Midsommarafton...

Denna magiska, mytomspunna, kärleksdrabbande afton...

Då, för länge sedan, när jag fortfarande kunde räknas in i begreppet "ungdom" var den så viktig. Det skulle nödvändigt "hända" nåt en dag som denna. Öland hände ganska ofta! Det viktigaste var att kunna ta sig över Ölandsbron innan alla köerna började. Viktig ingrediens i dåtidens midsommarfirande var 1) bil- och körkortsvänner, 2) husvagnsägarvänner (alternativ tältägarvänner i nödfall) och 3) massor av öl. En gång körde jag fingrarna genom håret på en sådan vän och mumlade nåt om att jomen han var helt klart ett pojkvänsämne. Han lovade därefter att köra mig och mina vänner till månen om jag så önskade, men jag sa att det räckte med Öland. När vi väl var där så försvann jag och tjejerna i tre dagar och fråga mig inte var jag sov för det minns jag inte. Men jag minns att min bästa vänninna på den tiden plockade glasbitar ur fötterna i flera dagar efter vi kommit hem...

Jag minns också att jag lyssnade på radio när jag kom hem och fick höra att "det var den värsta midsommarhelgen på Öland som polisen någonsin upplevt". Vi fattade ingenting, vi tyckte det varit hur lugnt och städat som helst! Det spontana sambatåget som uppstod i Borgholm med tusen personer var ju bara kul! Och den där båten i gästhamnen som vi hamnade på fest på vaktades förvisso av en gubbe med laddat gevär, men han sköt väl aldrig...? Mycket saker hände den helgen men stökigt - inte väl???

När jag återvände till husvagnen tre dagar senare och det var dags att åka hem var pojkvänsämnet inte alls lika uppåt som när vi kom dit?! Jag menade väl att karlar som tjurade för ingenting inte var något pojkvänsämne och sen åkte vi hem.

Det var då det, i början av det glada åttitalet, när krav och ansvar inte fanns med i ordlistan.

Numera, när jag kategoriseras som "inte längre lika mycket ungdom" är det inte riktigt så det går till.

Nu är det maten i goda vänners sällskap som är viktigast. Och fest går bra EN dag. De andra två är till för återhämtning.

Och ingen midsommar utan olvon...

Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår.

Du skrattar åt mångubbens benvita glans som högt över tallen står.

Inatt skall du dansa vid Svartrama tjärn i långdans, i språngdans på glödande järn.

Inatt är du bjuden av dimman till dans där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från blåbergets kam att ge dig en glorias sken.

Och ynglet som avlats i gölarnas slam blir fålar på flygande ben.

Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor där Ull-Stina, Kull-Lina, Gullfina bor.

Inatt skall du somna vid Svartrama damm, där natten och mossan är len.

Ha en underbar helg mina vänner! Det ska jag ha!

Uuuuäääähäääääuuuuuhuuuuubuuubuuuuuhuuuuuuu

Snyft... snörvel... buuhuuuuhuuu...

Uuuuäääähäääääuuuuuhuuuuubuuubuuuuuhuuuuuuu

Uuuuäääähäääääuuuuuhuuuuubuuubuuuuuhuuuuuuu

Hulkhulk

Snyft... snörvel... buuhuuuuhuuu...

äähäääääuuuuuhuuuuubuuubuuuuuhuuuuuuu

Skolavslutning. 

Vatten är som bekant ett av livets nödvändigheter. Det är liksom alltings förutsättningar. Inget kan klara sig utan vatten.

Vatten är också en absolut självklarhet för oss som lever på våra breddgrader. Det finns när man vrider på kranen. Ingenting att grubbla över liksom.

Fast inte hos oss. För när vi vrider på kranen så händer - ingenting...

Innan det började hända ingenting så hände det lite. Då kom det vatten men i väldigt liten stril, om man så säger. Sådär att man fick duscha en kvart extra för att bli blöt på hela kroppen. En hårtvätt var inga problem, bara man hade gott om tid.

