Ibland undrar jag om vi är konstiga på nåt vis, och kom på att det är vi naturligtvis; det finns aldrig nånting som fungerar hos oss som hos alla andra! "Alla" andra får värme när de eldar i pannan, vi får bara luft. "Alla" andra har bilar som startar, här blir jag lika förvånade varje dag det lyckas. "Alla" andra har det städat hemma, välstrukna kläder och bäddade sängar. Vi har hem, kläder och sängar. "Alla" andra har fredagsmys i soffan hela famljen med chips, dipp och TV. Våra barn hämtar chipsskålar i köket, släpar ut i vardagsrummet och spelar WII hela kvällen medan maken och jag fastnar i djupsinniga, filosofiska diskussioner vid köksbordet med varsitt glas vin. När andra pratar Let´s Dance och Idol vet jag knappt om det är TV-program eller dataspel man menar.

Ibland blir jag lite avis på "alla" de där andra som verkar ha ett fullkomligt normalt liv och undrar hur man får till ett sånt. Mat var fjärde timme, välstädade hem och tomma tvättstugor. Jag ser framför mig hur barnens kompisar kommer välkammade och nyputsade till skolan i strukna kläder och med ombyte i skolväskorna medan jag ägnar en hysterisk kvart åt att komma på vad jag ska skicka med för matsäck för det slår mig halv åtta på morgonen att det är utflykt med fritids. Eller förbannar mig själv för min dåliga förmåga att ha koll medan jag står och frenetiskt torkar nytvättade barnstrumpor med hårfönen tio minuter innan skolbussen kommer.

Vi försökte oss på det där med "normalt liv" för sisådär en 20 år sedan. När vi fick vårt första barn intalade vi oss att vårt bohemiska, oorganiserade liv måste upphöra och att hemsydda barnkläder, hemlagad barnmat, åtta timmars sömn och obligatoriskt fredagsmys i vardagsrumssoffan was the shit!

Det var det kanske också, men inte för oss...

Jag har svårt för rutiner, svårt för förutbestämda återkommande aktiviteter och svårt att motivera mig till sysslor om jag inte känner för det när det ska göras. I min värld är det mer att  nu vill jag måla ett tak och då målar jag ett tak, vare sig det behövs eller inte. Känner jag inte för det så funkar det inte och blir inte gjort. Maken hävdar ofta att man inte kan leva efter känsla och ta-dan-som-den-kommer hela tiden och han kanske har rätt, men jag har klarat mig rätt bra ändå tycker jag. Men det beror nog till stor del på att han står på motsidan och drar åt rätt håll kanske? På så vis landar vi på någon gyllene mellannivå där taket blir målat men bara när det behövs. Eller nåt.

Just nu har jag väääääldigt svårt att motivera någon entusiasm för vare sig målning, spackling eller dammsugning. Jag känner inte för det helt enkelt! Jag har nu en vill-bara-dricka-te-och-kolla-på-Alla-Äskar-Raymond-säsongerna-period. Men det går ju inte, det fattar jag också; ett visst uns sunt förnuft är jag nog begåvad med nånstans innerst inne.

Men ibland kan man väl få hemfalla åt totala dekadensen, kan man inte det?

Gjorde då storstadsvisit i Malmö igår alltså. Kul kul, har aldrig varit i den stan förut! Aldrig haft anledning liksom...

Vi hade trevligt, två av sönerna, maken och jag. Storsonen hade nog också trevligt, även om han ägnade 75% av tiden åt att be oss sluta bete oss som om vi vore från landet... Fattar inte alls vad han menade!

Redan när vi klev ut från hans port och två bilar rök ihop i korsningen med tutande, höttande med nävar och långfingrar i rutorna blev barnen ytterst fascinerade. De stannade på trottoaren och höll på att tappa sina runda ögon av häpnad. Storsonen väste i mungipan att de skulle fortsätta gå och travade iväg illröd i ansiktet. Ytterligt pinsamt för honom, stackaren, med två lantsyskon som ställer sig och glor på vardagligheterna i Malmö...

Mellansonen gick hela vägen till centrum och jämförde snöplogningen Malmö vs Skruvemåla och kom fram till att livet är nog bäst på landet i alla fall. Å alla dessa biiiiiilar! Hujedamej.

Lilleman tyckte mest det var kallt och långt att gå, även om han blev djupt imponerad av att korvkiosken på Möllevångstorget hade öppet ända till 24.00 I Skruvemåla finns inte ens nån korvkiosk och hade det funnits hade den säkert inte varit öppan sååååå länge! Wow...

