Slösurfade lite eftersom jag kört fast på jobbet och inte orkade reda ut varför. Helt utan förvarning hamnade jag på en sida för klimakteriekossor och tänkte att "jag kan väl läsa där likaväl som någon annanstans".

"Upplever du någon av följande besvär?" stod det;

Du svettas om nättern och/eller dagarna?
Tja...Men bara för att man får gå upp och duscha och byta lakan mitt i nätterna behöver väl inte det betyda att man är gammal???

Du känner dig ofta irriterad?

Hahaha, jorå, det händer men det är ju bara för att alla ANDRA är så korkade och dumma, vem irriterar sig inte på sånt liksom...

Du får hjärtklappning?

Jo men det är mest när jag springer i springmaskinen, när telefonen ringer, när det är råttor i hus och bil och när jag lägger mig på soffan, och när jag sitter i bilen och när jag jobbar, äter, duschar, läser -  annars är det lugnt...

Du har sömnproblem?
Ja, DET är ett stort problem! Jag somnar så fort jag sätter mig i soffan och hela familjen ska ha quality time, jag somnar så fort jag åker bil (åker sa jag, inte när jag kör), jag somnar nästan på jobbet när det är 28 grader i mitt rum och jag somnar innan jag lägger huvudet på kudden!

Dina slemhinnor är torra?

Nja, jag blir lätt torr i halsen när jag äter stark mat och jag blir torr i ögonen om jag inte blinkar, annars är det lugnt.

Du känner dig nedstämd?
Jo, men det är ju för att det är så trist och tråkigt allting, grått och mulet, inget kul händer och det är krig i världen och för att jag inte har något riktigt badrum... Dessutom var jag lite nedstämd förra året också vid den här tiden och då var jag betydligt yngre än jag är nu!

Du besväras av trötthet och/eller koncentrationssvårigheter?

Jomen alltså... hur var frågan...???   

Du känner dig ofta orolig?
Nä, tvärtom - väldigt sällan faktiskt!

HA! Så där SER ni! Jag är inte ett dugg klimakteristisk!

"Ordet klimakterium kommer från grekiskan och betyder fritt översatt ”livets höjdpunkt” – d v s den punkt varifrån man kan se både framåt och bakåt." Visste ni det?

Det finns tydligen stickor att köpa för att kolla var i livet man står. Menopause test. Man kanske skulle prova det? Och nästa gång omgivningen surt frågar om det HÄNDELSEVIS kan vara så att man är i känslig ålder så kan man trycka upp den där stickan i fejjan på honom och väsa att "Jag är inte ett jefla dugg grinig - JAG STÅR BARA PÅ LIVETS HÖJDPUNKT OCH GLOR OCH JAG SER INGET BADRUM!!!!"   

Idag var det världspremiär för "Sajberlena goes fitness-style". Utrustad med blå tagg susade jag iväg till Gymmet för ett första möte med min Instruktör, maskingenomgång och - huvvaligen - t r ä n i n g s s c h e m a. Mhm, you hörd me!   

Som en liten, oskyldig spädgris (nåja), på väg till ett möte med stora, stygga vargen.   

Jag blippade in mig, klev över tröskeln och där var han, med lysande ögon, varggrin, jättestora muskler och allt. Hälshäls, handskakhandskak, presentationpresentation. "Du ser ju inte så farlig ut" sa jag i ett tappert försök att ställa mig in. "Mooooaaahahahaaaa" sa han. Eller egentligen sa han "Haha, nä jag är snäll" men ord och tonfall förvandlades liksom på vägen mellan mina öron och hjärna. Allt handlar om uppfattning...   

"Uppvärmning" sa han. "Har du provat Crosstrainer"?

"Jadå, men jag gillar inte den för det är så jobbigt" sa jag. "Jag brukar föredra löpbandet. I långsamt takt"

"Öh..." sa han. Eller såg ut som han tänkte i alla fall. "Fast jag tycker nog att Crosstrainern är bättre, den ger mer" sa han.

Okej, tänkte jag. Han VILL verkligen döda mig! Det ÄR inte som jag inbillar mig!

Men vi gick igenom båda maskinerna. Han sa att jag FICK ta löpbandet om jag nu ville, fast... crosstrainern var bättre...

Sen fick jag gå med runt och han visade hit och dit i alla tortyrredskap och hela tiden sa han "3x10 på den, 3x10 på den" och en gång sa han "Jag tycker du kan köra 3x12 på den" och jag log tappert mellan tårarna.