Ja, och så tänkte vi ju då att det vore bra om det gick att fixa det där så att det blev lite tryck på saker och ting. Fast vi visste väl inte riktigt HUR att fixa det där trycket, men vi är ju inte den typen som ger oss för en sån skitsak som att vi inte vet hur man gör! Vi försöker ändå!

Jodå, så maken klättrade ner på en stege i brunnen och jag stod vid sidan om med en rörtång i ett snöre. När maken ropade NU så firade jag ner rörtången till honom och han rörtångade så gott han kunde där på en skakig stege och med klaustrofobiska känningar. Det var nån koppling där som skulle snurras bort på nåt sätt.

Å så fick vi ju bort kopplingen till slut och grejade och hade oss och så skulle eländet tillbaka och jag firade rörtången upp och ner och tja - man kan väl sammanfatta det hela med att det gick inget vidare helt enkelt.

För när allt var på plats så kom det inget vatten alls och det var ju lite missräkning...

Så vi fick skruva bort grejen en gång till och sen tappade vi en packningsgrej i vattnet och då blev stämningen lite irriterad. Men bara en stund för vi hade en bräda och med en böjd spik på så vi fiskade ett tag och så fick vi upp den igen. Vi övervägde att försöka fiska upp den där håven som jag tappade ner i brunnen förra året, men struntade i det.

När vi fått tillbaka alla grejer så kopplade vi ihop allting och då kom det inget vatten då heller.

Sen kom det lite vatten ändå och vi tvättade och diskade och allt var frid och fröjd. Ända tills vi vaknade idag och då ringde vi en rörmokare.

Rörmokaren kommer på onsdag med en ny pump.

Till dess hoppas vi på mycket regn och välvilliga grannar.

Å hur har ni det?

...gick snabbare än vi hade räknat med... Undrar vad det beror på?

Ett axplockav det som hunnits med - ändå känns det som om det är lika mycket kvar!

Typ ska vattenpumpen plockas isär, gräsmattan klippas, blommorna vattnas, tvätt tas in, nya maskiner fyllas, hus ska dammsugas och en hund skall motioneras.

Jag undvek att ta kort på denna hund när hon igår rullat sig i vildsvinsskit och numera lystrar till "Skithunden". Jorå, hon är både badad, tvättad, skrubbad och parfymerad men ni vet hur det är med smeknamn; de fastnar liksom...

Å kattungarna har vi ju inte precis gjort... De har väl mer presenterats oss, skulle man kunna säga. Leveransklara i slutet av juli! Bara säg till hur många ni vill ha, lagret är dock begränsat till max två.   

Happ, happ... Nu börjar sjätte dagen som ickerökare och so far so good. Eventuellt lever jag fortfarande i någon form av chock över att ha gjort det här, hur enkelt det var och aningen brydd över vad som egentligen hände men så får det vara då. Go with the flow! Det sjuka är att jag har inte minsta lilla abstinensbesvär - jag är inte ens röksugen! Helt sjukt! Å maken röker hela tiden och det bekommer mig inte, jag provade att dricka vin igår och det gick alldeles utmärkt utan att röka!

Alltså; jag vaknade i fredags, tänkte att "nämen om man skulle lägga av och röka idag då" och så gjorde jag det och nu känns det som om jag aldrig kommer röka mer i hela mitt liv och det är så SJUUUUUKT!!!

Några reflektioner jag gjort under veckan som KAN ha med rökning att göra;

- Plötsligt vaknar jag flera gånger varje natt och mellan vakningarna drömmer jag otroligt mycket.

- Alla surrar om den härliga känslan av att återfå doft- och smaksinne. Vad alla glömmer att tala om är dock att det gäller även saker som inte går under benämningen doft men som ändå luktar. Stink alltså. Typ hundandedräkt, rutten tång vid havet och kvalmig frityrolja.
- Jag är MAKALÖST duktig på att stoppa i mig ALLT! Och ALLT är jättegott - maaaat, goooodis, goooodis, maaaat, glaaaass, buuuullar, kaaaaakor, rostade mackor med kaviar, gooooodis...

