Jag vet inte om jag råkat nämna det nångång, sådär i förbifarten, men jag är lite trött på att vi aldrig kommer till läge "renovera badrum". Att vi inte hamnar i den startgropen beror på att det är en miljooooon rör och väggar och grejer som måste till för att få det som det ska vara och det finns två miljooooner grejer som är mer akuta. Dessutom vill ju ingen VVS-nisse komma och ens byta grej på vattengrejen, så ni kan ju tänka er hur en badrumsrenovering skulle gå...

Men i alla fall.

Lite trist är det i alla fall att behöva ha en toalett som ser ut såhär:

Utrivna badkar lämnar fula spår...

Vägg efter utrivet skåp... Deprimerande, klart deprimerande...  

Vi har haft ett draper i uppsatt för den här trista miljön en längre tid men nu orkade jag plötsligt inte se draperiet heller.

Jag vaknade helt enkelt och tänkte att "nä, nu vill jag inte ha det sådär längre" och sen satte  jag fart. 

Nu har jag inte den bästa toaletten, den är egentligen inte ens bättre men faktum är att - den är mer okej!

Det stora hålet efter badkaret blev nu såhär;

Å hörnet, där skåpet har stått en gång, ser nu ut såhär;

Tja, det är väl så nära man kan komma att förvandla ett badrum i vilket man vill kräkas till ett badrum där man bara mål lite lätt illa...

Är inte helt nöjd. Ska fila lite till med "dölja äckliga väggar efter gammalt badkars-draperiet", kanske ska jag hänga det helt rakt istället. Får se.

Men nu vet ni vad jag har joxat med hela helgen i alla fall. Och en tur till Ikea fick det bli också, stackars mig... ;)

Det där med energi och inspiration är lite som med VVS-nissar - man vet aldrig när de kommer! Skillnaden är möjligtvis att man nästan alltid kan vara säker på ATT de kommer vilket man inte alltid kan när det gäller rörmokare... Oftast brukar det handla om att sitta ner och vänta och poff! så känner man plötsligt för att göra det och det och det. On. Off. On. Off.

Fast i mitt fall går det tyvärr gärna över lika fort. Det betyder att när jag målat en halv vägg så lever vi ibland med en halvt målad vägg ganska länge. Jag måste nämligen vänta ett tag på att få inspiration till den andra halvan.

Idag har jag haft både inspiration och energi. Typiskt On. Det bara kom, pang plötsligt så jag rev ut hela badrummet (det där badrummet jag förbannar att jag inte har) och började greja.

Jag kom nämligen på att medan vi går här och väntar på miljonvinsten från Postkodlotteriet så kan vi ju åtminstone, med ganska små medel, få till en toalett som inte nödvändigtvis framkallar kräkreflexer så fort man öppnar dörren. Medan väggfärgen torkat har jag fixat till ett litet skåp som jag ska ha i badrummet. Det har varit ett helt års-projekt, jäkla skåp, men varje gång jag skulle greja med det så har energin slagit på off igen. Alltså passade jag på idag när den var On.

Maken har byggt vildsvinsstaket, klätt på bilarna vinterdäck (fast bara sin egen märkte jag nu?!) och svärmor har städat återvinningsstationen. Nej, inte den i byn alltså, utan den här utanför vår köksdörr. Sen har hon dammat adventsprylarna och dammsugit källaren.

Jösses - fattar ni vilken energi som florerat i detta hus denna underbara lördag?

Tyvärr räckte inte tiden till allt, exempelvis har jag glömt att laga mat. För min del löste jag det med en påse ostbågar och de andra... Tja, de åt ju igår! Man kan ju inte få allt.   

Hämma! Efter en nätt arbetsdag om ca 14 timmar susade vi hem, Spykersaaben och jag i becksvarta natten och var ganska nöjda med oss själva.

Åtminstone jag.

Dammbevuxna pappershögar är numera snyggt insorterade i bokstavsordning i arkivkartonger, skrivbordsskivan åter synlig och jag har verk-lig-en slagit på stort; jag både dammsög och dammade mitt lilla kontor! Jappjapp, det är sant!

Nu är jag nästan ifatt med det mesta på jobbet faktiskt... En ganska ovanlig men skön känsla, så ovanlig att man minns den länge.   

Väl hemma så åt jag middag (ja vaddå, vem säger att man inte kan äta potatis och kalops klockan kvart i tolv på natten??) och sorterade kommande aktiviteter, skrev in dem i almanackan och försökte hitta struktur på hemmafronten. Inte helt lätt men jag tycker jag lyckades ganska bra ändå!

