En dag med sol och värme = sönderbrända axlar och stoppljus mitt i fejjan...

"Uuuuunderbara sommaaaaar" skriker alla människor genom kväljande grillos och humlesurr. Vad ÄR det med alla människor och grillning??? Jösses, det är värre än svininfluensapademi! Alla hälsar på samma sätt; "Vi måste träffas och grilla en kväll, det skulle vara SÅ roligt". Varför är det aldrig någon som vintertid hälsar med "Vi MÅSTE träffas och äta kalops en kväll!" Jo, förresten - JAG gör det! Jag som med min fäbless för grytor, miljoner levande ljus och höstmörkerkurande älskar att ha folk hemma vintertid.

Jag gillar också att gå ut utan att behöva klä på mig ytterkläder i en kvart innan jag kan kliva över tröskeln. Absolut.

Men det enda riktigt, RIKTIGT positiva med sommaren är att man utan vidare kan sitta i trädgårdsmöblerna och dricka rosévin mitt på dagen utan att be om ursäkt. Det ser lite fånigt ut om man gör det mitt i vintern på något vis... Fast man kan bara göra det fram till klockan fyra ungefär, sen kommer myggen och det är bara att trava in igen.

Annars vet jag inte hur det är med er, men för mig är sommaren mest solsveda, getingstick, flugor i maten, fästingar, svettiga nätter (och då menar jag inte på ett positivt sätt!) och en jäkla massa gräsklippning.

"Åååååh, sola och bada" skriker alla nu, "du har ju glömt sola och baaaada!!"

Nädå, jag har inte glömt... Jag minns mycket väl alla års våndor vid strandkanten när man ska tvinga sig ner i svinkallt vatten fullt av sjögräs... Ungar som skvätter, kvalmig solkräm, svettiga ostmackor ur kylväskor och sand i rumpan... Jag har inte glömt!

Inte heller har jag glömt bromsar, huggormar, konstiga flygfän med många fötter och antenner... "Drick inte saften, det är getingar i den".

Tvätthängandet då... Jösses, detta slääääpande in och ut på tvättkorgar bara för "det luuuuktar så goooott om tvätt som fått torka ute".  Jag ser bara en fördel - man sparar massor av el genom att slippa torktumlandet...

Skulle det sedan regna en dag så rasar hela världen ihop. "Ujujuuuuj va de reeegnar" gnäller alla då. "Vad ska vi göra nuuuu, vi som skulle till stranden" och så sitter man där, vid nåt köksbord och lyssnar på gnälliga ungar och suckande äkta män som inte kom ut på golfbanan.

Nä, jag ägnar sommaren åt att längta. Längta till oktober och november... Då är luften hög, himlen blå, äckliga djur har gått i dvala och man kan plöja genom lövhögarna i skogen. Då är jag ganska lycklig!   

Jag slipper tänka på "hårkur för solskadat hår", bikinimode som aldrig tycks anpassat för mig i alla fall, rakade ben och målade tånaglar.

Nu är jag bara svettig, solbränd och grinig. Sommaren har den effekten på mig.

Rannsaka er lite, alla sommarfans som bara lever tre månader om året... Är det verkligen så underbart som ni säger eller har ni bara inte förstått?   

Men ha en underbar dag vettja!   

Nä, nu börjar pojk- och flickdebatten gå för långt faktiskt!

I den ihärdiga strävan efter att utplåna gränserna mellan manligt och kvinnligt (vad skulle syftet annars vara?) så ska barns typiska ”pojk- och flicklekar” avbrytas för att aktivt riktas in på ”någon annan sysselsättning” – pyssel t ex…

Debatterande experter sitter i radio och säger på fullt allvar att om pojkarna leker riddare i buskarna på skolgården så ska pedagogen avbryta leken och erbjuda en plats vid pysselbordet.

Min fråga är; vad är den långsiktiga målsättningen?? Ett androgynt samhälle bestående av ”hennor” där alla heter Charlie och alla är experter på att göra smällkarameller? ”Barn skall inte automatiskt indelas och uppfostras i könsroller”. Nähä? Men nu råkar det vara så att mina barn är behäftade med vissa defekter… De har nämligen, trots ett könsneutralt utbud av leksaker, av födsel och vanart själva valt vad som får andra förståsigpåare att se rött – typiska pojkleksaker… Är det nu jag ska slita mitt hår och fråga mig vad jag gjort för fel?

