Torsdagar är ju som sagt ett jäkla gissel!

Idag blev allt som kunde bli fel mer fel än vanligt. Hela morgonen; häftiga uppvakningar alldeles för sent, katten skitit i hallen, Mellanson med skolshows-nerver, Lillfisen busskort borta (för tredje gången den här veckan), allt, allt, allt!

På väg till jobbet ringdes en massa samtal och plötsligt upptäcker jag att jag är på väg in i stan och undrar för ett ögonblick vad jag gör där, med tanke på att min arbetsplats numera ligger en dryg mil INNAN stan. Ett tag tänkte jag att det var onsdag och att jag skulle till mitt andra jobb, men där var jag ju igår... väl?!
Jag glömde helt enkelt bort att svänga av när jag skulle!

Snabbt avvik på nästa avfart, en liten rundsvängning under osande eder och en nätt återfärd om den där milen fick det bli.

Ja, sen tog tonern slut i skrivaren och när jag plockat ut, skakat och satt tillbaka kassetten fjorton gånger så skrek den att "sluta skaka, jag är sluuuuuut" typ och jag blev lite trött för jag får ingen ny förrän imorrn.

Sen åkte jag hem och öppnade alla fönster i hela huset för det var vaaaaarmt, slängde mig iväg till skolshow, kom hem till ett hus med lika mygg inne som ute.
 
Å nu är jag trött och önskar att jag hade en råsaftcentrifug men jag kommer väl aldrig få nån för jag orkar inte gå ut och gå ikväll och skulle jag få det så blir det väl på en torsdag och jag köper väl fel och kommer hem med en jäkla glassmaskin och morotsglass är INTE min grej!

Skittorsdagar...

Nä, lite tröstglass direkt ur bunken nu, så tar vi nya tag imorron. Alla har vi våra återfall. Även solen har sina fläckar. Även liten tuva stjälper glasslaster. O s v...

Nu har det börjat! Jobbet att komma i beach-form alltså. Ja, nu är det väl tveksamt om det hinns med någon vidare form inför just det HÄR året, men jag tänker att det kommer en ny säsong 2013; till dess borde jag väl hinna... eventellt.

Igår och idag har jag gått lååååååångt, fort och hurtigt. Hundstackaren ser helt förstörd ut när jag tar fram kopplet numera, hon som alltid blivit som en hundvalp när hon hört skramlet av halsbandet.

Jag borde väl erkänna att den snabba hastigheten till stor del berodde på myggen också. De jagade mig genom skogen som värsta bombplansarmadan.

Två dagar efter varandra ger mig rätt att börja googla bra idrottskläder, visst? För jag måste ju ha bra skor, fina tröjor som svettas ÅT mig och byxor som håller ordning på lårdallret där jag vaggar fram i bästa Barbamammastil. Förresten har jag läst att man ska ha delmål och sen ska man belöna sig själv vid varje uppnått målsnöre! Mitt första mål har varit att BÖRJA röra mig och då menar jag utöver att ta mig upp och ner ur sängen - grattis till mig, jag köper mig ett par bra skor!
Nästa mål var att promenera mer än en gång - nu har jag gjort det två gånger och är inne i rullorna, det måste vara värt en tröja?

Imorron ska jag vila för imorron kommer jag ha ont i framvaderna! Eventuellt lindrar jag det med ett salladsblad och en bild på en Fransk Nougat...

Tänk... TÄNK om jag en vacker dag blir sådär vansinnigt hurtig att jag kör ett par hoppsasteg på skogsstigen... Wow liksom. Då ska jag banne mig köpa mig en råsaftcentrifug för det tycker jag att jag är värd. Nä, jag vet inte vad jag ska ha den till men det är en grej jag inte har och som låter och ser väldigt nyttigt och sådär lagom hurtigt ut. "Vill du komma över på en morotsjuiceslurking med en skvätt vitlök?" ska jag säga till grannfrun då och sen ska vi dricka oranga vitaminbomber ur fina glas med en drinkpinne av selleri. "Ekologisk vitlök" säger jag och nickar sådär präktigt duktigt. "Smakar inget vidare men det är fräscht!"

