Jo, jag var ju på Tupperwareparty hos Vackra Anna och jag köpte en sprits. En Tupperwaresprits. Fast jag inte behövde någon egentligen, den var liksom bara… typ braåha!

Nu har den kommit och den är precis lika fin som den var när jag köpte den. Gul och orange. Och dragspelig. Och har massor av olika såna där hål man kan spritsa med, randigt, rakt, fyrkantigt och ja ni vet…

I min glädjeyra över att vara ägare till en gul och orange Tupperwaresprits sitter jag nu här och funderar på om jag inte borde använda den till nåt… Kanske borde jag spritsa lite med den? Baka en gräddtårta?

Med handen på hjärtat – jag har aldrig spritsat något i hela mitt liv. Förutom nån enstaka gång när jag fått storhetsvansinne och fått för mig att göra gräddblommor på nån fölsedastårta kanske. Nu kan jag inte bestämma mig för om det beror på att jag a) inte ägt någon Tupperwaresprits eller b) jag helt enkelt aldrig haft behov av att spritsa saker…

Om det beror på a) så är det ju kanonbra för då är det ju bara att sätta igång nu!

Jag bakar en gång om året. Till jul. Lussekatter. Mig veterligen spritsar man inte lussekatter.

Fast å andra sidan – varför inte? Måhända skulle jag spritsat alla mina lussekatter om jag bara haft en gul och orange sprits?

Nu kan jag kanske börja baka två gånger om året – spritsade kakor på sommaren och lussekatter till jul?

Inte för att vi äter spritsade kakor i vårt hus, men även det kan ju bero på att vi aldrig har några. Vi har ju aldrig haft någon Tupperwaresprits!

Hur som helst – den är snygg, den är rolig och det är förmodligen det dyraste vi har i vårt kök just nu. Förutom spisen. Kanske ska jag bara lägga den i en låda och skriva ”Oanvänt arvegods” till barnen att öppna efter mitt frånfälle…

Annars kan man ju alltid spritsa potatismos. Falukorv och spritsat potatismos måste ju vara the shit liksom!

 - Måste jag följa med till stugan?

- Ja.

- Men äh, MÅSTE jag?

- Ja.

- Jag kan väl få stanna hemma, jag fixar det!

- Nä.

- Kom igeeeen, jag vill inte följa med, jag kan vara hemma!

- Nä.

- Ååååhhhh, trååååååkigt!!!!!!

- Ja.

- Varför MÅSTE jag?

- Därför.

- Lägg aaaaav, jag kan följa med ett par dagar och sen åka hem?

- Nä.

- Men kom igeeeen nurå, jag kommer ha pisstråkigt, jag vill va hemma!

- Nä.

- Snällaaaaaaa....

- Näääääää.....

I 14 år har jag försökt lära det här barnet att lägga sig på kvällen, stiga upp på morgonen, tvätta sitt hår, lägga undan sin tvätt, städa sitt rum, tillbringa åtminstone en halvtimme om dagen i miljöer som inte påminner om en bildskärm, äta mat åtminstone nån gång om dagen och därtill försökt övertyga honom av fördelarna med att ha lakan i sängen.

När han visar att han kan det ska han få stanna hemma när vi andra åker till stugan.

Det känns som om förutsättningarna för att min goda uppfostran ska ge resultat till nästa år! Åtminstone av de spottande och fräsande kommentarerna om "dööööden", "#¤¤%%#¤" och andra inte så lämpade för skrift-tillmälen.

Japp. I´m a goooood parent!   

"Vi ska till Gränna" sa en kompis. "Ska ni följa med?"

Gränna? Gränna liksom... Polkagrisar. Vill man åka och kolla polkagrisar?

Klart man vill! Framför allt när man aldrig varit där. Gränna fick det bli. Bara ett par dagar, tält och inga konstigheter. Kolla polkagrisar och sen åka hem. Visingsö? Jodå, hört namnet men inte mer. Jasså, låg det nära Gränna, jahaja, jamen då åker vi väl dit också då! Det låter jättemysigt! Remmalag??? Jaha, häst och vagn på Visingsö... Helt okej semesteraktivitet, det tar vi också!

Så vi åkte. På den mysigaste minisemester jag kan minnas!