Fast det behövs ju inte egentligen, jag vet ju redan. Jag skulle naturligtvis tagit ifrån dem alla Actionman, StarWars-lego och sjörövarplaymo och bytt ut mot Barbie, My Little Pony och Lundby dockskåp… Dumma mig. Men… vänta här nu! De sakerna fanns ju också i huset när de var små! Ändå valdes de grejerna bort av barnen…

Om mina söner – åh, förlåååååt miiiiig, jag menar naturligtvis mina BARN – leker riddare i buskarna så LÅT DEM VARA!!! De leker i så fall riddare i buskarna för att de GILLAR att leka riddare i buskarna! Om det skall betraktas som ”pojklekar” så må det vara hänt – jag är övertygad om att de kommer ta ut pappaledighet – åh, förlåååååt miiiiig, jag menar naturligtvis FÖRÄLDRALEDIGET, begreppet pappor och mammor lär väl vara utplånat när de blir så gamla – när den dagen kommer i alla fall. Därtill kommer de både att diska, vabba och skura golv! Det har de nämligen fått lära sig av mig och deras PAPPA!

Min filosofi att låta mina barn utveckla sina individuella styrkor och inte slå i backen när det kommer till deras självvalda, fria lekar framställer mig plötsligt som en, inte bara jävligt felprogrammerad samhällsmedborgare, utan även som en bad, BAD parent. (Vilket jag förvisso redan konstaterat att jag är, men mest beroende på att mina barn sällan har strukna kläder).

Om mina söner kläs i blå kläder och inte i politiskt korrekt könsneutralt grönt eller gult så är jag motsträvare till – ja vaddå? Kan någon vänlig själ förbarma sig över en idiot och förklara för mig exakt VAD som är problemet? Jag kan nästan garantera att inte många söner på 60-talet kläddes i rosa. Ändå finns det idag mängder av medelålders män klädda i rosa skjortor. Kan det händelsevis vara så att man som vuxen lär sig tänka och tycka själv, trots att man är uppvuxen i konventionella könsroller som barn?

Kan det möjligen vara så, att om man låter barnen vara, slutar att aktivt motarbeta deras naturliga val och låter dem leka vad de vill hjälper dem att växa upp till självtänkande vuxna människor som är kapabla att fatta egna, ganska vettiga beslut som vuxna?

Eller är det verkligen så att blåklädda, riddarlekande pojkar i buskarna växer upp till mansgrisar och rosaklädda flickor med rosetter i håret växer upp till porslinsdockor?

Jag tror faktiskt inte det…

Genmanipulerad mat vill vi inte ha. Men jag undrar om inte vissa besserwissrar i könsdebatterna hade tackat ja till gen- och kromosommanipulerade barn. På så vis hade vi säkert kunnat konstruera könsneutrala hennor snabbare än genom ett evigt tjafsande och fördömande av varandras olika åsikter.

Men kom inte och försök manipulera mina barn! De ska nämligen, fortfarande, växa upp till självtänkande, sympatiska och välartade samhällsMÄN! De är nämligen pojkar och det ska de få vara utan att skämmas!

Närvarande:

Mitt tjocka jag

Mitt önskvärda smala jag (adjungerad)

Mitt ohälsosamma jag

Mitt önskvärda hälsosamma jag (adjungerad)

Mitt utopiska perfekta jag

Jag

Årsmötet inleddes med att samtliga deltagare beklagade att mötet var ett halvår försenat. Anledningen tycktes efter vissa diskussioner bero på att ingen orkat kalla till mötet...

Föregående årsmötesprotokoll genomlästes och godkändes.

Verksamhetsberättelsen redovisades och konstaterades vara tämligen tunn... Inte många knop som gjorts sedan sista mötet, allt har fallit in i sedvanlig bana.

Ekonomisk verksamhetsrapport redovisades och konstaterades vara urusel! Med kraftig överskridning av budget för klädkonto, sminkkonto och alla övriga konton skall krafttag göras för en budgetbalansering. Omgående.

Ansvarsfrihet beslöts med reservation - ny budget skall läggas där kläd-, godis- och rosevinskontot kraftigt skall beskäras! Under juni månad råder totalt inköpsstopp.

Vild diskussion utbröt mellan Mitt tjocka jag och Mitt önskvärda smala jag... Det visade sig att Mitt önskvärda smala jag inte fått gehör hos motparten vad gäller vissa uttalade resultat. Mitt tjocka jag log hånfullt och låssades inte höra utan ägnade sig istället åt att äta praliner.

