Wiihoo - äntligen något som är lite enkelt!   

Jag är storasyster till fyra bröder. Jag är sex år äldre än min äldsta bror, se kommer de i en rak följd vartannat år.

När vi var små var det inte speciellt roligt. Det var mest pest och pina faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Jag var naturligtvis snäll som en ängel *fnissfniss*, medan de bråkade, snodde mina saker, smög in på mitt rum och var allmänna pain in the ass- bröder. Dessutom bråkade de med varandra HELA tiden!!   

För att inte tala om att jag vuxit upp som oavlönad slav-barnvakt... Nä, det var inte roligt!

Men nu, idag, har jag världens bästa bröder! Det är inte så länge sedan jag bloggade om dem så ni som hänger med kanske minns detta ?

Dessvärre är vi bara fyra syskon kvar i levande livet, vår Björn lämnade oss för några år sedan. Det blev ett stort hål i syskonringen... För min egen del har det gjort att jag värdesätter mina syskon än mer än tidigare och faktum är att jag lärde mig massor om mig själv när Björn dog.

Den största lärdom jag gjorde var nog hur otroligt lätt det är att ta varandra för givet och hur lite man uppskattar det man har.

Men när vi var små var det en ständig strid på liv och död. Å jävelskap! Ujujuj...

Det började tidigt också, innan de ens kunde tala rent. Mamma berättade t ex om den gången jag var nere i källaren och min näst yngste bror släpade fram en stol till källartrappan för att nå upp till lysknappen. "Vad gör du?" frågade mamma. "Nena i sällaren" svarade han. "´ka läcka lampan, göra pöke så Nena bli jädd".

Jag har hittat döda råttor i mina stövlar, jag har blivit av med mitt godis och jag har hittat mina dockor både skalperade och krigsmålade. En gång kunde jag inte låsa dörren till mitt rum för nyckelhålet var fullproppat med godis, en annan gång vaknade jag av prassel i rummet när två av dem var inne och stal mina klistermärken.

Men det var då!

Trots att vi är väldigt olika, trots att vi inte träffas speciellt ofta och trots att var och en har fullt upp med "sitt" på varsina håll så finns de där närhelst jag behöver och jag är så glad för det!

Vad jag möjligen saknar är att avståndet mellan oss omöjliggör spontanumgänge. Att kunna stanna till på väg hem från affären, säga hej och köra vidare. Fast å andra sidan tar vi igen alla sådana tillfällen när vi väl träffas så vad gnäller jag om...

Mina bröder - de bästa i världen!   

Hmhmhm… Detta kräver nog lite utredning och funderingar… Jag får nog försöka resonera mig fram till vem det skulle vara.   

Alltså, jag har inte EN best friend, jag har flera stycken. Jag känner mig ganska rik och privilegierad när det kommer till vänner. Vad skiljer en bra kompis från en nära vän? Är det samtalsämnena? Känslan av att kunna prata om vad som helst? Att det som sägs i förtroende stannar där? Hur mycket man umgås? Ibland har jag svårt att egentligen veta skillnaden. Och hur vet jag om det jag betraktar som en vän är vän med mig?

Men om jag måste välja…   

Jag har ett par barndomsvänner som jag fortfarande har kontakt med, om än sporadisk. Men det finns det där ”närhelst vi hörs av fortsätter vi där vi var”. De är också vänner som vet mer om och känner mig bättre än andra. Däremot har jag inget frekvent umgänge med dessa vänner, vi hörs och träffas nån gång då och då men kan förvisso tala med varandra om allt. Är det en ”best friend”?

Kan man välja bästa vänner i familjen?

I så fall har jag en mycket nära vänrelation med min ena brors fru och min mans syster, fast de är vänner på olika sätt. Men det är tjejer jag känner att jag kan prata om vad jag vill och behöver med, utan snygga paketeringar eller omskrivningar. Inte för att jag brukar varken försköna eller paketera speciellt ofta, men jag kan bjuda på alla mina sidor inför dem, även de som är mindre trevliga. Jo, jag har sådana också, fast det kan väl ingen människa tro… Höhöhö…    

En annan mycket god vän är en tjej jag numera jobbar ihop med. Vi lärde känna varandra långt innan vi började jobba ihop och hon är också en som jag kan prata med om det mesta och som accepterar mig med fel och brister, trots att vi är väldigt olika.

