barn måste bada. Diskussioner och funderingar. Ska vi bada, handla äta? Äta, handla, bada?

Maken försöker med att vi kan äta på stranden - bra idé. Storsonen säger; nääeeeje, DET var ju inte vad HAN hade tänkt... Dum idé alltså.

För att göra en lång historia kort om vad som hände innan resan till staun gick av stapeln kan jag i förbigående nämna: kompis kom till lillfis, annan kompis kom till lillfis, första kompis gick hem, andra kompis gick hem, lillfis gick till första kompis, telefonen ringde i runda slängar 10 gånger och jag fick hybris för maken var sur för det var varmt och vi orkade inte sätta upp det nymålade fönstret.

Jag gav upp och körde till jobbet (efter ett stopp i tätortsmacken för att lämna hyrda filmer) för att sedan möta upp make och två av tre arvingar. På jobbet var det 118 grader varmt och svetten formligen rann utmed ryggraden. Fräsch som en nyponros mötte jag således upp family vid Citygross för semestershopping om åtta matkassar och bråk om tuggummiinköp ja eller nej.

Sen till badstranden där det visade sig att det bara var jag som ville bada så jag låg där och guppade på vågorna med mina medfödda simringar en stund. Njutningen förtogs lite av att resten av familjehögen satt på stranden och väntade, vill jag tillägga. Vidare färd in till storsonen och nu var alla så hungriga så vi bråkade om typ allt.   

Storsonen bor i sitt sommarpalä, bestående av en tältsäng i ett kök med två kokplattor men det funkade att kamma håret i hans badrum i alla fall. Badrummet är f ö nästan större än själva lägenheten.

Äntligen, ut och leta mat som värsta stenåldersfolk. Hade vi passerat en hund hade vi klubbat den och grillat den med tändare. Eller inte.

Alla uteserveringar var knökfulla men vi hittade ett ställe som såg ganska lugnt och behagligt ut. Restaurangen heter Touch och det var första gången vi var där. Vi kommer inte gå dit igen...

Vi satte oss på uteserveringen som var drygt halvfull. Ingen servitris kom. Efter en kvart fick vi gå in i restaurangen för att själva hämta menyerna. "Ooo, förlåt", sa tjejen. Visst, okej.

Efter ytterligare en kvart tog hon vår beställning. Vi vuxna beställde:

Sen väntade vi. I en timme. Vi fick vår dricka, tre läsk, en vatten och en öl. Sen fick vi... ingenting. Och - ingenting. Lillfisen var så hungrig så han nästan grät. Det kom nya gäster, en del fick mat och en del inte...

Till slut sa vi att "fem minuter till, sen betalar vi vår dricka och går". Då fick vi mat och en "ursäkta det dröjde". Ja, alltså, fyra av oss fick mat. Pizzan var "på väg".

Den så tjusiga toasten var två trekanter rostbröd utan rostning, en köttbit och några bitar isbergssallad som var brun i kanterna. Till detta; hårdfriterad pommes... Öh... Längst ner i botten: en skvätt typ bearnaissås. Va? Ärligt talat - det var i princip oätligt!

Mellanfisen fick en hamburgare i bröd, även den dränkt i samma sås som vi fick och pommes. Bacon? Salsa? Aioli? Nope.

Lillfisen fick - ingenting. Vi började äta och delade frikostigt med oss av våra pommes under tiden men nä - ingen pizza kom!

Nu var vi så förbannade allihop så maken (vi pratar om den lugnaste, mest tålmodiga och timida människa som finns här alltså) gick in och sa ifrån att vi ville ha pizzan i en kartong vilket vi fick, vi lämnade våra mer eller mindre halväta portioner och gick in för att betala och gå.

Tjejen visste och förstod precis vad vi tyckte för det första hon sa var att "pizzan bjuder jag på!!" och jag bestämde mig då för att inte skälla. Det hade ju ändå inte förändrat något...

DÅ berättar hon att kocken är sjuk! DÅ säger hon att hela dagen varit ett rent helsike och allt fullkomligt brakat för han ringt och sjukanmält sig klockan tre.

Men... Hallå, stopp där nu...

OM hon hade sagt när hon tog vår beställning att "tyvärr är kocken sjuk idag, men vi lagar gärna maten ändå fast den blir lite annorlunda och lite billigare, är det okej?" så hade vi kunnat bestämma oss utefter det.