Föreslogs: Jag föreslog att utesluta Mitt tjocka jag från styrelsen till förmån för Mitt önskvärda smala jag. Genom att låta Mitt önskvärda smala jag få en ordinarie plats i styrelsen ökar förutsikten för positiva resultat. Juni månad får bli en provmånad. 

Beslöts: att bifalla förslaget. Mitt tjocka jag är inte längre ordinarie ledamot och ersätts i fortsättningen av Mitt önskvärda smala jag. En uppföljning av rokaden skall genomföras per sista juni.

Årsmötet kunde konstatera att Mitt önskvärda hälsosamma jag inte deltagit i verksamheten alls sedan artonhundrakallt. På ren fråga om anledningen förklarades uteblivna prestationer med "tidsbrist", "orka" och "palla liksom"... Detta är högt slående argument, men kunde likväl inte accepteras av deltagarna. Mitt ohälsosamma jag konstaterade att det varit tuffa år och att det enda resultat som kan redovisas är prediabetes, en simpel trea i konditionstest och uttalade en önskan om kraftigare support från Mitt önskvärda hälsosamma jag.

Föreslogs: att Mitt önskvärda hälsosamma jag skulle göra en kraftansträngning under juni månad, sänka Mitt ohälsosamma jags sockernivåer inför återbesöket till blodsockertestet i augusti samt - med stöd av Mitt önskvärda smala jag - se till att "lätta" lite på nuvarande situation.

Beslöts: att helt bifalla förslaget och att under juni månad införa "Hälsomånad". Motion, alkoholfritt och grönsaker. Därtill skall en kraftansträngning beträffande nikotinsänkning göras. Det är bra för ekonomin!

Mitt utopiska perfekta jag efterlyste mer genuint hemlagad kost samt efterfrågade en lugnare livsmiljö med fokus på barn och familj.

Frågan har tagits upp på tidigare möten och - konstaterades med sorgliga huvudskakningar - tyvärr inte givit några bra resultat.

Beslöts att göra ett nytt försök och att - om så krävs - situationen skall förbättras med ytterligare uppgång vad gäller arbetstid. På så vis skulle man reducera hemarbete, helgarbete och den jagade blicken hos Jag.

Sammantaget kan konstateras att gångna året varit allt utom gynnsamt för verksamheten i sig. Med övertrasserad budget, uteblivna resultat och motiverat ifrågasättande av hela konceptet måste krafttag göras.

Juni månad ansågs bli avgörande för verksamhetens existensberättigande.

Årsmötet avslutades genom att jag kallade till avstämningsmöte sista juni.

Vid pennan

Sekreteraren

Var på utvecklingssamtal med en son igår. Säger inte vilken men han går i tvåan.

Kvällen innan kom han ut i köket och såg lite bekymrad ut.

- Vad är det med dig?

- Äh... inget...

- Jomen säg nu, jag ser ju att det är nåt...

- Jo... men... äsch, jag kan inte säga det...

- Försök får du se! Börja från början!

- *suck* Okej. Joooo.... Vi ska ju till skolan imorron...

- Mhmmmm... (en känsla av aj.aj.aj...)

- Du vet... för länge sen, när du såg det där jag hade ritat i min bok...

- Mja... Vilket menar du?

- Den där teckningen du vet... som du blev lite arg för...

- Ahaaaaa... Du menar... "den där dumma"?

- Mmm...

- Du menar... den där där "någon"... riktade ett... mot någon annan över vilkens huvud du skrivit "Lärarens namn"?

- Mmm, just den...

- Det var något vapen inblandat va...

- Jo...

- Och du hade ritat dig själv som den som höll i det där vapnet...

- Aaaa...

- Okej. Du fick sudda ut den teckningen, vad är problemet?

- Jo... Du... Jag tänkte... Det är ju ingenting att prata om liksom så vi gör inte det imorron va?

- Nähä? Men hörru - om man blir så arg på sin lärare av någon anledning så är det väl en bra idé att prata om det? Istället för att rita elaka bilder i sin bok menar jag? Eller...?

- Äh, jag är ju inte arg på honom längre. Jag var bara det DÅ.

- Aha, men jag tycker kanske att det är bra att berätta att du har VARIT så arg i alla fall... Det var ju ingen vidare snäll bild du ritade...

- Nä... men... äsch, det blir så jobbigt... (tårfyllda ångerögon)   

- Okej. Men du, då säger vi såhär; du lovar mig att aldrig mer göra såna fula bilder om du blir arg utan talar om för läraren om du blir arg istället. Så lovar jag att vi inte pratar om din teckning imorgon, okej?

