Efter ett tags funderande, läsande, lyssnande och informationsupptag har jag konstaterat att jag nog är lite upprörd.   

Den här med vargfrågan är egentligen ingenting som engagerar mig lika mycket som andra saker kanske, men det är svårt att inte känna efter med hänvisning till sista tidens rabalder.

Ibland blir jag så trött på människans oförtrutna övertygelse om att vi är Gud. Vi ska styra och ställa, både över oss själva och allt annat. Jag kan sträcka mig till att acceptera att de av oss som har kompetens för det ges makt att hålla djurbestånden i schack. Att vi skjuter av och har koll på hur stora stammar det finns av våra vilda djur. Helt okej. Men när folk står och skriker om att en hel art skall utrotas, då blir jag förbannad. När jag hör hur arga farbröder skriker i radion att "rovdjur ska inte ingå i den svenska faunan" börjar jag fundera på om inte arga farbröder borde förpassas ur min vardag. Speciellt inte den typen som tror de är mer värda än allt annat liv... Och vad menar de arga farbröderna egentligen? Att vi ska utrota björn, järv, lodjur, kungsörn, havsörn, utter och fjällräv också?

Vargen finns, vargen har alltid funnits och vargen ska - förhoppningsvis - alltid finnas. Med vilken rätt ska vi tvåbenta varelser bestämma vilka arter som skall få existera på den här jorden?

Under första hälften av mitt hittillsvarande liv har diverse auktoriteter (lärare, livsmentorer och andra dödliga) deklamerat att vargen fanns i Sverige under många århundrade men då var utrotningshotad. Det har bara funnits några få exemplar kvar... Detta har förkunnats med sorg i blicken och med en ton av vemod. "Nu finns de bara i djurparker" sa man. Mina åsikter är naturligtvis präglade av denna information. Det tänker jag inte be om ursäkt för, skjut mig.   

Vad som hänt sen vet inte jag, kanske fick vargen bättre villkor och högre föräldrapenningen, men tydligen tog vargfödandet fart och stammen måste massproducerat sig duktigt för nu är det så många så den kräver 12 000 jägare för att skjutas av! Vargen river får. Dumma den. Grejen är att jag känner människor som gör betydligt värre saker än så men ändå anses ha fullt existensberättigande...

Det finns så många andra konstiga djur i Vår Herres Hage som jag hellre hade sett 12 000 jägare gå ut och göra något åt. Huggormar, spindlar, getingar, vildsvin och mygg. Bort med dem! Vissa av dem är farliga för mina barn!! Men - utrota dem inte! Det har vi ingen rätt att göra!

Men nog hade jag gillat 12 000 jägare i min skog för att skjuta av lite vildsvin. Dem kan man ju åtminstone äta!

Jag är inte rädd för vargen. Inte för huggormar heller, egentligen. Fast jag tror de är betydligt farligare för mina nära och kära...

http://www.rovdjur.se/pag,01,1,167,167,330.html

Min bil är lite trött på  mornarna, precis som söner och hundar. Omgivningen hävdar att batteriiiiiiiet är sluuuuut, mr Know-everything...   Jag tror han säger så för att återigen mena på att jag har en kass bil. Bah! Men visst visst - jag kan väl skaffa ett nytt så han får se hur fel han har. Min bil är inte slut nånstans, den är bara lite pömsen på mornarna. Den startar ju så fort han sätter dit droppslangarna och kopplar dem till sin egen bil - inga problem!

Nåväl, för att få tyst på honom ska jag ta mig en sväng till nån kul affär och se om de har några bil-batt-eriiiier. De kanske har några på Alvas hus? Kanske på Vero Moda? Kapp-Ahl? Ska kolla runt lite.   

Hoppas de finns i nån kul färg. Det sitter visst ett svart i nu, tycker det är lite trist.

Dessutom heter det inte bil-batteeerrrri - det heter STARTbatterrrriii har jag sett! Omgivningen vet inte alltid så mycket som den tror, ha!   

Fick ett läskigt SMS idag från min chef. Han talade om, i mycket otrevlig ton anser jag, att han sitter på en solstol i Thailand och har det väldigt bra; hur har vi det?   