Nu fick vi en mer eller mindre oätlig mat som inte stämde alls med det vi beställt, en urusel service och ingen förklaring alls förrän det var försent.

Att hon ens berättade berodde på att maken (ja, han ÄR ju så himla snäll och diplomatisk, man skulle kunna tro att han gått kurs) frågade om hon behövde ta tre djupa andetag eftersom kassaapparaten inte funkade när han skulle betala.

Jag vet inte hur många missnöjda gäster som lämnat stället under kvällen och aldrig kommer tillbaka. Jag vet bara att om de fått reda på varför det var som det var hade de kanske givit stället en chans till...

Vi tog vår pizzakartong och återvände till storsonens chatau, nästan lika hungriga som när vi gick ut. Jag smakade en bit av lillfisens pizza och höll på att storkna - de hade tappat hela saltkaret i pizzadegen. Men han åt och drack vatten, hungrig som han var.

På väg hem stannade vi vid McDonalds! Där blev vi irriterade för att vi fick vänta i fyra minuter på chickenbitsen, men det gick över när vi alla tittade på varandra och började gapskratta!

Att gå på restaurang med Dysfunktionella Familjen är ingen billig historia!

Fick ett SMS av storsonen att han nu ätit upp resterna av pizzan och svalt ner den med en och en halv liter vatten...

Men han sa att ölen på restaurangen var god!   

Så - nu har jag kittat och målat om ETT av etthundrasjuttiofjorton fönster på övervåningen!   Bara resten kvar alltså...

Efter en och en halv veckas semester börjar jag känna det där lilla gnaget av "vad ska hittas på idag då" och ett litet litet uns av tristess. Allt man gör är ju hela tiden nyttiga saker, inte roliga.

Igår ägnade jag dagen åt att storstäda hela undervåningen; hela kittet! Dammning, mattbank och moppskurande. Tvätt av sofföverdrag och soffkuddar. Oh vad jag är duktig!!

Mellanfisen är i Kälmää med flickvännen (!) och "hänger". Jojo, nu börjar det bli så dags!

För att slippa ta tag i städninge på övervåningen och för att slippa mitt dåliga samvete över den utblivna jordgubbsplockningen ska jag nu mobilisera lite mod och ta mig till biblioteket i tätorten och återlämna en hög böcker. Det har förekommit viss ensidig korrespondens från det hållet med - i mitt tycke - ganska otrevliga brev som uppmanar mig att återlämna lånade böcker för "många vill låna". Jajajaaaa, jag skaaaaa! De har ingen som helst respekt för att jag har semester och inte hunnit läsa ut den sista boken än! Men nu är jag färdig så ni ska få era jäkla böcker, okej???   

Himla tjat, det är alltid samma sak! De ska vara glada att jag är som jag är, jag finansierar ju hela kulturutbudet i kommunen med alla böter de får in på mig.

Sen ska jag köra förbi systämet också och inhandla drinkingredienser. Ska prova lite nya, blåa drinkar med grannfrun tänkte jag! Återkommer med drinkrecension när provningen är klar.

Nu - biblan. (Spykersaabvroom)

Ibland blir jag galen på alla böcker, föreläsningar och uppmaningar överallt som hela tiden går ut på att bli någon annan som är bättre än man redan är!

Att utvecklas är bra, att växa som människa är toppen men hallå - varför kan man aldrig någonsin få lära sig att man duger som man är? Varför ska man hela tiden lära sig att bli en undermänniska, förverkliga sig själv, bli en perfekt mamma och en utomordentlig partner i ett odödligt förhållande? Och detta sedan i ett perfekt hem, med perfekt trädgård och göra en spikrak yrkeskarriär.  Denna jakt på att driva sig själv bortom nästa krök, bortom nästa kurva istället för att köra i lugnt och skönt tempo och lära sig att gilla sig själv och uppskatta det man har här och nu.

Jag vill inte veta hur mycket jag kan utvecklas genom att tänka på sätt som diverse gurus inbillar sig passar för mig. Jag vill veta hur jag ska lära mig att acceptera mig själv som jag är och tro på mig själv här och nu! Jag vill veta hur jag ska inse mitt värde, trots några kilos övervikt och stor näsa, trots fallenheten åt lättja och trots att jag ibland är en bad parent och matar mina barn med onyttig mat.