"Men jag tror inte jag ORKAR så många" gnällde jag.

"Hahaha" sa han. "Det ska kännas, annars är det ingen idé!"

Jag provade alla maskiner sådär tre-fyra gånger för att kunna notera inställningar och vikter.

Sen visade han mig hur jag skulle stretcha och imorgon kommer jag ha träningsvärk och få stanna hemma från jobbet.

När jag provstretchade benet tror jag att jag fick en muskelsträckning.

Nu kan jag nog inte träna på en vecka - minst. Fast jag ska i alla fall prova, imorron. På riktigt!     

...bollen är i rullning och startskottet är skjutet...

 

En tagg. Till gymmet. Jojomen...

Inskrivningen gick bra, jag var på väg att vända precis vid stora dörren, vid skohyllan och vid tröskeln men jag hade en god vän med mig som puttade mig framåt.

Jag lämnade min ifyllda lapp, registrerades i datorn och gick husesyn.

Skrev upp mig för en genomgång av de maskiner jag inte kände igen och har således bokat personal för träningsprogram imorgon kväll klockan åtta. Jag har inget telefonnummer och minns inte ens namnet på honom jag ska träffa - alltså ingen risk för att ringa återbud.

Jag har målat in mig i ett hörn.

Där ska jag nu äta grönsaker, lyfta tyngder och springa på löpband.

Till första advent kommer jag vara vältränad, spänstig och full av kondition.

Så är det skrivet - så får det bli.

För jag har en blå tagg till gymmet...

Jo, det var ju det här med onsdagar och nytt liv dårå...

Imorron är det dags igen! Eller; imorron är det dags! Nä, jag kom inte iväg till gymmet förra veckan för jag var i Norrland. Å sen hann jag inte i söndags för då åkte jag bil i 12 timmar och terrade mina vänner med FB-inlägg var tredje kilometer eller nåt.

Men imorron har jag inga ursäkter. Imorron ska jag till gymmet. Jag har t o m fyllt i anmälningsblanketten...! Till första advent kommer jag vara smal, pigg, ärtig och uppåt - jojomen! Nu har jag fullt sjå med att sätta i mig alla mina skumtomtar jag köpte för 6,95 kronor påsen i Ullared. Efter imorron är det ju slut med skumtomtar...

I Norrland var det bara bra, tackar som frågar! Det var snö och kallt men jag svor och gapade om kyla och is så när vi åkte hem var det barmark igen. Sen åt vi massor av mat - som vanligt - drack massor av vin - som vanligt - och jag sov halva dagarna - inte lika vanligt - för jag var dödens trött. Sen firade vi födelsedagar och stökade till - som vanligt. Sen spelade vi läjsergäjm och sen åkte vi hem.

Hemma var det 12 grader inomhus och alla fick sova med kläder på sig. Nu, två dagar och sex vedlass senare, börjar det bli drägligt igen. Finns inget så kallt som ett utkylt hus... Nä, då är det bättre på jobbet, där är det 25 grader på kontoret och framåt klockan två varje eftermiddag rasar jag in i medvetslöshet och sover i dvala till klockan fyra när jag åker hem med bultande huvudvärk. I bilen är det lite mer omväxlande för fläkten har pajat och har bara två lägen; vakum eller tornado. Dessutom är det något fel på termostaten så i två minuter är det bastuvärme och sen kommer två minuter med arktisk kyla. Som sagt - omväxling förnöjer. Fast jag tror inte det är något som är sönder egentligen, en Toyota KAN inte gå sönder. Det sa min man när han tvångssålde min Spykersaab och sa att "den här bilen får du eller får du vara utan"... ja ni vet hela den där trista historien...

Jaaa... Nämen då så! Då säger vi väl så och så hörs vi!

Hallå? Vågar man titta in här idag eller??

Fattar ni vad upprörd jag blev igår! När jag hade skrivit förra inlägget och kollade hur det såg ut var plötsligt massa ord markerade som om de vore länkar - jag fattade ingenting, hade jag gjort fel nånstans? När man sedan förde muspekaren över orden så ploppade det upp nån jefla annons om nån dejtingsajt!!! Jag som varit gift sedan kyrkan uppfanns, jag vill inte HA reklaminlägg i mina texter alls och i synnerhet inte för något som inte har någonting med mig, mitt liv eller min blogg att göra! Jag började genast bygga en ny blogg på ett annat forum och skrev ett inlägg där. Det blev precis likadant...   

