Är jag den enda som faktiskt genomskådat bedrägeriet? Är jag den enda som inser vanvettet? Vi är sååååå lurade! Eller inte vi - ni!

Jag pratar om "vinteraktiviteter". Skridskoåkning, pulkabackar, skidspår, branta bergsväggar utför vilka folk med dödsförakt kastar sig med bara ett par brädor på fötterna.

I alla tider har vi intalats att dylika aktiviteter är så roooooliga! Trevliga, härliga, sköna, mysiga, skojiga...

Nu ska jag göra ett revolutionerande avslöjande. Håll i er.

Det. Är. De. Inte. Alls. Inte ett dugg. Zipp. Nada.

Däremot är de ångestframkallande, kalla, blöta, besvärliga, krävande, jobbiga och fullkomligt onödiga! Mhm, är måhända en överraskning för många av er men glöm inte var ni hörde det först.

Det sprids alltid en hysterisk, uppjagad och galen stämning över landet så fort snön kommer. Ungefär likvärdigt med sommarens "vi MÅSTE grilla innan det blir höst" heter det nu "vi MÅSTE ut i snön innan den försvinner". På sommaren är det tabu att efter åtta veckors ihärdigt grillande och inmundigande av sotiga, svarta köttbitar med fjorton olika kalla såser uttrycka att "lessen men jag kräks snart på grillat, ge mig en tallrik kalops för helsike innan jag får skörbjugg". På vintern är det lika förbjudet att uttrycka sitt ogillande över vintersportsutövning.

Jag vågar! Jag törs! Jag är inte rädd! Alltså; jag VILL inte göra massa livsfarliga grejer bara för att det är snö, is och vinter!! Jag TYCKER INTE OM VINTERAKTIVITETER!!!

Har aldrig gjort! Eller aldrig och aldrig - som barn åkte jag väl pulka och skridskor eftersom alla andra gjorde det. Men rannsakade jag mig och ifrågasatte? Nej. Om jag hade gjort det, hade jag tyckt annorlunda då? Nej. Såhär i efterhand, med distans och ålderdomlig vishet kan jag utan vidare säga att jag gillade det inte då heller.

Att stå och frysa om tårna, snöra på ungar skridskor, få snö innanför vantar och i nacken, bränna tungan av sig på varm choklad, äta svartbränd grillkorv och få senap på vantarna - exakt VAD är det roliga i detta? Näsan rinner, man ska springa upp och ner för backar och bli svettig innanför jackor och termobyxor och raggsockor och extra tröjor för att ändå frysa fingrar och näsor av sig! Vansinne om ni frågar mig.

Och grejen är - här avslöjas merparten av alla vintersportsutövare - att alla hela tiden pratar om hur skönt det är att komma hem efter en dag ute... Ja, ni hör själva. Man är ute för att det är så "skönt att komma in"???? Men jösses, det är väl bara att stanna inne då?!

Är det dessutom minsta lilla solstråle som tittar fram nånstans är det ännu värre. "OOOOOOHHHH vilket VÄÄÄÄDER" säger alla och ägnar en halvtimme åt att klä på sig för att gå ut och "njuta". Sen kisar man mot solen och den kritvita snön så man får huvudvärk och ännu djupare rynkor runt ögonen.

Det är så nyttigt med frisk luft. Mitt förslag: lägg dig i soffan under en go filt, öppna ett fönster och stäng om du fryser.

Orka liksom...

Vi brukar månadshandla. Det innebär att ungefär när lönen gör sin snabbvisit på kontot väljer vi en för tillfället lämplig s k stormarknad, handlar en rågad kundvagn med mat och andra förnödenheter, fyller frysar, kyl och skafferi och sen kompletteringshandlar vi mjölk, bröd och godis fram till nästa månad. Det är för de flesta en ganska ospännande aktivitet men av någon anledning blir det oftast en ganska händelserik happening hos oss...

I fredags var det dags igen. Kvällen innan sitter jag och planerar, botaniserar på diverse hemsidor, inventerar och skriver A4-sida upp och ner av nödvändigheter. Maken och jag diskuterar möjligheterna till samarbete, kan han följa med, kan vi handla tillsammans, hinner vi hem innan barnen svultit/frusit ihjäl, kan flextid tillämpas und so weiter.