Sammantaget blev väl reaktionerna från barnen att Malmö var en väldigt stor, stökig, kall och jobbig stad med massor av snö på trottoarerna. Men storebrors lägenhet var superfin, stor och cool och kebabtallriken var finfin. Dessutom fanns både leksaksaffär, TV-spelsaffär och sportaffär med massor av kul saker vilket vägde upp omdömet. Och icke att förglömma - rulltrappor... Flera stycken. Oooo, spännande!

Reaktionen från den mer vuxna sidan av familjen blev nog att det var otroligt dåligt ställt med snöröjningen, men att det nog är en helt okej stad framåt vårkanten! Det fanns jättestort shoppingutbud (halleluja) och det följde med en hel del smått och gott i bilen hem som litet minne av vår första Malmövisit.

Nu drabbades plötsligt lilleman av ett häftigt illamående så fort vi klev innanför shoppingcentrets dörrar och fick gå med en plastpåse i handen hela tiden, ifall ifall. Det förtog väl en del av nöjet, men ingenting hände så det var tydligen väldigt tillfälligt. Med tanke på att kräksjukan florerar i skolan är det nästan lite förvånande, men det är väl inte försent än antar jag.

Men nog var det ganska befriande att kliva ur bilen hemma sent igår kväll, andas in lantluft och lyssna på tystnaden. Ibland är det skönare än vanligt att komma hem!

Idag skall det hälsas på storson i storstad minsann minsann. Det är premiärbesök, känns som om det vore på tiden eftersom han bott där sedan augusti om jag minns rätt...

Jag förväntar mig naturligtvis en guidad shoppingtur   av son genom stan, en trevlig restaurang och en koll på det kulturella utbudet. D v s något trevligt museum eller liknande så barnen inser att det finns mer i världen än Cartoon Network och Nintendo. Detta har jag naturligtvis inte yppat en stavelse om här hemma, det ska komma som en glad överraskning för dem!

Imorgon vankas grötfest i byn, en traditionell trevlig tillställning borta i vår 100-åriga gamal skola. Nu har jag ju inte anmält oss dit eftersom det egentligen skulle spelats innebandy, men då matchen är inställd tänkte jag försöka nästla oss in där på nå´vis. Vi behöver inte äta så mycket gröt!

Jag spackalade de där förb.. väggarna igår då, och nu får skiten torka och sen får vi se om jag orkar slipa eländet också. För jag förmodar att "iiiiiiiingen slipar så bra som jaaaaag"...    

Nähä, idag skiter jag i väggar och spackel - jag stuvar in hela min omgivning i bilen och drar till Skaune!

Ha en bra dag!   

...vi har, min man och jag;

Han: Väggarna uppe måster spacklas...

Jag: Jag vill inte spackla

Han: Du måste, vi måste bli klara nångång

Jag: Jag vill inte, tråkigt

Han: Men vaffan, vi blir ju aldrig klara om du inte spacklar!

Jag: Jag vill inte. Orkar inte. Trött.

Han: Nu har jag gjort klart allt, spackla du så hinner det torka så kan vi slipa på söndag!

Jag: *stamp, släng, kast, fräs, fnys, klafs med spackel, skrap skrap, svär svär"

Han: Fyfaaaan va du är duktig, ingen kan spackla som du! Det blir så braaaaa!!!

Tror ni jag går på det?    

Den j-la datorn har nu dött totalt och jag blir skogstokig!!! Fujitsus kundtjänst har bara öppet till fem och naturligtvis hann jag inte ringa innan dess... Aaarrrghhhh!!!

Jag VET - man ska inte hetsa upp sig över teknik, det hjälper inte. Men jag blir så vansinnigt trött när jag ringer en halvtimme efter jag fått skiten i mina händer och säger; det är nåt FEL på den här datorn och supporten svarar att "det är nog inga problem med din dator, vi installerar om här lite bara...". Jag är ingen dataingenjör men jag har såpass mycket datorvana så jag märker när saker inte stämmer! Å nu! Nu går den inte att starta alls! Becksvart, inte minsta lilla rassel!Skitdator!

Som väl är har jag fått en bärbar dator på jobbet som funkar, men det är samma sort så jag är skeptiskt...

Imorron blir Tomas Norrlänning på Fujitsus support prio ett, sorry chefen.

Nåja.

