Avskärmad från verkligheten likt ett sedan 100 år sovande, mossbevuxet bergatroll återförs jag sakta, sakta till det pågående livet utanför min dvala. Något, möjligen ångesten, påkallar uppmärksamhet. Det är dags nu.

Egentligen vill jag inte. Jag vill fortsätta vistas i den värld som varit min alldeles egen i tre dagar. Den där sovstunder varvats med pillernedskölningar och slötittande på TV varit allt som behövts. Men som sagt - det är dags nu. Någonting har bestämt så.

Det tar flera minuter att trassla sig ur filtar, kuddar, datorsladdar, mobilhörlurar och uppnå sittande ställning. Ryggen värker, huvudet snurrar och näsan rinner. Blir sittande ett tag, samlar mig som för en idrottsbedrift och räknar: Ett. Två. Å. TREEEE. Jag står upp! Wow.

Hasar medelst stappling ut i badrummet, slänger ett ögonkast i badrumsspegeln. Holy crap! Vem fan är det DÄR? En främling med tre dagars otvättat hår, grisögon och en näsa som hade gjort vilket parkfyllo som helst grön av avund i övriga fejan stirrar tillbaka. Var är JAG? Aha! Under hårspretet, bakom ögonen och stopplyset! Uj. Uj. UUUJ!!

I köket fanns en gång en diskbänk vilken nu är väl gömd under skitig disk, post och halvätna mackor. Jösses - har det varit krig?

Någonstans i röran hittar jag en kaffebryggare! Brabra! En kopp kaffe - funkar det att svälja? Jorå, det går om man tar i lite. Vaffan, har man fött tre barn så har man!

Nu tänker jag att jag borde duscha, klä på mig och försöka bli som folk. Men på något konstigt vis är det bara min hjärna som återfått funktionell status, resten av kroppen hänger inte med. Benen går åt ett helt annat håll än tankarna. "Sluta" skriker hjärnan när benen styr tillbaka mot soffan. "Det är inte dit ni ska, ni ska in i duschen!" Men benen skiter i hjärnan. De är två, hjärnan är bara en, den får vackert hänga med. "Meeeeen dååååh" suckar hjärnan. "Vi kan inte ligga här mer nu, vi måste TA TAG i saker!"

"HAHAHAAAA" skrattar benen när de viker i sig i knähöjd, låter resten av kroppen följa med och slänger sedan upp sig i soffan igen. "Vi vann!"

Flera tappra försök görs, att likt en Fågel Fenix vackert resa sig från en hög aska, men det är tvärkört.

Så. Det är bara att ligga kvar. Med hjärnan fokuserad på allt som borde göras, jobb som inte blir gjort och pappershögar som växer och benen lojt vilande på soffkuddar under rosa filt. Ångesten blir tydligen aldrig sjuk?

Men skam den som ger sig. Snart gör jag ett nytt försök! Om inte som en elegant Fågel Fenix så i alla fall som en skadskjuten gråsparv. Snytpappret börjar nämligen ta slut och jag måste hämta nytt.

Å imorron - imorron tänker jag ta min hjärna, mina ben och som en fräsch nyponros åka till jobbet!