I min naiva världsbild är det människor som lär sig just det som mår allra bäst, inte de som hela tiden försöker bli något de läst om i "förverkliga-dig-själv"-böcker.

Någonstans känns det som om det är skämmigt att få vara nöjd med det man har och den man är, man får liksom inte luta sig tillbaka utan att förklara varför man inte är bättre. Det är ett stort mått högmod att tro att man är okej. Men om man nu plöjer alla böcker och lyssnar på alla goda råd om hur att bli bättre, sundare och vackrare - kommer man någonsin till en punkt där man FÅR säga: Nu är jag nöjd! Jag är BRA! Jag är nöjd?

Nä, då ska man väl gå nästa kurs. "Lär dig ödmjukhet" och "Jantelagen, 180 poäng men tro inte du är något bara för att du kom in!".

Suck. Nu tänker jag gilla mig själv som jag är.

En sån dag har jag...

Jahapp! De va de!

20 års malande, tjatande, bönande och vädjande: "kaaaan vi inte åka till Leeegolaaand, snälla, kan vi inte det, en gång, bara en enda gång, snäääälla".

Som alla snälla mammor har jag lyssnat med ett halvt öra och förmodligen sagt att jorå, visst, kanske det, nån gång...

Med sju år mellan varje barn kan man ju snabbt räkna ut att där den ena vuxit upp, blivit vuxen och slutat tjata har nästa tagit vid.

Nu har vi varit där! Nja, inte den äldsta sonen då, han som tjatat sedan tvåårsåldern, han få ta sig dit med sina egna barn en dag. Det tåget har liksom gått på något vis. Å andra sidan har han varit på Lallandia - DET har inte vi!

Vi körde till Danmark. Det var inga problem, där har vi varit förr. So far so good. Sen skulle vi till Vandel Bed & Breakfast. Där hade vi inte varit förr, så det blev naturligtvis problem. Vi snackar ju om oss här, varför skulle något vara enkelt? Vi körde runt i en och en halv timme och letade efter det ställe som enligt kartan skulle ligga där det inte låg. Vet inte hur många gånger vi hamnade i Vejle, fast hela tiden från olika håll!? Nåja. Vi kom fram. Visserligen inte förrän klockan åtta istället för sex, men man får va gla att vi inte hamnade i Berlin eller nåt annat spännande!

Vi fick ett stort, rent och snyggt tillika mögelldoftande rum och en egen hylla i kylskåpet på övernattningsstället. Vandels Bed & Breakfast drivs av ett isländskt par som flyttat till Danmark och jag insåg redan när vi bokade i april att vi nog skulle få lite bekymmer med att förstå varandra. Så för säkerhets skull hade jag printat ut precis varenda papper, karta och info som fanns om stället, Danmark, Sverige och Legoland så att alla eventuella språkförbistringar skulle kunna överbryggas. Nu var det inga problem, de pratade en otroligt lättförståelig danska vilket får mig att inse att två bekymmer blir ett fast mindre!

Sen handlade vi massa vin och grejer i en affär och sen somnade vi till ljudet av Morden i Midsummer på TV. Vi vaknade till ljuden av BikerMice dubbat på danska vilket fascinerade lillfisen något makalöst!

Legoland då ja... Tja! Helt okej. Maken, jag och mellanfisen nämnde orden "aningen överreklamerat" ungefär i mun på varandra medan lillfisen var upp över öronen förtjust.

Djupt fascinerande att se ministäderna och alla byggnader de byggt upp av Lego men faktum är att som miniland betraktat är Madurodam i Holland några strå vassare. Fast just det - det är ju inte byggt av Lego...

Åkatraktionerna var helt okej, fast Liseberg är bättre. Grejen med Legoland är att även sådana är anpassade för lite yngre barn varför det passar hela familjen även om man har småbarn med sig. De kan åka det mesta.

Många har sagt att det är så fruk-tan-svärt dyyyyrt att äta och så, men vi tyckte nog inte att det var värre än på andra liknande ställen. Maken och jag åt på ett Grillhouse, fick en JÄTTEmiddag för 87 SEK/person + dricka och det var så mycket mat så vi knappt orkade få i oss allt. Smålänning som man är offrade man sig naturligtvis, men hälften hade räckt för att överleva dagen.

