Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor... Skitdumt.

Hem, stekte hamburgare och sen åt vi. Diskuterade helgen. "Vi måste köpa MASSOR av godis i helgen" sa Lillfisen. Öh...?? "Ja! Det är ju MELODIFESTIVALFINALEN!!!"

Vild diskussion om vad vi skulle äta för gott till middag. Storsonen ska åka hem till Lapptjosan på söndag så lördag blir sista kvällen med gänget. Jag vill ha varmrökt lax, pressad potatis och gräddfilssås. Det vill ingen annan. De vill ha Tacos. Det kommer de inte att få...

Maken lovade göra kladdkaka. Det vill inte jag ha. Jag vill ha... nåt annat.

Läste en tragisk blogg som slog mig som ett knytnävsslag i mellangärdet och gjorde mig illa till mods, samtidigt som jag inte kunde låta bli att fascineras av det ärliga, nakna och rättframma sättet på vilket den är skriven. Jag grät och förbannade mitt tillkortakommande som medmänniska och blev ömsom varm och kall...
http://med-barnen-i-handen.blogspot.se/

För er som vill veta vad den handlar om innan ni läser kan ni kolla här:

http://www.expressen.se/kvp/tragedin-pa-sparet-det-ar-fruktansvart/

Å nu är jag lite ledsen och nedstämd och ska gå å lägga mig... Livet kan vara så fruktansvärt orättvist.