Upptäckte att jag nog haft lite många järn i elden sista tiden. Sånt märker jag genom att jag behöver tvätta benen med schampoo för att jag inte hunnit raka dem, mina ovårdade fötter skrapar hål på strumporna och när den mirakulösa rengöringskrämen jag köpte för ett halvår sedan dyker upp, oöppnad, ur en badrumslåda.

Och så tänkte jag att har jag inte haft bättre koll på mig själv så kan man ju bara föreställa sig hur försummad resten av familjen känner sig!

Bot och bättring; good parenting! Pyssellåda "Gör dina egna julkort" plockades fram, limtuber, papper och saxar. "Kom" ropade jag, "vi umgås och gör julkort!"

Sen satt jag där då. Och limmade, klippte och klistrade. Själv. "Nä, jag känner inte för det" sa Lillfisen. "Nä, jag ska till kompis" sa Mellansonen. "Nä, jag är i Afrika" sa inte storsonen men det är inte mindre sanning för det. Maken jobbar...

Min familj har lärt sig att roa sig själva. Jag har lärt mig att det är jobbigt att få bort glitter från datorn.

Ikväll ska jag raka benen, packa in håret och bada fötterna. 

Hur mycket ska vi slå vad om att familjen älskar att umgås med mig precis när jag låst in mig i badrummet...?

Men jag har väldigt fina julkort...

Lyssnade på radion igår där det pratades om gravvård, kyrkogårdar och anhörigas känsla av "tvång" att behöva fixa med gravpyssel. Tvånget grundade sig i "vad ska alla andra säga om jag inte tar hand om min anhörigs grav” och inte pliktkänsla gentemot den avlidna anhöriga. Är det verkligen på allvar? Har "alla andra" rätt att tycka och tänka om mina kyrkogårdsbesök?

Mhm.

De få gånger jag åker till kyrkogården gör jag det främst för att framstå som en god dotter och syster inför... Ja, inför vem?? Det är så jag är uppfostrad, det är så jag framställts under alla år. ”Duktig”. Numera tror jag i och för sig att ingen längre går på det – därtill är jag alltför öppen med vad jag tycker, tänker och känner.

Men jag har väldiga problem med kyrkogården. Eller, alltså, den är inget problem så länge jag inte åker dit – det är när jag falskt och glättigt sätter mig i bilen, lägger kransen i baksätet som en god dotter och syster och med ett påklistrat uttryck av vördnad och sorg som jag får problem. D v s en gång om året. Det är ungefär så ofta jag orkar klistra på den där fasaden.

För mig är varje sådan resa en genomgående känsla av förnedring. Jag rasar ner hela vägen på stegen av stolthet och jag skäms inför mig själv. Det blir samma känsla som att springa efter någon som bett dig dra åt helvete och böna om att bli sedd, uppmärksammad och älskad. Som att bli slagen, resa sig upp och springa efter plågoanden och be om att bli slagen igen. Som att köpa blommor och presenter till människor som inte vill veta av dig. Gång på gång på gång…

Höjden av förnedring, sårad stolthet och idiotiskt. Så känns det.

"Min" grav ligger på andra sidan kyrkogården. På vägen dit passerar jag hundratals gravar med blommor, lyktor, små land, människor som pysslar, gräver, vattnar och viskar. Alla gör det som ska göras med en stillhet, vördnad och sorg.

Själv går jag ganska fort, hoppas bara att jag inte träffar någon jag känner. Jag lägger ner det jag har med mig, tänker arga tankar och vill nästan be om ursäkt över att jag tränger mig på - hade de velat träffa mig hade de inte legat där i pulveriserad form i kalla urnor.

Ännu idag, så många år senare, vill jag sparka på stenen, trampa ner växtligheten och avkräva massor av svar.

Såhär får man inte säga. Det är inte okej. Men jag gör det ändå. För jag är inte duktig. Jag är förbannad. Och nu har jag precis bestämt att jag inte tänker åka dit i år.

Varje år väntar jag på att det ska kännas bättre. Varje år tänker jag att ”nu, nu måste det väl släppt? Alla måste ju förlåta, försonas och gå vidare…” Men nej. Jag är fortfarande lika arg. Och då tänker jag att då får jag vara det då!

Att få vara arg och tala om det är en lättnad. Att tvinga mig själv till förnedring gör mig bitter.

Varje dag är en kamp mot bitterheten. Jag har bestämt mig för att inte hamna där. Därför åker jag inte till kyrkogården.

Okej?

Jag åkte till jobbet. Jag snurrade runt fjorton varv för att hitta en parkering. Jag baxade ur kassar, dator, pärmar och papper. Gick över halva stan. Kom fram till ytterdörren. Upptäckte till min häpnad att jag glömt handväskan med nycklarna kvar i bilen. Gick tillbaka till bilen. Gjorde en ny, häpnadsväckande upptäckt - handväskan var inte i bilen.