Vi bestämde att vi skulle göra en "smash and grab" på lunchen. Listan var klar, vi tar den affär där vi kan scanna själva och tjohej - vi hinner på en timme! På fredagen var Lillfisen sjuk och jag kände att det var bättre att jobba undan, skippa lunch och sticka en halvtimme tidigare istället. Det kunde inte maken. Alltså fick jag handla själv. Okej. Dessutom hade jag beställt grejer inne i stan - något jag glömt berätta för maken - och behövde åka dit och hämta också. Helst själv.

Så jag ringde maken och sa att jag fixar själv efter jobbet, du behöver inte följa med!

När jag lagt på luren upptäckte jag att jag kört ifrån plånboken hemma... Nytt samtal till maken. "Kan jag komma förbi och hämta din plånbok?". Maken erbjöd sig att köra upp till mig med lunch istället. Bra make! Han kom, vi åt, han lämnade sitt bankkort och körde.

Jag jobbade vidare, hann inte sluta tidigare, åkte till stan och hämtade prylarna. På vägen hem skulle jag då stanna vid den stormarknad där jag har självscanningskort. Men... kortet låg i min plånbok. Hemma. Glöm självscanningen alltså. Då, tänkte jag, kan jag lika gärna välja den andra stormarknaden, den där jag trivs bättre. Vägen dit var avstängd på grund av vägarbete.... Så, efter en nätt runda om en mils omväg, hamnade jag så i kön. Kön ner till parkeringen alltså... Under tre varv på parkeringen ingsåg jag att jag inte hade en sketen spänn till kundvagnen! Klockan var nu halv fem, jag var trött, hjärtat började skena, svetten bröt fram och då! Då hittade jag äntligen en parkeringsplats.

Jag körde in bilen, stängde av den och satt kvar och tänkte. Förvisso hade affären säkerligen en plastbricka att skänka mig till kundvagnen - men orkade jag gå in, stå i kö för att erhålla dyrgripen, gå ut igen, hämta en vagn, handla i en timme, packa upp allt på bandet, stoppa allt i kassar, släpa ut allt till bilen, köra tillbaka kundvagnen, köra hem och laga middag? Ringde maken för att kolla om han kunde sluta och komma till undsättning. Inget svar. Nä, han satt ju i telefonmöte...

Nej. Jag orkade faktiskt inte!

Jag körde helt sonika hem, stannade och köpte det mest nödvändiga inför helgen, lagade mat och såg på Hypnotisören. Konstaterade att Mikael Persbrandt inte är sån hunk som alla säger och att boken var bättre än filmen.

På måndag ska vi handla. Efter jobbet. Om vi orkar....

Hellööö! Saknat mig? Haha, klart ni har!

Men jag har inte tiiiiiiid förstår ni. Jag har annat för mig. Det handlar om att skapa björkar! Skapa förresten - jag FÖDER björkar! Ur mitt inre. Med smärta och värk. Mest i axlarna.

Jag målar. Björkstammar. Björkstammar? Ja, björkstammar. Just nu alltså. Sen målar jag kanske nåt annat, men nu är det just björkstammar.

Det är kreativt och bra. Avkopplande. Frustrerande. Lyckobringande. Galenskapsframkallande. Kort sagt - det är hela livet i en hobby.

Förr, för länge länge sedan, målade jag också. För två barn sedan, med en ettåring runt benen. Då gick det ganska bra. Nu går det... lite sämre. Men skam den som ger sig. Jag målar vita pelare och duttar små svarta streck. Mitt inre är ett kaos och det måste UT i just den formen. Rakt vitt och duttigt. Kronorna syns bara lite - mina björkar lever med huvudet så långt upp i skyn att de inte syns. Samtidigt befinner sig rotsystemet på en grön bädd och ingen vet hur stadigt de egentligen står. Ser ni symboliken? Oh shit, I´m good!

Annars är det inte lugnt, det är bara massa krångel allting och jag stänger in mig i min bubbla och låssas att jag varken hör eller ser. För jag är trött och orkar inte börja nysta i allt krångel. Min bubbla tillåter mig att utveckla ett slags social fobi och jag låter det vara så tills det går över.

Till dess - pössåkram!     

Läget? Här är det okej, vi är uppe medan de bäddar... Influensorna har vi skrämt iväg för den här gången och lever med efterskalven, skolor och jobb är i full gång och snön har återvänt.