Sen har jag en manlig best friend också – vi har känt varandra sedan ungdomen och vi har levt våra liv parallellt med varandra genom alla år. Vi har gift oss, fått barn, umgåtts familjevis, skilt oss, flyttat ihop igen, fast inte med varandra då alltså. Det han inte vet om mig är nog inte värt att veta. En sån där vän som alltid, alltid ställer upp vadhelst det gäller!

Lite intressant att notera är att dessa, mina bästa vänner, är personer jag sällan träffar på fritiden! Det är mest genom jobbet, genom telefon eller genom datoriserad kommunikation. Fast det gör liksom ingenting, man vet var man har varandra ändå.

"En vän är någon du kan ringa mitt i natten när du behöver någon att prata med och som finns där för dig då" har jag läst nånstans.

Grejen är att jag aldrig behövt ringa någon mitt i natten. Jag har så lätt för att prata av mig varhelst jag befinner mig så det behovet är redan tillgodosett på något vis. Men skulle behovet uppstå så är det helt beroende på vilken typ av bekymmer jag måste diskutera som avgör vem jag ringer.

Sammanfattning:

Jag har flera bästa vänner, flera vänner och flera kompisar. Alla har sin unika betydelse i mitt liv och jag är evigt tacksam för att ni finns - allihop!   

Idag har vi upptäckt varför hunden äter som en häst men ändå verkar behålla formen ganska bra!

Hennes matskål gapar tom och fylls på gång efter annan, i ärlighetens namn är det lite brist på motion i dagsläget men ändå är hon inte tjockare än vanligt. Skumt, har vi tyckt.

Men nu har vi avslöjat tricket!

Minns ni det här?

Det var vad vi hittade under sonens hylla vid dammsugningen i hans rum. Söndertuggade suddigum, studsbollar och flirtkulor mixat med musskit.

Och nu - se här!

Detta, mina kära vänner, detta är hundmat! Som ligger i en snygg hög LÄNGST IN UNDER SPISEN!

Maken drog ut lådan med plåtar och slängde ett öga och tadaaa - där är hundens mat!

Hundens matskål däremot ser då ut såhär:

Maken, som är en sann riddare naturligtvis, galloperade ut på sin vita springare och hämtade råttfällor.

Jag stod och rullade Lussekatter och hörde hur han höll på; först hämtade han ost i kylen, sen hörde jag lite skrammel följt av ett SCHMACK, ett "hm", skrammel, SCHMACK, "hoppsan", skrammel, SCHMACK "men dåååååh", skrammel, SCHMACK "fan då" så länge att jag till slut sa åt honom att hämta en annan modell. "Ta den modellen som går att gillra" föreslog jag och han gjorde det.

Så nu är mordvapnet på plats, ordningen bör förhoppningsvis återställas inom kort och som sagt - vissa anställda i den här verksamheten borde få sparken...

Har nu landat efter mobilskojeriet och med egna ögon sett internetfakturan om 399 kronor och bestämmer mig därför att arkivera ärendet.

Dagen för övrigt har förflutit i lugnets tecken. Lillfisen ligger nedbäddad på soffan med feber, halsont och allmänt sjuktillstånd och jag har suttit i soffan bredvid och glott på Cartoon Network. När jag inte har eldat, pratat i telefon eller bakat pepparkakor alltså.

Fick upp sjuklingen så pass länge att han orkade trycka ut sju pepparkakor ur degen innan han fick gå och lägga sig igen. Stackarn...

Dessutom ringde jag maken för att han skulle inhandla saffran och kesella för jag kände för att göra nya Lussekatter (de gamla har på något skumt sätt tagit slut), men känslan gick över så nu får vi se hur det blir.

Beklagar - roligare än så vart inte dagen. Mest beroende på den lille sjuke då alltså.

Har ni drabbats av försäljare som ringer er på mobilen förresten? Det har jag!

