Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sajberlena - 10 mars 2013 13:24

Hörrni, jag har flyttat nu.


Ni hittar mig här!


www.sajberlena.blogspot.se





 

Av Sajberlena - 8 mars 2013 09:00

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig.

Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräcklig för en holländare att gå vilse i. De har ju ingen skog alls! Frågar ni nu runt lite bland alla andra skogs- och markägare i Småland så KAN det vara så att de inte riktigt vill kalla vår skog för en skog, mer en liten dunge eller möjligen "lite träd på tomten", men jag tycker det låter lite mer spännande att säga skog. Och jag menar, vi pratar ju om åtminstone en skog på 20x60 meter eller nåt! Med lövträd. Och en och annan därvaren gran. Fast de är inte så stora, granarna.

Björkarna är desto högre, skulle man kunna säga. De är jättehöga. Vi har inte tänkt så mycket på den där remsan träd, den har liksom bara... varit. Mellan alla björkarna är det massa mindre träd av olika sorter. De var inte så stora när vi flyttade hit men de har betett sig som tonåringar - pang bom och de slår kronorna i himlen bara sådär!
Våra stackars grannar har inte sett solen från sin altan på flera år, för den ligger i skuggan av vår skog. Det har vi inte heller tänkt på.


Men nu har vi i alla fall bestämt oss för att ta ner alla de där björkarna och elda upp dem. Ni vet - såga ner träd, kapa träd, göra vedklabbar och elda. Baggis! Det är ju bara en skogsdunge för jösse namn! Hur svårt kan det va??

För att göra en lång historia kort; skitsvårt. Det är för många och för höga träd för att köra ner med motorsåg. Det står massa hus och grejer i vägen och det är tydligen himla känsliga grejer. Vi måste ha hit en SKOGSAVVERKNINGSMASKIN!! Är det inte bara sååååå häftigt!!?? En SKOGSMASKIN liksom! I vår lilla dunge!

Jag har kollat på nätet - det ser inte så svårt ut. Man kan säkert köpa en sån på Blocket, eller vad tror ni?

Nu har vi en skog! Snart har vi ett eget kalhygge!! Och i sommar kommer våra grannar se ut som pepparkakor. Vi kan nog se om de fikar på altanen t o m, då kan man "av en tillfällighet" smita över och smaka lite.

Maken tycker vi ska "prata med nån" som har en sån maskin. Jag tycker det är coolare om vi har en egen. Jag menar, skogen växer kanske upp igen om 20-30 år och då måste vi på´t igen ju!

Måste bara välja vilken färg jag vill ha... Tror ni man kan byta in en Avensis?



Av Sajberlena - 7 mars 2013 20:33

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.


Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vidare så jag flyttade tillbaka. Men jag tänker såhär; jag har passerat 45 - med råge - och jag måste kanske bli lite mer vuxen. Mogen liksom. Seriös. Allvarlig. Finns ju massor av bloggportaler att välja på...

Visserligen finns det fler i mogen ålder på den här platsen men övervägande delen vrålar ut rubriker som; KOLLA MIG, JAG SKRIVER OM ALLT MÖJLIGT, ÖNSKA SÅ SKRIVER JAG OM VAD DU VILL, KOLLA IN MIN SHOPPING JAG GJORDE IDAG, KOMMENTERA MIN BLOGG SÅ KOMMENTERAR JAG DIN, JAG SKRIVER OM SKÖNHETSTIPS, FRÅGA MIG VAD DU VILL JAG LOVAR ATT VARA ÄRLIG, JAG HAR GJORT EN NY HEADER KOLLA DEN, JAG HAR PRECIS FIXAT MINA NAGLAR TIHI...


Å där ska jag passa in nånstans. Jag, som inte skriver om nånting...


Kanske måste jag börja bli sådär "bloggig". Ni vet, intressant, förmedla viktiga saker, ha starka åsikter och tycka och tänka om allting och tala om för alla som tycker annorlunda att de är idioter. Åldersanpassa mig.

