Gårdagens kanotpaddlande med efterföljande ridtur blev ingen lyckad kombination tyvärr. Nu har väl det ena med det andra intet att skaffa, men en summering av dagen är inte alltigenom positiv och upplyftande.

Vi paddlade alltså kanot tillsammans med idel goda vänner och kompisar. En hel armada gav sig iväg från Vissefjärda, paddel paddel paddel och fikapaus ett par timmar senare. Innan fikapausen hann vi gå på en kraftig grundstötning som innebar att undertecknad fick ta sig ur kanoten, balansera på slippriga stenar och knuffa loss fartyget från berget som vägrade släppa taget. Detta till tonerna av ett hysteriskt gråtande barn i vår kanot, ett lika gråtande barn i den kanot som stannat för att hjälpa oss och allt ackompanjerat av Lyckebyåns vilda fräsande.

Livet är spännande!

Ett litet stycke längre ner kom nästa vattenfall, där välte en kanot som sedan rammades av en annan! Tjoho. Vi tog det säkra före det osäkra och ömsom bar, ömsom släpade vår kanot över stock och sten till en lugnare del av vattenflödet. Vet ni vad en kanot väger? MASSOR!!!

Nåväl - det hela blev en lyckad dag med inslag av natur, lugn och harmoni, kaos och äventyr av högsta rang. Precis som jag inbillar mig att en kanotfärd bör vara!

Sedan avslutades dagen med att jag skulle rida en liten avkopplande ridtur för att gå ner i varv, och kvällen tillbringades på akutmottagningen i Kalmar efter den - förmodligen - snyggaste vurpan från hästrygg som skådats.

Full galopp framåt, sikte mellan två däck, hästen bara "nänänä", fyra hovar i marken och en volt genom luften, över hästen, ner på fötterna. Bortsett från en lätt stukning av foten kändes allt okej, så jag satt upp och fortsatte lite till men tappade plötsligt känseln i handen. Efter ett tag försvann känseln även i den andra handen och jag insåg att det var läge för en avskrittning och hemfärd.

Framåt kvällen "somnade" båda händerna och foten svullnade och yadayadayada; akutmottagning och konstaterande att jag inte höll på att sakta avlida kroppsdel för kroppsedl utan hade klämt mina stackars radialusnerver och att jag förmodligen skulle överleva men behålla obehaget ett tag. Det går över av sig själv. Stukningen i foten också.

Men nu är jag lite handikappad och måste ägna Mors dag åt filmtittande, nerbäddad i fåtöljen med täcken och kuddar i sällskap med två av tre mest värdefulla arvingar jag har.

Stackars, stackars mig!   

Men beskådar man dessa bilder kan man inte tro annat än att dagen var precis så underbar som det ser ut. Och det var den ju också, egentligen...