På Ölands djurpark får man två kokta korvar med pommes eller köttbullar med mos och pyntar åttio spänn - det är inte ens mellanmål! (Ölands djurpark är nog det mest svindyra matställe jag någonsin varit på! Dit rekommenderar jag ALLA att ta med sig egen mat!)

Något som vi upplevde som väldigt positivt på Legoland var all personal! De var supertrevliga överallt, man fick ögonkontakt och alla log och var vänliga. Det är inte alltid man känner så när man hoppar på en karusell vars knappar trycks på av en uttråkad sommarjobbare på Liseberg eller Gröna Lund. Legoland har lärt sig det där, överallt lika trevliga människor!

(Fast det är klart, killen som jobbade på macken där vi stannade på väg till Vandel är ett undantag. Han som såg ut som om han ville döda mig för att jag påpekade att kaffeautomaten inte funkade. Den där killen som slet ut sumphållaren, kastade in den igen så jag trodde den skulle gå sönder. Grejen var att det inte hjälpte, den funkade fortfarande inte så jag fick säga till igen. Nu trodde jag han skulle sparka på mig och som jag sa till maken när vi kom ut "Ibland är jag såååå otroligt stolt över mig själv att jag KAN hålla klaffen!!!" Fast det var nära, nära NÄRA att jag bett honom flyga å fara och maken såg väldigt orolig ut ett tag och verkade beredd att dra mig därifrån.)   

Nåväl. Summa summarum; Legoland. Det var trevligt, det var fint, det var kul. Nu har vi varit där, men vi kommer inte åka dit igen. Våra barn är helt enkelt för stora!

Å, en sak till! Legoshopen. Massor av lego. Men det mesta får man betydligt billigare i Sverige, i rätt affärer.

Vet inte hur det är hos er, men hos oss i vår familj är den enklaste sak i världen fullkomligt omöjlig att genomföra på ett normalt sätt!

Igår skulle hela family gå och beskåda makens och min stora favvo, Lasse Tennander. Alla tre arvingarna och vi.

Mot alla odds lyckades vi komma iväg i TID, vi stod bland de första i kön och hamnade således inte bland alla de som fick vända och gå hem för att det blev fullt. So far, so good!

Vi kom in, vi fick perfekta platser och redan där borde jag anat ugglor i mossen. Det var helt enkelt för bra för att vara sant!

Arrangörerna, gruppen Visministeriet, började och de är bara sååå duktiga! Innan de ens hunnit färdigt meddelade maken att han nog fått värmeslag efter en dag på golfbanan och höll på att tuppa av. Alltså var han tvungen att avlägsna sig hem till storsonens lägenhet och gå och lägga sig... Öh, okej. Han fick väl gå då...

Nu började lillfisen vrida och vända och för att hålla honom på mattan fick han spela spel på min mobil. Mellanfisen utstrålade lika mycket engagemang och entusiasm som en död gråsten och jag kände mig mer och mer stressad över deras uppförande.

Lasse Tennander kom, han sjöng och han segrade! Men i pausen insåg jag det omöjliga i situationen och med gråten i halsen försökte jag ringa maken för att vi skulle åka hem. Han svarade inte. Förmodligen hade han väl svimmat på väg till sonens lägenhet, tänkte jag och det vore väl typiskt! Måste han tuppa av just IKVÄLL????

Jag tog en arvinge under vardera arm och marscherade ut men lämnade kvar den äldste som deklarerade att detta var bland det bästa han sett! Grattis - lite kulturbildning har landat hos en av tre, det är bättre än ingenting!

Nåväl, utanför porten stötte jag ihop med maken som mådde lite bättre så han förbarmade sig över sina två små och jag kunde återvända in och avnjuta andra halvlek.

Det var så jävla braaaaaa!!!!

När det var slut sprang vi dessutom ihop med storsonens gamla dagmamma som vi inte träffat på flera år, det blev liksom pricken över I på något vis. Hon blev lika glad som vi och upprepade gång efter annan hur gullig och underbar storsonen var när han var liten. Det var hon också, gullig och underbar!

På vägen hem var jag helt lyrisk över kvällens uppträde medan maken var lite mindre lyrisk över att ha pyntat 100 spänn för två korvar med pommes till barnen i Klockstapelgrillen. Jag höll med, det var svindyrt.

Att vi betalat 150 spänn biljetter till alla familjemedlemmar som inte ens såg Tennander ville jag inte dra upp...