Eller så ska jag kanske göra som alla andra som har miljoner läsare varje dag;

"Hej alla gullisar, idag åkte jag till jobbet, hihi, ja, och sen ringde det en massa och ja ba svara, haha, och jag skulle tanka luft i däcket *bild på däcket* och tappade bort ploppen till ventilen *bild på ventilen* och jag ville dööööööööö så pinsamt liksom hahahaha - jag kunde ju inte krypa in där och hämta den under bilen liksom *bild på mig som fnittrande gömmer mig bakom en lugg* så jag lät den vara kvar och när jag skulle öppna dörren bröt jag en nagel, kolla här *bild på avbruten nagel*, å nu ska jag dricka kaffe men vi ses imorron pluttisar, ha det så bra, kärlek, hjärta, puuuuuusss!!!"


Grejen är bara att det blir så himla jooooobbiiiiigt med alla foton som skall redigeras, fyllas på med hjärtan, lägga på glitterramar och ska jag börja fota alla kassar jag släpar med mig hem jämt skulle det ju bli en halvtidstjänst bara det... Jag menar, det blir måååånga matkassar när jag storhandlar!

För att inte tala om alla outfit-bilder! Holy crap... Jag har ju samma kläder jämt, det skulle bli vansinnigt trist!

Nä, det känns inte riktigt som ett steg åt rätt håll på nåt vis. Framför allt inte med tanke på vad jag nyss nämnde vad gäller ålder och mognad...

Kanske borde en djupsinnig blogg passa mig bättre? Ni vet, inlägg som faktiskt har betydelse. Som får människor att tänka efter och får dem att tänka efter lite, reflektera över sig själva och sina liv;

"Som den alltid lika oväsentliga, grå smulan i den pågående världen lämnade jag idag min belånade bostad och transporterade mig via skattefinansierade vägar med undermålig asfaltering till företaget från vilket jag har min utkomst. Jag gjorde ingen nytta, jag betyder inte tillräckligt mycket i helheten för att tillskriva min roll någon som helst avgörande betydelse men jag fick ändock iväg några miljövänliga kuvert med krav på ersättning för utförda tjänster. Hemkommen till mina barn för vilka jag varit en usel förälder tillagade jag en ekologisk korvgryta som serverades med fullkornsris. Ingen tyckte den var god men den var nyttig."


Fast det blir lite väl bra kanske... Dessutom tror jag inte att jag skulle orka hålla på så värst länge.

Äh. Det är väl lika bra att vara sig själv helt enkelt. Fast kanske i ett nytt forum, om inte för något annat så för att ombyte fönöjer?

I alla fall så har jag jobbat idag. Och fyllt på luft i däcken. Och ploppen till ventilen ramlade in under bilen. Och jag kände inte att jag orkade krypa under och leta efter den. Så jag struntade i den och körde därifrån och gjorde en "typ korvgryta" och nyttigt ris som ingen gillar.

Nu är jag lite bekymrad över den där borttappade ploppen; gör den någon stor skillnad tror ni? Vill inte ta upp saken här hemma eftersom jag precis gått en rond med maken vad gäller min förmåga - eller snarare oförmåga - att plocka undan mina papper efter mig... Jag tjurar nu, och om jag tar upp saken tror han att jag slutat tjura och det ska han inte inbilla sig!

Ha!

Av Sajberlena - 5 mars 2013 22:07

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor... Skitdumt.


Hem, stekte hamburgare och sen åt vi. Diskuterade helgen. "Vi måste köpa MASSOR av godis i helgen" sa Lillfisen. Öh...?? "Ja! Det är ju MELODIFESTIVALFINALEN!!!"


Vild diskussion om vad vi skulle äta för gott till middag. Storsonen ska åka hem till Lapptjosan på söndag så lördag blir sista kvällen med gänget. Jag vill ha varmrökt lax, pressad potatis och gräddfilssås. Det vill ingen annan. De vill ha Tacos. Det kommer de inte att få...

