Men är det inte så förbaskat innerligt underligt!

För ett och ett halvt år sedan mådde jag inget vidare, vilket tydligt avspeglade sig på min vikt. Jag tappade lite fotfäste i tillvaron och var blev därigenom JÄTTEsmal! Fick köpa en helt ny garderob, stackars mig...   

Inget ont som inte har något gott med sig!

Nuförtiden mår jag otroligt bra och tillvaron ter sig lyckligare än någonsin - vilket tydligt avspelgar sig på min vikt. Jag har återgått till en Barbamamma med generöst tilltagna kurvor och väldigt hårt åtsittande kläder...

Men KAN man få må bra både in- och utvärtes nån jäkla gång eller vaddå?   

Förvisso var det kanske lite VÄL bra då när det var dåligt, eftersom alla trodde jag hade fått en släng av anorexi eller närmade mig mitt yttersta. Sen fick jag ju för mig att sluta röka, vilket hastigt förändrade det hela och gjorde att jag utan vidare tungt arbete fyllde ut rynkorna i ansiktet utan dyra krämer. En del fyller läpparna med fett och rynkorna med botox, jag fyller hela ansiktet men naturligt, kan man säga.

För säkerhets skull började jag röka igen, allt för att hejda den galopperande viktökningen med sex kilo på fyra veckor, men den spurtade på med fyra kilo till av bara farten.

Alltså kan alla vara trygga med att ju fler yttre kilo jag drar på mig desto bättre mår jag inombords. Och tvärtom. Nu är ju då frågan hur lycklig jag vågar bli, för mer än 10 kilo lycklig vill jag nog inte vara faktiskt.

Kunde man få vara både lycklig och i lagom vikt eller är det förbjudet kanske?   

Får fundera på det medan jag äter en pralin eller två...