Har jag nämnt att jag numera inte kör Spykersaab utan Toyota? Jasså, det har jag. Brabra!

Har jag nämnt att Toyota är den mest ospännande bil jag haft? Inte mycket att lära sig, går inte för fort och inte för sakta, drar inte mycket bensin och ingen olja och går aldrig sönder. Typ inte mycket överraskningar alltså, om man säger så. Jaså, det har jag sagt? Då är ni med på banan...

Sedan bilen inhandlades för två år sedan har jag varit våldsamt lite, lite irriterad över att funktionen "spola strålkastarna" inte har funkat. Jag menar, jag har hunnit tömma spolarvätskan en miljard gånger ungefär men ALDRIG har det hänt nåt på lyktorna.

När vi åkte på långresa sist menade maken på att jag skulle kolla hur spolarna på lyktorna funkade för det måste fixas - så fort det blev lite geggigt och mörkt såg man ju inte vägen framför sig.

Jag kollade i instruktionsboken.

Så nu, efter två år som sagt, har jag lärt mig att på en Toyota sitter inte strålkastarspolaren på samma spak som vindrutespolaren... Nä, den sitter på knappen som jag hela tiden trott var dimljus!

Mina resor till jobbet är betydligt roligare nu! För jag har en knapp som jag trycker på hela vägen och shit vad jag ser bra.

My Toyota is fantastic  amazing!

På fredag är det julfest på jobbet. Idag var jag runt och införskaffade förnödenheter till denna julfest; servetter, glögg och skumtomtar. Bland annat.

Hamnade i en sån där affär med miljaaaaarder himla bra å ha grejer inför julen! Rena julafton! Det var ljusstakar, julpapper, dörrmattor som önskade God Jul och blingbling-örhängen med jultomtar på. Sen fanns det en hel hylla full med de mest bedårande julgransprydnader i form av glittrande dödskallar, skira, rosaskimrande muffins (vad ÄR det med alla människor som plötsligt glömt ordet muffins till förmån för cupcakes förresten?), veteranbilar - hur lätt som helst att fylla en varukorg vid den hyllan, aj promiss!

Men!

Som den utomordentligt icke-impulsiva, eftertänksamma och noggrant planerande människa jag nu är (åtminstone var jag det en gång i livet och det var idag), började jag tänka efter.

Sedan NÄR har jag någonsin saknat julstämningen på grund av avsaknaden av muffins i julgranen? NÄR blev veteranbilar det optimala julgranspyntet i mina jultraditioner?

Nä. Precis. Har aldrig hänt och kommer aldrig hända.

Jag ställde tillbaka paketet med glittrande, svarta dödskallekulor på hyllan och gick vidare. Såååå duktig!

Sött som karameller är det. Men jul - nä, inte hos mig.

Vartannat år är det jag som klär granen, vartannat år är det make och barn. Varför? Vi har olika sätt att se på det här med julgransklädning. De vill ha Disneygran med ALLA olika färger och prylar. Jag vill ha den i rött och guld. Vad de inte noterat är att det numera bara FINNS röda och guldiga grejer i källarens jullåda, moahahhaa... Andra saker såsom rosa, blå och vita julgrangskulor har "fått fötter" och försvunnit, lite varje år.

Jäkla råttor...    

PS! Förra året glömde de att det var deras tur och trodde det var min. Som den goda maka och mor jag nu är lät jag dem naturligtvis leva kvar i den förvissningen. Två - noll till mig!

Årets traditionella sensation har idag tagit plats i köket - det haver bakats. Jojo, ju hörd me!

Barnen har hållit sig så långt ifrån köket det bara gick, så jag antar att det är ett tecken på att de börjar bli för gamla för att vilja rulla lussekatter?

Var ett ärende hos en grannfru bortigatan och fick av en händelse en medlånad bakmaskin med mig hem. Har fått för mig att det kunde vara kul att prova, inte minst med tanke på att det nalkas mammafölseda inom överskådlig framtid och att det nog inte är nån idé att önska en KitchenAid en gång till... Framför allt med tanke på att jag nog egentligen inte ens vill ha någon. Men en liten bakmaskin kanske?