Maken lovade göra kladdkaka. Det vill inte jag ha. Jag vill ha... nåt annat.


Läste en tragisk blogg som slog mig som ett knytnävsslag i mellangärdet och gjorde mig illa till mods, samtidigt som jag inte kunde låta bli att fascineras av det ärliga, nakna och rättframma sättet på vilket den är skriven. Jag grät och förbannade mitt tillkortakommande som medmänniska och blev ömsom varm och kall...
http://med-barnen-i-handen.blogspot.se/


För er som vill veta vad den handlar om innan ni läser kan ni kolla här:

http://www.expressen.se/kvp/tragedin-pa-sparet-det-ar-fruktansvart/


Å nu är jag lite ledsen och nedstämd och ska gå å lägga mig... Livet kan vara så fruktansvärt orättvist.





Av Sajberlena - 4 mars 2013 22:26

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en till. Och en... ja ni fattar. Den taskiga spiralen gräver sig allt djupare på nåt vis.


Ungefär så är det just nu. Med andra ord är det värdelöst att hoppa över bloggandet. För att göra en lång historia kort så har jag varit på galej med mina vänner, jag har köpt stolar till altanen (som ligger kvar i bilen, stolarna alltså, inte altanen, för jag har inte orkat lyfta ur dem), jag har spacklat väggarna i en klädkammare, jag har deppat över min garderob och köpt nya byxor, jag har skjutsat på mina barn och jag har varit i Stockholm och åkt tunnelbana och rulltrappor, gått vilse på NK och varit på barndop. Mellan varven och på nätterna har jag plöjt mig igenom säsong 1 och 2 av Downton Abbey.


Det är väl i stort sett det mesta.


Barndopet var jättefint, fast jag hojtade i psalmerna när jag inte skulle för det var bara "försångaren" som skulle sjunga verserna men det fattade ju inte jag... Prästen höll på att dränka det förtjusande barnet och sen tappade han hörsnäckan i dopfunten men han fiskade upp den igen. Ja, barnet också. Sen fikade vi och alla kom därifrån med livet i behåll.


Vi har återupptagit vår renovering som legat still ett par år eller så, med andra ord har sågspån och slipdamm blivit vår huvudsakliga föda och jag lever nu på hoppet att det ska vara aningen mindre kalorier i den kosten. För allvarligt talat börjar det bli kris här, jag har en hel klädkammare full med kläder och ingenting passar!
Storsonen, som förärar oss med ett besök på sådär 14 dagar, försöker antyda att jag borde röra lite mer på mig men jag tror han ljuger. Jag rör mig massvis, in och ut ur bilen och fram och tillbaka till kopiatorn hela dagarna!


Det där med renoveringen är ganska kul - när jag berättar för folk att vi håller på har flera reagerat med orden "Renoverar ni nu igen???". Det är ju en fullständigt normal reaktion med tanke på att vi hållt på i snart åtta år och på den tiden borde vi väl varit klara kanske men nä; vi renoverar FORTFARANDE. Vi tar bara osedvanligt långa pauser och vilar mellan varven. Ett år eller två. Men den här etappen kommer göra ganska stor skillnad, för när vi är klara om en - eller kanske 42 - månad/er så är hela övervåningen klar!


(Sen kan man ju diskutera det smarta med att göra den färdig istället för undervåningen som vi tillbringar mest tid på men äh - det är som det är).


Har jag berättat att jag fick virus i datorn förresten?


Jag fick virus i min dator. Det slog ut hela skiten. Jag försökte med fyra olika virusprogram och tre olika antispyware-historier - det enda jag lyckades uppbringa var en konflikt mellan de olika programmen och förstörda uninstallfiler så jag får inte bort dem.