- Det kommer bli tufft att nå viktmålen till V29 men äääääsch - det kunde varit värre!

Annars händer inget livsomvälvande; jag har lite dåligt samvete över mina alltmer sporadiska uppdateringar här och sanningen att säga - jag skulle kunna fylla en bok om alla sjuka prylar som händer men jag hinner inte! Jag skriver blogginlägg i huvudet fem gånger om dagen, jag hinner bara inte skriva ner dem här...

Och jag FATTAR inte hur det kommer sig, det där att tiden går fortare och fortare hela tiden???? Jag menar, nu är vi inne i juni och det är sommar och jag kom på mig själv med att tänka att "sen, i sommar, då minsann..." utan att ens reflektera att det faktiskt ÄR sen redan nu. Nästa vecka är det skolavslutning! Lillfisen har slutat på fritids! En månad till och sen är det semester! Storsonen har flyttat hem!

Maken frågade för ett tag sedan vad vi skulle göra till midsommar? Jag himlade med ögonen och undrade om han var riktigt klok - midsommar?? Sedan när brukade vi planera midsommar flera... öh... hm... veckor i förväg... Snacka om ställd jag blev - det är midsommar precis när som helst!!! Å jag hade ingen aning... jag trodde det var lååååångt till dess...

Nåväl. Det är som det är.

Idag måste inhandlas kläder till skolavslutningar och jag tror faktiskt jag ska köpa en brödrost. Brödrostar har en klar särställning hos mina arvingar. En underskattad manick det sällan talas om men TÄNK vad trist livet hade varit utan dem! Här rostas ALLT bröd och intas under njutningsfulla smackanden av arvingar som slickar fingrarna rena från smält smör. Nu är det lite trist att alla måste väckas en kvart tidigare för att hinna rosta sina mackor bara, brödrosten har uppenbarligen gått ner på halvtid eller nåt.

Men vi hörs hörrni!

Jaha. Märkligt alltså...

I omgångar, under flera år och genom määäängder av förberedelser, tankegångar och planerande har jag tänkt sluta röka. Utan att ens göra ett allvarligt försök.

Så, i fredags, vaknade jag och tänkte att "nämen idag ska jag nog lägga av" och så gick jag från 20 cigaretter om dagen till tre fredag och lördag. På söndagen rökte jag upp de fyra jag hade kvar och idag har jag varit helt rökfri. Jag kan tillägga att INGEN av de här 10 cigaretterna har varken smakat bra, varit nödvändiga eller rökts upp i sin helhet. Jo, förresten, en! Under en inspektion av eventuellt lämplig plats att förlägga en boulebana rökte jag faktiskt hela. Mest för att jag förmodligen glömde att jag rökte...

Nä, jag vet, en dag är kanske ingenting. Men för MIG är det bland den häftigaste dagen i mitt liv. För jag har ALDRIG utan vidare varit rökfri en hel dag på 30 år, inte på egen hand! Provade en kortare sejour med Champix men jag räknar inte det eftersom jag såhär i efterhand misstänker att de tabletterna var farligare än några cigaretter i världen... Dessutom hade jag hela tiden visionen av att "jag kan börja igen när jag vill" och hela dagen idag har jag haft mer känslan av att "jag kommer aldrig röka mer i hela mitt liv".

Det är just den känslan som är så... märklig...

Jag har full tillgång till cigaretter, maken röker. Men tanken skulle liksom inte falla mig in. Jag vill inte HA. Visst är jag röksugen, i magen. Inte i hjärnan, men i magen. Den drar liksom ihop sig sådär som magen kan göra när man verkligen vill HA något. Men jag säger till den som till barnen: "Lääääggg aaaaav - med tjat kommer du INGENSTANS! Lägg ner tjafset och gå och städa ditt rum".

En dag avklarad. Klarar jag en så klarar jag två. Eller hur?

Och om jag bara får igång min eländes eländiga rygg så kanske jag rent av kan avbryta min promenadvila som påtvingats mig och börja trava runt i skogen igen. Just nu är jag tämligen handikappad men det kan ju bara bli bättre!

