"Jag är sugen på en semla" sa jag.

"Jaaaa, DET hade varit kanon" sa maken.

"Men jag vill inte ha bara en" viskade jag. "Jag gillar flera semlor. Såna där som grannfrun gör. Hemmagjorda liksom"

Nu började maken se lite tveksam ut.

"Men alltså... å du som precis varit sjuk... och det blir ju jobbigt"

"Åh inte då! Jag kan väl göra semlor själv, vad tror du om mig???" sa jag och åkte till affären och köpte mjöl, mandelnötter och tvättmedel.

Minns ni TV-shopreklamen för några år sedan? Den där med Magic Bullit? Den där magiska grejen som skulle ge dig ett nytt liv genom att den hackade, malde, vispade och smoothade helt av sig själv, typ. Jag såg reklamen. Jag gick på den. Men jag var snål, så jag köpte den på en nätauktion för en billig peng. Tur var väl det - värsta skitprylen!

Men den har dugt åt en sak; mala nötter. Om man vill ha dem finmalda och som egenhändig mandelmassa alltså, för den gör allt till en smetig massa liksom.

Så jag gjorde deg till semlebullar. När jag måttade socker så gick dl-måttet i två delar. Tiddelipom - tur man har flera! Sen hällde jag nötter i Magic Bullit och Magic Bullitade dem. Maskinen, som låter som ett reaplan, lät en stund och precis när glasen skulle ramla ur skåpen av ljudvibrationerna övergick den från ÖÖÖÖÖÖÖÖÖNÖÖÖÖÖÖNNNÖÖÖÖÖÖÖÖNMAAAAAAAALAAAAAAAÖÖÖÖÖ
ÖÖNÖÖÖÖÖN till ett BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR????!!!

Jag pockade isär den och kollade. Nä, såg normalt ut, bortsett från att mandlarna fortfarande var hela... Satte ihop eländet och började om. BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR. Men vaffan liksom....

Öppnade igen bara för att upptäcka att den lilla gummilisten mellan knivarna och själva byttan saknades. Hm...? Jodå. Den låg där, snyggt styckad i milimeterbitar - i mandelhacket...

Idel svordomar och förbannelser. Maken gjorde en insats. Han matade ut nöthack och dissikerade högarna, plockade ut bit efter bit av gummilist och visslade under tiden. Fortfarande bestod nöthacket av 25% hela mandlar. Nytt försök utan gummilist.

NNNNNNNNNNNÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖNNNNNNNNNNNNN sa maskinen och vägrade snurra ett enda sketet varv.

Jag bet ihop och släpade fram matberedaren. Hällde över kladdigt nöthacksklet i den och satte igång. Den vevade och snurrade precis som den skulle, men kletet var så kladdigt så det satt mest bara fast på ena kanten i bunken och flinade åt knivarna.

Nu slängde jag kletet i soporna, smällde igen dörren och deppade.

"Nästa gång jag säger att jag ska göra själv så säger du: gör inte det!, okej?" sa jag till maken.

"Mhm, lovar" sa han. "Men du verkade så entusiastisk så jag ville inte säga nåt. Entusiasmen gick över" konstaterade han.

Nu har jag 14 semlebullar men ingen fyllning.

Tips någon?

Hur vet man att man återhämtat sig från ett brutalt angrepp av virusbaskelusker?

Jo, man går ut på toaletten och får ett anfall av "måste städa, måste städa MÅSTE STÄDA!" och så gör man det. Städar och städar och gör pauser endast för att snyta sig. Sen förbannar man sig själv för sin idioti och ramlar halvdöd ner på en soffa igen, men nu i en ren och fräsch miljö.

Dessutom ligger man bara en liten stund - energin kommer tillbaka i vågor liksom. Den räcker precis till att stoppa in en maskin tvätt och plocka ur en diskmaskin, sen soffläge. Dammsugning av övervåning - soffläge.

Skillnaden mellan att vara sjuk och nästan frisk är samvetet. När känslan av "jag borde nog..." sätter in så är man på bättringsvägen! Är man sjuk på riktigt finns inte den känslan.

