Återigen är det larmrapporter på hög nivå - LCHF och GI misstänks ligga bakom ett jordskred av bröstcancer.

Ja, vad vet jag, jag är novis på området, men jag tänker lite...

Och jag tänker att förr, när mormor och farmor var unga och pigga och inte lika döda som de är nu, då fanns inte pasta. Då fanns inte heller halvfabrikat, snabbmatskedjor, pommes och pizza.

Då köptes inga kalopser på burk, nedfrusna köttbullar i enkilosförpackningar eller kebaber med åsnekött.

De lagade mat från grunden, köpte slaktade halvgrisar och heloxar och malde, kokade, bökade och stökade. De använde smör, grädde och mjölk med fettklumpar. De var smala som pinnar och hade getingmidja trots att de bakade och åt bullar och kakor på löpande band. De åt hemkokad sylt, drack saft och jag garanterar - det var varken stevia eller andra intressanta sötningsmedel i dessa varor, det var socker!

Däremot åt de inte flera kilo godis om året.

Bröstcancer och all övrig form av cancer drabbade även dem, men kanske inte i den omfattning som idag. Då hade det ju inte gått ut rikslarm om saken nu, eller hur?

Sen hände det något. Farmor och mormor betraktades som förtryckta, förnedrade, inlåsta hushållerskor utan möjlighet till utveckling och frigörelse. Nästa generations kvinnor skulle minsann inte stå där och sköta hushåll åt mulliga mansgrisar och bortskämda skitungar - näver!

Nä, då fanns det bättre alternativ - att ala arbetar sjudagarsvecka med 12-timmarsdagar med övertiden inbakad i lönen, att vara ständigt nåbara och att varken hinna äta lunch eller frukost, än mindre laga mat! DET är modellen! Och till på köpet öppnar vi dörrarna åt alla som kan tillverka låssasmat på kemikalisk väg för då blir vi mätta och goa och kan lära våra barn micra en pan-pizza!

Dessutom kan vi alla ägna den lilla tid vi har över åt att bråka om vilken diet som är farligast, vilken gym som är bäst och vilken minfulnessföreläsare som bäst lär oss låssas att vi lever här och nu.

Av alla människor jag känner är det ytterst få (undrar om det finns någon alls faktiskt) som verkligen trivs med ekorrhjulen vi springer i. Jag undrar om jag hört någon sista åren som säger; jo, men jag känner faktiskt ingen press utan lever mitt liv precis som jag vill! Jag hinner med det jag ska, sover det jag behöver, har tid med mina barn och lever ett behagligt liv.

Ångest, känslan av otillräcklighet, utbrändhet och stress tar kål på oss. Därtill ska vi vara smala, snygga, gymmiga, joggiga och hurtiga till max. För att vila måste vi boka semestrar långt hemifrån, helst dit där det är så dyrt att ringa så man bara kan kolla jobbet med ett SMS om dagen. För kolla jobbet måste man ju, annars kanske man är utbytt när man kommer tillbaka...

Ja, ni hör att jag raljerar lite här men andemeningen framgår ju ändå.

Vi har bytt något som säkerligen inte var optimalt då till något som absolut inte är optimalt nu. Vi har tappat kontrollen. Kontrollen över tiden, över vad vi äter, över hur våra liv faktiskt ser ut. Vi styr inte våra liv själva, vi styrs av marknadskrafter som skapat virtuella liv som vi tror att vi valt själva.

Vi är sååååååå lurade. Larm efter larm slås om hälsotillståndet hos våra barn och ungdomar. Är det så konstigt att de mår dåligt - de har ju sett hur vi, deras föräldrar, lever. De vet vad som väntar, skillnaden är bara att de måste högprestera på något universitet innan de erhåller biljetten till galenskapen. Den som inte har teoretiskt läshuvud är dömd redan från start, för även om du planerar ett liv som landets bästa snickare måste du ju kunna din Religion och Samhällskunskap A, hur skulle det annars se ut?

