...körde jag ner till Lund och höll storsonen sällskap. Medan jag satt där och sällskapade så stickade jag på min tröja. Å jag stickade, och jag stickade och jag stickade!

Det blev så bra!!!

Sen var jag klar med sju centimeter och det var dags att börja planera för en ny färg. Jag lade arbetet tillrätta för att börja räkna och fibbla. Men det var väl fanken vad svårt det var att få det att ligga som det skulle!! Jag vände och vred och snodde och snodde tillbaka men ändå såg det konstigt ut?!

Nu får ni inte fråga hur det gått till för jag har faktiskt ingen aning. Men någonstans under stickfrenesin har jag lyckats vränga arbetet så det snodde sig. Som en åtta liksom. Svårt att förklara, men fel var det! Helt klart. Ärligt talat tror jag inte ens det är praktiskt möjligt att åstadkomma det jag lyckats med. Faktiskt. Det var i alla fall inte möjligt att vränga det tillbaka, den saken är säker.

Dessutom noterade jag att jag stickat ett varv fel. Istället för avigt stickade jag det rätt så nu var det någon skum kant mitt på mudden.

Sååååå... jagrevuppalltochbörjadeom.   

Igår var det dags för flyttetapp no II; storson i Lund, projekt komplettera möbler i ny lägenhet.

Den gick till så att vi åkte till Ikea, köpte massa platta paket och några värmeljus och sen skulle detta köras till Lund som igår då. Plötsligt ville två små bröder åka med också och det fick de ju, naturligtvis. Fast... nu kunde bara halva baksätet fällas eftersom barn inte får transporteras som platta Ikea-paket i bagageluckan.

Men vi stuvade och stuvade om och det gick bra! Och då, när allt var stuvat, kom storsonen på att han ville ha med sig en TV också! Älskade barn, vad gjorde man utan dem? Tja. Möjligen slapp man stuva och stuva om ett helt bohag i en Toyotakombi så många gånger...

Vi fick med oss TV:n, och bilen rullade till Lund med framänden en halv dm ovanför vägbanan och nästan fyra timmar efter planerad avgångstid! Bra så!

"Har ni pengar och så?" frågade maken. "Jaaaadååå" svarade jag.

Sen stannade vi på vägen och handlade lite förnödenheter (godis och läsk, det är långt till Lund), och då hade jag inga pengar för jag hade kört ifrån mitt kort. Storsonen löste ut mig från affären och skämdes i flera mil. Känsliga, de där barnen!

Eftersom vi skulle skruva upp hyllor och sånt så hade maken varit snäll nog att packa ner slagborrmaskin, skruvdragare, skruvar, pluggar, vattenpass och diverse annat smått å gott. Han är allt bra å ha den där maken!

Vi kom fram, jag började mäta gardiner och storsonen skruvade ihop ett soffbord. Duktig är han! Sen öppnade han lådan med TV-bänken och när jag hört honom sucka, stöna, klia sig i huvudet och vända på alla bitarna femtioelva varv så frågade jag om han behövde hjälp? Sen satte jag ihop eländet, visserligen med lite fel grejer här och där men ändå! Storsonen skruvade ihop ett nattduksbord. Det tog lika lång tid som TV-bänken. Möjligen finns det en anledning till att han valt ett mindre praktiskt yrke...?

Å så var det hyllorna då... Det finns betongväggar och det finns armerade stålväggar, ytbelagda med låssasbetong eller nåt. Förmodligen var det en sådan vägg han hade för det var lögn att borra några hål i den. Jag stod där med slagborrmaskinen och hävde alla mina XX kilo över den och när vi alla var lomhörda för några veckor framåt hade jag borrat en halv centimeter!

Nu fanns det en trävägg också, så vi tog den istället. Sen hoppas vi väl bara att hyllorna inte ramlar ner...

Jag sydde upp en gardin, sydde mig i fingret och blödde som en gris. Lite synd att de beiga, fina gardinerna nu är bitvis rödfärgade, men ingen kan säga annat än att jag offrat blod, svett och tårar på mina barn! Good parent!

Jaaa... sen åkte vi hem.

Plötsligt, från ingenstans, hörde jag röster. "Sticka. Måste sticka! MÅSTE sticka - en tröja!!!"

Det hela är inte mindre intressant eftersom jag anser mig inte kunna sticka, men rösten brydde sig inte. "Du kan en avig och en rät, good enough" mullrade den.