Handväskan låg kvar hemma. 40 minuters bilresa ifrån stan.

Nu är jag hemma igen. Ska precis lägga mig ner i ett hörn och gråta en skvätt, förbanna mitt öde och mitt hopplösa jag.

Sen... sen ska jag bita ihop och börja jobba. Vid köksbordet.

Och när jag inte orkar mer ska jag öppna en flaska vin, lägga mig i soffan och somna till Greys Anatomy.

Imorgon ska jag åka till stan och jobba.

Aaaaahhh - lördag! En hel lördag...

Den kan man ju inte låta vara ograverad bara sådär, så jag åker och jobbar lite. Det måste ju vara därför de finns, lördagarna, så att man kan jobba ifatt allt man inte hinner med i veckorna?

Hela den här veckan har varit hopplös... Hela sista tiden har varit hopplös om jag ska vara ärlig. Sjuka barn, en rygg som inte hänger med som jag vill, trött, trött och trött. Tror jag fått en släng av depression...

Egentligen är allt jag håller på med väldigt roligt. Mina jobb är roliga, min familj är rätt kul, bensinmacksarbetet är roligt men allt bara KRÅNGLAR hela tiden!

Barn som blir sjuka gör att jobben krånglar till sig, bensinmacken krånglar för att avtalen krånglar, familjen krånglar för att ingenting blir som det ska, hemmet krånglar för att ingen hinner krångla tillbaka. Nu är det ett krångligt höstlov utanför dörren; hur ska vi på bästa sätt arrangera så att Lillfisen ska få vara ledig utan att det krånglar till våra jobb ännu mer? En av oss jobbar hem den och den dagen, den andra den och den och den tredje får de klara sig själva några timmar. Fix och trix och allt blir oredigt.

Jag blir galen på allt krångel!

Nu har jag bestämt att ta tag i den här krångelhärvan och börja nysta. Det får börja med jobbet - jag lägger helgen på att jobba för att eliminera så mycket kommande krångel som möjligt. Det banar väg för en hyfsat god förutsättning vad gäller resten.

Min mamma sa alltid till mig "Ditt sätt att lättvindigt se på saker och ting och din ovilja att planera kommer ge dig problem en dag. Man kan inte leva för dagen utan struktur, planering och rutiner". Jag tyckte hon var otroligt tråkig, dåligt insatt och vaddå´rå? Bara för att HON inte kunde innebar väl inte att jag inte skulle kunna?

Nu är jag snart 45 år gammal och kanske, eventuellt - har inte bestämt mig än - börjar jag undra om hon inte hade en poäng någonstans i allt det där nonsenssnacket.

Eventuellt kan man inte ha två jobb som båda kräver mer arbetsinsatser än man är villig att ge. Eventuellt funkar inte devisen "det löser sig!" alla gånger... Eventuellt KAN man inte engagera sig i allt som låter kul bara för att det låter just kul. Eventuellt måste man inse att dygnet bara har 24 timmar och att de ska räcka till mer än kuliga saker.

Först då kanske livet kan innefatta mer än jobb, problemlösningar och somnande i soffan fyra kvällar av sju?

Kanske är det på tiden att jag blir - vad heter det där ångestladdade ordet nu igen?

Vuxen...? Ansvarstagande...? Förståndig...? Ordentlig...?

Får klura på det lite.

Nu åker jag, vuxet, ansvarstagande och förståndigt och jobbar. Ordentligt.

Ha en trevlig lördag!

Jag har nu ägnat några timmar åt Greys Anatomy då... Mest sömnlös nattetid men även ett par kvällar med en illvillig rygg vilande i soffan och en värmande dator på magen.

Sen vet jag inte om det är det ihärdiga tittandet som gjort att jag plötsligt fått upp ögonen och insett att hela min tillvaro förvandlats till Greys Anatomy. Jag inte bara tittar på det - jag lever det!

I ett och ett halvt år har vi haft problem med värmesystemet. Det tar in luft. Det låter som en trasig Spykersaab. Det bubblar, visslar, tjuter och vi har gjort ALLT vi kunnat. Vi har ringt rörmokare som aldrig kommer, vi har skruvat isär, skruvat ihop, bankat och bultat, stått och glott på varandra med varsin rörtång i nävarna - ingenting har hjälpt. Vi har telefonledes och internetledes kontaktat, frågat, läst och informerat oss. Fått tips, råd och ideer.

Nu fick vi tag på en rörmokare som kunde komma. Han var t o m här FÖRE utsatt tid! Jag fick hålla mig i dörrposten för att inte falla honom om halsen, gå ner på knä och börja gråta.

