Hej alla goa matvänner!

Idag tänkte jag vi skulle baka en paj! Och inte vilken paj som helst utan en äppelpaj minsann... En sån där som vi alla slänger ihop en dag när vi inte har nåt att göra och blir sugna på lite gott!

Först bör man kolla så man har alla grejer hemma. Ett tips är att man alltid kollar VAD man har hemma innan man handlar så man slipper köpa massa grejer som redan finns i skafferiet i oöppnade förpackningar... Annars hamnar man lätt i följande sits;

Men det händer naturligtvis inte här!

Sen gör man en smördeg. Typ. Det är lite joxigt så jag har förberett lite;

En pajform är himla bra, helst en sån där fin med vågiga kanter som gör att pajen blir som ett konstverk...

Har man inte det så får man skylla sig själv.

Nu är det dags för fokusering:

Tänk på att det ALLTID är bra att ha vin hemma, man vet ALDRIG när man huxflux måste göra en mustig rödvinssås.

Nåväl. Man tar smördegen och kavlar ut till jämna, tunna, runda... runda... jämna tunna plattor.

Behövs det får man göra flera stycken och lappa ihop, det blir kanske inte så snyggt men jag gillar det där grovhuggna liksom...

Lägg ett elgant lock över pajformen och pula ner den lite fint runt kanterna.

Stek äppelklyftor i smör och kanel och ingefära... Låt dem svalna på en tallrik eller nåt.

Sen öser man ner äppelsteket i pajformen och trycker in den i ugnen! Ugnen bör helst vara varm...

Medan den står där slänger man ihop en vaniljsås. Det är inget svårt alls, lite ägg, lite vanilj, lite grädde... Koka upp, vispa i vattenbad, lätt som en plätt!

Jag har förberett lite här...

Jo, sen tar man ut pajen ur ugnen, låter den svalna lite och tar bort kanten på formen. Bra grejer att ha är grytlapp!

Något som är bra att tänka på att förkläde. Annars blir det lätt såhär;

Glöm inte tanka med jämna mellanrum!

Å nu lägger man en pajbit i en tallrik, häller över lite vaniljsås och sen äter man!

Nä. Detta är kanske inte världens godaste paj, men det är bättre än Mandelkubb - inte lika torrt!

En bra grej är att städa efterhand man håller på. Annars kan man alltid beordra make och barn att ta hand om röran i köket efteråt!

Vad man ska göra med hela paketet råsocker, ur vilket det ågick en hel matsked vet jag inte. Men om någon behöver låna nån gång så vet ni var det finns!

Sådärja!

Imorron tror jag vi ska göra flamberade russin i konjak med lingonpäron och vaniljgrädde!

Välkomna då!

Fredagsmys hos Dysfunktionella familjen...

Planen var;
hem från jobbet, laga god middag med kyckling och ädelost och bandpasta, att nedsköljas med ett glas Rioja och Cola. Trevliga samtal vid middagsbordet eftersom mellansonen är hemma och vi har inte sett honom på två veckor.

Till efterrätt; äppelpaj i bästa Farmor Ankastil (en paj som någon förmodligen ändå inte hade ätit eftersom paj i den här familjen ska vara smulpaj med tre äppelskivor och dubbel smuldegssats och tre liter hemmagjord vaniljsås men mamma känner sig wild and crazy idag) ihopmasterchefad av en glatt trallande mamma iklädd förkläde med nyckelpigor på. Till den - tre liter hemmagjord vaniljsås. Man kan inte bara byta vanor och traditioner rakt av, det kräver viss övergång och inskolning.

Läget just nu;
Maken och mellansonen sover i varsin soffhörna efter att ha kastat i sig varsin tallrik pennepasta och varmkorv. Någon glömde ta upp kyckling ur frysen. Lillfisen är på Fredags och kommer hem sent. Vi hade glömt att det började idag. 
Jag steker äppelklyftor i kanel och ingefära och lyssnar på råa mord i min ljudbok. Vem som ska äta pajen har jag ingen aning om - jag gillar inte varma äpplen.

Men det var en bra anledning att hälla upp ett glas Rioja. Alla Masterchefar värda namnet dricker vin när de lagar mat.

Fredagsmys? In my...
Fredagsrys skulle jag vilja kalla det.

Nu ska jag vispa vaniljsås.

Funderar på att starta en matblogg?