Så jag googlade, hittade en tröja jag ville ha, skrev ner garnbehovet och for till lämplig affär i Kalmar, en förort till min bostadsmetropol. Familjen såg skeptisk ut. "Ska du? Sticka?" sa den och såg misstänksamma ut.

Nu hade inte garnaffären så mycket garn som gick åt till min tröja (jag behövde en stoooor tröja) men hon lovade skicka resten. Brabra! Service service!

Det hela innebar också en världspremiär då jag kom hem och kunde betrakta mig själv som ägare till den magiska RUNDSTICKAN! Jäklar i havet så proffsigt, äga en rundsticka liksom...

Med tungan i mungipan sattes projektet igång så fort jag förvissat mig om att jag levde omgiven av duktiga stickmänniskor som kunde hjälpa mig om jag körde fast.

Jag kollade mönstret. "Lägg upp 204 maskor". 204? Tvåhundrafyra. 204 maskor är väääääääldigt många maskor. Men jag räknade och jag räknade och jag lade upp 204 maskor. Det tog lite tid, men det blev bra!

Å så började jag sticka! Ett varv avigt, ett varv rätt. Efter ett antal timmar pausade jag för att skaka mina stela leder och blåsa på mina ömma händer. Tre centimeter.... Det hade blivit tre centimeter. Jag hade förväntat mig en halv tröja, minst! Betraktade mina fjuttcentimetrar och blev trots allt ganska nöjd. Det var fina tre centimetrar, jämna och... Men vänta nu, längst ner i början av 204 maskor och tre centimeter tröja fanns ett... ett.... hål??? Var kom DET ifrån??!!

Först tänkte jag att "äh, det får väl va där!" och avsåg att glatt sticka vidare. Men det gnagde liksom... Vad var det nu flickorna på syjuntan mumlat om? "Repa upp, göra om" eller nåt...

Samvetet segrade. Jag rev upp eländet och började om. 204 maskor. Tiddelipom. Nya timmar, ännu fler timmar, en hel natt sittande i sängen, Sticketisticketistick.

Kollade jobbet när jag vaknade efter ett par timmars sömnt.  Wow!!! FEM CENTIMETER!!! Min fiiiiiinfina tröja hade blivit FEM centimeter!! Snygga, fina, hålfria centimeter dessutom!

Jag bredde ut mitt fina jobb på bordet och betraktade det, rörd till tårar. Nu var första delmålet nått, mudden var klar! Ny mönsterläsning. "Sätt en markör efter siochså många maskor för att markera höger och vänster sida" stod det.

Vilka puckon! Det var väl ganska självklart vad som var höger och vänster sida liksom! Eller... Vänta här nu...

Rundstickor. Vad var det för vits med rundstickor? Kunde det möjligen vara så att...? Skulle man inte sticka fram och tillbaka? Vaddå, nu blev det ju konstigt här...

Jag tittade på mina fina centimetrar, tittade på mönstret, scrollade ner till "Montering".

Sakta, sakta gick den hemska sanningen upp för mig... Jag hade missat att sticka ihop skiten. Jag stickade inte en snygg tröja i form av en tunnel, jag stickade en ful halsduk som mätte typ en meter i bredd...

Jag svor, spottade och fräste och slet ut stickhelvetet ur den assnygga mudden, rev upp, nystade ett helt nystan, snöt mig och satte mig tillrätta. 204 maskor.

Nu mäter min eventuella tröja 3 centimeter igen. Och någonstans kan jag i masktätheten skönja en viss affekt.

Jag kommer aldrig kunna använda den tröjan utan att tänka "612 satans maskor. 612..."

Frågan är väl om jag någonstin kommer att kunna använda den alls...?

Morgonens vision om dagen:

Jobba. Köra till Kalmar med Storson och Lillfis och köpa garn, mat och möbler till storsonen. Komma hem till en make som under tiden kört mellansonen till avgångsbussen till helgens flygvapenövning, eldat och är lite ensam och glad att se oss. Laga god mat, dricka gott vin tillsammans med hemmavarande barn och make i godan ro och sedan påbörja stickande av en fin tröja.

Ni hänger med? Bra.

Kvällens summering av dagen:

Försovning. Kört Lillfis till skolan. Jobbat. Städat bilen. Kört till Kalmar en timme efter planerad tid. Köpt tillräckligt med garn för att lägga upp maskor - det fanns inte mer. Kommer i slutet av nästa vecka... Hm. Köpte möbler och mat. Nemas problemas(!!). Ringt hem till maken som precis stod i begrepp att köra Mellansonen. Kört hem typ två timmar efter planerad tid. Kom hem jättejättesent... Ringt maken flera gånger på hemvägen men ingen svarar. Kommer hem, lastar ur bilen. Alla är trötta och griniga och maken är inte hemma!? Ringt maken igen på mobilen, nu är klockan över åtta på kvällen och bussen skulle gått för 40 minuter sedan - var är han??? Det har inte kommit någon buss... Han står med Mellansonen, dennes kompis och kompisens pappa och fryser.