Nu tar det tjugo minuter att få igång den och sju minuter mellan varje sidbyte. Detta jag använder nu är min reservdator. På den har jag inget officepaket. Jag ägnar huvuddelen av min fritid på Word och Excel. Mhm, do I need to say more? Ikväll har jag lagt två timmar på att ladda ner alla miljoner foton från min backup på nätet till den här datorn. Sen tappade den kontakten med backupen och jag fick avbryta alltihop.


Ibland önskar jag att jag var datatekniker. Eller rörmokare. Rörmokare hade varit kanon...


Av Sajberlena - 20 februari 2013 08:36

Återigen är det larmrapporter på hög nivå - LCHF och GI misstänks ligga bakom ett jordskred av bröstcancer.


Ja, vad vet jag, jag är novis på området, men jag tänker lite...


Och jag tänker att förr, när mormor och farmor var unga och pigga och inte lika döda som de är nu, då fanns inte pasta. Då fanns inte heller halvfabrikat, snabbmatskedjor, pommes och pizza.


Då köptes inga kalopser på burk, nedfrusna köttbullar i enkilosförpackningar eller kebaber med åsnekött.


De lagade mat från grunden, köpte slaktade halvgrisar och heloxar och malde, kokade, bökade och stökade. De använde smör, grädde och mjölk med fettklumpar. De var smala som pinnar och hade getingmidja trots att de bakade och åt bullar och kakor på löpande band. De åt hemkokad sylt, drack saft och jag garanterar - det var varken stevia eller andra intressanta sötningsmedel i dessa varor, det var socker!


Däremot åt de inte flera kilo godis om året.


Bröstcancer och all övrig form av cancer drabbade även dem, men kanske inte i den omfattning som idag. Då hade det ju inte gått ut rikslarm om saken nu, eller hur?


Sen hände det något. Farmor och mormor betraktades som förtryckta, förnedrade, inlåsta hushållerskor utan möjlighet till utveckling och frigörelse. Nästa generations kvinnor skulle minsann inte stå där och sköta hushåll åt mulliga mansgrisar och bortskämda skitungar - näver!


Nä, då fanns det bättre alternativ - att ala arbetar sjudagarsvecka med 12-timmarsdagar med övertiden inbakad i lönen, att vara ständigt nåbara och att varken hinna äta lunch eller frukost, än mindre laga mat! DET är modellen! Och till på köpet öppnar vi dörrarna åt alla som kan tillverka låssasmat på kemikalisk väg för då blir vi mätta och goa och kan lära våra barn micra en pan-pizza!


Dessutom kan vi alla ägna den lilla tid vi har över åt att bråka om vilken diet som är farligast, vilken gym som är bäst och vilken minfulnessföreläsare som bäst lär oss låssas att vi lever här och nu.


Av alla människor jag känner är det ytterst få (undrar om det finns någon alls faktiskt) som verkligen trivs med ekorrhjulen vi springer i. Jag undrar om jag hört någon sista åren som säger; jo, men jag känner faktiskt ingen press utan lever mitt liv precis som jag vill! Jag hinner med det jag ska, sover det jag behöver, har tid med mina barn och lever ett behagligt liv.


Ångest, känslan av otillräcklighet, utbrändhet och stress tar kål på oss. Därtill ska vi vara smala, snygga, gymmiga, joggiga och hurtiga till max. För att vila måste vi boka semestrar långt hemifrån, helst dit där det är så dyrt att ringa så man bara kan kolla jobbet med ett SMS om dagen. För kolla jobbet måste man ju, annars kanske man är utbytt när man kommer tillbaka...


Ja, ni hör att jag raljerar lite här men andemeningen framgår ju ändå.


Vi har bytt något som säkerligen inte var optimalt då till något som absolut inte är optimalt nu. Vi har tappat kontrollen. Kontrollen över tiden, över vad vi äter, över hur våra liv faktiskt ser ut. Vi styr inte våra liv själva, vi styrs av marknadskrafter som skapat virtuella liv som vi tror att vi valt själva.