Är det något jag ogillar mer än försäljare på hemtelefon och chattsupporter utan möjlighet till personlig kontakt så är det försäljare som ringer mig på mobilen!

Det ringer ett företag som vill diskutera mitt oranga kuvert, pensionstjafset! På min mobil.

Få se här nu...

Mobiltelefonen har ju ännu inte blivit en naturlig del av mitt liv. Det är fortfarande något som jag betraktar som en lyxpryl som jag egentligen inte behöver men som är bra att ha ifall något skulle hända. Jag använder aldrig min mobil till "normala" samtal utan endast när saker absolut inte kan vänta. (För 15 år sedan kunde ju de här sakerna vänta utan problem, men plötsligt är det tydligen omöjligt. För alla utom mig?) Måhända är jag väldigt märklig men that´s me.

Jag har Nixat vår vanliga telefon för all typ av försäljning.

Då ringer de på min mobil! Och vill diskutera mitt pensionssparande. När jag står i kassakön på Citygross, kryper fram genom snötäckta landskap, sitter på jobbet eller hämtar barn på fritids?! Hallå?

Första gången de ringde informerade jag dem vänligt men bestämt om att jag inte hade för avsikt att någonsin diskutera mitt pensionssparande på mobilen, tack å hej.

Andra gången blev jag smått förbannad och bad dem ovänligt och bestämt att ge f-n i att ringa min mobil!!

Tredje gången blev jag skitarg och sa att det var väl själva den va det va svårt att fatta - RING INTE HIT! Om ni så vore det bästa företaget på jorden att förvalta min pension skulle jag ALDRIG anlita er eftersom ni inte verkar förstå enkel svenska; RING INTE HIT!

Fjärde och femte gången har jag bara tryckt bort dem när de ringer och om någon händelsevis skulle googla eller på annat sätt söka detta företag hoppas jag de hamnar här;

PROGNOSIA! FAR ÅT... VARMARE BREDDGRADER OCH GLÖM ATT NI NÅGONSIN SKULLE FÅ ÄRAN ATT ENS TÄNKA PÅ MITT ORANGEFÄRGADE KUVERT! Fattar man inte vad ett NEJ betyder så betvivlar jag att man är kompetent nog att förvalta ens lillfisens veckopeng!

Annars har dagen som sagt varit hur lugn som helst...   

Känner att jag nog måste dela upp den här rubriken i två-tre delar, annars blir inlägget så långt så det blir oläsligt.

Mellansonen kom i söndags och var lite upprörd. Han hade kollat sitt saldo på mobilen som plötsligt var uppe i 700 spänn. Upprörda föräldrar, diskussioner om det där med att det är otillåtet att i dysfunktionella familjen surfa med mobilen och yadayadayada.

Sonen hävdar att han "bara" laddat ner gratisdemos från nätet, samma som hans kompis för vilken det inte kostat en krona extra. Argument som "fatta att gratis existerar inte" och "lyssna på oss för en gångs skull" flög runt i rummet.

Igår eftermiddag satt jag på jobbet och skrev ut fakturor när sonen plötsligt SMS:ade att saldot var uppe på... två...tusen...kronor... Jag fick spader, skrek i ett SMS att "STÄNG AAAAAAAV TELEFOOOONEN" samtidigt som jag försökte hitta någon form av kundsupport på Halebops hemsida.   

Hittade en efter mycket om och men och blev inte jätteglad när det visar sig att man inte kan kommunicera på annat vis än genom en jävla chatt! Det är värre än telefonförsäljare i mitt tycke!

Chattade iväg ett SOS- meddelande som inleddes med HJÄLP och avslutades med VAD HÄNDER? och inväntade svar. Och väntade. Och väntade.

Till slut kom det, och svaret blev att "vi kan inte se vad som hänt förrän fakturan skickas ut". Va???? Ska inte fördjupa mig i detaljer men supporten fick på mina order spärra mobilen och sen skulle jag återkomma när fakturan anlänt på torsdag.

Väl hemma gick jag igenom sonens mobil, plockade bort varenda spel han laddat ner, stängde av alla uppdateringar, möjligheter till nätuppkoppling och i princip tömde hela telefonen. Sen stängdes den av för att få semester. Lång semester.

