Det planeras Stockholmsresa minsann minsann. För de flesta är det ingen stor sak - Stockholm i fyra dagar, två familjer (brorsans och min) och allt torde väl vara frid och fröjd? Jag menar, lördagen är vikt för dop med hela släkteriet och det handlar egentligen bara om EN dags förlustelser, två dagar går ju till resdagar.

Jojo, det kan man tro! Men si, icke.

Först insåg maken att han faktiskt inte kunde följa med. Det är minusgrader och måste eldas... Sen började mellansonen och tjata. "Varför måste jaaag följa meeeeeeed..." Dessutom skall renoveringsarbete återupptas av det som återstår på övervåningen. Maken bedyrade; om jag stannar hemma så fixar jag det!

Jag kontaktade storsonen i Norrland. "Följ med mig och Lillfisen?" Han följer med. Honom kan man alltid lita på.

Tågbiljetter från Norr och Söder bokades. Och vad ska vi hitta på nu då?

Jag vill gå på Moderna museet. De har en vad jag tror jättespännande utställning, giganternas kamp; Picasso vs Duchamp! Eftersom jag är en omtänksam, vänlig själ som tror jag vet att resten av family/släkteriet inte är intresserade av dylika utställningar kom svägerskan och jag överens om att istället avlägga en visit på Kungliga slottet.

Nu börjar brorsan. Med uttryck som "jag kan slåss med dig i åtta dar utan att ta av mig västen och det gör jag om jag tvingas gå på muesum" har han klargjort att han inte vill ägna sig åt kulturell verksamhet. Varför han lägger fram det med det uttryckssättet beror nog bara på att han hittat ett youtube-klipp av Raskens.

Storsonen vill gå på Naturhistoriska. Det vill jag med. Det vill inte brorsan. Han vill gå på hockey. Det vill inte jag.

Jag kan tänka mig att ägna en heldag åt shopping. Svägerskan också. Det vill inte brorsan, storsonen, lillfisen eller minilillfisen (brorsonen). Fast jag tror jag kan lura med dem - om jag säger att vi bara ska gå och se på stan och sen slinker in här och där, då förstår de nog inte att de faktiskt är på shoppingtur! Jag är så smart...
Blir lillebror grinig så trycker vi bara in honom på en pub nånstans och ger honom en öl så blir han snart snäll igen, det vet jag.

Jag har nämligen slagits med honom längre än åtta dar utan att ta av mig västen...

Huvudvärken sitter i. Bara så ni vet.

Jo, jag var då hos farbror doktorn igår.

Jag åkte hem med förvissningen om att alla prover var av utmärkt kvalitet, blodsocker, sänka, blodtryck - allt är kanon! Jag är frisk som en nötkärna.

P.I.N.S.A.M.T

Jag säger ju det.

Istället fick jag diagnosen "lite för tjock, lite för omotionerad och lite för gammal". Ungefär så, fast lite mer inlindat.

Tänk, jag hade ingen aning om att konstant huvudvärk i tre veckor är en direkt följd av ålder, vikt och välträning. Men nu vet jag!

Så nu ska jag gå ner i vikt, motionera mer och bli yngre.

Lätt som en plätt! Det är väl bara att... sätta igång... då?

Jo, jag var då hos farbror doktorn igår.

Jag åkte hem med förvissningen om att alla prover var av utmärkt kvalitet, blodsocker, sänka, blodtryck - allt är kanon! Jag är frisk som en nötkärna.

P.I.N.S.A.M.T

Jag säger ju det.

Istället fick jag diagnosen "lite för tjock, lite för omotionerad och lite för gammal". Ungefär så, fast lite mer inlindat.

Tänk, jag hade ingen aning om att konstant huvudvärk i tre veckor är en direkt följd av ålder, vikt och välträning. Men nu vet jag!

Så nu ska jag gå ner i vikt, motionera mer och bli yngre.

Lätt som en plätt! Det är väl bara att... sätta igång... då?

Efter en längre tids ohälsa har jag nu tagit det drastiska steget att kontakta vårdcentralen. Eftersom besök hos vårdcentraler brukar utmynna i två tänkbara scenario när det gäller mig ogillar jag att gå dit. Antingen säger de A) Men snälla du, vad gör du här, du är frisk som en nötkärna! (Pinsamt). Eller så säger de B) Du är jättesjuk och varför kom du inte förut för nu kommer du snart att dö (Vill inte veta sånt).