Jag har inte rökt på hela dagen. Jag tänker inte röka imorron heller. Jag är bara så jävla bra!   

Jag har levt ungefärligen halva mitt liv i Blekinge, en fjärdedel i Stockholm/Dalsland och en fjärdedel i Småland.

Ändå är jag smålänning i själ och hjärta... Ibland kommer jag på mig själv med att undra hur det kommer sig. Jag menar, jag borde ju känna mig mer som bleking än smålänning! Till Blekinge flyttade jag som 17-åring, där är mina barn födda och där har jag jobbat i hela mitt vuxna liv. Och mina egentliga rötter har jag ju i Stockholm och inte i Småland. 

Men så går jag en runda med min hund såhär i försommarkvällen och tja... svaren bara ramlar över mig. För ingenting känns för mig mer hemma än en smålandsskog, en smålandssjö och en småländsk grusväg tillsammans med en småländsk hund och småländska mygg!

Min ö heter Öland. Men Småland - det är landet!

Smålandssången (Ivar och Linnea Widén)  

Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja,
känner du hemmet från barndomens år.
Näckrosor gunga på skogssjöars bölja
taltrasten sjunger i jublande vår.
Småland är namnet på landet det kära,
släkten där fostras till vilja och tro,
Tro att de steniga tegar må bära,
skördar som skänka åt ålderdom ro.

Sjöarna glittra i sommarens dagar,

glittra och blänka likt stjärnorna i fall.

Furorna susa i ensliga hagar,
sprida sin vällukt av solsken och tall.
Småland är namnet på landet, det kära,
minnes du hemmet från barndomens år?
Skogarnas doft av linnea, den skära.
Talltrastens toner i jublande vår.

Jag bor i en kommun där jag som kommuninvånare ständigt matas med begrepp som "finns inga pengar", "kris", "avfolkning", "inga resurser", "nedläggning", "sammanslagning för besparingar" och "inköpsstopp". Kalla det hjärntvätt, kalla det brist på framtidsutsikt, kalla det för en kommun som är för stor för befintliga resurser - kalla det precis vad du vill. Det är som det är.

I höstas fixade vi egen prao-plats till mellansonen på mitt jobb. Han åkte med mig, han åt med mig och han jobbade med mig och mina kära arbetskamrater.

Efter ett tag kom han hem med en lapp från skolan som jag skulle fylla i för att få ersättning för maten. "Äääääh" tänkte jag och hade en bra dag. "Jag skänker de pengarna till kommunen!" Så jag fyllde inte i någon lapp utan slängde den och hade jättebra samvete i flera dagar!

Då fick jag en ny lapp... Tydligen ställer jag till med problem för min kommun om jag inte tar emot de här pengarna för de vill verkligen betala ut dem! Men mitt generösa sinnelag gav sig inte heller, så jag slängde den med.

Då skickade de en lapp MED sonen hem häromdagen!! Å jag tänker att men jösses Amalia, kan de inte bara vara glada över att få behålla sina korvören och vara nöjda med det?? Måste de TJATA så förbaskat?

Nu blir det liksom en principsak. Jag tänker inte skicka in min lapp. Jag ville ha en fungerande barnomsorg, jag ville ha en fungerande skola med tillräckliga resurser och jag ville att mina barn skulle få pennor att skriva med - även om de nu följde alla barns naturliga instinkter att tugga i sig sin första och vässa upp sin andra för att se hur långt man kunde vässa... Mat under en veckas PRAO kan jag bekosta själv, bara jag tillsammans med övriga skolbarnsföräldrar kan få det andra.

Kära kommun - ni FÅR de pengarna av mig. Jag ställer tydligen till det för er genom att inte ta emot dem, men ge dem till barnen i skolan istället!  Köp ett suddigum, köp en ask med pennor - gör vad ni vill. Och skicka inget utbetalningskort för jag kommer inte att lösa ut det.

Mina barn har fått stå ut i era undermåliga barnomsorgslokaler i flera år. Nu gör vi en principsak av det hela.