Vi är sååååååå lurade. Larm efter larm slås om hälsotillståndet hos våra barn och ungdomar. Är det så konstigt att de mår dåligt - de har ju sett hur vi, deras föräldrar, lever. De vet vad som väntar, skillnaden är bara att de måste högprestera på något universitet innan de erhåller biljetten till galenskapen. Den som inte har teoretiskt läshuvud är dömd redan från start, för även om du planerar ett liv som landets bästa snickare måste du ju kunna din Religion och Samhällskunskap A, hur skulle det annars se ut?


Går det att hoppa av den här karusellen då? Säkert. Men inte utan att bli ifrågasatt. Jag kan bara se till mig själv som inte kan begripa hur man kan leva ett liv utan Fäjsbock. Sen skäms jag lite, för vem är jag att ifrågasätta andras, sunda val... Jag som vägrar vara nåbar på mobilen när jag inte anser mig ha tid. Eller inte vet var den ligger...


Jaaa... lite så tänker jag såhär på onsdagsmorgonen. Min LEDIGA onsdagsmorgon. För jag vill inte jobba mer än att jag hinner med allt annat som jag anser behöver göras. Laga mat exempelvis. Riktig mat.

Av Sajberlena - 17 februari 2013 13:03

Jag är, i vissa frågor, känd som en ganska gammalmodig, bakåtsträvande, konventionell, mossig och hopplöst ute människa. Bland annat är jag starkt misstänksam mot all form av "intelligent tänkande hushållsmaskiner". Jag var nog en av de sista som gick över från Dos till Windows, ni känner till mitt motstånd mot platt-TVapparaten i vardagsrummet, jag körde med Sony Walkman KASETTbandspelare långt efter densamma i CD-format kom och jag förstår inte vitsen med att byta fungerande grejer bara för att det kommer nytt? Mobiltelefonen använder jag fortfarande bara till att lyssna på böcker i, jag har fortfarande inte riktigt fattat vitsen eller övrigt behov av den...


Hur det än är så kommer vi alla ibland till det läget att något gammalt faktist MÅSTE bytas ut för att det går sönder. Typ tvättmaskinen.


För andra gången i mitt liv har jag alltså köpt en NY tvättmaskin. Tidigare har det antingen funnits dit jag flyttat och vid två tillfällen har jag övertagit någon annans begagnade. Gamla, hederliga prylar med stora vred och tydlig text: 60 grader, 40 grader, förtvätt och sköljning/centrifugering. Därtill en stor knapp "PÅ/AV". Det är ungefär där mitt behov legat.

Men som sagt, allting har en ände, så även tvättmaskiner.


Efter en halvdags googlande, jämförande, goda råd och rekommendationer rasslade vi iväg för att "titta" på en ny. För att göra en lång historia kort står det nu en ny tvättmaskin i tvättstugan och den kan tänka själv. Den blinkar, piper, är full med både knappar, vred och lampor och spelar en melodi när den har tvättat klart.

Allt jag behöver göra är att tala om för den VAD den ska tänka på, trycktrycktryck och vrid, tryck igen och sen kan jag ligga på soffan och äta praliner ända tills den spelar en låt och då är den klar. Vill jag att den ska tänka på lakan så gör den det, vill jag att den ska tänka på jeans så gör den det och vill jag att den tänker på babykläder så gör den det! Fast det sista är inte så himla aktuellt kanske... Jag kan t o m få den att tänka på idrottskläder och - som det står i bruksanvisningen - bergsklättrarkläder! De är nämligen besprutade på nåt vis och då tänker den på det... Sen kan jag beställa att jag vill ha tvätten klar klockan 18.00 när jag kommer hem - då fixar den det!


Dessutom, och detta är pure magic, så tvättar den med egenhändigt producerade bubblor! Inte tvättmedel utan bubblor! Den bubblar och har sig och bubblorna fördelar tvättmedlet, tar sig igenom kläderna och gör att de börjar bli rena med en gång fast vattnet är kallt... Ja, jag vette fanken hur det funkar men det gör det tydligen.