Kvällen ägnades åt att lugnt och sansat lägga upp straffarbetsåtgärder för sonen som på något sätt måste ta sitt ansvar för att han använt mobilen på nätet utan tillåtelse. Han köpte det utan protester och var oerhört samvetstyngd. Vi var mest uppgivna och försökte återigen förklara att vi faktiskt inte var totalt tappade bakom några vagnar utan begrep det där med mobilt internet bättre än han trodde och så vidare...   

Senare under kvällen gick jag in på Halebops hemsida igen för att kolla så allt var lugnt. Det var det inte.

Saldot var nu uppe i 2 800 kronor...

Kände att jag ville gråta - mobilen spärrad och avstängd, chattsupporten stängd och hela julbudgeten tickade iväg i rasande tempo.

Drog i alla fall iväg ett mail till supporten för att förhoppningsvis få svar direkt idag på morgonen.

Kunde inte sova, låg och maniskt kollade så att inget mer hände med mobilsaldot hela natten.

Fick svar idag!

"Vi har tyvärr haft ett fel vilket har gjort att man har blivit felaktigt debiterad för datatrafik. Vi har dock nu krediterad bort det beloppet som var på ca 2000 kr som du kan andas ut. :) Felet är nu åtgärdat.

Ha en trevlig dag och välkommen åter!
Hälsningar
Susanne
Halebop Support"

Vill någon vara snäll och ge mig en örfil och skicka mina stackars barn till ett bättre hem med snälla föräldrar?   

Ikväll får vi nog lägga upp straffarbetsåtgärder för idioter till föräldrar som alltid tror de vet och kan allt.... Men först ska sonen få tillbaka sin mobil. Ekande tom och innehållslös...   

Håhåjaja.

Pappa dog när jag var liten och mamma dog 1995, och jag växte upp med en styvfar.

Pappa minns jag inte, och min styvfar räknar jag inte in i mitt liv så honom lämnar vi därhän.

Återstår mamma. Mamma ja…

Mamma var en ganska speciell person och periodvis kan jag sakna henne fruktansvärt mycket. Hon var en intelligent, rolig och ”händelserik” människa med många järn i elden och fullt pådrag för det mesta.

Jag är nog väldigt lik min mamma till sätt och personlighet, på gott och ont. De flesta som kände henne säger sig känna igen henne i mig. Våra likhetsdrag gjorde att vi inte alltid drog jämt, även om vi förstod varandra bättre än många andra.

Mamma var väldigt social, energisk och utåtriktad men samtidigt en väldigt komplicerad natur. Hon var lättsårad, sträng och principfast, ganska hård och taggig. Man lärde sig att väga sina ord på guldvåg för att i så diplomatiska ordalag som möjligt framföra eventuell kritik eller motsatta åsikter. Allt för husfriden! Ofta kritiserade hon mig för mitt hårda sätt – hon önskade att jag skulle bli annorlunda än hon på den punkten. Men som en produkt av kombinationen arv och miljö var det nog att kräva lite för mycket…

Hon var stark, driftig och hade en underbar humor! Jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med någon som med henne, både som barn och vuxen. Inte bara jag förresten, det är många som garvat sig genom nätterna tillsammans med min mamma.

Mamma var hela navet kring vilket vår tillvaro snurrade. Hon var den som styrde och ställde, bestämde och organiserade.  Det var disciplin, regler och bestraffningar och jag vet inte hur många veckors utegångsförbud jag dömts till genom åren. Det var inte många kramar, uppmuntran eller bekräftelser, den sidan var lite bristvara har jag kommit fram till i mitt eget livsanalyserande. Något jag också framförde till min mamma i vuxen ålder och som hon ihärdigt höll med om – då.

Samtidigt var hon en av de känsligaste människor jag känt i mitt liv – bakom betongfasaden av stolthet samlade hon på sårade känslor i containrar! Ibland rämnade fasaden men det var inte många som fick uppleva. Idag tror jag att hon egentligen hade en släng av manodepressivitet, även om några sådana diagnoser aldrig ställdes…

När hon dog hade jag hunnit få ett barn och vi var ganska nöjda just då. Fler var inte planerade. Mamma, som var mor till fem barn, kunde inte begripa varför jag inte valde att ha fler än ett. En av mina stora sorger är att hon inte fick se att vi faktiskt fick två barn till.