Hade företaget köpt vartenda blogg eller vaddå??? OM jag någon gång skulle bli singel så kommer jag ALDRIG rega mig på det företaget i alla fall, ren principsak.

I alla fall.

Jag har skaffat twitter! Jojomän... Nä, inte vet jag varken vad jag ska ha det till eller vad det är bra för men det kändes bra just då. Så nu måste ni börja följa mig där, jag heter @sajberlena och tycker det är ganska trist att skriva massa inlägg som ingen läser.

Min första tanke var att jag skulle börja där istället för som nu, skriva massa inlägg på Fäjsbock flera gånger om dagen så mina vänner fick vila lite, men det känns ju meningslöst att skriva för sig själv om ingen läser. Då kom jag på att jag kunde koppla twitterkontot till FB så syntes alla twitterinläggen där - men då försvann vitsen igen för då kan jag ju lika gärna skriva direkt på FB?!

Så nu sitter jag här med ett twitterkonto och hojtar ut i tomma sajberspejset och ingen hör när jag ropar... Ställ upp nu, kom igen!

En bra grej som hände idag;

Jag har ju känt mig lite deppig och så ett tag och blev ju inte gladare när jag insåg att det förmodligen beror på min ålder. Tydligen ska det genomlevas någon åter-pubertal förvandling när man är närmare femtio än tjugofem. Har jag läst.

Av en händelse råkade jag skummläsa lite gamla inlägg jag skrivit för ganska exakt ett år sedan och kan ni tänka er; jag var lika trött, anti och nere då som jag varit nu!!! Det ÄR inte åldern, det är en tradition! Herrejösses så bra, då behöver jag inte bli bekymrad nästa år vid den här tiden utan bara gilla läget och hitta en lagom tjock DVD-box. Förra året var det Greys Anatomy som fick hålla mig sällskap, den får väl gå i repris i år eftersom jag inte varit förutseende nog antar jag.

Bäst jag skyndar mig så jag hinner se hela serien innan jag har deppat klart...   

Det händer nåt med mig när jag medverkar i ett Läjsergäjm med resten av släkteriet.

När jag får på mig en väst med blinkande lampor, en mächingun i min hand och hör en robotröst som skriker GOGOGOGO transformeras jag till en blodtörstig heltidsmördare vars enda mission är att döda allt jag ser.

Jag springer in i en kolsvart krypta till takten av dramatiskt diskodunk, letar febrilt efter ett lämpligt gömställe där ingen kan skjuta mig men där jag kan utplåna en hel klan utan vidare.

Med flottaste Hollywood-manér backar jag runt hörn, säkrar utrymmen och hade det funnits dörrar hade jag sparkat upp dem... Genom en spionlucka i en vägg ser jag lede Fi på andra sidan. Jag siktar, skjuter och hör robotrösten imponerat utbrista i ett "WELL DONE". Ha! I´m soooo good! Svetten rinner, pulsen skenar. Jag kryper, ålar, smyger, slår mig, ramlar - känner ingenting! Springer bara vidare, uppför ramper, nerför trappor...

Plötsligt är det rödblinkande fiender överallt.... bakom mig, framför mig, över mig... De skjuter hela tiden BARA på mig och min robot hojtar glatt att "don´t give up, don´t give up". Jag känner att jag inte gillar den där roboten lika mycket längre för jag har en textremsa på magen som hela tiden säger att jag är träffad av nån läskig rödblinkare och jag tycker de är ganska taskiga som skjuter på mig HELA tiden och VAR är MINA kompisar som ska täcka upp och hjälpa mig???

Jag har hjälpt dem hela tiden och nu skiter de i mig! Sviken av han som återigen glömt att älska mig i nöd och lust, sviken av arvingar som jag givit alla mina omsorger sedan den dag de föddes... Vad var det värt när jag behöver dem som bäst?

Så småningom tar jag mig ur min fälla och hittar ett nytt gömställe. Nu är jag mer taggad än förut för nu är det pay back som gäller! Jag hukar mig bakom en hemlig lucka och väntar... de kommer nog snart, de röa... vänta bara... snart så... kommer de... väl? Hm... "Don´t give up" vrålar roboten och textremsan talar om att jag är träffad. Igen. Och igen.

Vem som helst hade givit upp, men inte jag! Naturligtvis inte.

Så om ni hör några illvilligar rykten om att "någon" skulle rest sig upp och skrikit att "sluta skjut bara på MEEEEJ" med tårar i ögonen så är det inte sant! För jag hade inga tårar i ögonen! Inte heller ryktet om att jag sprang och ropade på maken för att han skulle komma och hjälpa mig!