För tillfället sover alla i enslig gård, endast mamma är vaken... Ja, jag hade väl inget val - alla i familjen har mobiltelefon, alla i familjen ställer in larmet på sina mobiler fast på olika tider, ingen i familjen vaknar av sina fyndiga väckningssignaler på högsta volym - utom jag då. Sen går jag här i min ensamhet och hör hur den ena efter den andra mobilen börjar gapa, gala, kackla, ringa och leva om utan att någon stänger av den. Då börjar jag gapa och skrika för att den det berör skall stänga av, och då tystnar oljudet. I tio minuter. För ingen orkar stänga av, alla trycker bara på snooze.

Det är nåt fel på den här familyn, det är ju det jag säger. Men nu vet jag vad det beror på, thank you very much! Vi har nämligen alla fått vår beskärda dos av Folk och Rövare i Kamomilla stad som små... Både maken, jag och våra barn. Aldrig kunde vi ju ana att den skulle förstöra våra liv liksom. Den insikten har nu nått oss från annat håll.

Den svenska teaterregissören Sofia Jupither, menar att boken Folk och rövare i Kamomilla stad är direkt skadlig för våra barn... Jag klipper direkt från aftonbladet.se:

"Sofia Jupither, svensk regissör verksam vid bland annat Stockholms Stadsteater, Folkteatern i Göteborg och Nationaltheatret i Oslo, skriver i en krönika i Aftenposten att Thorbjørn Egner hade dålig kvinnosyn och en brist på mångfald som är skadlig för barn.

– Det är första gången som jag stöter på något som jag menar är direkt skadligt för den yngre generationen. Den här boken bidrar till att hindra arbetet med mångfald och jämställdhet för kommande generationer, säger hon till Aftenposten."
Vidare:
"I sin krönika skriver Sofia Jupither att man i pjäsen ”ser en idealiserad värld, en idyll. Men vad är det som den idealiserar? Vilka värderingar lyfts fram och vad är budskapet? Även om det för vuxna kanske blir som att gå på museum, kommer det för ett barn att verka som något åtråvärt och rota sig i det undermedvetna som en bild av en idealisk värld”.
Och detta då:

"Sofia Jupither tycker att boken målar upp en pinsam bild av ett samhälle där alla invånarna i staden är på otroligt gott humör. Och det mest allvarliga, menar hon, är att världen där de bor har högerextrema tendenser.

– Det är en stad i pastellfärger där alla är nöjda och har tomma, äppelkindade ansikten. Polisen är för snäll och den rådande filosofin är att så länge man är snäll och trevlig och inte plågar andra så kan man göra vad man vill. Det är ett mantra som återupprepas i det oändliga och som förefaller lika skrämmande som extremhögerns retorik, säger hon."

Tja... Ska jag vara ärlig tror jag det är betydligt värre med den moderna skit ungarna ser och läser idag än en sagobok från 50-talet. Vojne vojne, what to do what to dooooo???

Vi får väl starta bokbål! Bränna alla tidiga, livsfarliga böcker. Glöm då inte att ta med Emil i Lönneberga, där snackar vi både barnmisshandel, kvinnoförtryck och fylleri! Pippi Långstrump har ju redan varit på tapeten där man vill ändra ordval eftersom Pippis pappa är negerkung. Barnen i Bullerbyn är inget jag kommer våga läsa för barnbarnen - de kan ju inbilla sig att det faktiskt ÄR så ullegulligt i världen. Det är ju åt fanders, ska vi vilseleda våra barn på det viset? Och Alfons Åberg. Jag menar, snacka om kvinnoförtryck, mamma är inte ens med - pappan bara läser tidningen och röker pipa, vaddå sexistiskt liksom. Tänk om mina barnbarn kommer växa upp i tron att det bara är pappa som bestämmer?

Nä, fram för sanningen och inget annat än sanningen! Låt oss börja skriva barnböcker om hur man mobbar varandra i diverse forum och tar sig rätten att bedriva hetsjakt på allt och alla som inte anses vara politiskt korrekta istället. DET är ju uppenbarligen politiskt korrekt i alla fall... Åtmistone tillåtet.

Jag tror att barn är smartare än Sofia Jupither. Jag tror att barn lär sig skilja på sagor och verklighet. Det är ytterst få vuxna som hört sagan om Kasper och Jesper och Jonathan som barn och tror att de kan åka dit på semester när de är 25. Inte många vuxna som idag tror att det finns gubbar med propeller på ryggen, trots att vi läste om det när vi var små. Faktum är att ytterst få av oss som var elever i skolan på 70-talet tror att "mor ror" eller att "far är rar" heller.