Vet inte om jag gillar min chef nåt vidare efter detta. Han undrade om det fanns några frågetecken att reda ut på firman, jag har inte bestämt mig för om jag ska svara ens... Jag menar, vill han veta det kunde han ju hållt sig hemma?! Har dykt upp massor av frågetecken, nu överväger jag att inte tala om det och låta honom jobba häcken av sig när han kommer hem, mooaaahaahaaa!
Nädå, jag ska svara. Imorron. Kanske. Att han bör komma hem mesamma om han vill ha nån firma kvar...  

Jag är jättekonstig, jag vet det, men jag gillar inte att resa. Jag tycker det är jättejobbigt, kånkigt, flygigt, bärigt, svettigt... Massa tider som skall passas, utflykter som skall göras, saker som skall beskådas - bah.

När vi har semester vill jag vara hemma så mycket som möjligt. Göra det där man aldrig hinner när man jobbar ni vet - sova, läsa böcker, dricka vin fast det är tisdag, umgås med vänner... Ha ordning runt mig (funkar sällan men ändå), vila och ligga i hammocken. Ta dagen som den kommer, finnas tillhands utan måsten. Bra väder - badstranden. Dåligt väder - får se vad vi gör.  Sen åker jag ju gärna på campingsemester men helst inte längre bort än Öland om jag får bestämma. Stuga funkar också. Men bara en vecka eller så.

Jag har rest, både med och utan barn och med och utan karl. Utan barn var jättemysigt i två dagar, sen pratade vi bara om barnen. Med barn var helt okej, men vädret på Kreta var inte toppen och hur kul var det då...? Utan karl men med barn var också trevligt, men vi saknade nån båda två tror jag. Jag har rest helt ensam också men det var väldigt väldigt länge sedan!

Däremot tar jag gärna en weekend i Stockholm helt by myself. Gamla stan och jag är bästisar, vi kan tillbringa mycket tid som helst tillsammans! Nationalmuseet, Moderna museet och några häftiga bokantikvariat är också gamla kompisar. Jag kan säga att varken maken eller jag är ledsna över att jag åker själv då och då... Vi delar inte riktigt samma umgänge i alla lägen! 

Nu börjar det snart dra ihop sig för en liten tripp har jag bestämt, i februari nångång hade jag tänkt mig.

Thailand, Kreta och Mallorca i all ära - Stockholm here I come!   

Om jag inte missminner mig snackade jag massa dynga igår om att det var så "bra" att det var måndag idag va? Jag tar tillbaka det, okej?

Två timmars världskrig förtog liksom hela känslan av nystart, rutintrygghet och glädjen över att vara back in business.

Mellansonen har lite problem med att hålla sig på rätt sida om dygnet när han är ledig. Man ska ju gärna vara uppe halva nätterna och sova helst hela dagen om man finge. Det är ju smart! Framför allt när vardagen börjar igen och man ska upp klockan sex och åka skolbuss...

Nu är vi inte den typen av föräldrar som säger "klart ungen ska vara uppe, han är ju ledig imorron" utan mer av typen "nu går du och lägger dig, med en gång, inget jävla tjafs, i säng - NUUUU!" och som tålmodigt besvarar frågan "Vaffö dåååå, e ju leeedig imon juh..." med ett "du är inte vuxen, finns ingen anledning att du är uppe hela nätterna bara för att du inte orkar masa dig i säng! Seså, sängen, pronto! Marsch!" Grejen är bara att vi håller på med den diskussionen i typ två timmar och sen är ju klockan ett i alla fall... Och OM vi nån gång lyckas få ungen i säng i normal tid så ligger han och vrider och vänder i sängen till klockan två om nätterna ändå, och därför fullkomligt död sill i sängen dagen efter. Men vi drar på hårt redan mellan nio-tio på lördag- och söndagmornar! "UUUUPP NUUUUUU", "NU kliver du upp annars ")===#()/("//("(" och övriga mindre lämpade i skrift-tillmälen.  Har vi tur ramlar han ner runt middag. Ja, och sen på söndagskvällen så ligger han där i sängen runt halv 10 och vrider, vänder, vrider, går på toa, vänder, vrider... Har han tur somnar han framåt ett eller så...