Går det att hoppa av den här karusellen då? Säkert. Men inte utan att bli ifrågasatt. Jag kan bara se till mig själv som inte kan begripa hur man kan leva ett liv utan Fäjsbock. Sen skäms jag lite, för vem är jag att ifrågasätta andras, sunda val... Jag som vägrar vara nåbar på mobilen när jag inte anser mig ha tid. Eller inte vet var den ligger...

Jaaa... lite så tänker jag såhär på onsdagsmorgonen. Min LEDIGA onsdagsmorgon. För jag vill inte jobba mer än att jag hinner med allt annat som jag anser behöver göras. Laga mat exempelvis. Riktig mat.

Jag är, i vissa frågor, känd som en ganska gammalmodig, bakåtsträvande, konventionell, mossig och hopplöst ute människa. Bland annat är jag starkt misstänksam mot all form av "intelligent tänkande hushållsmaskiner". Jag var nog en av de sista som gick över från Dos till Windows, ni känner till mitt motstånd mot platt-TVapparaten i vardagsrummet, jag körde med Sony Walkman KASETTbandspelare långt efter densamma i CD-format kom och jag förstår inte vitsen med att byta fungerande grejer bara för att det kommer nytt? Mobiltelefonen använder jag fortfarande bara till att lyssna på böcker i, jag har fortfarande inte riktigt fattat vitsen eller övrigt behov av den...

Hur det än är så kommer vi alla ibland till det läget att något gammalt faktist MÅSTE bytas ut för att det går sönder. Typ tvättmaskinen.

För andra gången i mitt liv har jag alltså köpt en NY tvättmaskin. Tidigare har det antingen funnits dit jag flyttat och vid två tillfällen har jag övertagit någon annans begagnade. Gamla, hederliga prylar med stora vred och tydlig text: 60 grader, 40 grader, förtvätt och sköljning/centrifugering. Därtill en stor knapp "PÅ/AV". Det är ungefär där mitt behov legat.

Men som sagt, allting har en ände, så även tvättmaskiner.

Efter en halvdags googlande, jämförande, goda råd och rekommendationer rasslade vi iväg för att "titta" på en ny. För att göra en lång historia kort står det nu en ny tvättmaskin i tvättstugan och den kan tänka själv. Den blinkar, piper, är full med både knappar, vred och lampor och spelar en melodi när den har tvättat klart.

Allt jag behöver göra är att tala om för den VAD den ska tänka på, trycktrycktryck och vrid, tryck igen och sen kan jag ligga på soffan och äta praliner ända tills den spelar en låt och då är den klar. Vill jag att den ska tänka på lakan så gör den det, vill jag att den ska tänka på jeans så gör den det och vill jag att den tänker på babykläder så gör den det! Fast det sista är inte så himla aktuellt kanske... Jag kan t o m få den att tänka på idrottskläder och - som det står i bruksanvisningen - bergsklättrarkläder! De är nämligen besprutade på nåt vis och då tänker den på det... Sen kan jag beställa att jag vill ha tvätten klar klockan 18.00 när jag kommer hem - då fixar den det!

Dessutom, och detta är pure magic, så tvättar den med egenhändigt producerade bubblor! Inte tvättmedel utan bubblor! Den bubblar och har sig och bubblorna fördelar tvättmedlet, tar sig igenom kläderna och gör att de börjar bli rena med en gång fast vattnet är kallt... Ja, jag vette fanken hur det funkar men det gör det tydligen.

"Är du nöjd med den?" frågade maken.

Låt mig säga såhär - jorå, det är jag nog det lilla jag hunnit prova. Nöjd än så länge alltså. Men är vi vänner? Känner jag tillit? Tror jag på en lång, stabil relation? Nej, inte än.

Jag har svårt att lita på tänkande maskiner. Mitt misstroende mot deras förmåga att göra saker som JAG vill är djupt. Dessutom ställer det krav på mig som jag inte vet hur att förhålla mig till; jag har t ex alltid tvättat badlakan, handdukar och lakan i samma tvätt. Hur blir det nu, när jag ska välja "Lakan" på tvättmaskinen?? Vad händer om jag stoppar in ett badlakan då? Och hur ska jag göra med mina handdukar, något sådant program finns ju inte!