- Okej!! *glada hoppsasteg vidare ut i livet*

Har jag fostrat ett monster som kommer ansluta sig till kriminella, skjutglada gangstergäng eller kommer det bli folk av honom också tro...? Lovorden som haglade över honom under utvecklingssamtalet hade måhända låtit trubbigare om vi hade berättat... *samvete, samvete".

Meeen äsch! Det löser sig!
*hoppsar glatt vidare ut i livet*

Måste höja ett företag till skyarna idag, helt mot mina principer men ibland blir man glatt överraskad alltså...

Företaget heter Phonera och är ett "ring-billigt-företag" som vi använt på jobbet under flera år. Nu har vi inte längre fast telefon utan endbart mobiler, så nu behöver vi inte den tjänsten längre.

Jag skickade ett mail till företaget och sa upp abonnemanget, fick ett rekordsnabbt svar att det var fixat och allt var frid och fröjd.

Sen kom en räkning... Med en uppsägningsavgift på 599 spänn... Mhm...

Jag ringde dit idag. Argumenten var vässade, vårt väldigt gamla avtal låg på bordet framför mig (i vilket det f ö inte stod ett ord om någon "uppsägningsavgift") och signalerna tutade i luren.

När tjejen svarade frågade jag vad uppsägningsavgift var och hon knappeliknappade på en dator och lät "jo... det är... men vad är det HÄR... hm... Jomen det är ju... eller..." varefter hon var tyst en lång stund, återkom och sa helt enkelt "Du, riv fakturan".

Jag kunde inte håll igen! Jag klarade inte att svälja min spontanitet. Jag sa bara "Wow, jag älskar dig" och sen sa vi tack och hej.

Phonera. Det VAR billigt under tiden vi använde dem och något mer serviceinriktat och okomplicerat företag var det länge sedan jag var i kontakt med.

Som sagt, sällan jag gör reklam för något annat än Midlövs Bygg AB och Advokatfirma Björn Lindmar på den här sidan, men som motpol till all negativ kritik jag givit andra så står jag för det här också!

Kram Phonera - vi återkommer om det blir aktuellt!

När vi, år 2005, glatt förkunnade för många av våra stadsvänner att vi tänkte lämna dem och bosätta oss på landet möttes vi av ganska olika reaktioner.  Ett genomgående bemötande bland gratulationer och beklaganden var dock kommentaren: ”Vad ska ni göra ända DÄR borta???”

Varje gång vippade jag glatt med ögonfransarna, log från öra till öra och svarade: ”Vi ska bo!”

Jag var inte så förvånad över frågan egentligen, jag har varit likadan själv. ”Skogen liksom, vem vill bo i skogen…?”

Hade jag vetat bättre hade jag förmodligen svarat: ”Vi ska bo! Och all ledig tid ska vi slåss för landsbygdens överlevnad.”

Det är nämligen det man gör, när man bor på landet… Slåss för att kunna behålla möjligheten att kunna bo inom ramen för ”livskvalitet”. Ja, jo, jobbar gör vi ju också, men inte alltid just där vi bor. Utbudet av lediga platser är inte så stort, tyvärr. Men all övrig tid så slåss vi för det vi insett och förstått!

Nu slåss vi ju inte med varandra, vi landsbygdsbor, vi slåss tillsammans för våra älskade bygders överlevnad. Vi slåss mot alla de som tycker landsbygdsmänniskor är en samling kostsamma, onödiga och gnälliga puckon. Inte sällan är det våra egna kommunpolitiker vi slåss mot, vilket känns lite konstigt egentligen... Vi slåss för skola, dagis, samhällsservice, fungerande infrastruktur och diverse andra bra-å-ha-grejer som tycks fallit i glömska hos många styrande magnater som bor i civiliserade miljöer. Och faktum är att det är nästan likadant överallt…

Små samhällen, orter och byar i hela landet är bebodda av kämpande, envisa, sammanhållna bybor som aktivt verkar för att de ska kunna leva ”normala” liv även utanför tätorter och städer.  De slåss för att öka inflyttning, behålla skolor och dagis och därigenom kunna bo och leva där de trivs. Engagemanget hos landsbygdsbor vänds dessutom emot dem; de är gnälliga, krävande och anser att deras barn är värda mer skolpengar än andra…

Är det inte helt fantastiskt, egentligen?!

Av någon konstig anledning söker sig ofta stadsbor till landsbygden när det erbjuds sommar, sol och salta bad. Eller bad i insjö för all del, de svalkar också! Men resten av året anses landsbygden vara passé. Värdelöst.  För långt till gym, solarier, frisörer och affärer. Långa resor till jobbet. Isiga vägar.

