Har haft diskussioner med kompis idag och blivit lite irriterad.

Jag är ingen hönsmamma. Ingen curlingmamma, ingen ”jag lever mitt liv genom mina barn- mamma”, jag är bara en vanlig människa som fött tre barn och alltså en vanlig mamma.

Som en frekvent internetanvändare är jag ganska välinformerad om vikten av att bevaka mina barns internetanvändande. Och då pratar vi inte bara om antalet timmar framför datorn, utan främst vad barnen GÖR på internet.

Min äldsta son fyller 21 i år (själv är jag därigenom ett mirakel eftersom jag själv bara är 25, men sånt hände ju även på Jesus tid. Mirakel alltså.) och redan när han upptäckte internet hade jag koll. Inte så jag bevakade allt han skrev och chattade om men jag gjorde stickprov med jämna mellanrum. Men jag gör det inte i smyg utan är helt öppen med det. "Du får använda internet men bara så du vet - jag kollar vad du gör på nätet".

Jisses vad skit jag fick! Jag behandlar son no 2 på precis samma sätt och får fortfarande samma skit.

Vänner och bekanta och kreti och pleti i uppror – hur KUNDE jag läsa min sons inlägg på Lunastorm, hur KUNDE jag bevaka hans blogg och övriga inlägg på nätet??? Det angår väl inte mig, jag ska låta min son vara ifred! Hur har jag mage?

Det är inte svårt alls – that´s what mothers are for!

Minsann, ljöd skällsropen, har min son RÄTT till ett PRIVATLIV!

”Kiss my ass”, sa jag. ”När min son stämmer träff med Mr Childmurderer, då bryr jag mig inte om det då för det är hans ”privatliv”?”

När vi hittar min 13-årige son strimlad och kastad i Sunnaån, då skiter jag i det för det var ju hans privatliv? När han börjar supa, röka och slutar komma hem på nätterna – är det hans privatliv? Om han hittar på skit, ska jag rycka på axlarna då och säga att "det lägger jag mig inte i för det är hans privaaatliiiiiv"?

Skulle inte tro det…

Dessutom, vilket jag noga påtalat för mina arvingar, om min minderårige son har ett skriande behov av ”privatliv” är nog inte internet det optimala stället att bedriva det på. Skriv en hemlig dagbok i word och lösenordsskydda det!

Jag har naturligtvis – suck - fått den obligatoriska frågan; ”när sonen hånglar med första flickvännen, ska du hålla honom i handen då med?”

Om första flickvännen kallar sig Amanda, 15 år men visar sig heta Mr Pedofil, är 53 år och står i begrepp att hångla med min ovetande och nätkära son så – absolut ska jag det! Men inte för att hålla sonen i handen kanske, utan mer för att sakta såga mig igenom Mr Pedofils ädlare kroppsdelar med en slö kniv…

Om första flickvännen däremot verkligen ÄR en Amanda 15 år, då har jag koll på det och då vet jag att sonen kan hångla på i lugn och ro, utan min närvaro.

När mina barn fyller 18 år är de myndiga. Då avtar min rätt att lägga mig i deras liv. Men fram till den dagen är deras liv mitt ansvar. Det har noga inpräntats mig, sådana är reglerna. Det är mitt ansvar att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat för dagen.  Hittar de på jävelskap är det mitt ansvar, bär de sig illa åt ska jag skämmas för att jag inte har koll på mina ungar – men surfar de runt på nätet, skriver inlägg i forum och konverserar med okända Amandor 15 år då angår det inte mig?

Sorry – så funkar inte mina regler.

Och här, hemma hos oss, så är det faktiskt mina regler som gäller. När de flyttat hemifrån så får de upprätta precis vilka regler de vill, men fram till dess – nä.

Trots min kränkande behandling av mina barn artar de sig till ganska schyssta medborgare. Måhända måste de gå i terapi när de landar i sina livskriser, säkert kommer mycket av dessa kriser bero på mig och en urusel uppväxt. Men jag tvivlar på att det är min koll på deras internetanvändande som den dagen är den grundläggande orsaken till deras ohälsa. Då har jag nog gjort betydligt värre fel än så!

Barn mördas i Sverige av assholes de ”lär känna” på internet. Jag beklagar djupt och tror det finns föräldrar i landet som önskar att de hade haft stenkoll på deras barns ”privatliv”…

Ute skiner solen, vinden är varm och här - här sitter jag och gör projektbudget. På ett kontor. Inomhus. Genom fönstret ser jag en frodig park full med glassätande människor, liggandes på gräsmattor och sittandes på bänkar.

Hemma står en jättesäck med matjord, en jättesäck med dekorationssten och en gigantisk hög med grus för vägrenovering och väntar på att få komma till användning.

Ni hör själva - jag har hamnat fel här va? Det måste ju vara okej att åka hem nu? Hämta barnen, fixa lite käk och sen jaga ut hela familjen med spadar, räfsor och krattor! Visst är det så?

Ah, visste väl jag kunde lita på er...   

Då gör jag så!   

SOLivederci!