Snö! Det är SNÖ!

Det var ungefär så jag vaknade idag. En pigg åttaåring som ivrigt ruskar liv i mig med den ofrånkomliga frågan; "Vi ska till pulkabacken med choklad och mackor, ska du följa med?"

Bad parenting har vissa gränser. Jag menar, man KAN inte säga nej hur gärna man än vill va? Framför allt inte när maken slänger förebrående blickar på en (han vet vad jag tycker om utomhusaktiviteter som inte innefattar solsken, hammock och rosevin) som säger; "Ja, JAG ska i alla fall gå ut och underhålla min son och du gör ju som du vill" och sen packar han ryggsäcken full med termosar och burkar med ostmackor...

Så jag bylsade på mig, snörvlande och hostande, och släpade mig upp till pulkabacken. Jag skulle ju aldrig erkänna det högt, men visst var det skönt med frisk luft efter en veckas sjukdom och soffläge, det var det! Och jag skulle ju heller aldrig erkänna att det faktiskt var riktigt härligt att stå i snön och skratta åt makens och sonens vilda utförsrace med snowracern. Inte heller kommer jag att erkänna att den varma chokladen och sonens egenhändigt gjorda ostmackor var godare där än någon annanstans - never.

Det var ju kul att se de två älgarna som kutade fram genom skogen med en skällande hund efter sig, och det var skönt att se att min egen hund inte skadade sig när maken och sonen körde över henne med snowracern. De körde inte direkt över henne faktiskt, det var mer hon som sprang och lade sig under medarna på snowracern. Mitt i backen. Hon är inte så smart som hon ser ut, om man säger så...

Faktum är att det var riktigt mysigt! Men det erkänner jag aldrig. Naturligtvis inte. För jag gillar inte utomhusaktiviteter som innebär fysisk ansträngning...