Imorron, tidigt som 17, ska jag iväg på big adventure... Roadtrip med god vän. Till stället alla pratar om, stället alla åker till igen och igen. Stället jag undvikt i 20 år av ren princip. Stället till vilket alla åkte även förr men inte berättade högt om att de besökt men som nu fått högplacering på rankinglistan av coola ställen. THE place liksom. Stället med stort S.

Kommer jag få mina förutfattade meningar bekräftade? Kommer jag palla värmen, trängseln, surret?

Va? Nä, jag ska inte till Thailand. Aldrig i livet.

Nä, bättre upp!

Imorron kanske jag rent av avslöjar vart jag åkte!   

Oavsett hur många gånger jag startar ett nytt liv så finns det vissa saker som inte hänger med i förändringarna. Jag tänker då på vattenförsörjningen till dysfunktionella familjen. Är det NÅGOT som skulle behöva starta ett nytt liv så är det just vårt vattensystem.

Jag har egentligen svårt att förstå problemet; vi har en brunn, vi har en ledning, vi har en pump, vi har en vattenreningsanläggning a la litet kärnkraftverk och vi har kranar. Vad kan gå fel liksom? Allt. Allt kan gå fel. Fast på olika sätt.

Det kan bli stopp i brunnen. Ledningen kan gå av. Pumpen kan gå sönder. Reningsanläggningen bli igensatt. Kranarna kan strejka. Vad som helst kan hända och här lever vi med den ständiga vetskapen; det är inte frågan OM det händer utan NÄR.

Nu hände det igen. Jag skulle blaska av nyllet och vred på kranen och noll vatten. Inte en droppe. Blott ett väsande ljud och sen - kompakt tystnad.

I flera år var vattenanläggningen utlagd under mitt ansvarsområde. Jag har numera delegerat saken till maken. Han fick helt enkelt fixa problemet med en vattenpump som gick och gick men bara drog upp luft. Under tiden stod jag vid sidan om och ylade om hur jag blev galen. Till slut bad han mig vänligt men väääääldigt bestämt att gå nån annanstans och yla för jag "hjälpte inte precis till liksom" så jag gick. Istället valde jag att fortsätta yla via telefon till utvalda vänner som fick ta del av mitt liv i misären. Att vara vän med mig innebär förmodligen ett behov av livslång terapi för att ta sig ur depressioner som ingen förstår varifrån de kommer...

Hursomhelst, maken lyckades få igång eländet, vet inte hur, och insåg att det finns en lös grej i pumpen som inte bör vara lös och som antagligen är upphovet till problemet. Den lösa grejen kommer nog ge oss fler problem i framtiden så nu står det en ny, fin, spygrön pump här som väntar på att bli inkopplad på fallet.

Sen var det det där med duschblandaren... Den lever sitt eget liv och när vi har vatten så vägrar den rätta in sig i energibesparandets era. Den pytsar ut 60-gradigt vatten hela tiden. Vi har överlevt genom att det tar ett bra tag innan varmvattnet kommer dit, så vi börjar duscha i iskallt vatten och om vi gör det snabbt så hinner vi precis lagom tills skållningstemperaturen hunnit fram till duschmunstycket. Eftersom jag brukar duscha sist så brukar det bli jag som få skölja ur sista schamporesterna med kökskranen.
Att bada har inneburit problem av annan typ: trycket har varit så dåligt att när badkaret väl är fyllt har vattnet hunnit bli kallt.

Nu sitter där en ny, glänsande blandare på väggen även där! Lillfisen blev så lyrisk att han duschade både igårkväll och badade idag på morgonen. Våra barn har inte så stora krav för att bli lyckliga - lite vatten i kranarna och en dusch som inte tar livet av dem och de blir som barn på julafton!

Klockan 07.06;

- Hej det är jag! Var är du?

- Halvvägs till jobbet...

- Du, råttfällan under spisen hoppar och hasar och dunkar och jag vill dööööööö!

- Öh... okej...

- Men fattar du, det är en råtta i den och den är inte DÖD!

- Jaaaa... Jag får ta det när jag kommer hem...

- NÄR DU KOMMER HEM??? Men jag måste ut och duscha, jag måste gå igenom köket NU!

- Öh, ja??? Men släpp in katterna och ta bort lådan under spisen!

- TA BORT LÅDAN UNDER SPISEN????? Det ligger en RÅTTA under spisen och den är inte DÖD!!!

- Ja?

- Jag orkar inte med detta...

- Nä...

- Jag tänker inte ta bort lådan...

- Nä... nähä... nänä...

----------------------------------------------------------------------------

07.23

- Hej det är jag. Var är du?

- Öh... på jobbet...

- Du, det LIGGER EN DÖD RÅTTA I RÅTTFÄLLAN I MIN BIIIIIIIL!!!

- Ah, jamen DET var väl bra! Kanon, då fick vi den!

- DET LIGGER EN DÖD RÅTTA I RÅTTFÄLLAN I MIN BIIIIIIL OCH JAG SKA ÅKA TILL JOBBET NUUUUUU!

- Ja, men TA UT råttan då!

- Vaddå TA UT råttan????? Hur då???

- Jamen ta en polygrip eller nåt...

- POLYGRIP?? Det är ju bara några futtiga centimeters handtag på en sån!!