Dr VVS lyssnade på våra bekymmer - vilka tog ett tag att berätta för det var några stycken - med en rynka mellan ögonbrynen. Han nickade, hummade, kliade sig lite i huvudet och drog ett djupt andetag. HADE det nu varit Greys Anatomy på riktigt så hade han tittat på oss och med en passionerad läkarblick sagt; "Scrub in interns, scrub in..."

Sen gick han ner i källaren, gjorde en hastig överblick över läget (läs rören, tankarna, vedpannan, mätarna, pumparna och dammet), lade sin stadiga rörmokarhand på ett rör och sa "Kranen till blodomloppet är inte stängd, hjärtat får för mycket blod och då får kroppen för mycket syre. Vi måste operera, det är en enkel operation men alla operationer är riskfyllda".

Ja, alltså, han hade sagt så om vi nu verkligen VARIT i Greys Anatomy, men om vi översätter det hela till rörmokarspråk så sa han; "Men vaffan, påfyllnadskranen är ju inte stängd, det är väl klart ni får in syre i vattnet för den står ju och rinner hela tiden! Vi byter den. Rörtång, syster" Eller nä, det sista sa han inte...

Maken och jag lät våra blickar mötas över munskydden medan vi, fulla av beundran över rörmokarens skicklighet, avundades hans talanger. Eller nä, vi hade inga munskydd... Men vi beundrade!

Sen var operationen inte lika... vad ska jag säga... elegant? som i verkliga Greys Anatomy, den var... vattnigare. Skitigare.

Det tog en halvtimme. Ett och ett halvt års elände och han fixade det på en sketen halvtimme...

Sen fick kirurgen... f´låt, rörmokaren kaffe, hunden bet honom i foten och livet blev som nytt.

Dr Johansson. Bergdala Anatomy... f´låt, Bergdala VVS. We are soooo greatful. You saved our lives!

Här sitter man i godan ro och äter paj och dricker kaffe med sin bror och hans familj när både min och makens mobil börjar plinga och blippa. "Ring mig på Skype" står det med avsändare Storson i Afrika...

Gör som jag blivit tillsagd bara för att få veta att sonen och hans resesällskap under sin vistelse i landet långt borta ätit råa cassavarötter under hela tiden och nu plötsligt informerats om att dessa är mördande giftiga om man inte tillagar dem...

Övertygade om att deras dagar är räknade men utan en aning om hur långt tid de har kvar att leva ber de mig kontakta sjukvårdsupplysningen...

Jag ringer dit, sitter i kö ett tag och surfar lite medan jag väntar på min tur. Jag läser att cassavarötter innehåller blåsyra, att det är livsfarligt att äta dem råa men att giftet försvinner om de tillagas...

När det är min tur och efter att jag kort, informativt och utan omskrivningar förklarat situationen och frågar om de ska dö säger sjukvårdsupplysningsdamen att "Ojojoj... jag har ingen ANING! Du måste ringa 112!"

Jag känner mig lite obekväm med det eftersom jag tror att 112 är för akuta ambulansärenden och jag känner att det kan upplevas långsökt att ringa dit för att få en ambulans till Malawi... Men jag får veta att de har en giftinformation så jag ringer ändå.

"112, vad är det som har hänt?" frågar en 112-röst.

"Jag behöver tala med giftinformationen" säger jag.

"Vad är det som har hänt" frågar rösten igen.

"Min son är i Afrika och har ätit blåsyra, jag måste veta om han ska dö" säger jag typ...

"Åh, jag kopplar dig dit!" ropar rösten och innan jag hinner hämta andan kommer nästa.

"Giftinformationen"

"Jo, alltså, min son yadayada Afrika, yadayada, blåsyra, cyanid och yadyayada" säger jag.

"Oj. Inte ofta vi får DEN frågan" säger damen.

"Nä..." säger jag och tänker att de flesta säkert kollar vad man kan äta INNAN man äter det när man är i Afrika.

Damen ska kolla lite och ber mig vänta och under tiden chattar jag med min son på Skype. Hur mycket har de ätit, när åt de senast och sådant som jag tänker att de möjligen kan tänkas fråga om.

Damen återvänder efter att ha konsulterat sin kollega som - thank you God - kan massor om växter och dessutom jobbar denna kväll.

"Är det den söta sorten kan de äta 30 gram utan problem" säger hon.

Helt kolugnt svarar jag att de har ätit ett halvt till ett kilo...

"Har de några symptom?"

Nä, inte än... Frågan är hur lång tid det tar innan de får några...

"Symptom visar sig inom 30 minuter i form av kräkningar, yrsel, kramper... Det KAN ta upp till nio timmar i sällsynta fall" säger giftinformatören.

De åt senaste gången för fyra dagar sedan... Fyra dagar... Det är mer än 9 timmar va? Huvudet funkar inte riktigt. Ah - de överlever. Det är ingen fara.

Shit.

Det är alltid tufft att vara förälder. Ibland är det tuffare än andra gånger.

