Avskärmad från verkligheten likt ett sedan 100 år sovande, mossbevuxet bergatroll återförs jag sakta, sakta till det pågående livet utanför min dvala. Något, möjligen ångesten, påkallar uppmärksamhet. Det är dags nu.

Egentligen vill jag inte. Jag vill fortsätta vistas i den värld som varit min alldeles egen i tre dagar. Den där sovstunder varvats med pillernedskölningar och slötittande på TV varit allt som behövts. Men som sagt - det är dags nu. Någonting har bestämt så.

Det tar flera minuter att trassla sig ur filtar, kuddar, datorsladdar, mobilhörlurar och uppnå sittande ställning. Ryggen värker, huvudet snurrar och näsan rinner. Blir sittande ett tag, samlar mig som för en idrottsbedrift och räknar: Ett. Två. Å. TREEEE. Jag står upp! Wow.

Hasar medelst stappling ut i badrummet, slänger ett ögonkast i badrumsspegeln. Holy crap! Vem fan är det DÄR? En främling med tre dagars otvättat hår, grisögon och en näsa som hade gjort vilket parkfyllo som helst grön av avund i övriga fejan stirrar tillbaka. Var är JAG? Aha! Under hårspretet, bakom ögonen och stopplyset! Uj. Uj. UUUJ!!

I köket fanns en gång en diskbänk vilken nu är väl gömd under skitig disk, post och halvätna mackor. Jösses - har det varit krig?

Någonstans i röran hittar jag en kaffebryggare! Brabra! En kopp kaffe - funkar det att svälja? Jorå, det går om man tar i lite. Vaffan, har man fött tre barn så har man!

Nu tänker jag att jag borde duscha, klä på mig och försöka bli som folk. Men på något konstigt vis är det bara min hjärna som återfått funktionell status, resten av kroppen hänger inte med. Benen går åt ett helt annat håll än tankarna. "Sluta" skriker hjärnan när benen styr tillbaka mot soffan. "Det är inte dit ni ska, ni ska in i duschen!" Men benen skiter i hjärnan. De är två, hjärnan är bara en, den får vackert hänga med. "Meeeeen dååååh" suckar hjärnan. "Vi kan inte ligga här mer nu, vi måste TA TAG i saker!"

"HAHAHAAAA" skrattar benen när de viker i sig i knähöjd, låter resten av kroppen följa med och slänger sedan upp sig i soffan igen. "Vi vann!"

Flera tappra försök görs, att likt en Fågel Fenix vackert resa sig från en hög aska, men det är tvärkört.

Så. Det är bara att ligga kvar. Med hjärnan fokuserad på allt som borde göras, jobb som inte blir gjort och pappershögar som växer och benen lojt vilande på soffkuddar under rosa filt. Ångesten blir tydligen aldrig sjuk?

Men skam den som ger sig. Snart gör jag ett nytt försök! Om inte som en elegant Fågel Fenix så i alla fall som en skadskjuten gråsparv. Snytpappret börjar nämligen ta slut och jag måste hämta nytt.

Å imorron - imorron tänker jag ta min hjärna, mina ben och som en fräsch nyponros åka till jobbet!   

 

Catten

22 januari 2012 15:15

Egentligen (men vi säger det inte till någon) så är det rätt skönt att vara sjuk. Allt och alla får bara sköta sig själva utan min inblandning och loe and behold - det går faktiskt ganska bra! Synd att de inte kan fortsätta med det efter jag frisknat till också....

http://catten.bloggplatsen.se

Sajberlena

23 januari 2012 22:26

Vi säger det inte till någon nånsin! Men nog håller jag med dig såhär i all tysthet... ;)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...