När människor ringer vårdcentralen brukar de - inbillar jag mig - berätta vad de har för fel, få sig en tid tilldelad och sen åker de dit, får medicin och åker hem.

När jag ringer vårdcentralen berättar jag vad det är för fel - so far so good - och gör det stora misstaget att jag nämner mina egna tankegångar; det KAN ha med sockervärden att göra. Eventuellt.

Genast lyfts då frågan om jag varit i kontakt med deras diabetessjuksköterska. "Nä, jag ringde henne i ett års tid och fick aldrig tag i henne. En gång svarade hon och skulle ringa tillbaka men hon ringde aldrig."

Big mistake.

För den mycket snälla och vänliga sjuksköterskan vill nu inte annat än hjälpa mig på alla sätt och erbjuder sig att be diabetessköterskan att kontakta mig! Fast... jag vill inte dit, jag vill till en läkare. Och jag får då ångest över att behöva säga nej, låta otacksam och gnällig och ja ni vet.

Så det var snubblande nära att jag tackade ja till det och la på - men! Jag gjorde inte det! Jag var tuff! "Nämen jag vill gärna träffa en läkare, men jag vill att han tar de prover som behövs för att utesluta socker. OM det visar sig att värdena är för höga så kan jag gå vidare med diabetesspåret efter det!" Hörde ni hur tuff jag var?! Oooh, I´m goood!

Vi utvecklade mina symtom och hon började bli mer och mer övertygad om att jag nog behövde massor av olika prover tagna. Kanske var det bättre att jag fick en akuttid imorgon förmiddag - proverna skickas ju klockan ett och nu fanns det bara tider senare i eftermiddag... Kunde jag ringa igen imorgon bitti?

Återigen - det var nära att jag sa ja till det. Men jag rätade på ryggen och tog ny sats. "Jag är hemma från jobbet idag för att få en tid. Jag är inte sjukare än att jag kan jobba och jag vill inte vara hemma mer än nödvändigt. Jag känner bara att något är fel i huvudet på mig och behöver få veta vad och varför. Alltså vill jag komma idag, behöver läkaren ta mer prover kan jag köra förbi imorgon bitti på väg till jobbet och ta fler prover, eller hur? Visst?" (Ångest ångest ångest, jag är nästan lite otrevlig här och KRÄVER saker, känns inte okej...)

Jag fick en tid idag. 14.20 "Ååååhhh, tack tack" sa jag och skrev på en lapp samtidigt som hon sa det. "13.20 alltså!"

"Öh, näää, 14,20" sa den trevliga sjuksköterskan. Jag tittade på min lapp. 13.20 Jag skrev 13.20

Förstår ni hur knäpp jag är? Jag skriver precis samtidigt som hon säger tiden och skriver fel. Det är DET som är mitt problem. Jag funkar inte! Varken hemma, på jobbet eller nån annanstans. Allt jag gör blir fel - jag tänker rätt och gör fel. Jag glömmer allt, jag är okoncentrerad, jag tappar allt jag håller i och jag funkar inte alls.

Om jag träffar dr Staffan i eftermiddag 14.20 och får höra att jag är kärnfrisk får jag nog ta mig en allvarlig fundera på djupare saker än sockervärden...

Men just nu är jag bara stolt över att jag är så himla tuff!   

Det går framåt! Minsann minsann, det går framåt! Vi lämnar nu januari 2013 bakom oss för att aldrig mer behöva möta denna kalla, mörka och fattiga månad. Nu är det februari! Kort, trevlig månad med sportlov och allt, kan det bli bättre? Ja, jo, visst - det kan bli maj och juli och sånt också men jag menar just NU? Nämen precis! Det är semlor, grå gräsmattor och vattenpölar, allt som en enda stor godispåse!

I januari hade vi influensavirus x 5 i familjen, det har nu lämnat oss och istället ersatts av spionvirus x 776 i min privata dator. Åtminstone fick jag det beskedet igår när jag scannade den; "du har 776 allvarliga hot" och alla skulle i princip starta världskrig lät det som.

Nåväl, fixfix och vaccin och grejer och så lite återställning och hit och dit och jodå, den funkar. Det tog bara halva natten...

Jag kan också berätta att jag slarvat bort mina glasögon och det är inte så himla bra. Förvisso har jag ett par reservare men det är liksom inte samma sak... Deppigt. Å andra sidan KAN ju detta innebära att jag måste köpa nya och det är ju alltid lite kul! Men skriver jag konstigheter så vet ni vad det beror på i alla fall, jag ser inte vad jag skriver.

