Jag är stark. Jag faller inte för grupptryck. Jag går min egen väg. Jag gör inte som alla andra bara för att jag ska. Jag bryr mig inte om vad alla andra tycker. Jag är inte ytlig, lättpåverkad och naiv. Jag försöker inte göra mig yngre än jag är.

Åtminstone inte så ofta...  

Jösses - jag har precis kommit på vari felet ligger! Motionsfelet alltså. Varför det inte "händer" nåt.

Snacka om AHA-upplevelse...

Jo, såhär är det;

Jag läser och läser, lyssnar och lyssnar på alla motionsgalningar och hurtigspån, tänker att "jahaja, jamen det verkar ju enkelt att gå på promenader fem dagar i veckan, det klarar ju t o m jag liksom" och så läser jag igen om hur många kilo hit och dit folk tappar utan att ens TÄNKA ordet banta och ja ni vet.

Sen tänker jag att "jaja, jag får väl också göra det då" och kollar hur många veckor det ska ta att gå ner storleken bebiselefant, ställer klockan på sex för att hinna fixa den där promenaden i morgonsolen och tja... Sen stänger jag av klockan och somnar om och sen hinner jag inte och på kvällen är det annat och så blir det inte av. MEN! Hela tiden TROR jag att jag gör det!

Jag tänker att jag "jamen nu har det ju gått fem veckor sedan jag började ställa klockan på sex och ändå händer ingenting, inte ens ett elefantöra har försvunnit" och fattar ingenting.

Jag glömmer ju helt bort att jag måste GÅ UT också! Att läsa, ställa klockan och planer kanske inte räcker?

Kort sagt lever jag min in i mitt nya, blivande jag så hårt att jag helt glömmer bort att aktivt forma det. All tid jag borde lagt på powerwalksen ägnar jag åt att läsa om hur man gör...

Himmel och pannakaka - varför har ingen SAGT nåt? 

Läste precis ett inlägg på underbaraclaras.com om det här med bloggande. En man har sagt till henne att  "bloggare har ett abnormt behov av bekräftelse".

Å då blir jag så trött... Jag menar, har inte ALLA människor behov av bekräftelse? Sedan när blev ett bekräftelsebehov en svordom? Måste något så självklart som att alla behöver bekräftelse vara något fult?

Oavsett yrke, ålder, skrå eller kön behöver vi bekräftelse. Den som säger annat tror jag inte en sekund på! 

Sen väljer vissa att söka den på lite bredare front. Jag tänker på människor som delar med sig av sina färdigheter till alla; konstnärer, författare, musiker, skådespelare... Måhända väljer man ett sådant yrke för att man faktiskt inte skäms för sina behov av en dunk i ryggen och uppmuntrande ord. En del människor väljer yrken där de hela tiden ger av sig själva och VEM, undrar jag, VEM vill gå genom hela livet utan att göra någon form av avtryck hos andra? Nej, behovet kanske inte finns utanför familj eller kollegor - men det finns.

Vi som då väljer att vända ut och in på oss själva öppet och officiellt är säkerligen mer behövande än andra. Vad är problemet med det?

Naturligtvis har jag ett bekräftelsebehov, annars hade jag aldrig bjudit på mig själv i något sammanhang. För det är inte mycket som gör mig gladare och lyfter mig mer än när ni säger att ni gillar det jag skriver, skrattar med mig i min vardag och bekräftar min existens. Och jag behöver det! Jag behöver höra att jag finns, att jag spelar roll och att jag betyder. Å jag skäms inte en sekund över det, tvärtom.

Medelålders män som uttrycker sig på det viset har också bekräftelsebehov. Annars hade han suttit i ett hörn och hållt klaffen.

När barnen är små betonas vikten av att ge dem uppmuntran och bekräftelse från dag ett tills... ja, tills när då? För vi föräldar bekräftar, älskar och uppmuntrar - men plötsligt inser de att deras behov är något fult? Vissa barn växer upp UTAN att få de här behoven tillgodosedda - men försöker de ta igen det som vuxna är det fult? Det är tydligen okej så länge det hålls inom den rätta ramen, men inte utanför? Som att säga; det är okej att du äter mat hemma för du BEHÖVER ju mat, men vad du gör - ät inte ute!! Gå inte ut på en restaurang och visa omvärlden att du behöver mat! Smyg, låssas och om någon frågar så säg att du inte vill ha för du har redan ätit!

No wäj Josäj!

Mer bekräftelse åt folket och låt folket söka sig den där de vill!