Nä, det tar nog ett tag innan vi hittat formen för vår gemensamma framtid, tvättmaskinen och jag. Men vi tar det lugnt, går varsamt fram och känner av varandra. Vi får se helt enkelt.

1987 bodde jag i en andrahandslägenhet i Karlskrona. Där fanns en tvättstuga med en tvättmaskin, en centrifug och ett snöre i taket.

När man skulle tvätta tog man tvätten med sig under ena armen och en bok, en kopp kaffe och en radio i den andra. Sen gick man ner, stoppade i tvätten, vred på en kran, kollade i luckan när det var lagom med vatten och stängde av kranen igen. Sen tryckte man på maskinen, satte sig tillrätta och lät den snurra på ett tag medan man fikade och läste sin bok. När man tyckte det var lagom vred man till tömning, fyllde på med sköljvatten ett par gånger, plockade ur tvätten och stoppade den i centrifugen. Sen höll man för öronen ett tag, stannade maskinen, tog sin tvätt och hängde den på snöret i taket.

Den maskinen, mina vänner, den var en av mina bästa vänner! Stunderna i tvättstugan när man faktiskt inte kunde göra annat än läsa en bok, dricka kaffe och hålla ett öga på tvättmaskinen är nog de som räddat mig från bestående stressmagsår.

Nu spelas en låt i tvättstugan hör jag, bäst jag går och kollar om "Vardagstvätt á 60 grader" är klar!

"Hej, jag heter Kim och är feminist och hen"

"Hej, jag heter Lena och är människa och kvinna"

Hur länge har inte jag formulerat ett blogginlägg om svårigheten i att ständigt ha kravet på sig att vara politiskt korrekt? Att inte tycka eller uttrycka fel saker för att undvika att kränka någon... Det är ju det hetaste nu, kränkningsdiskussionerna. Och mitt i mina tankemässiga formuleringar tar jag en paus, sätter mig och kollar på Mia på Grötö och hör henne, som ett eko av mig själv, säga en av de saker jag funderat över så länge. Halleluja moment.

Hur kommer det sig att när det handlar om feminism så måste man ta uttalad ställning? Och gör man inte det så är man alltsomoftast att betrakta som emot! Eller ännu värre - tar man aktiv ställning MOT så är man en förtryckande, demoniserande skitstövel som det är okej att fördöma och kasta skit på. Fråga Mia Skäringer, hon vet.

Experten, (vilken enligt Aftonbladet beskriver sig som bögfeministisk knullreporter vad DET nu är och varför man gör det, varför inte helt enkelt bara feminist och reporter?)  som anser henne demoniserat feminismen genom att säga att hon inte kan kalla sig feminist för att hon blandar in rakning av benen. Det ska tydligen inte ha med feminism att göra, säger han.

Nähä. Men kan någon förklara för mig varför det är så himla viktigt för vissa framträdande feminister att tydligt deklarera att de inte raka benen och håret under armarna? (Lady Dahmer exempelvis). Jag menar, jag har inget behov av att tala om ATT jag rakar benen, jag tycker det är ganska ointressant...? Varför är det så viktigt att för vissa tala om vad man gör för att bekräfta sitt ställningstagande? "Jag är kvinna och hemma hos oss är det jag som håller i skruvdragaren när vi renoverar". Öh, jaha? Ja, jag förutsätter att den som är bäst på att skruva göra det - hos oss är det maken! Jag blir varken imponerad, förvånad eller reagerar nämnvärt på sådant. Kvinnor kan allt! Det kan män också! Det är bara en fråga om individuella intresseområden och förutsättningar... Varför göra en så stor sak av det då? Det behöver man väl inte vara feminist för att förstå, det räcker med att vara människa!