Slängt in allting från bilen, packt upp alla miljoner kassar SAMTIDIGT som jag eldat, lagat mat och försökt få igång min nyinköpta köksradio som inte ville fungera såsom jag tycker den borde göra. Fick fram mat klockan 21.30, en i mitt tycke utmärkt tid för att äta middag på men som övriga familjen tycker är aningen sent... Känsliga typer i den där familjen...

Maken ringde och då lade telefonen av (TEEEEEELIAAAAA - NU ÄR DET FEL IGEEEEEN!!! SAMMA SOM FÖRRA GÅNGEN!!!!!!) så jag hörde varken vad han ville eller sa. Hittade en lucka mellan trädtopparna och lyckades ringa honom från min mobil. De var halvvägs till platsen för flygvapenövningen han och den andra pappan, det kom aldrig någon buss och ingen övningsledare kunde förklara varför.

Intog min middag ensam framför brasans sprakande medan arvingarna åt i vardagsrummet framför en dålig film på TV.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och om någon timme hoppas jag maken ska komma hem igen!

Å den som vill använda uttryck som "fredagsmys" - fredagsmys in maj äss!!!!

Läser Aftonbladet; "Så vet du om du lever med en psykopat" med stort intresse. Uppenbarligen lever inte jag med en psykopat - men min man gör! Jag hade ingen aning...

Jodå, hör här:

Utmärkande för en psykopat är följande;

Hon är ytligt charmig och tror att hon är viktigare än andra. (Frågor på detta?)

Hon manipulerar andra för egen­ ­vinnings skull. Hon ljuger och bedrar utan svårigheter. Hon är likgiltig inför att åka fast. (Det är väl många år sedan jag sanningsenligt berättade vad min shopping kostar EGENTLIGEN. Och OM maken nu kommer på mig så gör det inget, jag flashar lite med ögonfransarna och snart äter han ur min hand igen).

Hon visar lite ånger eller skuld. Ibland kommer hon att säga förlåt, men det är bara för att slippa ­andras tjat. (Jag har ingen ånger eller skuld att visa! Fast jag säger aldrig förlåt för jag har aldrig fel, det vet ju alla!)

Hon är hjärtlös och känner inget medlidande. (Nä! Det är väl mig man ska känna medlidande med? Som t ex när maken slet av hälsenan tre dagar innan julafton för några år sedan - vem fick sitta och vila i en stol i en vecka medan jag slet häcken av mig? Precis. Medlidande in my ass - om jag inte slitit ut det...)

Hon lever av andra eller har en aggressiv attityd. (Vaddårå? Maken tjänar mer än jag och det är klart man blir ARG när han inte gör som man vill och säger???)

Hon har dålig självkontroll och är promiskuös.(Här haltar det möjligen en aning - kriteriet promiskuös ger mig lite Psykopat Light-stämpel. Självkontrollen är obefintlig, annars hade jag ju både varit smal, rökfri och vunnit maraton...)

Hon hade beteende­problem redan som ung och satt i arresten innan hon ens fyllt 18. (Bortsett från arresten så... Möjligen klarade jag mig undan den för att jag var tillräcklig smart och psykopatisk redan då!?)

Hon har en impulsiv livsstil. Hon är en risktagare. (I rest my case!)

Det är befriande med diagnoser. Att få känna sig insorterad i rätt fack liksom. Tillhörighet.

Psykopat...

Mhm, känn på den! Undrar om jag kan gå med i någon intresseförening?

UjujujUJ vad jag är trött! KAN vara för att jag fortfarande släpar på nåt infektionistiskt shit, KAN vara för att jag somnar strax innan jag ska upp, KAN vara för att det är mycket nu - igen. Vet inte - gäääääsp - men trött är jag.

Fast jag piggade upp mig med lite massage och shopping idag! Shoppade tre liter mjölk och två Naturdiet Caffe Latte... Haha, bara skojade; jag köpte en kaffeburk också. Å väggljusstakar. Ett litet vinställ fick följa med när jag ändå skulle hem... Man kan ju inte ha vinställ utan vin, så jag stannade och fixade det också på väg hem. Nu får visserligen ingen dricka vinet för då blir det ju ett tomt hål i vinstället och så kan vi inte ha det! Himla tur att jag köpte mjölk dårå.