Det var inte jag. Det var nån annan.

Jag var upptagen med att skjuta laserstrålar på mina fiender - å jag var stencool!

------------------------------------------------------------------------

Tillägg till detta inlägg;

Jag har ingenting emot reklam på en bloggsida så länge den håller sig runt om och mina texter lämnas orörda. Men när man som Bloggplatsen tydligen lägger in reklamlänkar i MIN text blir jag vansinnig! Mest förbannad är jag över att jag inte ens har möjlighet att ta bort dem! Nu räcker det!

Detta är mitt sista inlägg på den här portalen - jag återkommer så fort jag hittat något annat!

Imorron, tidigt som 17, ska jag iväg på big adventure... Roadtrip med god vän. Till stället alla pratar om, stället alla åker till igen och igen. Stället jag undvikt i 20 år av ren princip. Stället till vilket alla åkte även förr men inte berättade högt om att de besökt men som nu fått högplacering på rankinglistan av coola ställen. THE place liksom. Stället med stort S.

Kommer jag få mina förutfattade meningar bekräftade? Kommer jag palla värmen, trängseln, surret?

Va? Nä, jag ska inte till Thailand. Aldrig i livet.

Nä, bättre upp!

Imorron kanske jag rent av avslöjar vart jag åkte!   

Oavsett hur många gånger jag startar ett nytt liv så finns det vissa saker som inte hänger med i förändringarna. Jag tänker då på vattenförsörjningen till dysfunktionella familjen. Är det NÅGOT som skulle behöva starta ett nytt liv så är det just vårt vattensystem.

Jag har egentligen svårt att förstå problemet; vi har en brunn, vi har en ledning, vi har en pump, vi har en vattenreningsanläggning a la litet kärnkraftverk och vi har kranar. Vad kan gå fel liksom? Allt. Allt kan gå fel. Fast på olika sätt.

Det kan bli stopp i brunnen. Ledningen kan gå av. Pumpen kan gå sönder. Reningsanläggningen bli igensatt. Kranarna kan strejka. Vad som helst kan hända och här lever vi med den ständiga vetskapen; det är inte frågan OM det händer utan NÄR.

Nu hände det igen. Jag skulle blaska av nyllet och vred på kranen och noll vatten. Inte en droppe. Blott ett väsande ljud och sen - kompakt tystnad.

I flera år var vattenanläggningen utlagd under mitt ansvarsområde. Jag har numera delegerat saken till maken. Han fick helt enkelt fixa problemet med en vattenpump som gick och gick men bara drog upp luft. Under tiden stod jag vid sidan om och ylade om hur jag blev galen. Till slut bad han mig vänligt men väääääldigt bestämt att gå nån annanstans och yla för jag "hjälpte inte precis till liksom" så jag gick. Istället valde jag att fortsätta yla via telefon till utvalda vänner som fick ta del av mitt liv i misären. Att vara vän med mig innebär förmodligen ett behov av livslång terapi för att ta sig ur depressioner som ingen förstår varifrån de kommer...

Hursomhelst, maken lyckades få igång eländet, vet inte hur, och insåg att det finns en lös grej i pumpen som inte bör vara lös och som antagligen är upphovet till problemet. Den lösa grejen kommer nog ge oss fler problem i framtiden så nu står det en ny, fin, spygrön pump här som väntar på att bli inkopplad på fallet.

Sen var det det där med duschblandaren... Den lever sitt eget liv och när vi har vatten så vägrar den rätta in sig i energibesparandets era. Den pytsar ut 60-gradigt vatten hela tiden. Vi har överlevt genom att det tar ett bra tag innan varmvattnet kommer dit, så vi börjar duscha i iskallt vatten och om vi gör det snabbt så hinner vi precis lagom tills skållningstemperaturen hunnit fram till duschmunstycket. Eftersom jag brukar duscha sist så brukar det bli jag som få skölja ur sista schamporesterna med kökskranen.
Att bada har inneburit problem av annan typ: trycket har varit så dåligt att när badkaret väl är fyllt har vattnet hunnit bli kallt.

Nu sitter där en ny, glänsande blandare på väggen även där! Lillfisen blev så lyrisk att han duschade både igårkväll och badade idag på morgonen. Våra barn har inte så stora krav för att bli lyckliga - lite vatten i kranarna och en dusch som inte tar livet av dem och de blir som barn på julafton!