Fick ässemmäss av storsonen, socionomstudenten i Lund.

Ni vet, han som precis var en vecka i Paris och roat sig. Han som ska jobba och bo i Karlskrona i sommar och som i ett obevakat ögonblick fick sina föräldrar att gå med på att betala hans hyra i sommar så han kan behålla sin lön. Han som inte behöver betala sin studielitteratur själv för hans föräldrar gör det åt honom. Det vill säga, när de kommer ihåg det men innan räkningarna når Kronofogden i alla fall... 

Mhm, han ja.

Han skrev om hur att han saknade oss, älskade oss och längtade efter att få träffa oss. Underbara unge!   Han berättade också om att han mådde bra även om det var lite tungt rent ekonomiskt att vara student. Sådär i förbifarten liksom.

Hmhmhm…

Inte kan han väl mena…? Ni tror väl inte…? Svälter han? Har ungen ingen mat?   

Det KAN ju vara så att han ligger halvdöd av svält i sitt rum och inte orkar dra sig till nästa föreläsning men istället för att be om hjälp vill han bara tala om hur mycket han saknar oss innan han svälter ihjäl! Eller hur?

Naturligtvis kopplas ett blödande modershjärta in med navelsträngen utan längre betänketid. Här måste ageras, mitt barn behöver hjälp!

Nu är bara frågan – vilken smak på nudlar ska jag skicka? Det finns ju hur många sorter som helst att välja på…?!   

Vet ni, jag har fått total skrivtorka! I normala fall när jag skriver så skriver jag. Det bara kommer liksom, utan att tänka så mycket alls, jag bara rappelrappel och sen får jag se vad det blev. Öppnar en dörr och släpper ut bara.

Plötsligt hittar jag inte ens dörren! Det är hemskt. Fruktansvärt. Skulle skriva en artikel till TP, något så enkelt som ett mötesreferat om vårt möte med politikerna här i bygden. Det. Gick. Bara. Inte. Kände det tidigt, har varit jättemycket sista tiden och jag har haft fullt ös hela helgen. Kunde inte ens få till en tankeartikel vilket annars brukar funka rätt bra.

Satt i FEM timmar och fick ihop lite ord utan röd tråd, lite osammanhängande dravel och några störande upprepningar. Hjärtat bankade, vet inte hur många cigaretter jag gjorde av med medan jag sprang upp och ner mellan tangentbordet och altanen, kallsvettig och med kramp i alla fingrarna. Som nån jäkla scenskräck föreställer jag mig. Dessutom skickade jag iväg eländet utan att kunna göra något åt det hela, jag kan helt enkelt inte klämma ur mig något bättre!

Ni ser den onda cirkeln här va? Ångest över att inte kunna skriva något bra, ångest över att behöva leverera något dåligt (deadlines tar inte hänsyn till ångest) och över att aldrig mer våga skriva nåt igen. Tänk om jag aldrig mer kan skriva något? Om alla ord och ordföljder tagit slut i min hjärna? Vi lägger på lite ångest över det med för säkerhets skull.

Nu är jag ju behäftad med ett litet uns sunt förnuft och sansat tänk också, så jag tror nog det går över. Men jag tänker ta en paus från den typen av skrivande ett tag framöver i alla fall.

Jag är i alla fall glad att jag inte fullföljde mina tidigaste yrkesplaner, att bli journalist. Då hade jag fått pensionera mig nu.