Lite shopping blidde det idag i alla fall! Alla har vi våra knep för att överleva, haha...

Tunika från House Doctor, ljuvlig sak, små glasburkar till marmeladen, tulpaner (naturligtvis) och en löpare till köksbordet. Var runt lite både här och där men faktum är att jag hittade inte speciellt mycket. Antar att januari är helt fel tid för inspiration och nyheter - alla säljer ut det gamla och väntar in vårens nya. Kollade för skojs skull runt lite efter reservtermobyxor till lillfisen, men tji fick jag.

Nu ska kontrolluppgifter för 2009 skapas och rapporteras till vår vän Skatteverket, så kvällen är räddad!

Ber om ursäkt över den otroligt dåliga och förutsägbara rubriken, men ibland orkar inte fantasin leta sig igenom snövallarna som omgärdar min väldigt lilla hjärna...

Har sagt det förr men det kan inte nog poängteras; snöröjningen i stan är totalt hopplöst värdelös! När man lämnat skogen bakom sig där vägarna är fullt okej plogade och närmar sig stan är det med nöd och näppe man tar sig fram! Tur man har en SpykerSAAB, annars hade man väl stått där...   

Man tar sig ju inte ens fram till fots! Ja, om man inte vill pulsa fram i 40 cm snö på trottoarerna då förstås utan väljer att elegant trippa fram i moddskiten mitt i vägarna. Det är nämligen dit man hänvisas till biltrafikanternas stora förtret. Har nu varit här i snart tre timmar och inte sett minsta skugga av en plogbil!

Nåväl, efter 26 år i den här stan börjar man vänja sig.

Idag känner jag mig på hugget, ska ta en ny dust med Dustin tänkte jag. Min förtjusande dator är fullkomligt sjuk i systemet på nåt vis, den krånglar hela tiden! Grejen är bara att man måste planera in såna duster väldigt noga i almanackan med tanke på att man får räkna med att det tar en timme eller två att komma fram till en mänsklig röst som inte talar om att man står i kö. Bedrövligt om man tänker på det.

Men för att mobilisera kraft till denna dust överväger jag en liten shoppingrunda för att lägga basen liksom. En sväng till ett par diverse roliga affärer skulle sitta fint - om man nu tar sig dit alltså. Men säg inget till Mr Omgivning, han blir så lätt orolig när jag nämner shopping, affärer och lunch i samma mening...   

Okej, jag gav med mig och ringde till - inte en VVS:are - återförsäljaren av vår panna Atmos, Hasse på Ådala Bruk. Han är sååååå najs och trevlig, vi hade inte rett ut det här med vedeldning utan honom.   

(Har jag nämnt att när vi flyttade hit så visste vi inte hur kärnkraftverket i källaren funkade alls, och maken vågade inte elda för "tänk om det hände nåt" så vi fick duscha i 15-gradigt vatten i två veckor innan jag fick spader och slängde in ved i pannan och fjuttade på med ett "hur svårt kan det va liksom" medan maken stod bakom och "nämen"-ade sig och "törs vi verkligen"-ade sig och jag lovar att den duschen var den bästa jag upplevt i hela mitt liv? Har jag nämnt det förut? Om inte ska jag berätta om det nångång...)   

Hasse och jag hade en tjugominuterskonversation om luften i vårt system och han sa att man kunde... hm... få se nu, vad SA han egentligen... Det var något om diskmedel i avtappningsröret, vattenslang med slangklämmor och fullt tryck in i Atmos. Jag hängde väl med till hälften, sen tappade jag greppet på nåt vis. Men det lät bra! Fast jag tror jag fortsätter vrida på ventilerna ett tag till innan jag provar diskmedelsmetoden...

Jag fick i alla fall förklarat för mig vad som eventuellt kan ha hänt och varför det är som det är. Vi reste ju till Sundsvall under julen, det var inte bra, även om grannarna eldade så eldades det alldeles för lite för den kyla som rådde och i fortsättningen får vi hålla oss hemma och elda, inte fara land och rike runt utan att pyssla om lella Atmos!   

Mina misstankar börjar nu vakna om att pannan bråkar och tjafsar i ren protest över att vi inte höll oss hemma och detta är en ren hämdaktion från Atmos sida. Han gillar inte att bli åsidosatt helt enkelt!

Men nu har jag ju åtminstone verktygen att skrämma honom lite. Lägg av med ditt bubblande, annars fyller jag dig med Yes diskmedel och kör in kallvatten med vattenslangen i dig! Behave yourself!