Saker som är så enkelt för andra blir så konstigt hos oss. När vi träffades, maken och jag, snurrade Tennander på skivtallriken hela nätterna igenom. Undrar om det måhända är hans fel...?   

Men trots allt väcks lite nostalgikärlek när man flyttas 22 år bak i tiden.  Till maken alltså...  

Haha, har kollat igenom mina senaste inlägg och inser att värmen slår sig på både tangentbord och tankebanor - störande upprepningar och osammanhängande inlägg är tydligen några av konsekvenserna! Jaja, det är som det är och får va så...

Men i alla fall.

Hela familjen lever och har hälsan och ingen har - vad jag har märkt - utvecklat vampyrtänder eller vingar, alltså har någon fladdermus inte bitit oss än. Visserligen har vi inte heller hittat den lille gynnaren, men eftersom han inte ger sig tillkänna låtsas vi helt enkelt att han inte finns! Brabra.

Dagarna har varit fullspäckade med sol och bad som för alla andra, lite party i goda vänners sällskap har vi lyckats åstadkomma och idag är det en sån där "göra ingenting-dag" på schemat. Maken är på golfbanan och jag tänkte vika tvätt, men annars är det lugna gatan. Ikväll, däremot, är det Lasse Tennander som lockar med visafton och hela familjen ska stå först i biljettkön. Det har jag bestämt.

Det mer djupsinniga filosoferandet för närvarande handlar om hur det kommer sig att tvättstugan är full av tvätt trots att man i princip inte använder några kläder och varför FI eldade upp 100 000 kronor?! Jag menar, får jag högre lön nu då? Jag är visserligen nöjd med min egenhändigt förhandlade lön, men jag är ju uppenbarligen förtryckt och eftersatt och har dessutom inte förmåga att löneförhandla om jag ska tro på vad som sägs om verkligheten. Men ärligt talat, det finns människor som tvingas gå till kyrkan för att få hjälp med mat åt sina barn. Hade det inte varit bättre att ge dem ett bidrag...?

Det är inte bra att kvinnor och män har olika lön för lika arbete. Det är fullkomligt vansinne. Men något som är ännu värre än det är att man eldar upp pengar framför ögonen på folk som inte har någon lön alls!

Littorin ja... Jag orkar för tillfället inte utveckla mina åsikter om sexköpslagen, jag väljer den enkla vägen; sexköp är enligt lag förbjudet och det är osedvanligt klantigt att som framstående politiker i ledande position begå lagbrott, vad det än gäller. Nu säger jag inte att han HAR köpt sex för jag var inte med och vet inte om det är sant, men rent generellt - OM det nu är så är det ju lika klantigt att beskylla massmedia för att ha drivit häxjakt på ens barn när det visar sig att det inte är sant. För det blir tsunamieffekt, massmedia backar och kommer tillbaka med ännu större kraft!

Jag väljer också att småle lite grann åt Maria Wetterstrands kommentar att ingen är dömd förrän den är dömd. Bra, insiktsfullt och intelligent uttalat! *fniss*

Annars är jag i det läget att jag faktiskt skiter fullständigt i både Littorin, horor och sexköp, det är för varmt för att bry sig.

Tacka vet jag Stenebos bok "Sanningen om IKEA", den bok som för tillfället surrar i mina öron uppläst av Reine Brynolfsson.

Ni som inte läst den men är intresserade av fenomenet makt, företagsekonomi och manipulation av en hel värld - gör det! Det är ingen hatbok av en missförstådd f d IKEA-chef, det är en nyanserad välbalanserad kritik och hyllning till företaget och dess organisation. Alla som tycker Ingvar Kamprad är som en borkommen mysfarbror - det gör man för att han vill att vi ska göra det. Strategi!

Nu orkar jag inte tänka mer för tillfället, på återhörande!

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här... Med makens långa ben kanske. Som kom älgande förbi mig där jag stod och skurade golv. I full galopp kom han, svischade förbi dörröppningen där jag stod och vidare in i tvättstugan. Det gick så snabbt så jag bara noterade det som en mycket hastig rörelse i ögonvrån.