För ibland, när jag förr ifrågasatte henne som förälder, kunde hon säga att jag inte förstod eftersom jag bara hade ett barn. I mångt och mycket hade hon rätt – jag förstår kanske en del saker bättre idag, som trebarnsmor, än jag gjorde då. Men samtidigt skulle vi kunnat ha ganska dynamiska diskussioner om barnuppfostran, föräldraroller och hur att rodda en familj om hon levt idag. Jag anser nämligen att jag är bättre på det än hon var, och det hade varit kul att höra henne kommentera det. Shit, vilket liv det skulle bli!

När jag lever på i mitt liv i 130 knop och alla skäller, gnäller och tjatar om att jag ska lugna ner mig önskar jag att jag hade kunnat ringa henne.

Hon levde sitt liv i 160 knop och hade förstått…   

När jag var åtta år hade jag den stora förmånen att gå i samma klass som Prinsen med stort P – Joakim…

Joakim, han med långt, brunt hår, vars pappa var sotare. Joakim, han som bodde i kvarterets finaste villa och var det snyggaste som gick i ett par skor.

En gång skrev jag, med stort stöd och support av bästa kompisen, ett kärleksbrev till Prinsen. Kompisen skrev mitt namn längst ner med åttaåringars stoooora, runda bokstäver. Men jag suddade ut namnet igen – fullt så tuff var jag inte. Att sudda ut stoooora, runda bokstäver går väl sisådär, och naturligtvis såg Prinsen vilket namn som stått där.

Han kom cyklande och frågade om jag hade skrivit brev till honom? Nääääää! Vaddå brev….?   

”Vem ä du kär i da?” frågade han på dalsländska, denna härliga dialekt som låter som en blandning mellan norska, göteborgska och värmländska. Så pratade även jag på den tiden.

”Ja ä väll inte kär i nånn tänker ja!” fnissade jag. ”Duu da?” *fnissfnitter*

”Sä´r ja´nte” svarade han. ”Män de ä nån i klassen!” tillade han allvarligt.

”Får ja gessa?” frågade jag *fnissfniss*   

”Får du väll da”.

Jag rabblade upp alla namn på flickorna i klassen men han skakade bara på huvudet varje gång.

”Katrin? Petra? Helena?...”

”Nä. Nä. Nä. Nä tvi vale! Nä. Nä. Näää, ente hön!!!”

Lite förvånad upptäckte jag att jag kommit till slutet av listan och började om en gång till… Samma sak. Nä. Nä. Nä….

Då, ungefär i mitten av listan för tredje gången, kom jag på… att jag rabblat alla namn… utom mitt eget…! Jag höll på att dööööööö!! Jag var så generad och så hysteriskt fnittrig så jag knappt kunde prata.   

”Nämen juuuger du för ma? Du sär ju bare nä o nä hele ti´n!” flamsade jag sådär hysteriskt.   

”Du har ju´nte sagt rätt änn!” svarade han. ”Du ä ju gördålig på å gessa!”

Jag låssades att jag gav upp och kände bara att jag måste hem – det gick inte att vara kvar här längre. När jag var åtta år hade jag ingen aaaaning om vad man skulle göra med besvarad kärlek från en Prins, begrepp som att ”vara ihop” fanns inte i min vokabulär.

”Ja måste häm nu” sa jag och vände och sprang. Prinsen stod kvar där med cykeln ett tag innan han trampade iväg.   

Vad jag minns så tydligt än idag är att han var så otroligt allvarlig! Han skrattade inte, han var inte generad, han var inte tramsig – han såg bara stint på mig med sina underbara ögon och väntade på att jag skulle säga rätt…

Jag sprang hem och stängde in mig på mitt rum. På något sätt var jag liksom bara tvungen att få vara ensam med all den här lyckliga värmen som bubblade i hela mig och jag kunde inte ens berätta det för någon. Då hade allt blivit förstört, kändes det som.