Sen har jag sedan länge beslutat mig för att sluta på FB när jag inte längre kan välja Tidslinjen eller inte, och nu börjar det visst dra ihop sig. En god vän tipsade om Google+ istället, så nu försöker jag lära mig hur det funkar. Lite ensamt känns det ju, för jag har typ två vänner där...   Grejen är att jag vill inte HA Tidslinjen - jag gillar inte den! Och i sedvanlig ordning blir jag sur, tvär och grinig när jag inte ges valfrihet och då får det vara.

Så, vill ni mig nåt så hittar ni mig på Google+ i fortsättningen. Ja, eller här. Eller på mailen. Eller i motionsspåret. Hahahaaaaa, bara skojade...!

Nämen sova lite nu då?

Natt me er!

"Kom ska jag berätta nåt" ropar maken och jag skuttar - naturligtvis - dit i ett huj, idel öra.

"Joooo", säger han lite klurigt. "I slutet av mars ska du och jag gå på konsert med Näzarett!!!!" och så väntar han med iver på min reaktion.

Jag är tyst ett tag och utbrister "Yaaaaaeeey...?" Sanningen att säga har jag ingen aning om vilka det är... Till yttermera sanning hör också att vi inte har exakt samma musiksmak, maken och jag.

"Ähum..." säger jag. "Gillar jag... dem?" Maken hävdar att jag gör det. Brabra. Då litar jag på honom. Sen springer jag ut och googlar och får se att de heter Nazareth och har gjort Love hurts. So far so good. Så det blir nog jättekul! Nu har jag ju lite tid på mig att lyssna in mig.

Igår kväll fick jag spunk på vårt hus och eftersom jag är ganska rak av mig så sa jag helt enkelt till maken att "JAG FÅR SPUNK PÅ VÅRT HUUUUUUUS!!".

Vi talade om saken en stund och jag la fram några konkreat förslag på hur att byta alla rum med varandra. Maken var med på noterna och så kom vi överens om att det kunde bli bra - och billigt!

Vi behövde bara köpa ett nytt matsalsmöblemang, en platt-TV och en hörnsoffa, en köksö och så tillhörande mattor, lampor och sånt. Lite tapeter, bänkskivor och en ny diskho och saken skulle vara klar! Ja, och en ny innertrappa också då förstås.

En snabbkoll via nätet på diverse coola inköpsställen och notan landade bara på - i runda slängar - 200 000 kronor! Pis of käjk. Not.

Så vi bestämde oss för att helt enkelt vända befintligt matsalsbord, såga sönder befintligt köksbord till en bardisk och gå och lägga oss. Asbra!

Det är så kul med omväxling!

Snö! Det är SNÖ!

Det var ungefär så jag vaknade idag. En pigg åttaåring som ivrigt ruskar liv i mig med den ofrånkomliga frågan; "Vi ska till pulkabacken med choklad och mackor, ska du följa med?"

Bad parenting har vissa gränser. Jag menar, man KAN inte säga nej hur gärna man än vill va? Framför allt inte när maken slänger förebrående blickar på en (han vet vad jag tycker om utomhusaktiviteter som inte innefattar solsken, hammock och rosevin) som säger; "Ja, JAG ska i alla fall gå ut och underhålla min son och du gör ju som du vill" och sen packar han ryggsäcken full med termosar och burkar med ostmackor...

Så jag bylsade på mig, snörvlande och hostande, och släpade mig upp till pulkabacken. Jag skulle ju aldrig erkänna det högt, men visst var det skönt med frisk luft efter en veckas sjukdom och soffläge, det var det! Och jag skulle ju heller aldrig erkänna att det faktiskt var riktigt härligt att stå i snön och skratta åt makens och sonens vilda utförsrace med snowracern. Inte heller kommer jag att erkänna att den varma chokladen och sonens egenhändigt gjorda ostmackor var godare där än någon annanstans - never.

Det var ju kul att se de två älgarna som kutade fram genom skogen med en skällande hund efter sig, och det var skönt att se att min egen hund inte skadade sig när maken och sonen körde över henne med snowracern. De körde inte direkt över henne faktiskt, det var mer hon som sprang och lade sig under medarna på snowracern. Mitt i backen. Hon är inte så smart som hon ser ut, om man säger så...

Faktum är att det var riktigt mysigt! Men det erkänner jag aldrig. Naturligtvis inte. För jag gillar inte utomhusaktiviteter som innebär fysisk ansträngning...