Jaaaa... vad ska jag berätta mer då... Bilen funkar... ingen översvämning i källaren TROTS snabb snösmältning och ösregn... shit, mitt liv är verkligen händelselöst alltså. Frågan är om det ens är någon idé att hålla på med det här bloggeriet...

Vi får väl se. Händer det något återkommer jag!

Är jag den enda som faktiskt genomskådat bedrägeriet? Är jag den enda som inser vanvettet? Vi är sååååå lurade! Eller inte vi - ni!

Jag pratar om "vinteraktiviteter". Skridskoåkning, pulkabackar, skidspår, branta bergsväggar utför vilka folk med dödsförakt kastar sig med bara ett par brädor på fötterna.

I alla tider har vi intalats att dylika aktiviteter är så roooooliga! Trevliga, härliga, sköna, mysiga, skojiga...

Nu ska jag göra ett revolutionerande avslöjande. Håll i er.

Det. Är. De. Inte. Alls. Inte ett dugg. Zipp. Nada.

Däremot är de ångestframkallande, kalla, blöta, besvärliga, krävande, jobbiga och fullkomligt onödiga! Mhm, är måhända en överraskning för många av er men glöm inte var ni hörde det först.

Det sprids alltid en hysterisk, uppjagad och galen stämning över landet så fort snön kommer. Ungefär likvärdigt med sommarens "vi MÅSTE grilla innan det blir höst" heter det nu "vi MÅSTE ut i snön innan den försvinner". På sommaren är det tabu att efter åtta veckors ihärdigt grillande och inmundigande av sotiga, svarta köttbitar med fjorton olika kalla såser uttrycka att "lessen men jag kräks snart på grillat, ge mig en tallrik kalops för helsike innan jag får skörbjugg". På vintern är det lika förbjudet att uttrycka sitt ogillande över vintersportsutövning.

Jag vågar! Jag törs! Jag är inte rädd! Alltså; jag VILL inte göra massa livsfarliga grejer bara för att det är snö, is och vinter!! Jag TYCKER INTE OM VINTERAKTIVITETER!!!

Har aldrig gjort! Eller aldrig och aldrig - som barn åkte jag väl pulka och skridskor eftersom alla andra gjorde det. Men rannsakade jag mig och ifrågasatte? Nej. Om jag hade gjort det, hade jag tyckt annorlunda då? Nej. Såhär i efterhand, med distans och ålderdomlig vishet kan jag utan vidare säga att jag gillade det inte då heller.

Att stå och frysa om tårna, snöra på ungar skridskor, få snö innanför vantar och i nacken, bränna tungan av sig på varm choklad, äta svartbränd grillkorv och få senap på vantarna - exakt VAD är det roliga i detta? Näsan rinner, man ska springa upp och ner för backar och bli svettig innanför jackor och termobyxor och raggsockor och extra tröjor för att ändå frysa fingrar och näsor av sig! Vansinne om ni frågar mig.

Och grejen är - här avslöjas merparten av alla vintersportsutövare - att alla hela tiden pratar om hur skönt det är att komma hem efter en dag ute... Ja, ni hör själva. Man är ute för att det är så "skönt att komma in"???? Men jösses, det är väl bara att stanna inne då?!

Är det dessutom minsta lilla solstråle som tittar fram nånstans är det ännu värre. "OOOOOOHHHH vilket VÄÄÄÄDER" säger alla och ägnar en halvtimme åt att klä på sig för att gå ut och "njuta". Sen kisar man mot solen och den kritvita snön så man får huvudvärk och ännu djupare rynkor runt ögonen.

Det är så nyttigt med frisk luft. Mitt förslag: lägg dig i soffan under en go filt, öppna ett fönster och stäng om du fryser.

Orka liksom...

Vi brukar månadshandla. Det innebär att ungefär när lönen gör sin snabbvisit på kontot väljer vi en för tillfället lämplig s k stormarknad, handlar en rågad kundvagn med mat och andra förnödenheter, fyller frysar, kyl och skafferi och sen kompletteringshandlar vi mjölk, bröd och godis fram till nästa månad. Det är för de flesta en ganska ospännande aktivitet men av någon anledning blir det oftast en ganska händelserik happening hos oss...