Jag gillar inte morotsjuice egentligen, men jag tror jag gillar mitt nya liv! Jag kan verkligen visualisera hur alla vita skafferivaror såsom bröd, snabbmakaroner, socker och mjöl skräckslagna springer ut i soptunnan av sig själva och ersätts med fräscha, krispiga grönsaker och långsamma kolhydrater. Jag SER verkligen hur jag studsar upp på mornarna, går en rask promenad medan råsaftcentrifugen centrifugerar fram min frukost som jag avnjuter på altanen till fågelkvitter och björlövens sus.

Nä, nu måste jag nog gå och lägga mig. Åtta timmars sömn är den nya given i mitt nya liv! Eller vänta nu... Jag måste kanske blaska i mig lite grönt, ekologiskt te först? Eller ska jag ta mig lite varmt vatten med citron? Fast det är väl bättre på mornarna va? När var det man skulle bälja i sig äppelcidervinäger?? Åååååhhh, det är mycket att lära sig...

Ja jösses. Två promenader... Hade jag vetat att det var SÅ enkelt hade jag börjat för länge sedan!    

Jo, det var ju långhelg och vi hade faktiskt inte bestämt att göra någonting! Bara vara, vila och hämta lite energi typ.

Tidigare i veckan hade maken (!) sin bil på verkstad eftersom han klantat till det på nåt sätt och avgassystemet gått av. Det innebar att vi samåkte till och från jobbet. En o-er-hört påfrestande upplevelse kan jag meddela!!

Alla har vi ju våra rutiner på mornar och eftermiddagar, så även jag. I mina ingår att mornarna ska vara tysta, lugna och harmoniska. Jag talar helst inte alls förrän framåt nio-tiden och då endast om jag fått mycket kaffe. Mina bilresor företas i fullkomlig harmoni mellan mig, min bil, träden utmed vägen och P1. Är P1 ointressant är det ljudbok eller bara mina egna tankar som får märkas.

Så tänker inte min man!

Min man tänker att vi har kvalitetstid där i bilen och tillfälle att PRATA! Det hela resulterar i att han pratar och pratar och jag svarar att "mm", "mhm", "asså" och tänker att han inser väl det meningslösa förr eller senare. Men nä, han pratar om väder, träd, kurvor, hus, brevlådor, semestrar, middagsmat - han pratar om ALLT!! Och till slut säger jag att "Vet du? Jag tror inte det här med samåkning är min grej" och han säger att "Va? Det är ju JÄTTETREVLIGT" och jag inser att det är bara att ge upp.

Så hur det var där i bilen då så började vi väl språka om att det hade kanske varit trevligt med ett trädäck bredvid huset istället för det där lilla, uppmurkna som vi ändå inte använder.

Ja, och sen kom då långhelg och vi - som bestämt att göra ingenting - sa att "jamen vi sätter väl fart då" och tja... Så gjorde vi det!

Så vi rev och grejade, grävde och vägde i våg... eller vad det nu heter...

Sen blev vi trötta och vilade oss!

Och nu ska det beställas makadam och hyras paddor och köpas virke och spikas och sågas...

Men det tar vi en annan dag.

Vi vilar lite till och njuter av våren först!

Men jag tror väl att jag blir lite trött...

Ord som innefattar kombinationen "bil" är inte min grej vilket vi alla konstaterat för länge sedan.

Fast jag undrar om jag är drabbad av någon mobil förbannelse av något slag?

1. Jag beställer en ny mobiltelefon till mellansonen. Den kommer. Utan problem. Ingen är mer förvånad än jag!

2. Lillfisen ska få äran att ärva storebrors gamla mobiltelefon. Han är som ett barn kvällen innan julafton; euforisk. Trots att han inte ens får ta med den till skolan!

