Gårdagens kanotpaddlande med efterföljande ridtur blev ingen lyckad kombination tyvärr. Nu har väl det ena med det andra intet att skaffa, men en summering av dagen är inte alltigenom positiv och upplyftande.

Vi paddlade alltså kanot tillsammans med idel goda vänner och kompisar. En hel armada gav sig iväg från Vissefjärda, paddel paddel paddel och fikapaus ett par timmar senare. Innan fikapausen hann vi gå på en kraftig grundstötning som innebar att undertecknad fick ta sig ur kanoten, balansera på slippriga stenar och knuffa loss fartyget från berget som vägrade släppa taget. Detta till tonerna av ett hysteriskt gråtande barn i vår kanot, ett lika gråtande barn i den kanot som stannat för att hjälpa oss och allt ackompanjerat av Lyckebyåns vilda fräsande.

Livet är spännande!

Ett litet stycke längre ner kom nästa vattenfall, där välte en kanot som sedan rammades av en annan! Tjoho. Vi tog det säkra före det osäkra och ömsom bar, ömsom släpade vår kanot över stock och sten till en lugnare del av vattenflödet. Vet ni vad en kanot väger? MASSOR!!!

Nåväl - det hela blev en lyckad dag med inslag av natur, lugn och harmoni, kaos och äventyr av högsta rang. Precis som jag inbillar mig att en kanotfärd bör vara!

Sedan avslutades dagen med att jag skulle rida en liten avkopplande ridtur för att gå ner i varv, och kvällen tillbringades på akutmottagningen i Kalmar efter den - förmodligen - snyggaste vurpan från hästrygg som skådats.

Full galopp framåt, sikte mellan två däck, hästen bara "nänänä", fyra hovar i marken och en volt genom luften, över hästen, ner på fötterna. Bortsett från en lätt stukning av foten kändes allt okej, så jag satt upp och fortsatte lite till men tappade plötsligt känseln i handen. Efter ett tag försvann känseln även i den andra handen och jag insåg att det var läge för en avskrittning och hemfärd.

Framåt kvällen "somnade" båda händerna och foten svullnade och yadayadayada; akutmottagning och konstaterande att jag inte höll på att sakta avlida kroppsdel för kroppsedl utan hade klämt mina stackars radialusnerver och att jag förmodligen skulle överleva men behålla obehaget ett tag. Det går över av sig själv. Stukningen i foten också.

Men nu är jag lite handikappad och måste ägna Mors dag åt filmtittande, nerbäddad i fåtöljen med täcken och kuddar i sällskap med två av tre mest värdefulla arvingar jag har.

Stackars, stackars mig!   

Men beskådar man dessa bilder kan man inte tro annat än att dagen var precis så underbar som det ser ut. Och det var den ju också, egentligen...

 

Carina P

30 maj 2010 23:28

Tja vad ska man säga. Grattis till den fina kanonturen, verkar som den har varit helt ok. Och vad det gäller hästen......Grattis till lördag kväll i Kalmar.. det var väl länge sen. Skämt å sido, vi är så glada att allt gick bra. Sköt om dig och ta det lugnt med hästar tills du känner dig helt okej.

 

Carina P

31 maj 2010 00:05

Wow, va snyggt ni har i trädgården. Själv försökte jag ta död på några maskrosor i dag..men ack dom har ju så många släktingar i trädgården... Jobbar vidare , men kommer förmodligen aldrig att komma ifatt eran fina trädgård.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...