Jag är ju väldigt lyckligt lottad som har en häst fast jag egentligen inte har någon häst alls. Avbytare kanske man kan säga?

Ibland ramlar liksom lyckliga omständigheter över människor sådär bara, och nån gång ibland är det jag som står ivägen när det händer. Som när en häst behöver en stödryttare t ex.

Nu har jag precis kommit hem från en sån där magisk ridtur igen, med bleka, nedåtgående solstrålar som silar mellan träden, en totalt knäpptyst skog som bara fylls med knarrande från sadel och hovklapper och en häst som uppfört sig - nåja, allt är relativt - ska vi säga acceptabelt?

Sådana ridturer är så otroligt avkopplande, man tänker och funderar över allt mellan födsel och död medan man njuter ohejdat av omgivning och sällskap.

Funderade idag på hur ofta man egentligen uttrycker sitt missnöje till allt och alla, men hur sällan man gör tvärtom - talar om de positiva sakerna i ens liv. Hänger det ihop med Jantelagen på något vis tro?

Jag menar, i möten med andra människor börjar man ju sällan med att tala om hur jävla BRA allting är, eller hur?

"Hej, hur är läget? Själv har vi det toppen, det går jättebra för barnen i skolan, jag trivs otroligt bra med livet och jag har ett vansinnigt roligt jobb, maken är beundransvärd och vi har det verligen bra. Nästa månad blir en jättebra ekonomisk månad för vi har inte alls så mycket räkningar som vi brukar! Visst är det härligt när vårförkylningarna börjar släppa, våren är i antågande och snart är det semester. Våra politiker fattar en del konstiga beslut, absolut, men vi lever i en kommun som erbjuder allt från hav till skog och lantbruk däremellan, hur många har det så bra?"

Hur ofta gör man så?

Nä, det blir väl mer;

"Hej, hur är läget? Jorå, här är det bra, ungarna har varit genomförkylda i flera veckor och nu är det ju pollentider så det kanske är det, jobbet är segt och fan snart är det måndag igen... Vad är det nu för idiotiska beslut de fattar, våra kära politiker, det går åt helsike med allting i den här kommunen, suck vad trist det är att planera middag varje dag, ungarna bråkar hela tiden och hunden är en bitch. Jag är mördande trött och hinner aldrig det jag vill, jag vill ha mer tid för sånt som är roligt men hinner inte och maken är sur för att jag sitter för mycket vid datorn."

KAN det vara så att man använder sig av alla negationer enkom för att få höra att även andra har det trist, för att man ska kunna gå hem och vara lite nöjd utan att låssas om det?

"Ja, nog för att vi har det eländigt men Kajsa och Knut - de har det värre! Jisses vad eländigt de har... Deras ungar får minsann IG i varenda ämne missköter skolan kapitalt, dessutom har de börjat med äktenskapsterapi; tror de har en väldigt dålig relation. Hörde dessutom att Knut kört sönder bilen och de har inte råd att köpa en ny, ack ack ack. Tur vi har en Spykersaab som håller i alla väder du, de skulle satsat på en sån istället för den där japanaren..."

Men så kan det väl inte vara? Inte är man väl generellt missunnsam eller avundsjuk på människor som mår bra och har ett väldigt bra liv? Nej, det är man naturligtvis inte. Bara de inte talar om det!

Jag är en väldigt gnällig människa. Egentligen är jag mycket nöjd och tillfreds med det mesta, men ujujuj vad jag kan gnälla. Fast jag tror (hoppas) att de flesta genomskådar mig, för jag är nog för det mesta ganska glad. Det är man nog inte om livet är ett enda elände. Och oftast gnäller jag med glimten i ögat...

Ni ser - en ridtur kan få en att fundera över de mest märkliga ting!