När människor själva lyfter fram statements som bekräftar deras ställningstagande är det ju inte så konstigt att det kommer med i mottagarens ställningstagande.
Jag anser att kroppsbehåringens vara eller icke vara är något som feministerna delvis själva vävt in i debatten - fokuseringen på den egentligen totalt ointressanta frågan kommer många gånger inifrån deras egna led. Precis som frigörelsedebatten på 60-talet då allt handlade om brända BH-ar... Än idag kopplar jag ihop kvinnans frigörelse med frigjorda bröst. Det är inte mitt fel.

Att öppet säga att man INTE är feminist är inte politiskt korrekt. Det är att säga att man är kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig och komplett idiot. Vilket i sig är lika fel som att påstå att feminism bara handlar om att raka benen. De som inte förstått DET är i så fall lika korkade som Mia Skäringer sägs vara. Man kan nämligen uttrycka att man inte är feminist och ändå vara en hyfsat okej människa...

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är inte feminist. Jag är inte för genusneutralitet, kvoteringar, hälften/hälften eller hindrandet av mina barns typiska pojklekar. Jag är inte heller kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig (nåja) och definitivt inte en komplett idiot. Jag är människa!

En människa som är för indiviualism. Allas rätt till sin åsikt, utan att fördömas, förlöjligas och idiotförklaras. Allas rätt att uttala sin åsikt. Lika lön för lika arbete, rätt människa på rätt plats inom yrkes- och affärsliv; oavsett om det är en man eller kvinna! Allas likhet och rättighet inför lagar och regler. Jag är för allas rätt att klä sina söner i rosa men också för de som väljer rosa och glitter till sina flickor! Jag är emot sexiga underkläder till femåringar, vilket ingår i mitt generellt starka motstånd till att barn skall se ut som vuxna.

Tvångsdelning av föräldraledigheten... Vi delade inte föräldraledigheten. Inte för att det inte gick, utan för att jag var mamma. Visst klarar pappor av att vara hemma med sina barn - men det gör mammor också. Visst är det bra för barn att vara hemma med sina pappor - men det är lika bra för dem att vara hemma med sina mammor också. Dessutom tjänade maken mer pengar än jag. Inte för att han är man utan för att han har ett bättre betalt jobb. Det har han inte heller för att han är man utan för sin lämplighet och kompetens. Precis som jag. Men mitt är inte lika avancerat och genererar inte lika hög lön. Simple as that.

Vem for nu illa av detta? Barnen? Jag? Maken? Nä, inte speciellt.

Därtill var vi två vuxna, hyfsat socialt begåvade och intelligenta människor som fattade ett gemensamt beslut! Vi kunde själva! Det tror jag flera kan, utan att regeringen behöver hjälpa till.

Jag känner att jag skulle kunna skriva flera sidor om det här men jag lovar att inte göra det. Inte idag.

Mia Skäringer - du har mitt fulla stöd i den här frågan. I love you.

Det planeras Stockholmsresa minsann minsann. För de flesta är det ingen stor sak - Stockholm i fyra dagar, två familjer (brorsans och min) och allt torde väl vara frid och fröjd? Jag menar, lördagen är vikt för dop med hela släkteriet och det handlar egentligen bara om EN dags förlustelser, två dagar går ju till resdagar.

Jojo, det kan man tro! Men si, icke.

Först insåg maken att han faktiskt inte kunde följa med. Det är minusgrader och måste eldas... Sen började mellansonen och tjata. "Varför måste jaaag följa meeeeeeed..." Dessutom skall renoveringsarbete återupptas av det som återstår på övervåningen. Maken bedyrade; om jag stannar hemma så fixar jag det!

Jag kontaktade storsonen i Norrland. "Följ med mig och Lillfisen?" Han följer med. Honom kan man alltid lita på.

Tågbiljetter från Norr och Söder bokades. Och vad ska vi hitta på nu då?

Jag vill gå på Moderna museet. De har en vad jag tror jättespännande utställning, giganternas kamp; Picasso vs Duchamp! Eftersom jag är en omtänksam, vänlig själ som tror jag vet att resten av family/släkteriet inte är intresserade av dylika utställningar kom svägerskan och jag överens om att istället avlägga en visit på Kungliga slottet.