I hela mitt liv har jag trott att det fanns EN stor polkagristillverkningsfabrik i Gränna och att det var den fabriken alla åkte till.

När vi körde in i det lilla samhället såg jag den. Axels Polkagrisar eller nåt sånt. Den var inte större än grannens garage...

Med nästan tårfyllda ögon tittade jag på maken; var det DETTA alla människor pratat om? Ett plåtskjul med en rödochvitrandig skylt? Det stod ju inte ens några bilar utanför!

Ni som varit i Gränna skrattar som bäst just nu, ni som inte varit där - det fanns flera.... Många, många, mååååånga flera! Det fanns så många polkagristillverkarbutiker att jag, halvvägs genom samhället, starkt ifrågasatte hur i hela friden det fanns en marknad för alla dessa grisar! Varannan affär var polkagristillverkningsaffärer, varannan nåt annat. Shit vad polkisar det fanns!!!

Gränna och Visingsö. Så. Jäkla. Mysigt!!!

Utsikt från vårt tält. 

Solnedgång

En bro.

Idag har vi staplat ved.

Kontraster knivskarpa som en Global kökskniv med nyslipad egg...

Jahapp. Jag hängde ut tvätt och nu regnar det... Dystert dystert.

Alltså måste vi pigga på oss lite, visst? Jag häller upp ett glas Sauvignon, ni sätter er tillrätta och så roar vi oss lite.

Vi tar en histora tycker jag. En SANN historia.

Det var en gång...

...en rik storbonde och hans hustru. De var verkligen både rika och stora med massor av skog och ett för tiden jättestort hus.

Ett jättestort hus!

Tillsammans i det stora huset fick de fyra barn; Martin, Mauritz, Hertha och Naemi.

Barnen växte upp och den ena systern fick en friare. Pappa Storbonde var väl inte helt avigt inställd, och bad att få se på blivande svärsonens bankbok. Men ack ack ack – där fanns gott om pengar men även en skuld… Den var kanske inte så stor, men skulle man gifta sig med Storbondens dotter fick man minsann inga skulder ha. Blankt nej blev det och… därmed gifte sig aldrig något av syskonen…

Istället levde de på gården, de fyra syskonen. De levde på det vis de alltid levt, trots att tiden gick och utvecklingen framåt. Men inte hos syskonen Rundqvist i Duvemåla. Där stod tiden still… Utan vatten, el, eller avlopp levde de på vad gården gav.

Tid som står still.     

De skötte gård, hus och skog på samma vis som man alltid gjort och i omgivningen sågs de lite som de original de säkert var.

Huset bestod av två stora kammare, ett kök och en övervåning. Men syskonen stängde den ena kammaren, använde övervåningen som förråd och levde tillsammans i ett rum och kök…

De köpte i princip ingenting. En transistorradio hade de, och en gång om året cyklade den ene brodern till Emmaboda för att byta batterier. Dock fick bara ägaren av radioaffären utföra detta tekniska moment; radion var en dyrbar tingest! Var ägaren icke tillstädes cyklades radion hem igen, utan batteribyte.

De dog, en efter en. Först den ena systern, hon kom till sjukhus, undernärd och svältande. Den andra systern konstaterades också vara undernärd och lades in hon också, men överlevde den gången.

Den siste av de fyra syskonen dog så sent som 1989. Några arvingar fanns inte, något testamente fanns inte heller. Alltså tillföll hela gården Allmänna Arvsfonden.

Med en miljon kronor i kontanter instoppade under golvtiljor, i väggar och i madrasser. Och med en skog värderad till fem miljoner…

Efter tvist, tjafs och bråk fick Emmaboda kommun gården.

Nu drivs Rundqvistska gården som museum i Duvemåla. Åk dit vettja! Lyssna på den fascinerande historien när den berättas av en guide. Gå runt och inspektera hålet i golvet där det fanns pengar i överflöd.

Insup atmosfär, hör väggar och dörrar tala…

Talande golvtiljor.

Himla många golvtiljor!

Golvtiljor med möbler och mattor. 

En dörr. En underbar, vacker och hänförande dörr!!

Fönster. En genomskinlig barriär mellan då och nu.

När du är klar, köp en kopp kaffe i kaffestugan. Sätt dig i trädgården och njut av atmosfären. Hör gnisslet från vattenbrunnen och stegen från kökstrappan!