Befinner mig på norrländskt territorium. Bortsett från dialekter, tidigare höst och otroliga regnmängder så är det inte så stor skillnad mot mina södra hemtrakter egentligen. Möjligen upplever jag ibland att folk generellt är väldigt trevliga här, men det kan bero på dialekten. Lite som i Norge. Det spelar ingen roll hur arga, irriterade eller otrevliga de är - det hörs inte! Alltså går jag omkring och tänker att alla ÄR alltid så vansinnigt trevliga.

Igår var jag på IKEA hela dagen med söner och svåger. Killen i IKEA-restaurangens kassan sa att jag skulle "ha än trävli da!" och med hans sätt att uttala orden lät det verkligen som om han menade det! Goa människor.

Hur som helst så hade jag, i ett svagt ögonblick, lovat Lillfisen någon form av aktivitet som han själv skulle få bestämma. "Vi kan gå på bio, köra go-cart, bowla - bestäm du" sa jag generöst. Jag såg mig själv småslumra i biomörkret, helt okej aktivitet. Go-cart är det ingen av arvingarna som räknar med att jag ska köra, så där hade jag kunnat sitta och dricka lite öl medan de körde runt... Bowling är ju helt okej, jag brukar få spela med de där väggarna uppe så det brukar gå bra.

Nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig... I maskopi med övrig släkt och familj förkunnades plötsligt att vi skulle åka och leka allihop.

Lasergame. Mhm, you heard me.

Lasergame... Och vi blev precis två lag med fyra mot fyra, familj mot familj. Men då var jag tvungen att vara med...

Jag, en medelålders kvinna med något överdriven rondör och taskig rygg. Med kondition som en åttioåring och smidighet som en övervintrad dinosaurie. Med värsta influensan genom tiderna i kroppen, hörsel på ett öra och luftrörsbaciller som gör att det låter som en ostämd symfoniorkester varje gång jag andas.

Det kostar på att vara förälder, familjemedlem eller - som maken, euforisk över sonens önskemål mantrade om och om igen - "klanmedlem".

Jag fick helt enkelt ikläda mig rollen som good parent och ställa upp. Jomen. Eller, som de säger häruppe på inandning; jo.

Det höll på att gå i stöpet eftersom jag timmen innan vi skulle börja smätte ett tre cm brett, maximalt utdraget resårband rätt i mitt vänstra öga och var golvad ett tag, men synen la bara av när det var ljust, i mörker funkade det.

Så. Utan hörsel, oförmögen att andas och utan syn transformerades jag till en grönblinkande robot och fick ett lasergevär i näven. "GO GO GO GO GO GO" vrålade en robotröst från nån högtalare på magen och jag sprang. In i kolsvarta världen, uppför trappor och ramper, bakom svarta väggar och in i okända vrår. Jag gömde mig bakom tunnor, sprang hukande bakom väggar och backade proffsigt runt hörn med mitt vapen i högsta hugg. Allt enligt värsta agentromanen. Och hela tiden gapade min robotröst att jag var skjuten?! Å jag hade ingen aning om vem som sköt mig eller var de gömde sig. Jag hostade och svettades och pulsen låg konstant på 480.

Jag tyckte faktiskt att jag gjorde ett mycket bra jobb! För ibland blandades informationen om att jag var skjuten upp med ett "GOOOD JOOB!" eller liknande.

I vanlig ordning när jag får ynnesten att vara med på sånt som maken och arvingarna gör så var det ingen som precis informerade mig om hur det hela gick till. Så när jag sprang ihop med maken vid ett tillfälle och han väste att "svågern var samma färg som vårt lag" trodde jag det var fel på robotvästen så jag sköt på alla med samma färg som jag och fick massor av fullträffar - på mitt eget lag. Det var tydligen så att svågern hade fått nåt tillfälligt "skydd" och att vi skulle bli lurade i 30 sekunder men den lilla detaljern glömde man bort att berätta för mig.

Istället utsattes jag av mina egna lagkamraters djupt förrorättade kommentarer när de fick resultatet och såg hur många gånger jag skjutit dem...

När allt var över efter 40 minuters kamp hade sönerna och maken i alla fall upprätthållit familjehedern och vi hade fler poäng så vi fick öl!

Jag kunde nu lägga ett blödande knä till min redan gedigna lista över åkommor och jag framlever nu en period med två illgröna plåster på samma knä.

Imorron ska vi åka hem. Men först ska jag på shoppingtur för min EGEN del i stan.

Jag tycker jag är värd det!

Igår skulle storsonens bohag hämtas upp i Lund, köras till Karlskrona för förvaring och där hämtas om en vecka och vidarefraktas till världens ände. Omständligt? Japp. Den här logistiken går inte av för hackor, den är framtagen av bästa organisatörerna (maken och mig tillsammans med min chef).