Sen hände det inte mer. Prinskronan dalade så småningom, plockades upp och sattes på någon annans huvud.

Han hette Jan-Stefan och kompisen och jag satt högt uppflugna i en tät gran utanför hans hus på eftermiddagarna och skrek: ”Jaaaan-Steeeefan!” och höll på att trilla ner av lycka varje gång han förvirrat öppnade dörren för att se vem som skrek så dant på honom.

Men det är ju en helt annan historia…   

Jomen ni vet väl redan vem jag är? Eller…?

Det är ju jag, den där blonda kvinnan som springer förbi i ett rasande tempo. Som går fort, äter fort, pratar fort och mycket. Som lätt får omgivningen att känna sig stressad genom att bara vara. Ändå har jag lugnat ner mig betydligt på senare år – de va värre förr!

Det är ju jag som engagerar mig till 120% i saker som jag tycker verkar kul men som fullkomligt ignorerar saker jag tycker verkar tråkigt. EU, utrotningshotade djur och naturkatastrofer berör mig men engagerar mig inte. Inte mer än att jag ojar mig i köket och sen slänger mig in i projekt som direkt påverkar min vardag i alla fall. Min energiska framtoning är nog en bidragande orsak till att mitt liv ständigt är i rörelse och att det aldrig är självklart, förutsägbart eller enformigt.

Mina krav på utrymme är gigantiska. Och då menar jag inte fysiskt utrymme utan mentalt. Att låsas in i en given roll med begränsningar såsom t ex uttalad ”bullmamma”, ”feminist”, ”miljöaktivist” eller ”karriärskvinna” gör mig till en obstinat treåring som sätter mig i ett hörn och surar. Jag tar den roll som situationen kräver och försöker göra det bästa av den helt enkelt!

Jag är den där människan som iklädd blommiga leggings, romantisk spetstunika och stövlar med klack (Lillfisen: mamma, varför HAR du alltid så konstiga kläder?) trippar in på en bilverkstad och ser ut som alla dumma blondiner i en och samma person och får all hjälp jag vill ha utan att ens be om den. För att sedan åka hem och byta om, köra in ved och skruva isär och montera ihop vårt värmesystem på nån timme. Återigen – det handlar om vad som intresserar mig. Jag har inga problem med att spela dum om det gör att jag slipper göra saker jag inte känner för…

Jag är ingen varm, ömsint och mjuk människa utan mer en ”jävlaranamma”-person. Mina omsorger om de som står mig nära, både familj och vänner, brukar inte ge sig i uttryck genom gullande och pussenuttande. Så länge det inte rör sig om barn och hundvalpar alltså. Men om jag säger till någon ”du kan inte ha det sådär” eller ”upp med hakorna” så betyder det ”jag älskar dig något oerhört och du betyder massor för mig”. Ibland blir det lite misskommunikation på grund av att detta något luddiga språk men medvetenheten om denna brist gör att jag jobbar på det.

Att ge beröm, visa uppskattning tillika att kunna ta emot är ett ständigt, pågående lärdomsprojekt i mitt liv. Jag är urusel på båda håll nämligen, hur mycket jag än beundrar, uppskattar eller hur glad jag än blir när andra säger positiva saker till mig. För min egen del är jag aldrig nöjd med mina prestationer – det kunde varit liiiiite mer och liiiiite bättre. Då är det svårt att inse att andra skulle vara nöjda när man aldrig är det själv.

Bland mina vänner betraktas jag nog som en energisk, ganska kul och öppenhjärtlig person. Bjuder mycket på mig själv och kan skoja om det mesta. Det är nog lätt att lära känna mig. Tror jag. Hoppas jag. Men jag kan också vara ganska rak, ärlig och obekväm. Även om jag försöker undvika att såra eller trampa folk på tårna händer det nog ibland ändå. Fast i all välmening, naturligtvis!

Sammanfattning:

”Älta inte historia du ändå inte kan förändra – engagera dig i framtiden som du kan påverka istället” brukar jag säga.” Vad lärde vi oss av detta, hur går vi vidare?”  Seså, saken är utrangerad och klar – nästa projekt!

(Note to my self; lär dig leva i nuet, det är nog ännu bättre).