En kaffestuga. Med kaffe. Och Duvemålakringlor med ost.

Och om du orkar - ta en titt på den urgamla skogen som skall bli naturreservat. Den är unik. Har jag hört. Själv blev jag avskräckt av något på skylten, jag säger inte vad!   

1800 meter???? Nä, nu måste vi nog åka hem...

På andra sidan vägen från detta underbara ställe ligger Vilhelm Mobergs mormors husrester... Men Vilhelm Moberg växte inte upp här - hans historia är en helt annan historia!

När vi ändå talar historia - har ni hört Göran Gudmundssons sommarprat?

Om inte - GÖR det!!!

Ni som undrar vad jag pratar om när jag yrar om talande golv och stenar; ni kommer förstå efter hans program. Dessutom förklarar han på ett lysande, underhållande sätt!

Ni hittar programmet här!

Lite dålig uppdatering här dårå, men det är trots allt sommar. Förvisso utan sol och salta bad, men jämväl med massor av trevliga gäster som förgyller vår vardag.

Nu har dock alla härliga släktingar och goa vänner åkt hem till sig och... ja, jag vet inte men allt känns liksom så... tomt. Ödsligt.

Nästan som en tågperrong i en by i mörkaste Småland!

Så oändligt långt men ändå så... ingenting...

Vissa saker behöver inte säga med skyltar men görs ändå...

Nåväl.

För att rycka upp oss for vi på en ny sightseeing i Dackes och Mobergs spår.

Sist var vi ju och hälsade på i Flaken där, enligt uppgift, Dacke en gång bott. Nu åkte vi för att inspektera hans andra hem, där han bodde medan elaka fogdar och knektar sprang omkring och letade efter honom;

Något säger mig att den här skylten INTE stod här då, när allt begav sig...

Jag gick i den fågelsångsrika skogen och kunde riktigt höra, känna, UPPLEVA hur Gustav Wasas militanta undersåtar flåsade mig i nacken stigen fram...

Faktum är att jag lyckades hitta lite lämningar av Nisse himself i området!

Naaaaw! Nisses sko... han måste tappat den i flykten!

Man kan ju bara föreställa sig hur törstig han måste varit om han försökte hämta sitt vatten i den här...

Va? Vaddå "inte Nils Dackes prylar"??? Naturligtvis är det hans grejer, de låg precis ovanför hans gömställe!!

Här låg han då och tryckte... Djupt ner i underjorden. Han var en jäkel på att snickra stegar!

Och nu, nu mina vänner - nu ska jag släppa en bomb! Avslöjandet kommer från säker källa, en inplastad informationsskylt i Duvemåla. Och alla vet vi ju att inplastade skyltar är sanningen, bara sanningen och ingenting annat än sanningen!

Allt var en bluff! Liv Ullman har aldrig funnits!!! Glöm inte var ni hörde det först!

Nästa gång ska jag berätta en fascinerande historia om en massa syskon, en massa pengar och en massa skog.

Till dess; tänd ett ljus och tänk på våra norska vänner. Händer det i Oslo händer det nästan här...   

Bortsett från grusvägar och hjulspår i skogen har jag en passion för övergivna hus. (Och ostbågar och mjölkchoklad, mozarella och rosévin såklart, men det tar vi en annan dag).

Det växer historier i mitt huvud när jag ser ett övergivet, halvraserat hus. Jag hör röster! Väggar som talar till mig, berättar historier som sedan länge glömts bort av människor. Jag hör ljud av skratt, sorl och stillhet, jag ser ljussken från fotogenlampor och stearinljus.

Borde jag bli orolig...? Tror inte det. Se här och hör efter - ni hör dem ni också!

En gardin i ett fönster... Vem satte upp den? Blev hon/han nöjd med resultatet? Vem sydde den?

Möbler... Någon har valt den, någon har placerat den i huset. Någon har dragit ut lådor, plockat upp saker och lagt tillbaka saker. Vilka saker? Vem ställde dit den?

Ser ni den vita dörren längst bort, den som öppnar till nästa rum? Fullkomligt underbar dörr... Hur många har öppnat och stängt den dörren? Slagit igen den i vredesmod, stängt den tyst för att inte störa...?

Många rumpor har slipat den här sittringen... Vems rumpor?