Igår hade han inte den turen, igår somnade han inte alls! Han hade sovit i runda slängar en halvtimme när vi körde igång klockan kvart över sex.

Do I need to say more?

För att göra en lång historia kort; Nej, han fick inte stanna hemma. Nej, han fick inte komma för sent. Nej, han fick inte somna om.

Han fick helt enkelt kliva upp, med allt vad liv, krig och oväsen det förde med sig, han fick masa sig i kläderna och han fick köras till skolan av undertecknad. Ja, bussen missade han ju naturligtvis, men det var mest för att jag erbjöd mig, allt för att han skulle "hinna" morna till sig innan vi for. Tortyr i all ära, men man kan ju välja redskapen och ändå få ut vad man vill...

Nåväl, han är nu i skolan. Som han uttryckte det hela själv så kommer han inte hänga med ett skit i skolan idag, men såsom jag å min sida genmälde "det är bättre att vara där och inte hänga med än att ligga hemma och sova en hel dag till och sen börja om med det här imorron bitti...".

Ja, sen startade ju inte bilen förstås, men det är ju morgonrutin nu för tiden så det behöver väl knappast sägas va? Maken kablade igång mig, det ingår i morgonrutinen!

Så, NU är vi väl redo för att återgå till livet på riktigt va? Nu är alla klämdagar över, alla helger, första hela veckan 2010 börjar imorron. Najs.

Ledighet är ju väldigt trevligt, helger är helt okej, umgänge och samkväm - vi behöver det! Men...

Jag tycker det är sååå skönt när allt sånt är "över". När ungarna kommer upp på mornarna (ja, jag också) och alla har sina dagliga utmaningar att bita i. När man får jobba ifred utan att behöva gå hem tidigare för det är "dag-före-röd-dag", utan avbrott och med flyt i arbetsprocessen. DET gillar jag, hur mycket jag än gnäller när jag väl sitter där.

Dessutom är vi inte vana vid att gå hemma och trampa på varandra hela tiden, hur trevligt det än är. Plötsligt upptäcker man konstiga sidor hos sina familjemedlemmar och börjar irritera sig på saker man aldrig har tid att lägga energi på annars. (Varför slänger han alltid sina grejer där, varför tuggar han så högt, varför GÖR ingen någonting, varför ligger det alltid Kalle Anka-tidningar på golvet i badrummet,... osv osv.) I normala fall är det egentligen likadant, man är bara inte avslappnad och layd back nog för att registrera det.

Själv har jag ju varit vääääldigt kreativ och duktig som kittat och grundmålat mitt fönster efter två år, finns ju ingen familjemedlem som kan komma på tanken att irritera sig på lilla mig i alla fall! Eller hur?   

Igår var det törkidinner, traditionsenligt och efter alla regler. Bortsett från att jag serverade Irish Coffe utan whiskey (glömde hälla i den, shit happens) blev det helt okej. Jag kom ihåg att fylla vin i karafferna i alla fall, alltid nåt! Vad som stör mig lite är kanske att ingen blir särskilt förvånad när sånt händer, alla bara suckar, himlar med ögonen och verkar mena att jaja, det är som det är... ???????? Begriper inte det...   

Nu är det i alla fall dax att stuva undan efter helgen, tvätta högarna av tvätt som flyttat in i tvättstugan och förbereda vardagen. Halleluja.   

Okej, imorron vankas törkidinner. Eftersom jag inte är riktigt tillbaka i rätt rutiner och gängor än så slog det mig inte förrän igårkväll att man borde kanske köpa kluckklucken idag - den behöver ju typ tre dagar på sig att tina upp!

Sagt och gjort - svisch iväg med eminenta bilen för att inhandla törki. Första anhalt - Citygross. På väg mot frysdisken hittade jag både det ena och det andra; ny skurmopp, nya tandborstar, ljus... Väl framme - nix törki. Tomt. Nema.   