Var ju på shoppingrunda igår och diskuterade mina skobekymmer med innehavaren till Alvas Hus i Karlskrona. "När det nu är så modernt med "gammeldags" kläder, varför kan inte skonissarna följa med då? Varför finns det plötsligt inte ett enda par mormorskängor att köpa i hela landet???" tyckte jag.

Tjejerna i affären menade att jag kunde ha vilka skor jag ville, typ Converse. Converse???? "HAHA", skrattade jag. "Jag är för gammal för Converse!"

Men de påstod att det var jag inte alls och att ALLA kunde ha såna skor.

"Kan en medelålders tant ha Converse" frågade jag på FB.

"JA", sa alla vänner i ungefärligt samma åldersspann, plus minus några år upp och ner. "Naturligtvis!" Dessutom kom det fram att flera av dessa vänner ägde minst ett par själva! Wow, jag hade ingen aning...

Nä, jag har inga Converse av den enkla anledningen att mina söner har det. Och någonstans, i min ibland inskränkta värld, så finns det en gräns för vad som är okej och vad som är "patetisk medelålder som försöker se ut som tonåring". Ibland vet jag inte säkert var den gränsen går. Jag är ingen trendmedveten människa, jag kan inte mode. Jag har inga modemedvetna döttrar att rådfråga. Modemedvetenheten hos mina söner består av en som helt stirrar sig blind på märket - är det rätt är det okej. Han skulle förmodligen säga att "klart du kan ha Converse, bara det är ÄKTA!". Sen har jag en som inte ens vet om tröjan i garderoben är hans eller någon annans som råkat hamna där "men ligger den där är det väl min antar jag". Den yngste har bara två krav: "inget rosa eller rött".

"Man ska klä sig i det man vill" blev kontentan av min frågeställning. Självklart. Det har jag alltid gjort. Gärna lite udda, konstigt och eget. Och det är nog där problemet ligger.

Converse ÄR inte udda, konstigt och eget. Därför har de fallit bort av sig själva. Converse sitter på var och varannan fot och för mig har det varit en ungdomssko. Vanliga Converse är liksom inte jag...

Nu har jag hittat ett par - oäkta då, sorry Storsonen - med broderade blommor på som KAN vara jag. Faktum är att jag tror jag ska ge dem en chans. Min värld må vara liten, men den backar aldrig undan för att flytta gränserna! I små doser, naturligtvis, små doser. Annat är jag för gammal för.   

Fick som lite vårinspiration idag, men kom snart på att det var lite tråkigt om man inte har vårliga saker omkring sig.

Så jag var ju så illa tvungen att skaffa det då!

Helloooo våren - weeeeeelcoooome!!   

Å så var jag ju tvungen att matcha den med nåt dårå...

Nämen - jag hade ju inga snygga leggings till den där... Stackars mig... Men NU har jag det!

Å nu tycker jag våren känns riktigt trevlig!! Ett par skor också och saken är komplett.

Hittar jag dem innan helgen så lovar jag att inte ens bli sur när den utlovade snön kommer!

Sen köpte jag rosa och vita tulpaner (som jag glömde på jobbet) och ikväll kom maken hem från Danmarkeriet.

Nu ska jag vika tvätt. Livet är bra spännande...

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Nej.

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Nej.

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Du BEHÖVER ingen KitchenAid!! NEJ!

- Jag vill ha en KitchenAid.

- Okej. Vilken färg?

- Öh... Men jag kanske inte vill ha en KitchenAid när jag tänker efter...

- Nähä?

- Nä. Nä, jag vill inte det. Alla andra har en sån, bunken är för liten och tillbehören är för dyra. Jag klarar mig utan!

- Bra! Stolt över dig.

*surf surf på nätet*

- Jag vill ha en Ankarsrum Assistent... en blå.

- Suuuuuuuck...

Jag vet att jag finns och lever här i ett syfte. Jag har ett uppdrag. Det finns saker som måste göras, och det är jag som ska göra det. Ja, alltså, inte BARA jag men jag OCKSÅ.

Instruktioner och handledning inför uppgiften strömmar till mig hela tiden, dagligen och stundligen. Och jag läser och jag lyssnar och jag hör.

Mo-tio-nera.

Jag är satt till världen för att motionera. Röra mig. Springa, gå, idrotta, hoppa, lyfta, knäböja och sittuppa.