Det är inte lättare för att barnen blir vuxna och får för sig att åka till Afrika...

Skitungar!   

Jag satte mig framför TV:n igår och råkade hamna där precis när ett avsnitt av Greys Anatomy började. Jag har ALDRIG sett denna omtalade serie, inte ens reklamavbrotten under ett program!

Kollade info; avsnitt enmiljonfemhundrasjuttioandra av ungefär lika många inspelade och typ sista säsongen.

Nu orkade jag inte sträcka mig efter kontrollen och byta så jag tittade på avsnittet. Nu undrar jag bara: varför har ingen berättat om den här serien för mig? Varför har ingen talat om att den är en typisk Sajberlenaserie? Är det ingen som förstått att det förpliktar att umgås med mig? Finns det fler bra serier som ni sitter och smygtittar på utan att jag vet om dem? (Och nu pratar jag inte om Bönder som söker ensamma mammor eller annat dravel, ni förstår precis vad jag menar, ni känner mig!)

Nu har jag missat alla enmiljonfemhundrasjuttien tidigare avsnitt och får sitta och titta ifatt dem på datorn! Förstår ni hur lång tid det kommer att ta mig? Jag kommer ju inte hinna varken blogga, kolla Fäjsbock eller laga mat närmaste framtiden!

Ja, ni får skylla er själva! Hade ni informerat mig hade det inte blivit såhär!

Bara för att visa vad jag menar ska jag nu föregå med gott exempel:

På måndag, 24 oktober, börjar en svensk dramaserie på SVT. En kostymserie som utspelar sig på 1700-talet. Jag älskar den typen av serier och har noterat den i almanackan. Måndag kväll - mammas TV.

Se där, nu fick ni tips direkt av mig.

Nästa gång det börjar en serie typ Desperate Houswifes, Greys Anatomy, House eller liknande så är det er tur. (Nej, jag tittar varken på Housewifes eller House numera för jag har inte hunnit, men jag vill ändå VETA!)

Överens?

Mmm. Menar det...   

Nu har jag fått en Award utav riesling som jag, halvt rörd till tårar, med glädje tar emot och stolt tackar för!   

Reglerna lyder; När du fått awarden ska du länka till den du fått den av, fullborda de fem meningarna samt skicka den till fem andra bloggar.

1. När ingen ser eller hör mig… pratar jag alltid med mig själv… Tänker högt, utan att jag tänker på det. Många, långa och intressanta diskussioner brukar jag ha med mig själv i bilen. Jag hoppas i alla fall att jag bara gör det när jag är själv? Shit… jag kanske gör det annars också? Gaaah vad jobbigt det blev nu… 

2. Jag går aldrig hemifrån utan… att ha glömt något. Oftast mobiltelefonen, plånboken eller något annat världsligt ting. Oftast blir jag väldigt stolt över mig själv de gånger jag kommer ihåg att ta med mig eventuella barn som skall med. Det är inte alltid jag lyckas där… 

3. Min blogg heter som den gör för att jag… en gång för länge sedan jobbade ihop med en VVS-ingenjör som heter Gunnar. Det var på den tiden mail och internet var en ny uppfinning och jag fick en egen mailadress första gången någonsin (jojo, känn på den! Man har ju varit med ett tag…). Gunnar lärde mig hur man skickade mail och när jag stolt lyckades klicka på ”skicka” dunkade han mig i ryggen skrattade och sa ”Wow, Cyber-Lena!” och sen hette jag så. Det har blivit ett stående, försvenskat alias för mitt alter ego på nätet i de flesta sammanhang.

4. Om jag vågade skulle jag… söka jobb som kåsör. Men det törs jag inte för jag betvivlar min förmåga att kunna leverera på kommando och med deadlines.

5. Om tio år kommer jag att… vara den som alla ”Jag förändrade mitt liv”- artiklar handlar om! Smal, fräsch och hurtig kommer jag berätta om hur man med framgång lyckas ta tag i dekadensen, finner inre lugn och hur man lever i nuet.
Jag kommer berätta om hur otroligt enkelt det egentligen var att sluta röka, hur man gör bästa potatisavkoket och hur man motiverar sig till att kliva upp klockan gryning och möter dagen med en nätt löparrunda på en timme eller så.
Eller… eller så kommer jag helt enkelt leva som idag men i ett färdigrenoverat hus med fungerande badrum… Förmodligen i kombination med vallningar, östrogentabletter och ett badrumsskåp fyllt med ansiktskrämer för skrynklig hy.    

Jag skickar denna vidare till fem andra bloggar som jag är nyfiken på nu då;

catten.bloggplatsen.se

hea71.bloggplatsen.se

renovationaryroad.bloggplatsen.se

endastgossar.bloggagratis.se

anna-i-dungen.bloggplatsen.se