Son ska från Lund till Sundsvall. Han har inget körkort eftersom han anser att det är "onödigt". Mhm, ni hörde... Sen har vi tidsaspekten här då; lägenhet skall tömmas samtidigt som lägenhet 100 mil bort skall fyllas. Gammal lägenhet väntar ny hyresgäst.

Problemet, som vi såg det, är just avståndet. Det är ett omänskligt uppdrag att tömma en lägenhet i Lund och anlända ny lägenhet i Sundsvall på ett och samma dygn. Dessutom skall övervägande del av detta uppdrag genomföras på helger för att göra så lite påverkan på jobb och skolor som möjligt.

Utöver detta skall det befintliga möblemanget kompletteras med en soffa, modell större, härifrån föräldrahemmet. Som då ligger 25 mil från Lund på fel håll på vägen mot Sundsvall. På nåt vis ska den med, men hur?

Nu har vi som sagt löst detta på bästa sätt men jag kan garantera att jag kommer behöva vila under september.

Inte minst med tanke på att jag igår fick köra med största släpet som någonsin uppfunnits bakom bilen - jag har inte kört släp på 20 år.

Glatt studsade jag in på släpstället igår morse och fick en sladd och glada tillrop och gick sedan ut för att koppla på släp no 11 på min lilla bil. Eftersom jag planerat en resa helt utan backningsmoment var allt uträknat i minsta detalj - två söner skulle få dra och baxa och putta om det behövdes. Släpet stod uppställt med de bästa förutsättningar, det var bara att backa intill och koppla på! Bra grejer!

Vi skulle bara putta lite på det för att få det över dragkroken. Det gick inte att putta. Det stod bergfast kvar. Jag kliade mig i huvudet. Hm, där var en spak som såg ut som en typ handbroms, den borde kanske ha med saken att göra? Jag drog lite i den och den satt hårt men gick ändå att röra liksom. Fanns det ingen knapp att trycka på? Nä. Efter mycket om och men upptäckte jag hur att få loss den - det var bara att dra ordentligt så var saken klar.

Nästa grej; en stålvajer med en hake. Asså - suck. Jag ringde hem. "Vart ska den där grejen ta vägen?" Maken förklarade lugnt och tålmodigt och jag kopplade och hade mig. "Sen är det nog bromsat också, du måste släppa bromsen på släpet" sa han. "Jamen det begriper jag väl, det har jag redan gjort för länge sen" fräste jag. "Tror du jag är dum eller??" Han svarade inte på det. Vi gjorde en check - alla lampor blinkade där de skulle och vi åkte.

Sonens lägenhet ligger i marknivå på en jättejättejätteJÄTTEsmal återvändsväg. Det går alltså inte att köra runt, man måste köra fram till dörren och backa ut. Det GÅR att vända längst ner om man backar och kör fram, backar och kör fram men jag lovar - det går INTE att vända med släp!

Alltså; släpet måste "backas" in till dörren på den smala vägen, lika bred som släpet ungefär. Det här hade jag klurat på både länge och väl - hur skulle det gå till? Det skulle inte gå till. Jag körde fram så långt det gick, gjorde ett tappert försök, såg att det stod en gubbe i en balkongdörr och titta på mig, gick resolut ur bilen, kopplade av släpet och sen puttade vi upp det! Haha, kanon ju!

Sen kunde jag bara backa upp bilen, koppla på släpet igen och tadaaaaa - nemas problemas!

Tre timmar senare hade vi lastat nästan allt, var nästan färdigstädade, det var bara lite stolar, micro och annat krafs kvar. Sönerna gick för att köpa mat. Jag stod där och torkade skåp i godan ro när någon plötsligt ropade på mig genom den öppna ytterdörren. "Jag kommer inte ut" sa en ung, olycklig kille. Han hade kört in sin bil längst upp på vägen och nu skulle han köra ut och där stod mitt flyttekipage och blockerade hela vägen.

Först var jag på väg att be honom flyga och fara - han hade alltså stått där i flera timmar och han höll INTE på att flytta varken ut eller in, trots att man faktiskt inte FÅR parkera på den vägen alls! Hade jag varit sådär tuff och cool som jag tror att jag är så hade jag helt enkelt sagt att "nä, men du, då får du vänta till vi är färdiga" men nu är jag ju inte det så jag blängde istället surt på honom och suckade högt och tydligt.

"Kan du köra släp" frågar han. Jag stirrade på honom med stora, runda ögon och sa att "Nääää, vet du vad, det kan jag inte, kan du?". Jodå, det kunde han, sa han. "Jamen bra hörru, då kör jag fram släpet, släpper ut dig så backar du in det åt mig igen!" sa jag. Han tittade på släpet, på vägen, på släpet igen och skakade olyckligt på huvudet. "Nä, alltså... nämen det går ju inte att backa upp det här släpet på den här vägen" sa han.
"Nä, precis" sa jag surt.

Nu var vi ju i princip klara och inga stora grejer skulle ut, så jag fick med gnisslande tänder köra ut ekipaget och ställa det på parkeringen långt borta, koppla av släpet, backa upp bilen och ta resten i bagaget. Killen körde upp bredvid mig och frågade vänligt om jag behövde någon hjälp och jag sa grinigt att "Nä, kan själv" och han körde.

När vi skulle åka hem skulle nycklar och annat lämnas hos hyresvärden som hade kontor långt bort. Återigen paniken över att behöva hamna nånstans där jag skulle tvingas backa körde jag in på en stor parkering, ställde mig i två rutor och sen fick Storsonen gå därifrån. Här chansades inte!

Hem kom vi i alla fall, lastade ur, körde tillbaka släpet och lyckades faktiskt få det på nästan exakt samma ställe som vi tog det!

Backa med släp kan jag fortfarande inte, men jag är numera totalproffs på att koppla på och koppla av det från bilen, veva upp och veva ner stödhjul och dra åt och släppa handbromsen!

Jag övade faktiskt lite på att backa när vi lastat ur det, på asfaltplanen vid jobbet. Hade inte sönerna ylat och gnällt om att de var trötta och hungriga hade jag nog hållt på tills jag kunde.

Jaaa, det var det...

På torsdag hämtas nästa släp, grejerna lastas på igen, sen bär det iväg.

Men då ska maken köra, han kan både framlänges och baklänges!

...kom hon TILLBAKA!!! Mooooaahahahhahaaaaaaaaaa!   

Hejsvejs, hur har ni bara haft det med livet utan mig? Tomt och innehållslöst ja, jo, jag trodde väl det...

Men jag har haft sån där... sån där... hm, vad heter det nu igen? Jo just det; S E M E S T E R heter det ju. Japp! Ja, åtminstone står det så i almanackan, att det är semester jag haft, själv har jag inte märkt av den nåt vidare om jag ska vara ärlig.

Jag kan sammanfatta den ungefär såhär: Svisch.

Sån semester har jag haft.

Men det var väl i och för sig ett ganska trevligt svisch, åtminstone säger alla andra att det har varit okej. Jag får liksom förlita mig på att de har rätt för jag har inte haft tid att känna efter.

Först jobbade jag typ tre dygn i rad för att hinna HA nån semester, sen jobbade jag några dagar under min semester och sen bråkade jag och massvis med andra människor med våra politiker som vill lägga ner våra mellanstadieskolor, sen var jag i Köpenhamn och på Öland och sen var semestern slut. Under hela processen har samtliga tre söner varit samlade under samma tak som maken och jag så jag har lagat mat, tvättat kläder, skaffat lägenhet (inte åt mig utan Storsonen), bevakat politikerbråkgruppen på FB, skrivit massa arga kommentarer, gjort ren poolen två gånger om dagen, bråkat på barnen, handlat, plockat blåbär, bråkat med Maken, diskat och druckit drinkar i brassestolen ute i trädgården.

Sen  har jag kramats med Tommy Nilsson och det var ju inte fy skam!

Det jag inte hann med och som jag får ta igen nästa sommar är umgås mer med mina vänner och renovera fönster.

Nu har jag varit igång i en vecka och jag känner mig redan trött, möjligen gjorde jag vissa felprioriteringar just den här semestern.

Med andra ord är allt precis som vanligt!

Men den här hösten som nalkas kommer bli annorlunda! Ja, skratta ni - det kommer den att bli!

För den här hösten kommer jag att gå ner i vikt, sluta röka, jobba mindre, bli en bättre människa och en good parent!
Det sista blir kanske lite enklare med tanke på att två av arvingarna flyger ur boet, en flyttar till världens ände (nåja, nästan, Sundsvall är väl så nära man kan komma) och en till eget boende i tätorten. Med andra ord blir det bara en liten fis kvar hemma och det vore väl då märkligt om jag inte skulle hinna laga mat åtminstone ett par dagar i veckan!

Men först, innan hösten kommer, ska tre nu på varandra följande helger läggas på packning, flyttning, uppackning, lägenhetsstädning, det skall företas en resa till den där världens ände med flyttlass, det skall flyttas in och hängas tavlor och köras bil. Så OM jag nu inte hör av mig på ett par dagar så dra ingen lättnadens suck för det - jag är bara tillfälligt upptagen.

Sen... när allt är klart... när alla är på sina rätta platser... DÅ jäklar!

Har ni noterat att det har varit OS på TV i sommar förresten? Igår var det handboll och Sverige var tydligen med. Jag låg på soffan med datorn på magen och slösurfade medan sonen skrek sig hes vid sidan om. Då ringde det en försäljare som vill prångla på mig Kalle Anka för tredje gången den här sommaren. "Heeeeeeeej Leeeena, hoppas jag inte stöööööör" sa han. "Stör? STÖR???" skrek jag i luren. "Du ringer för f-n mitt under HANDBOLLSFINALEN, det är väl klart att du STÖR!!!!" Killen blev helt knäckt och bad om ursäkt med darrande stämma och la på. Jag kunde lugnt återgå till mitt slösurfande, mycket tillfreds med att jag äntligen insett vitsen med OS.   

Ni vet såna där trosor vars resår plötsligt bestämmer sig för att det är pensionsdag och lägger ner jobbet?

Såna där som envist halkar ner hela dagen och korvar till sig under långbyxorna och gör det väldigt obekvämt och är mycket irriterande?

Och som man redan när man klär på sig tänker "de där är nog inte helt okej men äh, det funkar" om och som man sedan klär på sig bara för att man inte orkar rota upp ett par andra ur lådan för då måste man slänga de kassa och man orkar inte gå ner till sophinken med dem just då?

Ni vet såna trosor?

Såna ska man inte använda när man har klänning på sig och ska springa in ett ärende på affären.

Bara så ni vet...   

Jaja, jag vet - yadayada tid och yada mycket nu och blahablaha f´låt och jojo, ska blogga mer sen...

Men i alla fall så var jag och klippte mig lite idag och frissan stod där och kammade och grejade och pratade semester sådär som frissor gör - och rätt som det är säger hon förvånat att "nämen VAD har du DÄR?" och jag håller på att få spader eftersom jag tänkte att hon hittat en fastvuxen tvilling i hårbotten eller nåt.

Det var en fästing bakom mitt öra. PÅ bakom mitt öra. Den hade satt sig där och tömde mitt öra på blod... Undra på att jag känt mig yr sista tiden!

Frissan hämtade en pincett och tog bort den. Den var så liten så den knappt syntes. Men den hade suttit på mitt öra! TÄNK om jag inte hade gått och klippt mig och fått borrelia i örat! Jag menar, hur ofta känner man bakom örona liksom...

Frissan slängde den i nån hårgrejskemikaliesoptunna och där hoppas jag den andas in superväteoxid så den storknar.

Vidriga kryp...

Först var det midsommarafton. Och vi var på fest och när vi är på fest så brukar vi ta fasta på det där med "fest". Så vi festade. Jösses vilken rolig fest vi hade! Och lång var den och jag bar mig väl åt som jag brukar och så pratar vi inte mer om det. Men kul var det!         

Sen var det midsommardagen. Och man kan väl säga att det var lite mindre fest då. Faktum är att det inte var nån fest alls, och lite grann önskade jag kanske att vi inte hade varit på fest dagen innan heller. Men bara då och då. Mest när jag kände den obarmhärtiga träningsvärken i nacken som ett alltför idogt headbangande kan bidra till när man egentligen är lite för gammal och oträndad för att headbanga. Mellan varven sov jag. In alles sov jag väl en 18 timmar eller nåt. Lite på soffan, lite i sängen, lite på en annan soffa. Vi kom överens om att be våra goda vänner att inte bjuda oss på fler fester för vi orkar inte med att ha så roligt. Det var nämligen precis likadant förra festen vi var på hos samma vänner. Måste va nåt i luften där...   

Sen blev det söndag. Inte mycket fest då heller, men mot bakgrund av allt sovande så vaknade jag 04.45 och kunde inte sova mer. Så jag gick upp och skurade golven. Jag menar, nåt måste man ju göra när man ändå är uppe liksom. Det kändes som en bra idé, just då.

Sen blev det stopp i köksavloppet - igen - och vi roade oss med att spola rent det- igen - under ett par timmar. Sen åt vi mat och sen skulle jag städa min bil men då ösregnade det så jag hoppade över den biten.

Jaaaa... vad har vi gjort mer... Nämen det var nog allt.