Nu håller vi bara tummarna för att ingenting oförutsett inträffar såsom sjuka barn, trasig bil eller nedbrunnet hus så kanske jag t o m hinner få lite framförhållning i tillvaron också. Så pass mycket att jag åtminstone vet vad det är för dag när jag vaknar, har haft dålig koll på det sista tiden... Missade nåt läkarbesök förra veckan upptäckte jag idag, bokade in en tid hos frissan samtidigt som jag hade bokat annat (notering till morgondagens to do lista; boka av frissan), och lade in om ledighet på en dag nästa vecka som jag inte behöver vara ledig på.

Nu ska jag sova och jag tänker inte sluta med det förrän jag vaknar!

Nån som sett min VVS-nisse förresten? Nähä. Nä, inte jag heller...    

En VVS-nisse skulle komma till oss på "måndag eller tisdag".

Kom det någon?

Nä.

Och precis som alla andra i behov av hantverkare som aldrig dyker upp suckar jag och konstaterar att "så jä´la tyyyyypist asså".

Faktum är att redan när tidsangivelsen gavs kände jag att hm, den som lever får se...

Eftersom jag jobbar i hantverkarbranschen ser jag saken lite från andra sidan. Visst är jag helt med på att saker händer, folk blir sjuka, ett jobb innan tar längre tid än planerat och yadayada. Större byggprojekt är inte alltid enkelt när många entreprenörer är inblandade och en måste vara färdig innan nästa kan göra sitt. Grejen är att det fattar ALLA - bara de får VETA att det blir försenat, framflyttat eller omändrat. Att vänta på en elektriker, murare eller snickare som aldrig kommer är så    frustrerande så man blir galen! "Ring kunden och tala om" säger jag till min chef och faktum är att han är ganska bra på det. Oftast.

Samma sak om vi blir ombedda att räkna på jobb, får en förfrågan eller märker att jobbet drar iväg till större projekt än vad som förutsagts. Istället för att bara låta bli att höra av sig - tala om att "vi kan inte ta det här jobbet just nu, men tack ändå".

Hur svårt kan det vara?

Nu börjar det sippra ut vatten under pannan hemma hos oss.

Var fan är rörnissen???

Tonåringar är som tonåringar är - det vi ju alla som varit där själva eller är innehavare av en.

De är lite glömska, lite förvirrade, lite aggressiva, lite ömsinta, lite älskvärda och har stora fötter. Åtminstone killarna. För det mesta.

Men de är allt som oftast också väldigt, väldigt underbara. Gulliga på nåt vis. För det mesta.

Sen finns det undantag, det gör det bland vuxna också. Det finns massor av vuxna som inte tar ansvar, som beter sig som idioter och som inte går att ha i möblerade rum. Jag har träffat flera stycken! Det betyder inte att jag förutsätter att alla vuxna är sådana, eller hur?

Men lite sur blir jag när vissa i vuxenvärlden förutsätter att ungdomar inte tar ansvar, att de ljuger, smiter undan och bara jävlas.

Om en unge i åttonde klass inte lämnar in sin läxa behöver det inte vara så att han eller hon säger "jag glömde den hemma" för att dölja att de inte gjort den. Det kan faktiskt vara så att de i morgonbrådskan sprang ifrån den hemma på öppna spisen. Det är inte alltid ett svepskäl för att de "bara vill få mer tid på sig att göra den klar". Läxan kan ha legat färdig och renskriven sedan exempelvis i söndags...

Bara så ni vet, högstadielärare. Ni som inte redan visste det alltså...

Dra inte alla ungar över en kam och döm inte genom att anklaga ungarna för sånt som inte stämmer, stäng inte öronen oavsett hur väl de försöker förklara bara för att "ni vet nog hur det är".

Nästa gång skiter de kanske i att både göra och ta med läxan eftersom de ändå inte blir trodda.

Det är lika frustrerande för ungdomar att inte bli trodda som det är för vuxna. Bergis!

Men alltså, hörrni!

Har suttit och ögnat igenom lite gamla inlägg här nu och kom igen - varför är det ingen som talar om att min blogg blivit den mest deprimerande läsning som går att hitta på hela nätet???

Jösses...

Idag hörde jag en intervju med Anneli Pompe, hon som numera har världrekordet i fridykning och dök 126 meter rätt ner i Röda Havet med en mun luft och en tyngd i ena handen. Sen simmade hon upp igen och var världmästare.   