Jag välkomna frustrationen och det dåliga samvetet. Jag är snart frisk på riktigt!

Avskärmad från verkligheten likt ett sedan 100 år sovande, mossbevuxet bergatroll återförs jag sakta, sakta till det pågående livet utanför min dvala. Något, möjligen ångesten, påkallar uppmärksamhet. Det är dags nu.

Egentligen vill jag inte. Jag vill fortsätta vistas i den värld som varit min alldeles egen i tre dagar. Den där sovstunder varvats med pillernedskölningar och slötittande på TV varit allt som behövts. Men som sagt - det är dags nu. Någonting har bestämt så.

Det tar flera minuter att trassla sig ur filtar, kuddar, datorsladdar, mobilhörlurar och uppnå sittande ställning. Ryggen värker, huvudet snurrar och näsan rinner. Blir sittande ett tag, samlar mig som för en idrottsbedrift och räknar: Ett. Två. Å. TREEEE. Jag står upp! Wow.

Hasar medelst stappling ut i badrummet, slänger ett ögonkast i badrumsspegeln. Holy crap! Vem fan är det DÄR? En främling med tre dagars otvättat hår, grisögon och en näsa som hade gjort vilket parkfyllo som helst grön av avund i övriga fejan stirrar tillbaka. Var är JAG? Aha! Under hårspretet, bakom ögonen och stopplyset! Uj. Uj. UUUJ!!

I köket fanns en gång en diskbänk vilken nu är väl gömd under skitig disk, post och halvätna mackor. Jösses - har det varit krig?

Någonstans i röran hittar jag en kaffebryggare! Brabra! En kopp kaffe - funkar det att svälja? Jorå, det går om man tar i lite. Vaffan, har man fött tre barn så har man!

Nu tänker jag att jag borde duscha, klä på mig och försöka bli som folk. Men på något konstigt vis är det bara min hjärna som återfått funktionell status, resten av kroppen hänger inte med. Benen går åt ett helt annat håll än tankarna. "Sluta" skriker hjärnan när benen styr tillbaka mot soffan. "Det är inte dit ni ska, ni ska in i duschen!" Men benen skiter i hjärnan. De är två, hjärnan är bara en, den får vackert hänga med. "Meeeeen dååååh" suckar hjärnan. "Vi kan inte ligga här mer nu, vi måste TA TAG i saker!"

"HAHAHAAAA" skrattar benen när de viker i sig i knähöjd, låter resten av kroppen följa med och slänger sedan upp sig i soffan igen. "Vi vann!"

Flera tappra försök görs, att likt en Fågel Fenix vackert resa sig från en hög aska, men det är tvärkört.

Så. Det är bara att ligga kvar. Med hjärnan fokuserad på allt som borde göras, jobb som inte blir gjort och pappershögar som växer och benen lojt vilande på soffkuddar under rosa filt. Ångesten blir tydligen aldrig sjuk?

Men skam den som ger sig. Snart gör jag ett nytt försök! Om inte som en elegant Fågel Fenix så i alla fall som en skadskjuten gråsparv. Snytpappret börjar nämligen ta slut och jag måste hämta nytt.

Å imorron - imorron tänker jag ta min hjärna, mina ben och som en fräsch nyponros åka till jobbet!   

Ligger för döden i soffan och undrar vad det är för konstiga ljud som hörs i huset - det smäller, knäpper och låter som om någon gör inbrott i källaren. Hade jag inte haft så vansinnigt ont i halsen så hade jag gått och sett efter men orka... Hunden skäller och lever också, nåt  konstigt är det!

Istället stannar jag kvar här med datorn på magen och surfar runt bland alla sajter som jag tycker borde kunna hjälpa mig att ta tag i mitt liv! Igår kände jag mig bättre än idag och hade stora planer; på måndag är jag garanterat till fullo återställd och kan börja mitt nya liv - igen. Ni vet; viktnedgång, rökstopp, motionsstart, blodsockernivåer...
Blir lika nedslagen för varje sida jag hittar: överallt menas det att JAG måste göra en massa! JAG måste planera in motion, JAG måste ha koll på vad jag äter, JAG måste fimpa och kämpa... Vaffan, jag vill ju hitta något som säger "Vi fixar detta åt dig!"

