Igår var det dags för flyttetapp no II; storson i Lund, projekt komplettera möbler i ny lägenhet.

Den gick till så att vi åkte till Ikea, köpte massa platta paket och några värmeljus och sen skulle detta köras till Lund som igår då. Plötsligt ville två små bröder åka med också och det fick de ju, naturligtvis. Fast... nu kunde bara halva baksätet fällas eftersom barn inte får transporteras som platta Ikea-paket i bagageluckan.

Men vi stuvade och stuvade om och det gick bra! Och då, när allt var stuvat, kom storsonen på att han ville ha med sig en TV också! Älskade barn, vad gjorde man utan dem? Tja. Möjligen slapp man stuva och stuva om ett helt bohag i en Toyotakombi så många gånger...

Vi fick med oss TV:n, och bilen rullade till Lund med framänden en halv dm ovanför vägbanan och nästan fyra timmar efter planerad avgångstid! Bra så!

"Har ni pengar och så?" frågade maken. "Jaaaadååå" svarade jag.

Sen stannade vi på vägen och handlade lite förnödenheter (godis och läsk, det är långt till Lund), och då hade jag inga pengar för jag hade kört ifrån mitt kort. Storsonen löste ut mig från affären och skämdes i flera mil. Känsliga, de där barnen!

Eftersom vi skulle skruva upp hyllor och sånt så hade maken varit snäll nog att packa ner slagborrmaskin, skruvdragare, skruvar, pluggar, vattenpass och diverse annat smått å gott. Han är allt bra å ha den där maken!

Vi kom fram, jag började mäta gardiner och storsonen skruvade ihop ett soffbord. Duktig är han! Sen öppnade han lådan med TV-bänken och när jag hört honom sucka, stöna, klia sig i huvudet och vända på alla bitarna femtioelva varv så frågade jag om han behövde hjälp? Sen satte jag ihop eländet, visserligen med lite fel grejer här och där men ändå! Storsonen skruvade ihop ett nattduksbord. Det tog lika lång tid som TV-bänken. Möjligen finns det en anledning till att han valt ett mindre praktiskt yrke...?

Å så var det hyllorna då... Det finns betongväggar och det finns armerade stålväggar, ytbelagda med låssasbetong eller nåt. Förmodligen var det en sådan vägg han hade för det var lögn att borra några hål i den. Jag stod där med slagborrmaskinen och hävde alla mina XX kilo över den och när vi alla var lomhörda för några veckor framåt hade jag borrat en halv centimeter!

Nu fanns det en trävägg också, så vi tog den istället. Sen hoppas vi väl bara att hyllorna inte ramlar ner...

Jag sydde upp en gardin, sydde mig i fingret och blödde som en gris. Lite synd att de beiga, fina gardinerna nu är bitvis rödfärgade, men ingen kan säga annat än att jag offrat blod, svett och tårar på mina barn! Good parent!

Jaaa... sen åkte vi hem.

Plötsligt, från ingenstans, hörde jag röster. "Sticka. Måste sticka! MÅSTE sticka - en tröja!!!"

Det hela är inte mindre intressant eftersom jag anser mig inte kunna sticka, men rösten brydde sig inte. "Du kan en avig och en rät, good enough" mullrade den.

Så jag googlade, hittade en tröja jag ville ha, skrev ner garnbehovet och for till lämplig affär i Kalmar, en förort till min bostadsmetropol. Familjen såg skeptisk ut. "Ska du? Sticka?" sa den och såg misstänksamma ut.

Nu hade inte garnaffären så mycket garn som gick åt till min tröja (jag behövde en stoooor tröja) men hon lovade skicka resten. Brabra! Service service!

Det hela innebar också en världspremiär då jag kom hem och kunde betrakta mig själv som ägare till den magiska RUNDSTICKAN! Jäklar i havet så proffsigt, äga en rundsticka liksom...

Med tungan i mungipan sattes projektet igång så fort jag förvissat mig om att jag levde omgiven av duktiga stickmänniskor som kunde hjälpa mig om jag körde fast.

Jag kollade mönstret. "Lägg upp 204 maskor". 204? Tvåhundrafyra. 204 maskor är väääääääldigt många maskor. Men jag räknade och jag räknade och jag lade upp 204 maskor. Det tog lite tid, men det blev bra!

Å så började jag sticka! Ett varv avigt, ett varv rätt. Efter ett antal timmar pausade jag för att skaka mina stela leder och blåsa på mina ömma händer. Tre centimeter.... Det hade blivit tre centimeter. Jag hade förväntat mig en halv tröja, minst! Betraktade mina fjuttcentimetrar och blev trots allt ganska nöjd. Det var fina tre centimetrar, jämna och... Men vänta nu, längst ner i början av 204 maskor och tre centimeter tröja fanns ett... ett.... hål??? Var kom DET ifrån??!!

Först tänkte jag att "äh, det får väl va där!" och avsåg att glatt sticka vidare. Men det gnagde liksom... Vad var det nu flickorna på syjuntan mumlat om? "Repa upp, göra om" eller nåt...

Samvetet segrade. Jag rev upp eländet och började om. 204 maskor. Tiddelipom. Nya timmar, ännu fler timmar, en hel natt sittande i sängen, Sticketisticketistick.

Kollade jobbet när jag vaknade efter ett par timmars sömnt.  Wow!!! FEM CENTIMETER!!! Min fiiiiiinfina tröja hade blivit FEM centimeter!! Snygga, fina, hålfria centimeter dessutom!

Jag bredde ut mitt fina jobb på bordet och betraktade det, rörd till tårar. Nu var första delmålet nått, mudden var klar! Ny mönsterläsning. "Sätt en markör efter siochså många maskor för att markera höger och vänster sida" stod det.

Vilka puckon! Det var väl ganska självklart vad som var höger och vänster sida liksom! Eller... Vänta här nu...

Rundstickor. Vad var det för vits med rundstickor? Kunde det möjligen vara så att...? Skulle man inte sticka fram och tillbaka? Vaddå, nu blev det ju konstigt här...

Jag tittade på mina fina centimetrar, tittade på mönstret, scrollade ner till "Montering".

Sakta, sakta gick den hemska sanningen upp för mig... Jag hade missat att sticka ihop skiten. Jag stickade inte en snygg tröja i form av en tunnel, jag stickade en ful halsduk som mätte typ en meter i bredd...

Jag svor, spottade och fräste och slet ut stickhelvetet ur den assnygga mudden, rev upp, nystade ett helt nystan, snöt mig och satte mig tillrätta. 204 maskor.

Nu mäter min eventuella tröja 3 centimeter igen. Och någonstans kan jag i masktätheten skönja en viss affekt.

Jag kommer aldrig kunna använda den tröjan utan att tänka "612 satans maskor. 612..."

Frågan är väl om jag någonstin kommer att kunna använda den alls...?