Parallellt med lussekatterna har jag provat denna maskin och gjort ett par olika sorters bröd och jorå, det blir kanon! Nu är den inställd på att leverera nybakad lingongrova klockan sex imorron bitti, det är väl eldprovet. Blir det också bra är saken klar - det blir en sådan på önskelistan!

Jag såg nog hur omgivningen blängde lite på mig där jag satt vid köksbordet och glodde på maskinen framför mig, han tyckte nog jag såg lite sysslolös ut. Kanske tänkte han att jag kunde hjälpt honom att bygga väggen han bråkar med, men som jag sa; jag sitter ju här och bakar bröd ser du väl! Jag kan inte hålla reglar NU!

Typiskt. När man för en gångs skull verkligen GÖR nåt i köket liksom...

Annars har jag varit på gymmet (brabra, duktig jag är!) och lagat mat och umgåtts med goda vänner! Helgen gick fort, om man säger så.

Nu kommer en vecka full av julstädning, julpyntning och möjligen lite jobb emellanåt, om det hinns med alltså.

Ni minns boken jag berättade om sist? Jag googlade lite om den eftersom jag vet att den är väldigt omtalad. Den är dessutom såld i miljontals ex och jag trodde det var för att den var bra. Det jag tidigare läst om den på olika ställen har varit feministiska artiklar om hur en kvinna vill ha kärlek medan mannen vill ställa villkoren. Förvisso kände jag redan där att det nog inte var något för mig men varför var den så himla populär? Jag menar, vi snackar inte något litterärt mästerverk här, det behövdes inte många rader för att konstatera raka motsatsen.

Nästa gång ska jag läsa Wikipedia INNAN jag väljer mina böcker... Jag är för gammal för att lära om!   

http://sv.wikipedia.org/wiki/Femtio_nyanser_av_honom

Jag är inte en speciellt romantisk människa. Middagar på tu man hand och levande ljus är inte min grej. Däremot gillar jag romantiska filmer och böcker. Gärna med lite passion, lite "de är jättekära och kan nästan inte andas när de ser varandra men de kan inte få varandra" - stuket. Jag har inte så höga krav. Det enda jag begär är lite litterärt förfinad kärlek, passion och romantik som väger upp min trista november-vardag. Jag vill kunna gå runt här blad rivningsdamm och Findus Köttbullar och vara delaktig i en omöjlig kärlekshistoria som känns i hela magen. 

Å så hittade jag nån bok nu då om "passionerad men farlig kärlek". Brabra!

Jag börjar lyssna och försöker redan efter fem lästa meningar tänka bort att "jaget" i boken är en naiv 21-åring som aldrig blivit kysst. Frenetiskt försöker jag få bilden av de två som kysste varandra första gången  när de gifte sig, det där som gått på TV och Youtube i evigheter nu.

Sen, har jag nu konstaterat, finns det absoluta gränser för hur mycket jag kan tänka bort;

"Har du borstat tänderna" frågade han förvånat.
"Ja, jag lånade din t a n d b o r s t e" svarade hon glatt.

Så! Nu är hela boken förstörd! Det spelar ingen roll hur krävande läppar möter hennes, hur mjuka händer som smeker över hennes rygg eller hur många ilningar som far genom hennes kropp - jag känner bara "fifaaan va äckligt". Jag skulle aldrig, aldrig ALDRIG kunna låna någons tandborste! Inte mina barns, inte min mans och ingen annans heller. Näver äver!

Egentligen vet jag ju att jag fr o m nu inte kommer klara att ta deras fjöntiga kärleksdravel på allvar om jag så lyssnar tills jag blir hundra, men jag sansar mig och försöker lite till. Det KAN ju varit ett misstag från författarens sida och lite förlåtande får man ju vara, tänker jag.

Å då kommer väl nästa fullständigt romantikdödande mening som ett slag i solar plexus - det borde ju upprättas FÖRBUD mot vissa saker inom genren romantik - som avgör saken;

"Han rör vid en pytteliten del av min kropp och hormonerna börjar spruta åt alla håll".