Där ligger eventuellt mitt stora problem. JAG orkar inte. JAG har redan försökt och gång på gång bevisat att jag inte kan själv.

Överallt måste jag också BETALA för att få veta hur jag ska bli äldre än 48, och jag vägrar betala för saker jag inte ens vet om de hjälper. "Bli guldmedlem, få ditt personliga mat- och träningsprogram". Personliga, kiss my ass... Jag vet inte hur många medlemsavgifter på den ena sajten efter den andra jag redan har betalat och sagt upp, inte fan är jag varken smalare eller mer vältränad för det! Berikad med teoretiska kunskaper möjligen, men uppenbarligen hjälper inte det.

Hur som helst gjorde jag ett "hälsotest" på någon sajt. Kryssade i miljoner frågor om mitt fysiska, mentala och galna tillstånd. (Summan av hälsotestet blev naturligtvis att jag skulle betala 300:- så skulle de få mig i shape, men jag bara vägrar). Resultatet sa i alla fall att jag var en stressad, harmonisk, nöjd, otränad, målmedveten människa som censurerade mina egna behov... De kunde väl lika gärna skrivit "med en kraftigt utvecklad personlighetsklyvning" också. Jag menar, kan så många motsägelsefulla personligheter rymmas i de här 163 centimetrarna så är det inte konstigt att den sväller lite här och där!

När det kommer till mig själv och min fysik så är jag allt utom målmedveten! Jag är möjligen behovsmedveten, men där stannar all medvetenhet. Möjligen är jag målmedveten ifrågan om hur mycket jag VILL väga, men när det gäller att ta sig dit lyser målskotten med sin frånvaro.

Varför ska det vara så fruktansvärt jobbigt att ta tag i ett komplett förfall och bygga om? Det finns någon form av mental megatröskel a la Kinesiska muren planterad i min hjärna som vägrar låta sig flyttas en milimeter! Jag tar mig inte över den helt enkelt!

Det är så mycket skönare att sjunka ner framför TV:n med fika och godis än att dra på sig gympaskor och lubba runt i skogen med pannlampa på kvällarna. Det är så mycket godare med en påse lösgodis än med gurkstavar och med en semla istället för ett äpple!

För närvarande kan jag inte äta alls för min hals är full av taggtråd. Men när jag blir bra ska jag nog fira med en semla! Eller en gurkstav... Den som lever får se!

Jerringpriset gick till landets bästa ryttare. Med en förkrossande seger, enligt Johan Orrenius, Expressen.

Å så börjar det...

Tjafset om ridsporten. Å jag blir så trött...

"Det är ju hästen som är duktig". "Ridning är ingen sport". "Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson???".

Tja. Uppenbarligen visste 44,6% av svenska folket som ringde in och röstade vem han var. 44,6%. Det är några stycken...

Jag är totalt ointresserad av sport. Jag vet knappast vem Zlatan är. Men jag vet att övervägande delen av svenska folket vet. Jag respekterar det. Bara för att jag inte förstår fotboll ger det mig inte rätt att håna varken sporten eller spelarna. Skulle heller aldrig drömma om att göra det! För jag inser ju att det är något stort att heta Marcus Hellner även om JAG inte ens har en susning om vem det är eller vilken sport han utövar. Annars hade han väl inte stått med på Jerringprislistan?

Vad vore en fotbollsspelare utan boll? En rallyförare utan bil? En skidåkare utan skidor? Detsamma som en ryttare utan häst - ingenting! Hur ofta får bilarna, bollarna, skidorna, golfklubborna, hockeyklubborna priset vid sådana här tillfällen? Nämen vad säger ni? Aldrig?? Det är ju för jävligt!! Jomen det måste det ju vara eftersom det är ett sabla liv för att det är ryttaren och inte hästen som fått gårdagens Jerringpris! Om det ska vara hästen som ska vinna priserna och inte ryttaren så är det också mekanikerna, serviceteamen och fotbollstillverkarna som ska ha priserna när andra idrottsgrenar vinner! Det är ju de som ger idrottsutövarna förutsättningarna!

