Sjuåringar är också underbara varelser. De är sådär lagom stora för att vara små men ändå inte mindre än att de kan vara lite större.

Men på senare tid har jag märkt att jag allt oftare utsätts för "jag testar dig -testet" och jag vet inte riktigt hur om jag ska ta det på allvar eller om min kära arvinge driver med mig...   

Exempel: häromnyligen låg familjen utslängda i soffor och fåtöljer och betraktade något förmodligen dåligt på TV och rätt som det är säger lillfisen; Mamma, tycker du mer om hunden än om mig?

Eftersom det var första gången saken kom på tal reagerade jag som man väl läst eller hört att man borde, med ett "na-tur-ligt-vis inte, jag älskar dig mestmestmest i hela världen och universum, du är min finaste sjuåring jag har!!"

Lillfis såg nöjd och belåten ut och hans självförtroende uppfiskat. Tror jag.

Något tag senare kom han ut till mig i köket där jag lagade mat. (Om värma varmkorv i vattenbad och micra korvbröd nu kan kallas laga mat, men det lät bra...!)

"Mamma, vem av dina barn tycker du om mest?"

Återigen - "Bland mina sjuåringar älskar jag dig mest, bland mina 13-åringar din bror mest och bland mina 20-åringarna din andra bror mest i hela världen".

Han såg ut att fundera lite över detta men lämnade sedan köket med hoppsasteg, nöjd och glad. Han låg fortfarande på topp, bra så!

Funderade lite och letade frenetiskt i tankarna efter vad Nanny-reglerna säger om sånthär; har jag försummat mitt barn? Känner han sig inte älskad? Är det en naturlig fas av bekräftelsebehov som behöver tillfredsställas? Har jag gjort fel? Kommer barnavårdsnämnden och hämtar honom nu?

För ett par kvällar sedan satt vi åter bänkade framför TV:n, nu med något som tydligen var värt att se åtminstone för den äldre delen av familjen. Lillfisen tröttnade och sprang fram och tillbaka framför TV:n och till slut sa jag åt honom att sätta sig ner och hålla sig lugn - jag såg inte TV:n annars.

Han tittade sorgset på mig, med stora runda blå ögon och sa;

"Betyder verkligen TV:n mer än jag mamma...?"

Tadaaa. Genomskådad.

Stor lättnad - ungen driver med mig. Helt klart - han är behäftad med samma sjuka humor som resten av familjen. Så enkelt är det.   

Hoppas jag.

 

riesling

20 maj 2010 08:34

Alldeles briljant!
Du skriver jättebra och jag njuter av varje mening jag läser. Nu har du fått mig som trogen läsare.
Keep it up!

http://riesling.bloggplatsen.se

 

Lena herself and no other

20 maj 2010 09:39

Men TACK och välkommen! Har hälsat på hos dig också - undrar om vi inte påminner lite om varandra du och jag...
Kikar troget förbi hos dig också!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...