Nu börjar brorsan. Med uttryck som "jag kan slåss med dig i åtta dar utan att ta av mig västen och det gör jag om jag tvingas gå på muesum" har han klargjort att han inte vill ägna sig åt kulturell verksamhet. Varför han lägger fram det med det uttryckssättet beror nog bara på att han hittat ett youtube-klipp av Raskens.

Storsonen vill gå på Naturhistoriska. Det vill jag med. Det vill inte brorsan. Han vill gå på hockey. Det vill inte jag.

Jag kan tänka mig att ägna en heldag åt shopping. Svägerskan också. Det vill inte brorsan, storsonen, lillfisen eller minilillfisen (brorsonen). Fast jag tror jag kan lura med dem - om jag säger att vi bara ska gå och se på stan och sen slinker in här och där, då förstår de nog inte att de faktiskt är på shoppingtur! Jag är så smart...
Blir lillebror grinig så trycker vi bara in honom på en pub nånstans och ger honom en öl så blir han snart snäll igen, det vet jag.

Jag har nämligen slagits med honom längre än åtta dar utan att ta av mig västen...

Huvudvärken sitter i. Bara så ni vet.

Jo, jag var då hos farbror doktorn igår.

Jag åkte hem med förvissningen om att alla prover var av utmärkt kvalitet, blodsocker, sänka, blodtryck - allt är kanon! Jag är frisk som en nötkärna.

P.I.N.S.A.M.T

Jag säger ju det.

Istället fick jag diagnosen "lite för tjock, lite för omotionerad och lite för gammal". Ungefär så, fast lite mer inlindat.

Tänk, jag hade ingen aning om att konstant huvudvärk i tre veckor är en direkt följd av ålder, vikt och välträning. Men nu vet jag!

Så nu ska jag gå ner i vikt, motionera mer och bli yngre.

Lätt som en plätt! Det är väl bara att... sätta igång... då?

Jo, jag var då hos farbror doktorn igår.

Jag åkte hem med förvissningen om att alla prover var av utmärkt kvalitet, blodsocker, sänka, blodtryck - allt är kanon! Jag är frisk som en nötkärna.

P.I.N.S.A.M.T

Jag säger ju det.

Istället fick jag diagnosen "lite för tjock, lite för omotionerad och lite för gammal". Ungefär så, fast lite mer inlindat.

Tänk, jag hade ingen aning om att konstant huvudvärk i tre veckor är en direkt följd av ålder, vikt och välträning. Men nu vet jag!

Så nu ska jag gå ner i vikt, motionera mer och bli yngre.

Lätt som en plätt! Det är väl bara att... sätta igång... då?

Efter en längre tids ohälsa har jag nu tagit det drastiska steget att kontakta vårdcentralen. Eftersom besök hos vårdcentraler brukar utmynna i två tänkbara scenario när det gäller mig ogillar jag att gå dit. Antingen säger de A) Men snälla du, vad gör du här, du är frisk som en nötkärna! (Pinsamt). Eller så säger de B) Du är jättesjuk och varför kom du inte förut för nu kommer du snart att dö (Vill inte veta sånt).

När människor ringer vårdcentralen brukar de - inbillar jag mig - berätta vad de har för fel, få sig en tid tilldelad och sen åker de dit, får medicin och åker hem.

När jag ringer vårdcentralen berättar jag vad det är för fel - so far so good - och gör det stora misstaget att jag nämner mina egna tankegångar; det KAN ha med sockervärden att göra. Eventuellt.

Genast lyfts då frågan om jag varit i kontakt med deras diabetessjuksköterska. "Nä, jag ringde henne i ett års tid och fick aldrig tag i henne. En gång svarade hon och skulle ringa tillbaka men hon ringde aldrig."

Big mistake.

För den mycket snälla och vänliga sjuksköterskan vill nu inte annat än hjälpa mig på alla sätt och erbjuder sig att be diabetessköterskan att kontakta mig! Fast... jag vill inte dit, jag vill till en läkare. Och jag får då ångest över att behöva säga nej, låta otacksam och gnällig och ja ni vet.