- Jamen ta nåt annat då! Nåt långt!

- Snöskyffeln! Jag tar snöskyffeln!

- Men hur fan ska du få in SNÖSKYFFELN i bilen???

- Nu är inte problemet att få in snöskyffeln i bilen utan att få ut råttjeflen UR bilen och du är inte speciellt hjälpsam här... *snyft' Jag håller på att dööööö...

- Nämen det tror jag inte du gör...

- Kan jag släppa in katterna i bilen tror du, lyfter de ut den då?

- Öh... Alltså... Älskling, jag måste jobba nu...

- Meeeen dåååååå....

----------------------------------------------------------------

Samtalen har utspelats mellan mig och en person i min närhet som lovat att älska mig i nöd och lust. En intelligent, smart och i vanliga fall ganska sympatisk person. Han ser bra ut, har haft framgång i sitt jobb och betraktas som en väl fungerande samhällsmedborgare i de flestas ögon.

I NÖD och lust. Undrar vad i ordet NÖD han inte förstår...?   

  Dagen startade klockan tidigt med en mils springrunda i skogen, sedan havregrynsgröt och en effektiv, hurtig dag på jobbet och avrundades med ett svettigt pass på gymmet!

Nästan.

Det var lite så jag hade tänkt i alla fall. Men ack - det blir så sällan som jag tänker. Fast jag tror inte det är bra att hasta och dra iväg för hårt, jag tror mer på långsiktig planering.

Alltså reviderar jag nu dagen lite;

Dagen startade klockan tidigt - så långt är det rätt. Maken såg uppriktigt förvånad ut när jag stapplade ner för trappan och undrade vad jag gjorde upp så tidigt... En mils springrunda var ju inte riktigt planen igår, däremot lekte jag med tanken att gå en runda innan frukost. Fast... vet ni hur MÖRKT det är klockan tidigt??? Jättemörkt. Totalt becksvart! Förvisso har vi gatlysen, men bara en begränsad sträcka. Typ hundra meter eller nåt, sen är de slut.

Jag menar, jag kan ju inte gå ut mitt i natten i becksvarta mörkret - jag kan ju snubbla och slå mig! För att inte tala om alla livsfarliga vildsvin som står i buskarna och väntar på att få äta upp mig... Nä, morgonpromenad fick utgå ur artikelregistret idag. Det blev X antal koppar kaffe istället för att vakna till liv och sen vet jag inte vad som hände men tiden bara tog slut och allt blev som alla andra mornar.

När jag kom till jobbet hade de fått igång värmen i vårt fina hus. Och när jag säger värme så MENAR jag värme, jag talar om en vägg av värme som formligen får en att gå ner för räkning. Vi snackar tropisk hetta...
Den var tydligen inte "injusterad" än. Halv tolv var jag så degig i kolan att jag bara satt och snurrade en penna och började klä av mig - värme gör konstiga saker med ens hjärna.

Sen skulle jag till gymmet och det ligger på ena hållet och samtidigt skulle jag lämna tillbaka tre filmer och betala förseningsböter på dem flera mig åt det andra hållet... Jag valde andra hållet. Hur det än är så hade det inte känts bra att skriva in sig på ett gym med vetskapen om att någon stackare kanske står på macken, planerat hyra film och gråter för att önskefilmen inte är återlämnad.

Sen åt jag pastarataouille och imorgon är en ny dag! Och på söndag är gymmet bemannat igen och då - då ska faktiskt även maken följa med och skriva in sig!  Skynda långsamt heter det. Rom byggdes - men även Rom föregicks av en längre tids planering...   

...likt Fågel Fenix ur min askhög, skakar lite på mig, går in till maken och säger; Nu jeflar!!

Nu har jag ägnat några veckor åt att deppa, vara trött, förslappa mig och vara grinig, otrevlig och jobbig. Nu börjar det bli tråkigt.

Inaff is inaff!

Imorgon åker jag till gymmet, skaffar mig en tagg, börjar äta frukost och bete mig som folk! Hear hear!

Jag har kommit på vad felet är nämligen. Det är måndagarna som är felet. Jupp. Jag börjar alltid ett nytt liv på måndagar (utom sista veckorna då alltså, när jag inte börjat något liv alls), och det är fel dag. Onsdagar tror jag på. Onsdagar is da shit.

Jag har slutat på mitt andra jobb. Plötsligt jobbar jag inte kvällar och nätter längre och jag har inte märkt förrän nu hur otroligt jobbigt det har varit egentligen. Inte förrän det jobbiga plötsligt slog mig i huvudet och fick mig ner för räkning ba sådär. Nu inser jag att jag faktiskt bara har ett jobb och att jag, när jag hunnit ifatt mig, kommer att hinna med det på arbetstid! Förstår ni vad det innebär? Lediga helger, kvällar och åtta timmars sömn! Till MIG!! *Stryker en tår av rörelse ur ögonvrån*

Det föreligger en liten, liten risk att denna plötsliga energi och entusiasm är tillfällig och kommer gå över om tio minuter, men jag förutsätter att ni hojtar lite "go-go-go" och dunkar mig i ryggen i så fall, okej?

Oj, åtta timmar var det ja... Bäst jag går och knyter mig - måste hinna upp och äta frukost!