Skillnaden, kan jag tycka, är att fotbollar, rallybilar och skidor går dit du säger att de ska gå om du tränat som du ska. Det handlar om din egen skicklighet att framföra döda ting.

För att få 600 kilo muskler med eget huvud och egen vilja att göra som du vill krävs det lite mer. Det handlar inte bara om att träna upp en egen förmåga och skicklighet utan att även träna upp de här 600 kilonas förmåga och skicklighet. För att inte tala om samspelet, förtroendet och teamworket. Annars har du inte en chans.

Hela resonemanget blir så barnsligt så det tog emot att sänka sig till en nivå där jag bara kunde ta upp det!

Så lägg ner skitsnacket nu och gläds åt att en otroligt duktig EM-guldmedaljör vunnit Jerringpris. Sluta gnäll för att det är inom en sport du inte gillar, kan och vet något om! Ta det hela som en hint om att det kanske finns något du borde lära dig mer om istället... 

För övrigt är jag sjuk idag med halsflussindikationer. Det är väldigt synd om mig...   

Jo, jag läste att det är BETYYYYYDLIGT enklare att gå ner i vikt om man skriver ner allt man äter och all motion man gör. Så jag tänkte att som ytterligare en strävan åt rätt håll ska jag prova den metoden. Alltså inför jag nu då mat- och motionsdagbok, okej?

Det går att göra på alla viktforum som finns, men vem behöver sånt när man har det här liksom! Jag kör här så kan ni alla hänga med, klappa händer och heja på! Nu jäklar kör vi, jag tänker att om jag skriver väldigt energiskt så kanske jag har tappat ett par-tre kilo framåt kvällen?

Så hittills då:

Mat:
2 koppar kaffe

Motion:

Styrka: Vaknat (klivit ur sängen), duschat (fyra höga benlyft över badkarskanten)   

Kondition: 14 spring uppför och nedför trappan (väckning av barn, hämtning av glömda saker, påklädning, väckning av omsomnade barn, återuppväckning av barn), rask promenad mellan bil och jobb 50 meter   
Smidighet och balans: Påklädning av strumpbyxor. (Borde få extrapoäng där va, vi snackar HÖGA benlyft och sånt)       

Dagens fusk: sprang inte upp för trappan gång 15 för att väcka barn, stod nedanför trappan och skrek.   

Shit, å klockan är bara 11!!!

Det här blir kanon det...

Jo, jag fick ju då för en tid sedan en utmaning av www.riesling.bloggplatsen.se  (nu funkade inte länkprylen så jag får lägga hela) om jag nu äntligen lyckats plita ihop! Såhär blev det då:

1. Vad gjorde du för tio år sedan?
   Jösses – jag som är glad om jag minns vad jag gjorde igår… Men med lite rannsakan och uppdateringar av maken så levde jag i ett hus, dolt bakom en Till Salu-skylt på en ö strax utanför Karlskrona och väntade på att någon skulle vilja bo där istället för mig. Vi for runt hela januari och inspekterade bostadsområden, lägenheter och alternativa miljöer för vi visste inte riktigt vart vi ville ta vägen.  Så – jag planerade en eventuell flytt någonstans utan att veta vart, när, hur eller egentligen om. All övrig tid jobbade jag…
   
   
2. Vad gjorde du för ett år sedan?
   Hm… hmhmhm…  Förmodligen samma sak som nu – surfade på nätet och väntade på att diskmaskinen skulle bli klar…? Ärligt talat så minns jag inte… Jojustdet! Sen hade jag slutat blogga. Det höll i två veckor vill jag minnas. Höhö… Karaktär är inte min starka sida!
    