3. Samtidigt som jag hämtar den nya mobilen på bensinmacken (det är ju precis där alla sådana saker hämtas numera) säger jag till tjejen i kassan att jag behöver 100 kronor kontantkortsladdning Halebop. Hon rasslar iväg och kommer med en lapp med laddningskoden.

4. Mellansonen som - tack och lov - är med mig påtalar lite försynt behovet av även ett kontantkortsabonnemang, en liten detalj som jag i all hast förbisåg.

5. Tjejen ger mig ett kuvert med kontantkort, undrar om hon ska makulera laddningsbongen och jag svarar glatt "jajamen". Mellansonen sparkar lite på mig och menar att "du måste väl ha nåt att ladda kortet med också va?" vilket han naturligtvis har rätt i. Jag stoppar makuleringen i sista sekund.

6. Vi åker hem, glada i hågen, mellansonen öppnar sin låda med den urtjusiga mobiltelefonen.

7. Han ropar och undrar vart hans microchip är...?

8. Jag ser ut som den korkade människa jag är och vi letar som galningar - har ungen tappat ut ett microchip???

9. Jag börjar läsa alla papper i vilka det klart informeras om att "Till den här mobilen behöver du ett microchip".

10. Jag loggar in på Halebops hemsida och chattar med nån typ Fredrik eller nåt. Han meddelar glatt (tror jag, hur man nu kan veta i en chat liksom) att "jojomen, microchip, men nä, det skickas inte med telefonen det måste de skicka separat - han kan fixa det och det tar tre dagar, ha en trevlig dag". Sen tillägger han att "men du KAN också gå direkt till en Teliabutik och hämta ett!" varvid jag genmäler att "du behöver inte skicka nåt j-la kort jag HÄMTAR DET SJÄLV!!!" för jag är lite grinig nu. Nu säger supportFredde att jag kan "klippa till det gamla chipet under tiden men det är inget han rekommenderar för det är vääääääldigt lätt att klippa fel".  Fredrik tycker fortfarande att jag ska ha en trevlig dag och det är ju snällt av honom! Säga vad man vill om chatsupportar men de kan skriva fina saker de som sitter där.

11. Jag roar mig med att tömma, greja och nollställa Lillfisens nygamla mobil istället, sätter i det nyss inköpta kontantkortet och tänker börja knappa in laddningskoden. Men det är totalt kört för jag får inte en enda pinnes täckning helt plötsligt! Visst är den dålig i vanliga fall, men nu är den totalt borta... Skumt, säger jag, jag får ta med den till byn och prova där.

12. Sen hämtar jag Storsonens gamla chip, klipper med en finmekanikers känsla ner hans kort till lagom storlek, sätter det i nya telefonen och tadaaaaa!! Det funkar!

13. Nu är det måndag och jag ska fixa microchip i Teliabutiken och inser då att Teliabutiken i stan där jag jobbar har lagt ner och is no more... GAAAAAAAAAAAAHHHHH!!!!

14. Jag tar med Lillfisens mobil till byn och får fortfarande inte en säger EN enda liten täckningsgrad!!! Nu börjar jag bli väääääldans grinig!!

15. Susar hem, loggar in på Halebops sida, försöker utröna vad de gjort för galet fel, hittar inga svar, chattar med typ Åsa eller nåt. "VARFÖR funkar inte ert kontantkort i min gamla mobiltelefon???"
Hon frågar MASSOR av konstiga frågor; Var har jag köpt det, när har jag köpt det och vad har jag för skostorlek? Eller nä, inte skostorlek men ni fattar...
Sen säger hon att hon tycker jag ska kontakta macken där jag köpte det eftersom det makulerades den 4 maj... Jag kollar på pappret jag fick med i kuvertet på vilket det klart och tydligt, med tjocka bokstäver och siffror, står att "Aktiveras före 201204".