Amen vaffan ÄR detta??? 

Bilder av mig själv bredvid en man så nära Guds gåva till kvinnorna man kan komma. Han ser mig djupt i ögonen med sin stålgrå blick, sträcker ut sin hand över bordet och fångar min. Jag lutar mig lite fram och viskar med förförisk stämma; "nu har du fått igång mig - hormonerna sprutar åt alla håll..." Mhm...

Innan jag hunnit stänga av eländet till förmån för lite Strindberg hinner jag uppfatta ytterligare en mening som fullkomligt dödat begreppet passion och kärlek för flera månader framåt... "jag ville stryka med min tunga över hans käkben och känna hans sträva skäggstubb mot min tunga..." Innan hon börjar slicka honom i ansiktet stänger jag av.

Hädanefter kommer jag fördjupa mig i vetenskapliga böcker om global uppvärmning. Något säger mig att hettan i sådana böcker är precis vad jag behöver...   

I måndags var det utvecklingssamtal i Mellansonens skola. Han sa att det skulle börja kvart över fyra. Maken sa; "jag tar det".

Samma dag som utvecklingssamtalet skulle vara ringde Mellansonen vid middag och sa att han sett fel. Det började tio i sex. Maken sa; "då kan inte jag".

Jag jobbar ca åtta mil från skolan. Kör jag över hembygden istället för raka vägen blir det närmare tio mil. Men jag är ju en god mor. "Jag tar det" sa jag.

Sen körde jag hem, hämtade Lillfisen, dumpade honom på Fritidsgården klockan fem och körde till Mellansonens skolstad. Halvvägs dit kom jag på att min halvätna banan som legat i dörren sedan lunch nu var nästan helt uppäten. Jag var inte ensam i bilen. Jag hade sällskap av en råtta som satt någonstans i mörkret med blottade tänder och väntade på rätt tillfälle... Med bultande hjärta och svetten rinnande längs ryggraden körde jag på i många fler km/tim än vad skyltarna rekommenderade.

Nästan framme insåg jag att jag faktiskt inte hade en aning om var skolan låg... Ringer Mellansonen. Får ungefärliga anvisningar med riktmärken på saker jag känner till; affärer, shoppingcentrum och systembolaget. "Fast på baksidan liksom" säger han. Jag kör till baksidan. Ser en byggnad med skolans namn på andra sidan vägen, parkerar, hoppar ur bilen och springer över gatan. Hamnar på en cykelväg som delar de båda körbanorna och börjar gå åt ena hållet. Sonen ringer. "Var ÄR du?" "Jag är på VÄG, var är du???"

Naturligtvis gick jag åt fel håll. När vi äntligen hittade varandra hann vi precis säga hej när läraren ringde hans mobil och undrade var vi var. "Mamma hittade inte" säger han.

Vi rusar in och kommer med andan i halsen, fem minuter för sent och jag får först inte fram ett ord utan flåsar som en blåsbälg.

Good parent. Verkligen. Toppenmorsa liksom. Stenkoll.

Sen yadayada och trivsel och uppfyllande av mål och brabra. Tacktack, hejsvejs.

Med dagens moderna teknik - låt oss införa utvecklingssamtal via videolänk. Det som funkar i domstolar funkar hos mig... Jag skulle kanske t o m få känna mig som en god förälder, lagom cool och med koll på läget?

Efter några dagars turbulens med sjuk anhörig, mycket obehagliga reminders om saker man vill glömma, många många timmar i telefon och allmänt ståhej landade vi så i varsin fåtölj, maken och jag. Ett barn iväg på ett håll och ett sovandes i soffan. Med varsitt glas vin i varsin hand försjönk vi i en stunds behaglig tystnad...

Det är så himla skönt! Det är så fullkomligt jävla underbart skönt att kunna bara sitta och tänka tillsammans utan att yttra ett ord till varandra. Bara en liten stund! I ett rum fullt av levande ljus, lugn omkring sig och inga krav förrän om ett par timmar - två stycken fast ändå helt ensam i sin egen värld...