Tycker det lät kul - funderar på att prova det. Tror ni man kan öva i en skogsgöl?

Vi fick studsa upp mitt i natten, måndag till äran, för någons bil skulle lämnas på verkstad. Även Spykersaabar kan bli sjuka, åtminstone påstår ju besiktningsgubbarna det.

Men för att få ihop en sådan lämning krävs planering och organisation. Vi lyckades fakiskt ganska bra genom att:

Åka i två bilar till tätorten, lämna min bil på verkstaden, samåka i makens bil till jobbet, köra till hans jobb först, jag tog över bilen och åkte till mitt jobb, jobbade som en gnu, åkte tillbaka till makens jobb, samåka tillbaka till tätorten, maken stannade kvar för att rodda mellansonens innebandyträning och medverka vid en domarutbildning, jag dumpades vid min bil och körde för att hämta lillfis hos kompis, stannade vid affären för att eventuellt tigga till mig några plastburkar, brassade hem för att - förhoppningsvis - möta upp en VVS-are som ska fixa med pannan/tryckärl/hydrofor/obefintligt vattentryck.

Allt gick jättebra, bortsett från att VVS-aren inte var här. Men han SA faktiskt att han kommer måndag eller tisdag så jag ska inte tjura än.

Bra gjort va!

Fast detta var egentligen bara övning, bilen är inte lagad än. De har bara haft den inne för bedömning och prissättning. Jag tror det blir ganska maffigt, det var så mycket så han hade inte ens hunnit räkna på det när vi ringde och kollade... "Jag ringer imorrn" sa han, verkstadskillen. "Men det är lite mer än de såg på besiktningen" la han till i en begklagande ton. Hugaligen...   

När vi är klara med det här med pannan, Spykersaaben, Audin, elementen, tryckkärlet, mellansonens hälsa, hydroforen, vinterdäcken, mötena, födelsedagarna och när allt annat som vi håller på med lugnar ner sig (innebandyn, politiken, tidningen, Lifet, skolan) DÅ NI!!!

Då ska vi nog åka till stan och ta en fika. Bara maken och jag!   

Har ju levt med skräcken en längre tid nu...

Hört hur det flåsar illavarslande i buskarna efter mörkrets inbrott. Sett glimtar av de onskefulla ögonen som följt min kvällspromenad med hunden. Kunnat skönja vassa huggtänder i mörkret, huggtänder med hemvist i de blodtörstigas käftar. Hört morranden och frustanden bakom mig, smygande, prasslande steg då de följt efter mig. Varje gång jag vänt mig om för att se döden i vitögat har det blivit helt knäpptyst.

Jag har vetat att de var på väg. Att de kom närmare och närmare och att det bara varit fråga om tid. Förr eller senare skulle de komma.

Nu har de kommit.   

Igår natt, dolda av dimslöjor och under vargtimmarna kom de. De gruffade, grumsade, smackade och grymtade. Men det var bara en rekognoceringsrunda - de ville bara tala om att de var på väg. Att de hittat oss, att de vet var vi finns och markerade tydligt - vi kommer tillbaka. Flera, många fler, och vi tar vad vi vill ha. "Zzz-zzz-zzz; ni kommer inte undan" meddelade de.

Tre större skador, några fler mindre. Inga jätteproblem att lappa ihop, även om ärren syns. Nästa gång går det kanske inte att fixa alls.

Jag talar om vildsvinsbestarna. De jobbar så. De skickar fram en, Mr. MördarPig, som eventuellt tar med en kompis. Han undersöker kvalitet, mattillgång och åtkomligheten med hjälp av stickprov i gräsmattan. Faller det i god jord springer han hem till svinflocken, meddelar status och rapporterar koordinaterna.

Sen kommer de - allihop. På ett par timmar har de bökat upp allt som går att böka upp. De vänder gräsmattor som vore de levande jordfräsar. Inte en plätt lämnas orörd.

Jag har rustat med tunga artilleriet. Hållt på i flera timmar, slagit ner stolpar, spänt trådar över trädgården, hängt ut plastskynken som prasslar och fladdrar.

Trädgården kommer vinna första pris i Halloweenkostymering utan att vi ens deltar i någon tävling. Så mycket spöklikt fladder på en samma ställe har sällan skådats.   

Nä, det är inte vackert. Men det är snyggare än en av vildsvin uppbökad gräsmatta...

Kom an, pigs! Imorron hänger jag ut aluminiumfolie!