Möjligen trodde Sofia att Kamomilla faktiskt fanns och nu inser sanningen och är jättebesviken? Inte vet jag, men återigen - släng ett öga på skiten som visas på moderna media istället och börja jobba där. 50-talets sagoböcker är inget annat än en välbehövlig kontrast till den kalla, hårda och politiskt korrekt-krävande verklighet som möter oss när vi slår ihop boken...

Första jobbdagen sedan förra året. Det känns, jag har träningsvärk i hela huvudet!

När jag kom hem åt vi middag. Vid köksbordet. Det är ganska ovanligt, vi brukar mest äta i vardagsrummet… Faktum är att vi t o m samtalade. Med varandra. Nästan hela familjen, fattades bara en som låg och sov.

Det var ett sånt där upplyftande samtal som vi alla behöver ibland. Vi pratade om hur slitna vi kände oss, hur glåmiga vi såg ut, vem som hade störst påsar under ögonen och vem som hade mörkaste ringarna under påsarna. Alla vann.

Sen pratade vi om hur trist allting kändes när man inte har några spännande projekt runt hörnet, när alla drömmar man haft tagit slut för att man gjort allt man vill och inte har några fler saker att förverkliga. Därefter följde en diskussion om hur man hamnar där…

Därefter skulle jag betala några släpande räkningar men då hade internet lagt av. Igen. Fast det gjorde ingenting för jag hade ändå kört ifrån bankdosan på jobbet.  

Ja, det har verkligen varit en upplyftande dag…

Vilken eländig skitvecka... Alla har varit sjuka, hela familjen har infiltrerats av influensavirus och lever nu i efterskalvet av dess influens. Själv somnade jag och vaknade i princip två dygn senare, gick upp, städade, tvättade och skurade golv och sen tittade vi på film.

Det gick till så att vi hyrde film direkt via boxen, en förnämlig metod. Först skulle vi ha en film som alla kunde se. Det blev en parodi på Twilightfilmerna, skitfilm från början till slut. Men resten av familjen tyckte den var rolig, förmodligen för att hela filmen gick ut på att alla fes så mycket som möjligt. Alla - utom jag - skrattade så de skrek. Skrattade de inte åt filmen så skrattade de åt Lillfisen som sällan sett något så roligt. Jag tog mig ett litet sov medan jag väntade på att eländet skulle ta slut.

Hunden, som låg på golvet, hörde väl hur alla skrattade och ville ha uppmärksamhet så hon gjorde små pysare varpå vi fick pausa filmen och utrymma vardagsrummet två gånger medan fönstren ställdes på vid gavel... Hon hade fått nåt tugg-grejs av oxkött och tja...

Sen skulle då mamma få välja en mamma-film och medan jag letade i listorna lyckades family på något vis hitta 2000-talets förmodligen sämsta film - nåt om pirajor som flög ur vattnet och sprängde hus. De ville se den med motiveringen att det var roligt att se en så dålig film. De hade fel. Det var inte speciellt kul. Tyckte jag. När eländet väl tog slut var det så ÄNTLIGEN min tur.

Alla hade lovat att stanna kvar och se på min film också nu när de fått välja två. Jag valde med omsorg och för att inte framkalla ångest och magsår innan den ens börjat berättade jag inte ens att den nominerats till tolv Oscars och vunnit fyra... Ni förstår säkert att jag valde The Kings Speech.

När den var slut tittade HELA familjen (utom Lillfisen som gick och la sig) på den en gång till... Nästa gång jag hör någon sucka om "mamma-filmer" ska jag påminna dem om detta. För alla var rörande överens om att det var en sjuuukt bra film och jag tror att "mamma-filmer" helt plötsligt fått en ny status!

"Ja" sa jag. "Det är såna här bra filmer jag sitter och tittar på, utestängd och ensam med min dator i knät..."

Plöstligt vändes detta till att det var därför de aldrig fick se såhär bra filmer, för jag alltid gjorde det själv och inte lät dem titta?! Intressant... I min värld brukar det låta såhär;

Jag: Ska vi kolla på film?

Familj: Har du valt den?

Jag; Ja?

Familj: Nä, vi måste skura toagolvet med tandborste för det är mycket roligare än dina filmer!

Jag: Okej, jag tittar väl själv då...

Familj: Ja, men vi ska ha TV:n!

Jag: Jaja, jag sätter mig väl här, ensam med min dator och kollar själv då...