Jag tackar för hjälpen, önskar Åsa en himla trevlig kväll och gnisslar mina tänder.

Sen klickar jag lite, beställer ett microchip åt Mellansonen som skickas hit om tre arbetsdagar, beställer en ny mobiltelefon till mig själv och orkar inte tänka på hur DET ska gå.

Nu går jag och lägger mig och imorron är en ny arbetsdag på mitt nya, fina kontor!

Det finns många platser där jag passar rätt bra. Sen finns det platser där jag passar mindre bra. Därtill finns det platser där jag inte borde befinna mig alls - exempelvis mobildjungeln...

Nu är det snart två år sedan jag skaffade mig en ny mobiltelefon, minns ni? Maken hade en stunds magsår och jag höll på att bli gaaaaalen på den där grejen jag köpt. Den fick t o m bo hos storsonen ett halvår för vi kom inte alls överens.

Hur det nu blev så tog jag tillbaka den efter några månader och efter lite inskolning blev vi kompisar. Kompisar - men aldrig bästisar. Vi har haft våra duster, Xperia Pro Mini och jag, och även om det inte alltid varit dens fel så har den bråkat mer än jag. Bland annat har den haft så liten skärm att jag inte sett vad det står, dessutom kör jag alltid ifrån den för jag hittar den inte.

Lite kärlek har dock vuxit fram de gånger jag råkat slänga den i gatan och den gått i tusen bitar men fungerat precis som vanligt efter att jag pusslat ihop den igen. God kvalisort, jag erkänner det.

Hur som helst har vi nu kommit till ett läge där jag känner att den gjort sitt. Jag är trött på den helt enkelt. Less. Jag vill ha nytt. Förnyelse är min grej.

För att undvika en liknande situation som förra gången har jag den här gången gått grundligt tillväga. Jag har gjort marknadsundersökning på FB, jag har läst och jämfört recensioner och jag har jämfört bilder, vikter, pixlar och storlekar.

Till slut, efter mycket vånda och besvär bestämde jag mig. En Xperia Ray skulle få den stora äran att bo i min handväska. 

Känslan av att ha fattat ett klart beslut gjorde hela mig så mycket lättare... Jag kunde andas, livet återvände.

Idag var det dags att lägga en beställning hos Halebop.

Den var slut... 

Jag blundar och pekar och beställer nu en Samsung Galaxy II, en vit.

Gillar jag den inte kommer jag aldrig mer köpa en mobil i hela mitt liv.

Skitprylar!

Jorå så atte... Igår var jag på seans! I en timmerstuga in the middle of nowhere, omgiven av levande ljus och tillsammans med fina svägerskor framträdde den ena energin efter den andra för att hälsa nåt, säga nåt eller bara för att, liksom... Visserligen kom det ingen som "tillhörde" mig, men det fanns andra runt bordet som träffade gamla släktingar och vänner. Min svägerska träffade sin nyligen bortgångna mor! Häftigt...

Genom att hålla i mitt halsband kunde Stallhäxan tala om hur/vem jag var och det var fascinerande - och lite läskigt. Det ÄR läskigt att höra sig själv beskrivas utifrån av någon man aldrig träffat. Starkt på nåt vis.

Har varit med om det en gång förut när jag spådde mig av en kvinna som slängde ut bönor på en duk, kollade på dem och berättade om min bakgrund, uppväxt och miljö.

Som den vanligtvis ganska jordnära människa jag gärna vill tro att jag är kan jag naturligtvis inte låta sådant hända utan att fokusera på detaljerna . Det där som inte passar in på någon annan än mig själv och som ingen annan kan veta.