I fredags var det dags igen. Kvällen innan sitter jag och planerar, botaniserar på diverse hemsidor, inventerar och skriver A4-sida upp och ner av nödvändigheter. Maken och jag diskuterar möjligheterna till samarbete, kan han följa med, kan vi handla tillsammans, hinner vi hem innan barnen svultit/frusit ihjäl, kan flextid tillämpas und so weiter.

Vi bestämde att vi skulle göra en "smash and grab" på lunchen. Listan var klar, vi tar den affär där vi kan scanna själva och tjohej - vi hinner på en timme! På fredagen var Lillfisen sjuk och jag kände att det var bättre att jobba undan, skippa lunch och sticka en halvtimme tidigare istället. Det kunde inte maken. Alltså fick jag handla själv. Okej. Dessutom hade jag beställt grejer inne i stan - något jag glömt berätta för maken - och behövde åka dit och hämta också. Helst själv.

Så jag ringde maken och sa att jag fixar själv efter jobbet, du behöver inte följa med!

När jag lagt på luren upptäckte jag att jag kört ifrån plånboken hemma... Nytt samtal till maken. "Kan jag komma förbi och hämta din plånbok?". Maken erbjöd sig att köra upp till mig med lunch istället. Bra make! Han kom, vi åt, han lämnade sitt bankkort och körde.

Jag jobbade vidare, hann inte sluta tidigare, åkte till stan och hämtade prylarna. På vägen hem skulle jag då stanna vid den stormarknad där jag har självscanningskort. Men... kortet låg i min plånbok. Hemma. Glöm självscanningen alltså. Då, tänkte jag, kan jag lika gärna välja den andra stormarknaden, den där jag trivs bättre. Vägen dit var avstängd på grund av vägarbete.... Så, efter en nätt runda om en mils omväg, hamnade jag så i kön. Kön ner till parkeringen alltså... Under tre varv på parkeringen ingsåg jag att jag inte hade en sketen spänn till kundvagnen! Klockan var nu halv fem, jag var trött, hjärtat började skena, svetten bröt fram och då! Då hittade jag äntligen en parkeringsplats.

Jag körde in bilen, stängde av den och satt kvar och tänkte. Förvisso hade affären säkerligen en plastbricka att skänka mig till kundvagnen - men orkade jag gå in, stå i kö för att erhålla dyrgripen, gå ut igen, hämta en vagn, handla i en timme, packa upp allt på bandet, stoppa allt i kassar, släpa ut allt till bilen, köra tillbaka kundvagnen, köra hem och laga middag? Ringde maken för att kolla om han kunde sluta och komma till undsättning. Inget svar. Nä, han satt ju i telefonmöte...

Nej. Jag orkade faktiskt inte!

Jag körde helt sonika hem, stannade och köpte det mest nödvändiga inför helgen, lagade mat och såg på Hypnotisören. Konstaterade att Mikael Persbrandt inte är sån hunk som alla säger och att boken var bättre än filmen.

På måndag ska vi handla. Efter jobbet. Om vi orkar....

Hellööö! Saknat mig? Haha, klart ni har!

Men jag har inte tiiiiiiid förstår ni. Jag har annat för mig. Det handlar om att skapa björkar! Skapa förresten - jag FÖDER björkar! Ur mitt inre. Med smärta och värk. Mest i axlarna.

Jag målar. Björkstammar. Björkstammar? Ja, björkstammar. Just nu alltså. Sen målar jag kanske nåt annat, men nu är det just björkstammar.

Det är kreativt och bra. Avkopplande. Frustrerande. Lyckobringande. Galenskapsframkallande. Kort sagt - det är hela livet i en hobby.

Förr, för länge länge sedan, målade jag också. För två barn sedan, med en ettåring runt benen. Då gick det ganska bra. Nu går det... lite sämre. Men skam den som ger sig. Jag målar vita pelare och duttar små svarta streck. Mitt inre är ett kaos och det måste UT i just den formen. Rakt vitt och duttigt. Kronorna syns bara lite - mina björkar lever med huvudet så långt upp i skyn att de inte syns. Samtidigt befinner sig rotsystemet på en grön bädd och ingen vet hur stadigt de egentligen står. Ser ni symboliken? Oh shit, I´m good!

Annars är det inte lugnt, det är bara massa krångel allting och jag stänger in mig i min bubbla och låssas att jag varken hör eller ser. För jag är trött och orkar inte börja nysta i allt krångel. Min bubbla tillåter mig att utveckla ett slags social fobi och jag låter det vara så tills det går över.

Till dess - pössåkram!