Så måste det vara - det är nämligen det enda jag hör, ser och uppmanas till. Överallt. Det är den ena gurun efter den andra som hurtigt leende försöker se trevlig ut på bilder och i möten som försöker övertyga mig; "det är dags nu! Rör på dig! Du kommer må sååååå braaaaa! Du BEHÖVER det här! Kom igen! Fina grejer!"

Men jag ser den nog, den elaka glimten i deras ögonbottnar... De är bara ute efter att jag ska fullgöra mitt uppdrag för att jag ska bli en av dem. Jag går inte på det.

Ett tag gjorde jag det. Jag sprang på gym och kutade runt på löpband och sprang runt bland maskiner som alla skulle göra mig till en bättre människa. Och det var nära att de lyckades få över mig på deras sida! För jag började också glo folk i ögonen och försöka övertyga dem om hur hiiiiimla bra det var och hur pigg jag blivit.

Men det gick över. Jag la av och upptäckte att jag inte föll död ner bara för det. Visserligen blev jag lite bredare här och där, men det kallar jag ren utveckling. Alla utvecklas mer eller mindre och jag utvecklar mig lite mer än andra. Det ska man väl vara stolt över? Det är ju något bra! Utveckla talanger eller omfång, same same fast olika. Typ.

Nu har de bytt taktik, alla gurus. För funkar det inte på ena sättet så provar de nästa; nu ska jag flåsa runt i skogen för att bli SMAL. De spelar på min ömma sträng här. Jag tycker det är nedrigt. Faktiskt lite på gränsen till mobbing. Och det är inte okej. Nolltollerans mot sånt. Det har jag lärt mig i barnens skola.

Så nu funderar jag på om jag ska skicka ett mail till han den där Martin Lidberg som med sina hundögon glor på mig genom Aftonbladet och säger: Gå ut och gå så blir du smal till sommaren!.

Eventuellt borde jag presentera honom min likabehandlingsplan och antimobbningsplan och säga, rent ut, att jag inte accepterar någon som helst kränkande behandling av min utvecklade lekamen och att jag faktiskt inte behöver falla för grupptryck för jag är en stark person som går min egen väg och det är bra!

Eller så ska jag fortsätta läsa alla artiklar, tips och råd och se det som motion. Teoretisk motion. Det är ju bättre än ingen alls?

Eller... eller så ska jag falla till föga, leta upp mina gympadojjor och börja trava... Falla för trycket och bli invecklad igen.

Jag får se hur jag gör.

Jahapp. Maken roar sig i Köpendanmark medan jag sitter här och passar pannan och diskmaskinen. Jaja, han är iväg på "tjänsteförrättning" men ändå!

Jag tror dock han åkte med hjärtat i halsgropen eftersom jag hittat en hushållsassistent som jag vill ha, och han är nog ganska säker på att den finns här när han kommer hem. Vad förvånad han ska bli - jag ska nämligen inte köpa den. Nu. Men... sen!

Annars finkammar jag nätet i min jakt på skor som jag faktiskt tycker om. Än har jag dock inte lyckats... Jag vill ha gammeldags, lite halvromantiska skor anno sekelskifte. Typ mormorskängor fast vårskor. Finns det några? Nope. Det finns bara skor som ser ut som de sitter på tegelstenar. Ingenting för mig. Inte heller vill jag ha 10 cm klack, det är mina stackars fötter numera för gamla för. Lika bra att inse det istället för att - som tidigare - köpa ändå och under gråt och högljudda snyftningar ställa dem på hyllan.

Måhända måste jag helt enkelt inse att det är mitt mode som är ute och anpassa mig till dagens utbud? Jag menar, det kanske bara är i min hjärna som det här inte passar till resten av min garderob;

              Brandos.se" width="480" height="360" border="0" />           
Iron Fist: Love Bites från Brandos.se

 Och något säger mig att många vänner och bekanta skulle höja ett ögonbryn eller två om jag kom i de här...

           Brandos.se!" width="280" height="210" border="0" />        
Iron Fist: Pink Friday från Brandos.se

Dessa, däremot, fullkomligt älskar jag!!! Hade klacken varit hälften så hög så hade de redan bott här hos mig!

Men nä. Jag får väl gå i blommiga tygskor som luktar fotsvett hela den här sommaren också...

Det är synd om mig. Jag kanske måste köpa en sån här bara för att bli glad igen trots allt;

 
Om ni hittar några skor som ni tror jag skulle tycka om så tipsa mig! Jag har inga problem med att ta hand om BÅDE en Ankarsrums assistent OCH nya, fina skor!