När vi tänkt färdigt börjar vi prata. Analysera det där obehagliga, dra slutsatser och analysera. Jag på mitt vis, han på sitt. Så olika men ändå så självklara. Och så kompletterande. Så pusselbitiga. Such perfect match...

Vi kan förklara varandra. Tala om varför den ena tänker si och den andra så. Vad den andra inte förstår. Orsaker och verkan, arv och miljö. Mål och mening, visioner och "sen när det går...".

Jag har stort behov av egen tid, eget utrymme och eget liv. Han vet och tillåter. Han håller sig i utkanten, lämnar ifred och låter mig leva det jag behöver.

Det är otroligt vackert. När man tar sig tid att tänka efter.

Det är sådana moments vi alla behöver...

Svärfar köpte ett nytt dragspel och hux flux fick Mellansonen för sig att dragspel är skitcoolt så han lånade hem det gamla.

Så nu har jag suttit i tre dagar och vabbat, samtidigt som jag övat skalor på detta jefulens instrument.

Men lite hjälp av en gammal kompis att hitta NÅGON användbar länk på nätet som sa NÅGONTING om dragspel lyckades jag fnula ut hur diskantsidan funkar. Jag har lyckats klura ut själva principen om man säger så. Men den andra sidan, basen, den förtar det roliga...   

Dragspel måste vara det enda instrument i världen som internet har glömt och begravt. Jag tror t o m du kan lära dig spela tuba på nätet om du vill, men inte dragspel. Om du googlar så får du upp en miljard youtube-klipp på finska gubbar som spelar finsk tango men det hjälper inte mig här och nu. Likaså hittas schema över bassidan och jag vet var C sitter men sen tar det slut.

Grejen är också, har jag kommit underfund med, att dragspelandet går ut på att a) spela på diskanten på ett sätt, b) spela på basen på ett annat sätt och c) göra det samtidigt som man drar det fram och tillbaka på ett tredje sätt. Ibland undrar jag varför det inte hörs nåt och då beror det oftast på att jag glömt något av moment a eller c, b har jag ju som sagt inte börjat med än. Sen ska man göra allt detta på olika sätt och kombinera allt till en ljuvlig Kostervals och DET är faktiskt en omöjligt uppgift. De som lyckas har bara tur, det är ett som är säkert.

Har letat som en galning efter en riktig kurs inom närmaste 10 mils radie men det verkar som om alla dragspelslärare har gått i pension för det finns ingen...

Tror jag ska gå och köpa mig en triangel. Omgivningen är lika trötta på Björnen sover, spelat med pekfingrarna på diskanten på dragspel som jag. Inte för att de sagt nåt men det faktum att jag inte sett till dem på tre dagar talar för sig själv va?

Idag är det VAB, eller som det så fint heter; vård av sjukt barn...

Det är lite tråkigt. Han ligger i soffan och glor på TV, vit i fejan och varje gång han ser nåt kul så skrattar han högt. När jag går förbi tvärtystnar skrattet... Bäst att hålla låg profil så att inte mamma tror han mår bra? Mhm.

Slösurfar och dricker kaffe och är makalöst godissugen. Hittade en dammig Plopp i ett hörn och dammade av den, men det gav bara mersmak. Jag ska inte äta godis så glöm att jag sa nåt.

Egentligen borde jag väl göra en massa saker; dammsuga, vika tvätt och sånt men ooooorka! Ska göra det. Sen. Kanske.

Jag ska åka till gymmet ikväll! Bråka med Crosstrainern och göra massa 3x10 i alla maskinerna. Skulle dit i söndags men då var det plötsligt Fars Dag och det innefattade inte Mors Träning av någon anledning? Möjligen kan anledningen vara träningsvärk sedan gången innan men ändå... Nu är den nästan över och det är tid att skaffa ny!

Förra gången jag var där kom instruktören och gick förbi. "Går det bra?" frågande han. "Du vill döda mig" sa jag.   sa han...

Nähä, nämen jag får väl VABBA vidare... Dessvärre lär väl inga dramatiska händelser inträffa här idag så roligare än så här blir det inte!