Jag skurade och skurade, fullt inbegripen i mitt lyssnande på en bra bok genom MP3-spelarens hörlurar och gjorde en sån där vansinnig reflektion; "jaha, där kom lilleman springande..." När jag tänkte tanken en gång till slog det mig att det var ju konstigt, för vad gjorde han uppe klockan ett på natten och dessutom inrusande i tvättstugan...? Jag vaknade liksom till och gick ut i tvättstugan jag också. Det var inte lilleman, det var Maken. Han stod och stirrade på mig med runda, skräckslagna ögon och såg mer eller mindre chockad ut.

Ja, naturligtvis frågade jag vad han höll på med?

- F-f-f-fladd... f-fladdermus i huset...

Han smög sig mot köksdörren och tittade in, stängde hastigt dörren och vände sig mot mig.

- Fladdermus i huset. Vad gör vi???

Min smarta lösning att han skulle hämta ett tennisracket dissade han direkt och smög sig sedan in, babystep by babystep.

- Jamen de är ju inte FARLIGA, sa jag, de bits inte! (Ärligt talat - jag har inte den blekaste aning om ifall det är sant, men jag kände att det var det bästa att säga just då).

Sen blev det Fläddermousehunt! Mellanfis, Make och jag har letat igenom HELA huset, varv på varv. Hittar vi någon fläddermouse?

Nope.

- Jag vill inte sova däruppe inatt, säger maken nu eftersom han är övertygad om att den lilla sötnosen flög upp på övervåningen.

- Såså, du är ju en stor stark karl, du behöver inte vara rädd, försökte jag.

- Finns bara en sak som är värre än att ha en fladdermus i huset, sa maken dystert. Nämligen att inte hitta den...

Nu ska jag gå och lägga mig och hålla honom i handen. Hörs vi inte igen har mr Flad der Mus ätit upp oss!   

Aaaahhh, vi kom till Öland i alla fall... En dag senare men ändå! Och allt funkade smärtfritt? Onej, onej... Men det var det väl ingen som trodde heller.

Vi kom iväg som vi skulle, so far so good. Vi passerade Ölandsbron och mitt hjärta började klappa lite snabbare - som när man återser en stark kärlek efter en lång tids separation. Sen skulle vi bada och vi började med Talluddens camping. Inte en chans att hitta parkeringsplats, man kunde inte klämma in ett framdäck ens! Okej, inga problem, vi fortsätter till nästa. Där cirkulerade vi runt runt en längre stund men nope - ingenstans att ställa bilen om man inte ville promenera flera kilometer i 35 graders värme. Och det ville vi inte.

"Ska vi prova andra sidan?" frågade jag. "Det brukar vara mindre folk där."

Sagt och gjort, vi blåste rätt över ön och för att göra en lång historia kort körde vi runt i en timme utan att hitta något vettigt badställe... Oljelampan började lysa, bensinmätaren närma sig röda markeringar. När lillfisen började gråta i baksätet för att han vill ju baaadaaaa, storfisen suckande frågade vad det var för speciellt med Öland - vägar genom skogar och byar kunde vi ju se hemma, och mellanfisen var den enda som höll sig på mattan körde vi över ön igen och hamnade slutligen på Haga Park. En camping som jag faktiskt har missat på södra Öland, och jag fattar inte hur jag kunnat göra det!

Sen tillbringade vi dagen guppande på vågorna i det absolut mest underbara vatten jag varit med om. Det var fullkomligt underbart och alla var goa och glada och jag kände mig så otroligt rik! Jag menar, kan man känna annorlunda när alla arvingar tillsammans med maken och mig far runt som valrossar i vattnet i flera timmar och allihop samtidigt! Det är inte ofta vi lyckas sy ihop den konstallationen men desto mer värdefullt när det väl händer.

Så mycket kärlek på en och samma gång...   

Jag är beroende av Öland. Det är något magiskt över den ön och jag har tillbringat sommarperioder där varenda sommar sedan jag var 13 år. Något hemskt, fruktansvärt år var vi bara där en enda gång, över dagen, och sen mådde jag dåligt hela hösten.

Det är dofterna, ljuset, atmosfären, vattnet, stränderna - allt! Nu för tiden handlar det om matställena, ljuset, konstgallerier, hantverksateljéer och allt det där. Förr handlade det om fest, kompisar, sol och bad. Fokus har liksom flyttats i takt med åldern.

Snart ska vi dit igen, till vår hyrda favoritstuga och jag längtar som en tok. Ölandstok.