"Är du nöjd med den?" frågade maken.


Låt mig säga såhär - jorå, det är jag nog det lilla jag hunnit prova. Nöjd än så länge alltså. Men är vi vänner? Känner jag tillit? Tror jag på en lång, stabil relation? Nej, inte än.

Jag har svårt att lita på tänkande maskiner. Mitt misstroende mot deras förmåga att göra saker som JAG vill är djupt. Dessutom ställer det krav på mig som jag inte vet hur att förhålla mig till; jag har t ex alltid tvättat badlakan, handdukar och lakan i samma tvätt. Hur blir det nu, när jag ska välja "Lakan" på tvättmaskinen?? Vad händer om jag stoppar in ett badlakan då? Och hur ska jag göra med mina handdukar, något sådant program finns ju inte!

Nä, det tar nog ett tag innan vi hittat formen för vår gemensamma framtid, tvättmaskinen och jag. Men vi tar det lugnt, går varsamt fram och känner av varandra. Vi får se helt enkelt.


1987 bodde jag i en andrahandslägenhet i Karlskrona. Där fanns en tvättstuga med en tvättmaskin, en centrifug och ett snöre i taket.

När man skulle tvätta tog man tvätten med sig under ena armen och en bok, en kopp kaffe och en radio i den andra. Sen gick man ner, stoppade i tvätten, vred på en kran, kollade i luckan när det var lagom med vatten och stängde av kranen igen. Sen tryckte man på maskinen, satte sig tillrätta och lät den snurra på ett tag medan man fikade och läste sin bok. När man tyckte det var lagom vred man till tömning, fyllde på med sköljvatten ett par gånger, plockade ur tvätten och stoppade den i centrifugen. Sen höll man för öronen ett tag, stannade maskinen, tog sin tvätt och hängde den på snöret i taket.

Den maskinen, mina vänner, den var en av mina bästa vänner! Stunderna i tvättstugan när man faktiskt inte kunde göra annat än läsa en bok, dricka kaffe och hålla ett öga på tvättmaskinen är nog de som räddat mig från bestående stressmagsår.

Nu spelas en låt i tvättstugan hör jag, bäst jag går och kollar om "Vardagstvätt á 60 grader" är klar!

Av Sajberlena - 14 februari 2013 19:53

"Hej, jag heter Kim och är feminist och hen"


"Hej, jag heter Lena och är människa och kvinna"


Hur länge har inte jag formulerat ett blogginlägg om svårigheten i att ständigt ha kravet på sig att vara politiskt korrekt? Att inte tycka eller uttrycka fel saker för att undvika att kränka någon... Det är ju det hetaste nu, kränkningsdiskussionerna. Och mitt i mina tankemässiga formuleringar tar jag en paus, sätter mig och kollar på Mia på Grötö och hör henne, som ett eko av mig själv, säga en av de saker jag funderat över så länge. Halleluja moment.


Hur kommer det sig att när det handlar om feminism så måste man ta uttalad ställning? Och gör man inte det så är man alltsomoftast att betrakta som emot! Eller ännu värre - tar man aktiv ställning MOT så är man en förtryckande, demoniserande skitstövel som det är okej att fördöma och kasta skit på. Fråga Mia Skäringer, hon vet.


Experten, (vilken enligt Aftonbladet beskriver sig som bögfeministisk knullreporter vad DET nu är och varför man gör det, varför inte helt enkelt bara feminist och reporter?)  som anser henne demoniserat feminismen genom att säga att hon inte kan kalla sig feminist för att hon blandar in rakning av benen. Det ska tydligen inte ha med feminism att göra, säger han.