Suck och jaha. Löste ut mig för närmare en tusenlapp (hoppsaaaan) och fortsatte färden till Maxi. Återigen råkade jag springa på massor av bra-att-ha-prylar, bl a jättebra lådor för mössor och vantar och sånt. DÄR fanns även den eftertaktade fågel jag sökte och jag plockade upp en lagom bjässe om 4,5 kg. Enligt baksidan på plastpåsen framgick att det skulle beräknas en åtgång om 450 gram per person, otillagad birdie. Nu har jag som sagt inte kommit in i gängorna än, så jag räknade och räknade och kom fram att den skulle ju bara räcka till fem personer... Fråga mig inte hur, det bara blev så. Alltså fick jag ta en till. När jag väl räknat efter insåg jag ju att jag köpt mat till ungefär 17 pers, men då var det så dags! Nåväl. Lyckades lösa ut mig även därifrån.

Bolaget nästa. För säkerhets skull fick jag ta hela registret, rött, vitt och öl. Nästa utcheckning.

Väl ute ur affären upptäckte jag att jag i  min ambition att införskaffa en törki fyllt hela baksätet, hela bagaget och passagerarsidan med kassar.

Snyggt jobbat, eller hur?   

Banne mig att jag tror jag börjar få fason på mina planer om hur jag vill jobba framöver. Har funderat och grubblat och tänkte och vägt in och vägt ut - men nu börjar det ta form! Det tog ju bara sex år...

Men det är svårt det där, att gå från egen företagare till att bli anställd. Jag vet ju hur jag vill ha det, hur jag ska jobba för att prestera och leverera på bästa sätt, men det är ju inte alltid det funkar i praktiken. Det har tagit några år att hitta rätt form.

Jag avvecklade firman för att vi skulle få ett tredje barn, skulle bli hemmafru och vara mammaledig på deltid i tre år. Det var planen. Betala tillbaka lite till de redan befintliga barnen som vuxit upp under ett skrivbord och ge kvalitetstid. Visst låter det bra? Mhm. Efter ett år kunde jag lätt konstatera; jag är ingen hemmamamma. Jösses, jag var ju knappt matlagningskunnig!   

Däremot visste jag att jag inte ville jobba mer än MAX halvtid! Att jobba för mycket är inget bra, det tar alldeles för mycket fritid.

Jag halkade runt lite på sjuk- och föräldravikariat, tackade nej till fast anställning (måste ha dörrarna öppna så jag inte får spader) och varvade med föräldradagar. Föräldrardagar räcker som bekant inte i det oändliga även om man bara tar ut halva dagar och lite då och då, så jag började jobba halvtid på en byggfirma. Kanonjobb! Fick sy allt efter eget huvud; arbetstider, miljö, upplägg - toppenläge med andra ord. Famljen, jag, chefen - alla nöjda och glada. Å vad händer?

En dag ringer telefonen och dagen efter har jag - mot bättre vetande, mot allt sunt förnuft och mot alla givna regler - tackat jag till ett halvtidsjobb till! Men jag KUNDE inte säga nej - det var ju ett så roooooligt jobb...   

Jag var inte jättetuff när jag körde hem den dagen och planerade hur jag vid middagsbordet i förbifarten skulle nämna att: "Joooo, du älskling, jag VET att jag lovat jobba deltid och vara hemma mer och att jag skaffat hund och att vi renoverar hus och att hela vårt liv är planerat utefter att jag jobbar halvtid va, men nu börjar jag på heltid nästa vecka för jag har skaffat ett jobb till. Vill du ha mer sallad?"   Alltså fick jag komma på en snabb lösning under de 40 minuter jag hade innan jag skulle köra in på tomten hemma - och det är klart jag gjorde! Jag kom på att jag nog skulle klara av att sköta mitt första halvtidsjobb även om jag bara jobbade 20% - briljant! Alltså blev det ju inte så svårt att berätta att jag bara skulle jobba "knappt 70%, det är ju ingenting och ni kommer inte märka att jag är borta liksom..."   