Tror jag på det? Ärligt talat - jag vet inte om jag tror på det eller inte. Det spelar ingen roll. Jag bara lyssnar, konstaterar rätt eller fel i detaljer och fördjupar mig inte mer i saken. Njuter av stämningen, sällskapet och atmosfären och åker hem med en känsla av en ovanligt trevlig upplevelse. Sen får det vara så. Tror jag på SMHI? Jag vet inte. Det spelar ingen roll. Jag lyssnar, fäster ingen större vikt vid vad som sägs egentligen utan drar upp rullgardinen på morgonen och konstaterar det faktum som presenteras genom solsken eller regndropparna. Jag har känt närvaron av min avlidne far i många, många år och sakligt konstaterat att "han är här". Sen har jag inte gjort någon större business av det heller.

Sen sov jag hos min lillebror och hans familj och luktade lite på brorsonen som visserligen slutat lukta bebis men som ändå luktar hur gott som helst! Han visade stolt upp sina risgryn till framtänder i underkäken genom att bli hysteriskt ledsen när jag kom, men sen fick han leka med min mobil och vi blev goda vänner. För att verkligen markera att det är han som sätter villkoren kräktes han lite på den också, men den ska ändå bytas ut om ett par veckor så det gjorde inget.

Imorse vaknade jag av att lillebror dragit ihop en miljon släktingar och vänner som med bankningar, buller och brak rev ner eternitplattor från husfasaden...

När jag kom hem var det dags för marknad i byn och båda barnen drog på varsitt håll med egna kompisar. Maken och jag såg lite osäkert på varandra och undrade "hur gör man nu" eftersom vi aldrig gått på en marknad utan barn att hålla koll på. Vi strosade runt, åt ett grillspett, fikade på Pingstkyrkans marknadscafé och kom väl underfund med att vi nog kunde ha det rätt trevligt på tu man hand också. Brabra!

Och nu har jag vräkt i mig marknadsgodis så jag mår illa och cyklat en runda med hunden. Klockan är snart tio och jag är ap-trött.

Sammanfattning;

Mina barn är stora nog att gå på marknad själva, jag lockades inte att köpa något mer än godis på marknaden och jag är dödstrött klockan tio - en lördagskväll.

Jag har passerat ungdomsstadiet...

Hej!

Hurmårni?

Jagmårbra!

Jagharväldigtmycketjustnu.

Hörs!

Mitt maniska beteende vet sig ibland inga gränser.

Stapplade mig ur sängen i morse, tog mitt kaffe och hamnade framför TV:n. Råkade zappa in Australiens Masterchef junior. JUNIOR. 12-åringar som lagar mat. Som inte bara lagar mat - de SKAPAR mat. Stum av beundran och grön av avund såg jag hur de vispade, bäddade in vaktlar i ugnsfolie och rörde päronkräm.

Livet är bra orättvist...

"Kan vi inte äta smulpaj idag" sa Lillfisen där han dreglande kollade samma program som jag.

Jag funderade ett tag och tänkte att vafanken, en liten smulpaj kunde jag väl tänka mig att göra...

Jag inventerade frysar, kylskåp och skafferi. Sen vet jag inte vad som hände, men det ena gav det andra och jag fann mig plötsligt stående vid spisen, frenetiskt rörande i min sjudande vaniljsås gjord på äkta vanilj.

Efter ett par timmar kom Storsonen in i köket, såg sig omkring och undrade förvånat om vi skulle ha gäster...?

Jag såg mig omkring på bänkarna fulla med mat; hemgjorda maränger, hasselbackspotatis, paj, skålen med vaniljsås... I ugnen stod en form med kycklingfileer i sås.

"Närå" svarade jag. "Jag lagar bara middag..."

Nu går hela familjen omkring som på tå. De ser både lyckliga, förväntansfulla och frågande ut. Jag kan nästan höra hur de mumlar till varandra; "Mat. Hon lagar mat. Jättemycket mat. God mat", skakar på huvudena och gör en tyst överenskommelse. "Låt henne hållas. Det går snart över. Tyvärr..."

Skare va skare va ordentligt!