I det här huset bodde bl a Ante och hans fru och deras barn. I en jordkula, nedgrävd i jorden. 3x4 meter stampat jordgolv... Social samhällsklass av lägsta rang. När det snöade för jäkla mycket snöades de in och fick mat av byborna genom skorstenen...

Idag ser det idylliskt ut. Vacker gärdesgård, ett tak som gör mig grön av avund... Upplevde de som bodde där det vackra omkring dem? Fanns det ens något vackert i deras liv?

En sommaräng... Sommar på landet.

Ack hur många barfotabarn har sprungit över denna äng, tyngda av vattenhinkar och fattigdomens bördor? Hur många barfota, nyförälskade smålänningar har gått över ängen hand i hand, hamnat i gräset och därmed i olycka?   

Vi har ju alla läst och sett Rasken. Och Emil. Och Utvandrarna. Här i Småland kan man själv vara med i både böckerna och filmerna. Det gäller bara att lyssna på rösterna...   

"Ingen semester utan historia och kultur", som jag brukar säga. Eller brukar och brukar - jag sa det idag i alla fall. Säkert två gånger.

Så häng med här, historia är viktigt och kultur är berikande!

Vi började med att hälsa på Nils Dacke. En kall hårding, ganska kortvuxen och varför i jösse namn han inte gjort något åt sin frisyr fattar jag inte... Nisse är han till vänster. Ogräset till höger är visst någon ättling. Till mig alltså.

OM nu någon händelsevis inte vet vem Nisse var så googla. Jag kan ge lite input eftersom jag har en bra och generös dag;

Han var en bra typ. Om man stod på samma sida som han alltså. Gustav Wasa tyckte nog han var en skitstövel.

Nåväl...

Efter visiten fortsatte vår historiska resa till Tullahänget. Mhm, ni hörde mig.

Där köpte vi en dricka i jordkällaren...

...skrev i gästboken och vänslades i soffan... Ha! Hahahaaaaaa... Bara skojade!

Sen åkte vi till Emils Murar. Fascinerande...

Jag har ju som bekant förmåga att bli kär i både det ena och andra, och ni känner ju numera till min förkärlek för grusvägar...

Det gör ingenting om de egentligen är två hjulspår i skogen - jag älskar dem ändå!

Lite nyttig mat måste man ha när man är ute och kulturerar...

Imorgon ska jag berätta om hus. Kulturhus. Utedass och sånt. Skitbra grejer! som jag brukar säga...

Ho-hooo - lever ni?

Jag lever. Tydligen. Tror jag.

Jöööösses vilken helg!

Jag har firat Vackra Annas födelsedag med en roadtrip till Öland, innefattande kulturella inslag, gastronimiska inslag och frekventa inslag av vin. Ja, alltså, det var ju inte bara jag som firade henne, hon var med själv också. Och en hel bunch av andra fantastiska kvinnor fördelade i två bilar. Nya bekantskaper och ytterligare livsberikande event. En klar tolva på den tio-gradiga trivselskalan.    

Vi firade henne i närmare 13 timmar, varefter jag landade i min egen trädgård mitt i natten. Där väntade då hela släkteriet vilka tidigare under dagen landat i samma trädgård, fast med husbil från andra hållet. Det var bara att börja om igen, nya vinglas och ny fest.

Jag ramlade i säng halv sex i morse, ackompanjerad av fågelkvitter och solsken. Mhm - jag vet, jag trodde också jag var för gammal för sånt. HAHAHAAAA vad FEL jag hade!!!   

Hälften av släkteriet lämnade oss vid middagstid idag för att en halvtimme senare ersättas av en bror med familj. Eftermiddagen tillsammans med bl a en fyraåring som ÄÄÄÄÄLSKADE allt hon såg; hästar, kattungar, grodor, hallonbuskar... och en tvååring som hela tiden ville plocka "meeeeer smultor" gav inte så mycket tid åt att känna efter hur fyra timmars sömn egentligen påverkade mig.

Det var väl inte förrän de också åkt hem och de kvarvarande släkt-resterna från gårdagen lämnade oss som jag kände att en bok i hammocken kanske kunde vara en bra idé.

Tre rader senare sov jag. I fem timmar.

Måste varit en osedvanligt tråkig bok...?