Idag var det dags för att ta lite nya, fräscha bilder på mina mammografer!

Det är lite spännande det där med mammografi. Först får man brev hem som får en att känna sig utvald, premierad och har vunnit högsta vinsten; ”vi erbjuder dig något här”. Det ÄR ju fint att man får komma på fotosession, jättebra!

Men sen fortsätter brevet i lite annan ton: du ska vara där och där då och då och är du mot förmodan inte det så kostar det dig massa pengar. Om du inte avbokat alltså. Sen får du betala och du måste ha jämna pengar, det kan vara väntetid och du får vackert gilla läget. Det finns automat att betala i utanför väntrummet.

Någonstans känns det som om man är kallad till bilbesiktningen!

Nåja, jag bokade om tiden några gånger via nätet (finfina grejer) och fick ett trevligt svar av Bla Bla röntgensköterska alla gånger som lika tålmodigt och utan inslag av irritation svarade samma sak varje gång. Jag började inse att detta var autosvar från Bla Bla och att hon/han förmodligen inte ens läste mina vackert utformade ursäkter för behovet av ombokning.

Eftersom jag nu då skulle till läkaren för att kolla om jag hade en alien i magen (vilket jag inte hade, han har flyttat igen) så såg jag till att samköra dessa båda tider; höjden av effektivitet! tänkte jag.

Kom in i väntrummet, mulade in pengar i den berömda automaten (hade naturligtvis både växlat och fibblat så jag hade exakt jämna 150 kronor trots att jag tycker det låter som ett ojämt tal men jag har aldrig varit en hejjare på matte), automaten klonkade och tuggade och svalde… men vägrade spotta ut det utlovade kvittot… Enligt lappen på automaten skulle man ”känna efter med handen för kvittot kunde fastna” men när jag hade kört upp hela armen till armbågen i kvittospringan och funderade över hur jag skulle få ut den igen kände jag fortfarande inget kvitto. Som tur var kom en personal förbirusande i samma ögonblick och med hennes assistans fick vi ut ett kvitto stort som ett frimärke. Bra bra.

Satte mig, tog en tidning, började läsa en mycket intressant artikel när det kom vita rockar och hojtade ”kvart över ett, någon som har tid kvart över ett?” och fyra damer i väntrummet reste sig och svarade unisont JA. Jag hann inte ens svara…

Damerna lommade iväg och jag satt där och funderade över om jag nu skulle springa ifatt dem eller om jag helt sonika blivit av med min tid eftersom jag inte svarade, men då kom en ny vit rock och ropade igen; ”fler kvart över ett? Du där ja, bra, då kan du komma med mig”. Lite grinig över att jag inte hunnit läsa klar min artikel sprang jag efter den vita rocken in i ett rum där hon vände sig om, stack fram en hand och sa ”HejvälkommenhitjaghetertypBertaellernåtklä

avdigochkomintillmig”.

Jaha, jag gjorde väl det då och stod sedan där och undrade vart Bertaellernåt hade tagit vägen. Till all lycka hostade hon till bakom en dörr så jag klev helt enkelt in där. Bra gjort av mig – det var rätt!

Sen fick jag svara på ett antal frågor och visste ju inte till mig av stolthet när frågan om jag hade implantat ställdes! ”Nädå”, svarade jag med en kokett viftning, ”de är helt naturliga”.

Sen insåg jag att detta var en rutinfråga och inte ett uttryck av beundran över mammografernas hållfasthet trots mogen ålder… Men det var kul så länge det varade!

Nåväl, dessa klämdes då fast i ett skruvstäd, manglades ihop till tjockleken av ett A4-ark på flera olika håll. Den hemska tanken att formen kanske aldrig skulle bli densamma igen slog mig. Vad gör man då? