Vi har ett par kompisar...

Under en längre tid har de haft ett element som droppat i hallen. Luftningsventilen gick inte att dra åt ordentligt. De levde några veckor med en plastbytta under elementet men frun i huset kände att det var lite trist att ha den där. Mannen i huset köpte därför nya luftningsventiler som blev liggande på en byrå ett tag.

- Undrar hur man ska göra för att byta den där ventilen... funderade han. Det är ju fullt med vatten i elementet...

Frun i huset var ju inte utan en viss begåvning - ansåg hon i alla fall - så hon fattade ju att man måste TÖMMA elementet innan man kunde göra så mycket åt ventilen. Å andra sidan, resonerade hon, så var ju värmesystemet avstängt för sommaren så något vidare tryck borde det väl inte vara?

Mannen hyste stor tillit till den kloka hustrun och visste bättre än att ifrågasätta hennes teorier. Ändå drog han lite på själva arbetsuppgiften... Kunde det vara så enkelt? Var det verkligen inget tryck i elementet?

Till slut blev frun lite irriterad på att ingenting hände så hon beordrade mer eller mindre fram lite action på ventilbytesfronten. Själv ställde hon sig i köket och påbörjade ett pajbak som skulle avnjutas till kvällens musikevenemang på TV:n.

Hon hörde, där hon stod och mätte upp mjöl och socker, hur maken instruerade minste sonen i huset att hålla en handduk mot väggen "för det KUNDE eventuellt komma lite vatten som skvätte på väggen annars".

Det nästa hon hörde var hur det lilla barnet tjöt, maken tjöt och hunden ylade. "KOOOOM HIIIIIT" vrålade mannen, "NUUUUUU!!!"

Frun slängde allt hon hade för händerna och rusade ut i hallen. En svart, tjock, oljeliknande sörja hade med en vulkans kraft sprutat ner ALLT som fanns att spruta ner; kläder, skor, möbler, väggar och en kolsvart, äcklig pöl av gigantiskt mått hade antagit form på hallgolvet. Och på hallmattan. Barnet såg ut som en myling och det tog ett tag innan hon kunde urskilja vad som var bak och fram på maken. Han stod där, med sörjan droppande från nästippen och med ett pekfinger instoppat i hålet i elementet och såg... förvånad? ut.

"Ja, jag vet inte hur vi ska göra" sa han. "Ta bort fingret går inte, det är fullt ös på trycket..."

Frun i huset fick springa ner i källaren, skruva, vrida och stänga av allt som gick att stänga av. Hon vred på kranar för att tömma systemet på vatten men föga hjälpte detta - elementet fortsatte leka högtryckstvätt.

Nu kläcktes den smarta idén att skruva bort även tömningsventilen som sitter på nedre halvan av elementet. Måhända skulle trycket minska då? Kanske kunde man ställa en hink lite snyggt lutad under hålet, tappa trycket och SEDAN byta ventilen?

Frun i huset utrustades med en gigantisk skiftnyckel och påbörjade bortskruvandet av ventil no 2. Efter några varv kände ventilen vittring av frihet (vem hade inte gjort det efter att ha suttit inskruvad i ett element i 40 år?), gav sig helt enkelt av och for över halva hallgolvet, utskjuten som ur en kanon. Den äckliga, svarta sörjan följde efter med raketfart som hade gjort Fuglesang grön i nyllet.

Gröna i nyllet var nu inte berörd familj dock, där var samtliga medlemmar vid det här laget istället mer åt det svartmuskiga hållet. Mannen stod där han stod med ett finger i elementets övre halva och frun satt på knä med ett finger i elementets undre halva.

Å där stod och satt de då... med vattnet rinnande från väggarna, ur håret och med fötter och knän i det svarta hav som numera vackert utgjorde deras förr så fina hallgolv. Ingen av dem hade en aning om hur att komma vidare. Barnet grät, den vita hunden plaskade runt i svarta sörjan och hoppade sedan med glädje och frenesi upp i den vita soffan, sprang några varv på den vita mattan och gonade ner sig i soffkuddarna.

Så tragiskt, mina vänner, så tragiskt. En helt vanlig söndag!

Den rådiga frun i huset insåg efter en stund att situationen var ohållbar - vem skulle förse barnen med mat om de skulle sitta sådär resten av livet? Med tanke på att hela hallen redan var förstörd fick det bära eller brista - ventilhelv... måste dit!

Genom att hålla andan, väja för den elaka sörjan som envetet fortsatte forsa ur elementet och med mycket tricks, jox och filurande lyckades hon peta dit "sin" ventil igen. Sen var det dags för den övre ventilen. En ny sprutlackering av hela hallen (men nu märktes det inte längre, alla väggar var ju redan kolsvarta), lite envist jox och tadaaaa - ventil på plats!

Nu har vi de en ny, fin ventil på plats! Vem vet - snart kanske de har nya hallmöbler, tapeter och ett nytt golv på plats också?

Men det, kära ni, det är en heeeelt annan historia... Till dess lär de få hålla på att skrubba, skura och torka.

Å inte vet jag - har de inte slutat så skrubbar de väl säkert än...

Min goda vän... Som vägrar avslöja sitt rätta jag...

För några år sedan krävdes gedigen planering om man skulle åka en längre sträcka med barnen. Ta den resa vi gjorde nu i midsommar t ex, 82 mil enkel resa. Helst skulle den avverkas nattetid medan barnen sov, vilket gjorde att det tog två dagar innan man ens blev som folk igen.   

Vi investerade i TV-skärmar i baksätet så ungarna kunde se film. Förvisso bråkades det om vilken film som skulle visas först, men annars var det en bra grej. Till den gick sönder. Då var det en himla dålig grej.

Den här gången skulle det åkas bil. "Kan ju inte vara några problem" tänkte jag. "Barnen är ju stora och duktiga, kommer gå som en dans!"   

Att jag aldrig lär mig... Mina tankar och visioner stämmer ofta bara överens med mig själv, sällan med övriga universum... Helt ovetande om detta är jag ju inte, så vi startade i gryningen för säkerhets skull.

Upp gick det faktiskt bra! Regnet vräkte ner och vi stannade efter några timmar för att äta frukost. I bilen. Fem personer och en hund. Fem GRINIGA personer, skall tilläggas, hungriga och trötta. Hunden var snäll. Hon sov.

"Va, har du inte BRETT mackorna???" sa storsonen när jag skickade honom en brödskiva och ett smörpaket.

"Nä? Någon som vill ha ett kokt ägg?"

"Är de skalade?"

"Nä."

Ingen ville ha något ägg om det skulle behöva skala själva.

Men på det stora hela gick det jättebra som sagt.

Halvvägs hem tröttnade jag på livet i bilen.

"Han LUTAR sig på mig!"   

"Han ANDAS på mig"
"Hans näsa PIPER hela tiden!"   
"Sluuuuuuta"

"Det är så VAAAARMT"   

"Jag får inte låna hans mobil"  

"Ta BORT fötterna"

"NÄÄÄÄ, nu hoppade HUNDEN ner här, ta BORT den!"   

Jag tröttnade även på flera timmars resonemang med en tegelvägg;

"Ta en kudde och luta mot fönstret så du kan sova bekvämare"
"Nä, jag ska inte ha någon kudde, jag kan ändå inte sova! Zzzzzzzzzz"
"Men du somnar ju hela tiden, du sitter ju dubbelvikt och får ont i nacken, TA en kudde!"

"NEJ SÄGER JAG, jag vill inte HA nån kudde!!!!!"

"Du ramlar ju över de andra hela tiden!"

"JAG VILL INTE HA NÅN KUDDE!!!!"    

Ungefär där stannade vi bilen. Jag gjorde som när barnen var mindre - skickade fram en i framsätet och satte mig själv i baksätet.

Konklusion; det spelar ingen roll hur små eller stora barn man har. Flyga är bättre för familjefriden.

Men när vi väl körde upp på vägen till vårt hus älskade jag dem igen. Gränslöst.   

Ibland ter sig livet så fullkomligt på något vis.

Som t ex idag, årets varmaste dag, och vår vedleverantör får för sig att lasta av en vedhög i storleksordning Himalaya på vedbacken. Den ligger där nu och skriker; staaaapla miiiiig! Jaja, det är ju inget att be för, bara att spotta i nävarna, ropa på maken och be honom sätta fart...

Fast det behövs faktiskt inte, han satte igång av sig själv. Grejen är att precis när han är klar lär det komma ett nytt lass av samma storlek. Det brukar ta ett tag, det där med vedstaplingen.

Undrar om jag ska våga hänga ut någon tvätt? Jag menar, EN gång om året borde jag väl lyckas med konststycket att hänga tvätt utan att den regnar bort väl? Oddsen är helt på min sida, jag känner det! Tror faktiskt jag ska vara lite wild´n crazy.

Annars händer det liksom inte så mycket. Jag kör till jobbet och lyssnar på ungdomsföljetongen på radio, jag jobbar och lyssnar på vuxenradioföljetongen (Torgny Lindgren, denna fantastiska författare, är det som läser sin egen bok Minnen. Har ni inte hört den så gör det!), tar kaffepaus och lyssnar på Sommar och kör sedan hem, lyssnandes på alla uppdateringar om SAAB. Oss emellan - jag är skeptisk alltså... Jag menar, om man nu lyckas få in pengar till lönerna utan konkurs så kommer det, mig veterligen, en ny lönemånad runt den 25 nästa månad och... Do I need to say more?

(Att sälja en halv fastighet för 255 mille, lösa lönekrisen men ändå stå kvar med leverantörsskulder på i runda slängar 700 mille synes mig vara rätt hopplöst i ett långsiktigt framtidsperspektiv. Ingen beklagar mer än jag - jag hade siktat in mig på en ny Spykersaab om ett par år! Nu lutar det åt en Toyota Auris... Beklagar, Muller, det beror på din egen kommentar för en tid sedan. Radioreportern som ringde upp dig och frågade om SAAB hade några problem och du svarade "Nonononononooooo, nooooo problems". Där rök det förtroendet!)

Bortsett från det finns inte så mycket att reagera eller reta upp sig för tycker jag. Patrik Sjöberg svär vidare, EHEC lurar om hörnet och vår kattunge är fet som en groda!

Nano, nano. Over and out!

Vi för ganska många dialoger här i dysfunktionella familjen. Det behöver dock inte betyda att vi kommunicerar. Inte så att någon begriper vad någon annan säger i alla fall...

Alltsom oftast låter det såhär;

- Var är den externa hårddisken?

- Du menar hårddisken?

- Ja...

- Jag vet inte.

- Men den ska stå i ditt rum?

- Vem säger det?

- Jag vet inte...

- Vem har ställt den där?

- Inte vet JAG!

- Den står här i din hylla!

- Ja, jag vet inte...

Eller:

- Var är mirakelmedlet?

- Vaddå?

- Ska tvätta mina skor.

- Ta den här, den är rosa men den är för mattor egentligen.

- Kan man inte slänga i en brustablett?

- Brustablett med vaddå?

- Inte vet jag... Nåt!

- Nä.

Vi kan också konversera såhär:

- Det är punka på cykeln, det var det förra året i alla fall...

- Nä men växlarna hoppar liksom.

- Ja, jag vet, ettan stannar inte... Kan man kanske smörja upp växlarna?

- Man måste hålla i den hela tiden liksom.

- Du har ingen luft i bakdäcket.

Ibland när jag lägger mig för att sova tänker jag att vi har pratat hela dagarna med varandra, fem personer, fast ingen egentligen sagt någonting!

Annars tycker vi väldigt mycket om varandra allihop!    

Varje morgon strilar bleka solstrålar mellan björkarnas lövverk ner över vårt lella chatå i ljuvliga smålandsskoken... f´låt, skogen. Det är fågelkvitter och humlesurr, stilla vindsus i trädkronorna. Precis som det man tänker på när man hör orden "svensk sommarmorgon" och när den är som bäst.

Jag slår mig ner med min kaffekopp på altanen, klappar katten som morgontrött stryker sig kring mina fötter, lutar mig tillbaka och blir nästan yr av hänförelse! Hur bra kan man ha det egentl.... KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Å så börjar han igen.

Den galna göken som av någon anledning också verkar gilla våra omgivningar och flyttade dit i början på sommaren...

KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Då, när han flyttade dit, tyckte vi att det var ganska mysigt. Han KOKO-ade lite då och då och vi körde det vanliga snacket; öster och tröster, väster och bäster och det där ni vet... Efter någon vecka började hans talförhet bli aningen irriterande, störande liksom.

KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!

Han börjar ungefär samtidigt som jag häller upp mitt kaffe, håller på oavbrutet hela dagen och somnar - av ren utmattning antar jag - precis innan solen går upp. Då börjar han igen.

Häromdagen, berättade maken, flög han förbi vår altan och precis när han var precis framför altanen passade han på; KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! Jag såg det inte själv men jag kan föreställa mig en galen gök som nästan står stilla i luften, glor på oss med rullande ögon och ger järnet.

Ni vet hur det är när man börjar lyssna på något, till slut är det det enda man hör. Det söker en liksom. Alla andra vaddetnuärförsort fåglars ljuvliga kvitter hörs inte alls längre, det drunknar i ett galet KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO!KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! KOKO! hela tiden.

Jag tror han är fullkomligt galen och jag håller på att bli KOKO...   

Massor av bloggare gör reklam för sina bloggar genom att erbjuda "Frågestund"??!!

Å jag vill ju  inte vara sämre så jag kör ett sånt race jag med - man vill ju hänga med i svängen liksom.

Alltså inleder vi nu en frågestund.

Fråga 1.

Varför regnar det alltid när jag hänger ut tvätten?

Fråga 2.

Vem vill ha vår nyfödda kattunge om ett par-tre månader?

Fråga 3.

Varför fladdrar vårt nät hela tiden?

Fråga 4.

Var har jag lagt min andra nätsladd till datorn?

Fråga 5.

Ska jag byta från min Nokia anno eldkvarn brann till min oanvända Experia?

Fråga 6.

Vad menar ni med att jag missuppfattat det här med frågestund????

De här algerna som fått för sig att färga vårt poolvatten smaragdgrönt börjar ge med sig nu. Dock har vi för liten pumpkapacitet har jag räknat ut, så jag var och köpte en pump till. Vi hittepåjoxade lite och stod som bäst och skruvad och fäste slangar när lillfisen kom rusande.

"KATTUNGAR!!! Vi har fått KATTUNGAR!!!"

"Var???"

"I din BIIIIL mamma!" tjöt det lilla barnet lyckligt.

I min bil...???? Vaddå i min bil?!

Jodå.

Hemkommen från jobbet lät jag bildörren stå öppen. Enkel sak för katten att skutta in, lägga sig på golvmattan i baksätet och föda en unge. Fullkomligt normalt. Om man är katt.

Så tja... Kattunge om 12 veckor, någon?   

Sen blev vi hungriga och gick in till våra grannar och åt skolavslutningsmiddag. Och åt och åt och åt. Och när vi hade ätit klart släpade vi hem burkar med mat och åt lite till. Nä, vi skäms inte för oss! Eller nja... Maken skäms lite över mig. Men jag... Äh, jag är ju som är jag är liksom!