Nähä. Men kan någon förklara för mig varför det är så himla viktigt för vissa framträdande feminister att tydligt deklarera att de inte raka benen och håret under armarna? (Lady Dahmer exempelvis). Jag menar, jag har inget behov av att tala om ATT jag rakar benen, jag tycker det är ganska ointressant...? Varför är det så viktigt att för vissa tala om vad man gör för att bekräfta sitt ställningstagande? "Jag är kvinna och hemma hos oss är det jag som håller i skruvdragaren när vi renoverar". Öh, jaha? Ja, jag förutsätter att den som är bäst på att skruva göra det - hos oss är det maken! Jag blir varken imponerad, förvånad eller reagerar nämnvärt på sådant. Kvinnor kan allt! Det kan män också! Det är bara en fråga om individuella intresseområden och förutsättningar... Varför göra en så stor sak av det då? Det behöver man väl inte vara feminist för att förstå, det räcker med att vara människa!


När människor själva lyfter fram statements som bekräftar deras ställningstagande är det ju inte så konstigt att det kommer med i mottagarens ställningstagande.
Jag anser att kroppsbehåringens vara eller icke vara är något som feministerna delvis själva vävt in i debatten - fokuseringen på den egentligen totalt ointressanta frågan kommer många gånger inifrån deras egna led. Precis som frigörelsedebatten på 60-talet då allt handlade om brända BH-ar... Än idag kopplar jag ihop kvinnans frigörelse med frigjorda bröst. Det är inte mitt fel.


Att öppet säga att man INTE är feminist är inte politiskt korrekt. Det är att säga att man är kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig och komplett idiot. Vilket i sig är lika fel som att påstå att feminism bara handlar om att raka benen. De som inte förstått DET är i så fall lika korkade som Mia Skäringer sägs vara. Man kan nämligen uttrycka att man inte är feminist och ändå vara en hyfsat okej människa...


Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är inte feminist. Jag är inte för genusneutralitet, kvoteringar, hälften/hälften eller hindrandet av mina barns typiska pojklekar. Jag är inte heller kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig (nåja) och definitivt inte en komplett idiot. Jag är människa!


En människa som är för indiviualism. Allas rätt till sin åsikt, utan att fördömas, förlöjligas och idiotförklaras. Allas rätt att uttala sin åsikt. Lika lön för lika arbete, rätt människa på rätt plats inom yrkes- och affärsliv; oavsett om det är en man eller kvinna! Allas likhet och rättighet inför lagar och regler. Jag är för allas rätt att klä sina söner i rosa men också för de som väljer rosa och glitter till sina flickor! Jag är emot sexiga underkläder till femåringar, vilket ingår i mitt generellt starka motstånd till att barn skall se ut som vuxna.


Tvångsdelning av föräldraledigheten... Vi delade inte föräldraledigheten. Inte för att det inte gick, utan för att jag var mamma. Visst klarar pappor av att vara hemma med sina barn - men det gör mammor också. Visst är det bra för barn att vara hemma med sina pappor - men det är lika bra för dem att vara hemma med sina mammor också. Dessutom tjänade maken mer pengar än jag. Inte för att han är man utan för att han har ett bättre betalt jobb. Det har han inte heller för att han är man utan för sin lämplighet och kompetens. Precis som jag. Men mitt är inte lika avancerat och genererar inte lika hög lön. Simple as that.


Vem for nu illa av detta? Barnen? Jag? Maken? Nä, inte speciellt.


Därtill var vi två vuxna, hyfsat socialt begåvade och intelligenta människor som fattade ett gemensamt beslut! Vi kunde själva! Det tror jag flera kan, utan att regeringen behöver hjälpa till.


Jag känner att jag skulle kunna skriva flera sidor om det här men jag lovar att inte göra det. Inte idag.


Mia Skäringer - du har mitt fulla stöd i den här frågan. I love you.

Presentation


Låt oss prata friskvård, hälsa, motion, potatisavkok och aktivt, bullbakande föräldraskap - bara inte just här. För just här pratar vi om ingenting...

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4 5
6
7 8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2013
>>>

Tidigare år

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Ämnesområden


Skapa flashcards