Jaaa, där har jag då varit nu under ett års tid. Behöver jag säga att det inte funkar sådär himla bra? Framför allt inte med tanke på att vi gått från fem till femton anställda på min första halvtid som jag - fortfarande - försökt hålla flytande genom att jobba 20%. Kort sagt funkar det inte alls! Inte här hemma, inte på jobbet, inte för mig själv. Har varit ett jättejobbigt sista år.

Men nu, nu tror jag som sagt jag har löst ekvationen!!! Hur? Det ska jag berätta när allt är förankrat hos alla som bör informeras - chefer, äkta män och arbetskamrater!   

Har jag nämnt - sådär i förbifarten nån enstaka gång *gapskratt* - att vi lever i ett renoveringsobjekt? Ni vet, ett sånt där som får folk att skilja sig, hoppa från Ölandsbron eller genomgå livskriser och flytta till Buddisttempel i ociviliserade djungler. Har jag nämnt att vi bor i ett sånt? Varje dag. Med slipdamm i kläder och hår, skruvdragare i sängen och frukostar där vi inte vet om vi äter musli eller sågspån. We have it all...   

Vi gillar det! Det är helt okej. Man anpassar sig. Lär sig ödmjukhet inför de små tingen. Uppskattar saker som är självklara för andra - toaletter, duschar, rum med möbler i istället för stegar, spackelhinkar och verktygslådor. Tror man växer som människa! Aaahhhahhahhaaa, nä, det tror jag inte. Jag raljerar lite här. Det enda man lär sig är att hur självvalt det än är så kommer man aldrig i helvete att göra om det! DET är vad man lär sig!

Det där med renoveringsenergi är en ganska intressant sak, den rör sig lite upp och ner skulle man kunna säga. Vissa perioder är man outtröttlig i sin iver att slipa spackel och spika takskivor, vissa perioder lever man med tanken att vissa rum behövs nog inte egentligen, vi spikar igen dörren och glömmer att det finns.

Jag är lite konstig vad gäller renoveringsarbete tror jag, för jag vill ha så lite nytt som möjligt. Här ska inte bytas ut några fönster t ex, nä, här ska de plockas ner, plockas ur, slipas, målas, bytas glas, kittas och hängas upp på nytt. Dörr- och fönsterfoder ska inte monteras ner och sättas upp nya, man ska slipa och måla om det gamla i så stor utsträckning som möjligt. I min värld finns det finns ingen själ i nya material. Har jag sagt. När vi precis började renovera.

Fattar ni hur många fönster vi HAR i det här huset??? Är det någon som vet hur mördande tråkigt det är att renovera fönster? Är det någon som har telefonnummer till en otroligt bra terapeut med akuttider? Vad tänkte jag på? Jag KRÄKS på alla miljarder fönster, på slipdammet, på fönsterrutor som skär fingrarna av mig och på de där satans nubben man ska hamra i för att hålla fönsterrutorna på plats! Fönstersjälarna må brinna i helvetet, jag kan leva utan dem!

I vardagsrummet plockade jag ner fönstren för två år sedan... Tre stycken, två är klara och på plats, det tredje... Det tredje har legat i mitt "hobbyrum" sedan dess. Det kom lite andra fönster emellan som måst prioriteras och tja... Jag har hängt en gardin över den där bruna skivan som maken skruvat fast istället för fönster och låssats att det är en vägg. Det har gått bra, bortsett från att maken påmint mig nån gång om dagen om "det där fönstret...". Igår kom han suckande och frågade om jag kunde visa honom hur man gör så skulle han ta tag i saken. Det är inte okej, sa mitt samvete. Han gör så mycket annat och fönstrena är  MINA (miss)skötebarn!

Gissa vem som grundmålat en fönsterbåge och lagt in nya rutor ikväll? Japp. Jag. Det går egentligen ganska snabbt. Dessutom är det lite rogivande att stå för sig själv, instängd i ett rum med en bra bok i öronen och katterna som sällskap, ropa "jag är upptagen med fönstren nu" när ungarna slåss och behöver hjälp med det och det... Man hör hur maken utanför säger till barnen att "inte störa mamma nu, hon jobbar med fönstren".     

Är det inte härligt med äktenskap där man motiverar varandra, ger varandra energi och plockar fram varandras bästa sidor så säg?!