Hela vintern har det varit hart när omöjligt att ta sig fram i stan på grund av all snö. Hos mig har vägarna varit plogade sedan länge när den förhatliga väckarklockan börjar pipa…

Mina släktingar och vänner i Stockholm åker dubbelt så lång tid som jag för att ta sig till jobbet. Trots att de bara har hälften så lång sträcka att åka!  När tunnelbanetågen går som de ska alltså. Annars kan det ta ännu längre tid.

Jag bor i en liten, liten by som tillhör en liten, liten ort som ligger i en liten, liten kommun. I den lilla, lilla byn finns, förutom en alldeles utmärkt dagligvaruaffär, alla affärer som går att uppbringa – vi har nämligen internet!!

Jag behöver inte ens åka till postterminalen och hämta de paket jag klickat hem; vi har brevbärare som kör upp till dörren som så önskas! Vill jag inte åka till tätortens frisör ringer jag frisören som kommer hem till mig och klipper mina barn! Vill jag inte åka till gymmet så springer jag en runda i skogen (hahaha, bara skojar, var det nån som gick på det? Men jag hade kunnat om jag ville!) Vi har till och med restaurang och pub med after work!!  Vill jag ha en stunds lyx åker jag till grannbyn och låter mig bli ansiktsbehandlad, bortskämd och avkopplad.

Hela vår livsmiljö är ett enda stort smultronställe vad gäller allt det där som alla vill ha men inte alltid hittar – lugn, harmoni, natur, kultur, kossor, hästar och gröna träd! Detta erbjuds då i kombination av valfria mått lokalt engagemang, socialt nätverksbyggande och trevliga människor!

Det mervärdet talas det väldigt sällan om… Det enda som hörs i debatten om landsbygden är avfolkningsbygder, nedläggning av skolor, bristen på vettig sysselsättning för ungdomar och obefintliga kommunikationer.

Ja, det tror väl jag det! Med den marknadsföringen av landsbygden finns ju inte annat att vänta…

Hur ofta talas det om att man kan köpa ett hus för en fjärdedel av pengarna det kostar i stan och att man ytterst sällan saknar något för att man bor några mil från en stadskärna?

Tänk om kommunpolitiker runtom i landet skulle börja inse värdet av den landsbygd som finns i deras kommuner och aktivt marknadsföra den med positiv kvalitetsstämpel. Då så skulle kanske många övergivna hus vakna till liv? Befolkningen öka? Skolor växa? Näringslivet vakna och landsbygden leva?

Det arrangeras mässor utomlands där en del kommuner deltar i syfte att locka till sig fler invånare.

Kanske borde den affärsidén användas för att marknadsföra avfolkningsbygder inom landet också?

Fram för en positiv marknadsföring av livet i spenaten!

Amen.

Hinner inte blogga.

Mycket debet och kredit nu, mixat med frankeringsmaskiner, upplupna intäkter, möten och avslutningar överallt.

Synd, annars hade jag kunnat berätta en kul anekdot om våra smörknivar... Får ta det när jag hinner!

Snart simskola!

Det ösregnar. Det är svinkallt. Det blåser.

Jag är till hälften barbent och iklädd lågskor av tyg.

Dagens uppdrag: gå från ena änden av stan till den andra med papperskassar fulla av pärmar, papper och mappar...

Motivationsstatus: ---------------------

Å ena sidan - det vore underbart skönt att få det gjort och fokusera på annat.

Å andra sidan - det är betydligt varmare och bekvämare här och regnet KAN ju gå över. Sen.

Å tredje sidan - om jag får lunginflammation och trillar ihop halvvägs är det väldigt lite folk ute på stan som kan hjälpa mig. Det är inga nötter som är så dumma så de går ut och promenerar i det här vädret.

Å fjärde sidan KAN jag ju överleva och återvända med hälsa och livhank i behåll. Fast det är osäkert.

Ska jag chansa?

Kommer jag levande tillbaka ökar förtusättningarna för en effektiv arbetsdag och jag kan köra hem nöjd och glad.

Om jag inte genomlever den vådliga promenaden spelar det ju egentligen ingen roll hur resten av dagen blir...

Äh! Jag känner för att leva farligt idag! Jag slänger mig ut, ser döden i vitögat och trotsar farorna!

Världen ska ju ändå gå under på lördag... http://tv.expressen.se/nyheter/utrikes/1.2430550/profeten--jorden-gar-under-pa-lordag