Nu drar vi till tandläkeriet och fyller lillfisens tänder med plast!

För tillfället känns luft och vatten som mina självklara element. Ja, och eld då. Element och element förresten - det tycks vara just elementen som är problemet för dagen i Casa Smålandsskogen.

När vi flyttade hit från staden var värme och vatten nåt som kom ur element och kranar. Hur eller på vilket sätt var totalt ointressant, vi betalade nån vänlig leverantör och allt bara funkade.

Väl här på landet utvidgades vår vokabulär med ord som "ved", "panna", "ackumulatortankar", "brunn" och "slamsugning". Spännande! Exotiskt!

En ordkombination som vi tog fasta på var "luftning av system". Om det bubblar i rören ska man lufta systemet. Jajamen, vi fattade precis! Jag sprang runt, lycklig och glad med min lilla skruvmojäng och luftade element för fullt. Klev på stolar och tråcklade in händerna ovanför glödheta rör och skruvade på ventiler på ackumulatortankarna... Luft i systemet är inte bra! Tyvärr var det sällan det kom ut någon luft dessvärre, och efter ett tag blev vi varse att man behövde bara lufta nån gång om året kanske. Suck.

Men nu jäklar i havet har jag fått mitt luftningsbehov tillfredsställt för flera år framåt. Nu plötsligt har det hänt något som jag tror är lite mindre bra, för nu är det luft i systemet HELA tiden! Det bubblar och bubblar i alla rören och pyser som värsta vulkanen om man vrider på ventilerna på tankarna i källaren. Och dem får jag vrida på flera gånger om dagen helt plötsligt och ändå bubblar det.   

En av mina teorier är att det har blivit något vajsing på pumpen till laddomaten. Fråga mig inte varför, men jag tycker det låter som en bra teori. Dessvärre visade det sig att min nästa teori, att om maken skruvade bort pumpen från laddomaten och pillade lite i den så kanske det skulle bli bättre, den teorin var inte lika smart. För han gjorde som jag sa, han är inte heller så smart...

Själv stod jag i godan ro och fixade middag med en god bok i öronen när lilleman skrek från toaletten att "maaammaaaaa, pappa ropar i kääällareeeen" och jag svarade att "jajajaaaa" och masade mig fram till källardörren. "Vaereom" skrek jag måttligt road av att bli störd i min matlagning.

Nu är ju maken en väldigt lugn och sansad person (som tur är) så han svarade att om jag ville vara så snäll och komma ner och hjälpa honom lite kanske...? Jag suckade och travade ner i källaren för att beskåda värre vattenfall än Niagara kan erbjuda, dessutom med maken stående mitt i fallet, febrilt försökandes återställa den bortskruvade pumpen.

Man är ju en alert person och jag behövde inte många tiondelars sekunder på mig för att inse det prekära läget, utan fann naturligtvis på råd och sprang runt och vred av alla tänkbara vred jag kunde hitta. Stängde av kranar, vred på rattar och fråga mig inte vad jag stängde av med man kan väl säga det mesta. Fråga mig inte hur, men på något vis lyckades maken till slut pressa tillbaka pumpen och flödet avtog. Kanske mest för att det inte fanns så mycket vatten kvar som kunde forsa ut, inte vet jag...

Han var inte glad. Inte glad alls, ibland är han lite känslig kanske. Dessutom var han både o- glad och väldigt väldigt o-torr, en inte alltför god kombination.

Nu tycker inte jag att detta var mitt fel, för jag SA faktiskt att han skulle stänga av kranarna till tankarna innan han började och det hade han glömt. Inte för att det hade gjort så stor skillnad, vattnet kommer ju inte bara därifrån, men grejen är ju att han gjorde inte som jag sa! Alltså  - inte mitt fel.   

Sen skulle vi byta en dålig avluftningsventil på ena tanken och det var en ny vattensprutande historia men nu var det jag som stod i centrum för vattenforsandet så ett-ett antar jag.

Efter all denna cirkus kan bara konstateras - det bubblar fortfarande i rören, effekten ur pannan är fortfarande urusel och det pyser ännu lika mycket ur ventilerna när man luftar av. Något major fel är det på systemet, helt klart.

Imorgon överväger jag att skruva isär expansionskärlet och se om det hjälper! Maken envisas med att vi ska ringa en VVS:are, men hallå - det är ju onödigt. Ge mig en skruvmejsel och en rörtång bara! 

Kan själv!