3. Fem snacks du gillar
   Pepparkakor med grönmögelost och honung
   Ostkuber
   Ostbågar och mjölkchoklad, samtidigt
   Parmainlindade melonbitar
   De flesta munsbitar med tandpetare i….
   
   
4. Fem sånger du kan hela texten till:
   Som gammal hopprepssångerska framför spegeln kan jag några stycken. De som först dyker upp i huvudet och som jag kan hela är:
   Det börjar verka kärlek banne mig
   Kliff
   Påtalåten
   Cecilia Lind
   Ingen kommer undan politiken
   (Shit, jag tycks ha ett omedvetet förflutet som gammal proggare…!?)
   
   
5. Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär
   Ringa en arkitekt, en byggfirma och en trädgårdsmästare och dra med familjen på semester och återvända när huset var klart.
   Köpa mig en sprillans ny Toyota Avensis - och kanske en till maken… Kanske.
   Skaffa fler hundar
   Jobba mindre. Inte sluta - men jobba mindre.
   Njuta av livet men förmodligen vara mig ganska lik.
   
   
6. Fem dåliga vanor
   Blir lätt sittande vid datorn
   Går aldrig och lägger mig
   Kommer inte iordning med mina matvanor
   Slarvig som få
   Somnar på soffan
   
   
7. Fem saker du gillar att göra
   Jobba
   Träffa nya, spännande och trevliga människor
   Läsa
   Skriva
   Måla
   
   
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i, eller köpa
   Dräkter. Sekreterardräkter med kavaj och kjol. Jag har ett gäng, men de är från en svunnen tid och samlar numera damm.
   Byxor som slutar i höfthöjd. Är inte riktigt byggd i ”byxor-som-slutar-i-höfthöjd-form”
   Tröjor som slutar ovanför naveln. Se ovan.
   Hatt.
   Grönt och gult.
   
   
9. Fem favoritleksaker
   Datorn
   Datorn
   Datorn
   Datorn
   Mobilen – men då som MP3-spelare.
   
   
10. Några personer jag vill se göra den här utmaningen
    Ja, nu är vi ju där igen… Jag hinner inte riktigt med att följa så många bloggar så jag gör som så många andra – jag slänger ut utmaningen till den som känner sig manad! Och du som nappar; tala om det för mig så jag kan hälsa på dig!

Har en skrivbordslampa här på jobbet. Skrivbordslampan har varit lite trött ett tag och blinkat och haft sig. Idag bestämde den sig - det var dags att ta farväl, dra ett sista andetag och slockna för gott.

I normala fall och hos normala människor är döda skrivbordslampor ingen stor sak. Men här, hos mig, är det naturligtvis ingenting som är normalt. Nono.

Min tanke: "Ta bort gammal, död lampa, springa bort till lampaffären, köpa ny, frisk lampa, jobba i skenet av flitens lampa hela dagen". Det skulle ni också tänka, eller hur?

Mhm. Kan man tro!

Å se här hur bra det gick...  

Okej - en vanlig lampa då. Inga konstigheter, förutom att den är väldigt död...

Å jag gör ju som man brukar - jag försöker skruva, dra och vrida loss den döda lampan... Alla hänger med so far, visst?

Det visar sig dock att lampan är fastskruvad med två små, små vääääääldigt små skruvar!!! Hm?

Som kontorsarbetande kvinna finner man naturligtvis på råd inom en grisblink - gem! Gem is da shit!! Always and every time!

Åhåååå - lampan var inte en lampa utan lampan satt INNE i lampan! Se här - en ANNAN lampa!

Å så tog jag bort lampan i lampan som satt i en lampa och gick till lampaffären. Jag vill bara informera om att det regnar, stormar och är ett ganska omysigt promenadväder ute...

Å fanns det någon sådan här lampa i lampaffären? Nä! De var slut... Så, nu sitter jag här...

... i ett becksvart mörker och tycker synd om mig själv...

Det FINNS förvisso andra ljuskällor i rummet men hur mysigt är det???

 Nämen precis!

Så nu tänker jag att det kanske är lika bra att åka hem?