Sjuåringar är också underbara varelser. De är sådär lagom stora för att vara små men ändå inte mindre än att de kan vara lite större.

Men på senare tid har jag märkt att jag allt oftare utsätts för "jag testar dig -testet" och jag vet inte riktigt hur om jag ska ta det på allvar eller om min kära arvinge driver med mig...   

Exempel: häromnyligen låg familjen utslängda i soffor och fåtöljer och betraktade något förmodligen dåligt på TV och rätt som det är säger lillfisen; Mamma, tycker du mer om hunden än om mig?

Eftersom det var första gången saken kom på tal reagerade jag som man väl läst eller hört att man borde, med ett "na-tur-ligt-vis inte, jag älskar dig mestmestmest i hela världen och universum, du är min finaste sjuåring jag har!!"

Lillfis såg nöjd och belåten ut och hans självförtroende uppfiskat. Tror jag.

Något tag senare kom han ut till mig i köket där jag lagade mat. (Om värma varmkorv i vattenbad och micra korvbröd nu kan kallas laga mat, men det lät bra...!)

"Mamma, vem av dina barn tycker du om mest?"

Återigen - "Bland mina sjuåringar älskar jag dig mest, bland mina 13-åringar din bror mest och bland mina 20-åringarna din andra bror mest i hela världen".

Han såg ut att fundera lite över detta men lämnade sedan köket med hoppsasteg, nöjd och glad. Han låg fortfarande på topp, bra så!

Funderade lite och letade frenetiskt i tankarna efter vad Nanny-reglerna säger om sånthär; har jag försummat mitt barn? Känner han sig inte älskad? Är det en naturlig fas av bekräftelsebehov som behöver tillfredsställas? Har jag gjort fel? Kommer barnavårdsnämnden och hämtar honom nu?

För ett par kvällar sedan satt vi åter bänkade framför TV:n, nu med något som tydligen var värt att se åtminstone för den äldre delen av familjen. Lillfisen tröttnade och sprang fram och tillbaka framför TV:n och till slut sa jag åt honom att sätta sig ner och hålla sig lugn - jag såg inte TV:n annars.

Han tittade sorgset på mig, med stora runda blå ögon och sa;

"Betyder verkligen TV:n mer än jag mamma...?"

Tadaaa. Genomskådad.

Stor lättnad - ungen driver med mig. Helt klart - han är behäftad med samma sjuka humor som resten av familjen. Så enkelt är det.   

Hoppas jag.