Så det var snubblande nära att jag tackade ja till det och la på - men! Jag gjorde inte det! Jag var tuff! "Nämen jag vill gärna träffa en läkare, men jag vill att han tar de prover som behövs för att utesluta socker. OM det visar sig att värdena är för höga så kan jag gå vidare med diabetesspåret efter det!" Hörde ni hur tuff jag var?! Oooh, I´m goood!

Vi utvecklade mina symtom och hon började bli mer och mer övertygad om att jag nog behövde massor av olika prover tagna. Kanske var det bättre att jag fick en akuttid imorgon förmiddag - proverna skickas ju klockan ett och nu fanns det bara tider senare i eftermiddag... Kunde jag ringa igen imorgon bitti?

Återigen - det var nära att jag sa ja till det. Men jag rätade på ryggen och tog ny sats. "Jag är hemma från jobbet idag för att få en tid. Jag är inte sjukare än att jag kan jobba och jag vill inte vara hemma mer än nödvändigt. Jag känner bara att något är fel i huvudet på mig och behöver få veta vad och varför. Alltså vill jag komma idag, behöver läkaren ta mer prover kan jag köra förbi imorgon bitti på väg till jobbet och ta fler prover, eller hur? Visst?" (Ångest ångest ångest, jag är nästan lite otrevlig här och KRÄVER saker, känns inte okej...)

Jag fick en tid idag. 14.20 "Ååååhhh, tack tack" sa jag och skrev på en lapp samtidigt som hon sa det. "13.20 alltså!"

"Öh, näää, 14,20" sa den trevliga sjuksköterskan. Jag tittade på min lapp. 13.20 Jag skrev 13.20

Förstår ni hur knäpp jag är? Jag skriver precis samtidigt som hon säger tiden och skriver fel. Det är DET som är mitt problem. Jag funkar inte! Varken hemma, på jobbet eller nån annanstans. Allt jag gör blir fel - jag tänker rätt och gör fel. Jag glömmer allt, jag är okoncentrerad, jag tappar allt jag håller i och jag funkar inte alls.

Om jag träffar dr Staffan i eftermiddag 14.20 och får höra att jag är kärnfrisk får jag nog ta mig en allvarlig fundera på djupare saker än sockervärden...

Men just nu är jag bara stolt över att jag är så himla tuff!   

Det går framåt! Minsann minsann, det går framåt! Vi lämnar nu januari 2013 bakom oss för att aldrig mer behöva möta denna kalla, mörka och fattiga månad. Nu är det februari! Kort, trevlig månad med sportlov och allt, kan det bli bättre? Ja, jo, visst - det kan bli maj och juli och sånt också men jag menar just NU? Nämen precis! Det är semlor, grå gräsmattor och vattenpölar, allt som en enda stor godispåse!

I januari hade vi influensavirus x 5 i familjen, det har nu lämnat oss och istället ersatts av spionvirus x 776 i min privata dator. Åtminstone fick jag det beskedet igår när jag scannade den; "du har 776 allvarliga hot" och alla skulle i princip starta världskrig lät det som.

Nåväl, fixfix och vaccin och grejer och så lite återställning och hit och dit och jodå, den funkar. Det tog bara halva natten...

Jag kan också berätta att jag slarvat bort mina glasögon och det är inte så himla bra. Förvisso har jag ett par reservare men det är liksom inte samma sak... Deppigt. Å andra sidan KAN ju detta innebära att jag måste köpa nya och det är ju alltid lite kul! Men skriver jag konstigheter så vet ni vad det beror på i alla fall, jag ser inte vad jag skriver.

Jaaaa... vad ska jag berätta mer då... Bilen funkar... ingen översvämning i källaren TROTS snabb snösmältning och ösregn... shit, mitt liv är verkligen händelselöst alltså. Frågan är om det ens är någon idé att hålla på med det här bloggeriet...

Vi får väl se. Händer det något återkommer jag!