Tänk - jag får kanske t o m använda TV:n nästa gång jag ska se på film! Influensa med indirekt goda influenser alltså.  Amen!

Nu får det räcka! Nu är jag trött på alla sjuka, febriga och kräksiga familymembers. För att inte tala om gnälliga dito och då tänker jag mest på den del av äldre modell.

Jag är trött på att sitta och läsa om hur att kickstarta ett nytt liv på bara 30 dagar och hur att forma min barbamammakropp till en mer trivsam modell utan att ens orka stänga ner internet när jag läst klart.

Jag är trött på tomtar, dammråttor och soffan full av hängande sjuklingar och filtar överallt.

Nu åker tomtarna ut, filtar och soffa ska tvättas och sängkläder bytas. Golv skall skuras och tvätt skall på karusell i avsedda maskiner.

Nu är jag less. Nu tar jag all energi jag inte har och ger järnet. Ska bara fixa nyponsoppa till sjuklingarna först.

Imorron ska jag börja jobba och då ska allt vara klart och alla ska vara friska.

Ty så har jag bestämt...

Idag är det lite hängöver. Eller som det heter på engelska; hangover. Det betyder att det inte råder någon febril aktivitet hos Dysfunktionella Familjen.

Fast det är nog bara jag. De övriga har intagit ryggläge i alla sängar på grund av hög kroppstemperatur. Begreppet "helsjukt" har för mig fått en ny innebörd.

Nåväl.

Lillebror med familj åkte hem framåt dagen efter att vi i flera timmar letat efter en styck bilnyckel som deras ettårige Sweetypai lekt gömma nyckel med. Han har dessvärre inte uppnått en ålder då han aktivt kunde styra vårt letande med "varmt" eller "kallt", inte heller "fisk, fågel eller mittimellan" så vi letade på ganska mycket måfå. Till slut satte sig Lillebror i vår bil för att köra hela vägen hem och hämta reservnyckeln. När han var nästan hemma hittade maken den bortgömda bakom en garderob...

Telefonen fungerar inte, internet fungerar ibland. Ibland är ju bättre än inte alls. Har kontaktat Telia och rapporterat felet och förhoppningsvis kommer de hit och lagar. Igen.

Vi tror oss veta vad felet är. Vi har talat om det för Telia flera gånger, faktiskt varje gång de varit här och lagat samma fel fast på olika sätt. Vår ledning från huset ut till telefonstolparna är helt uppflagad vilket gör att varje gång det regnar och blåser kommer det in fukt i ledningen och allt lägger av. Gör man ingenting så blir det bra när det torkat om man har tur.
Sist sa han som var här att vi hade kopplat kontakterna fel i väggen. "Tror inte det" sa jag. "De har suttit så i ett år utan att det varit fel". Men han sa att det hade vi visst, det fattade jag väl eftersom han nu bytt plats på dem och nu funkade det ju? Ja, och nu funkar det inte. Nu är det samma grej igen. FAST kontakterna sitter som Telia sagt att de ska sitta. En annan gång fick de laga lite på sladden för att det var en "hackspett" som hackat på den. Ändå blir det samma problem igen och igen och igen?  

Vi kan inte ringa ut och ingen kan ringa hit. Jag vet att de inte är glada för att byta ut ledningar men i längden borde det väl bli billigare för dem att slänga upp en ny sladd och slippa åka hit flera gånger om året och laga fel som inte är trasiga? Fast vad begriper jag...

Nu har jag i alla fall talat om - en gång till - att det är ledningen som gjort sitt och förhoppningsvis är någon av oss hemma när de kommer. Hade vi åtminstone haft täckning på våra mobiler hade det inte varit någon ko på isen men nu har vi inte det och det är lite bekymmersamt om det skulle behöva ringas, exempelvis nu när hela familjen ligger golvade i influensa...

För att inleda det nya året med stil och finess har jag idag klippt av hunden alla hennes päls. Hon var inte måttligt långhårig utan såg ut som en övervintrad hippie. Nu ser hon ut som ett lamm. Ett tjockt lamm. Det är fler än jag som lagt på mig under hösten upptäckte jag efterhand pälslockarna föll... Måhända borde vi motionera tillsammans hon och jag. Eventuellt.

Nä, nu måste jag börja lägga upp strategier för mitt nya år som ligger som ett oskrivet blad framför sig. 365 dagar skall fyllas med idel nyttigt liv och leverne - det kräver sin planering!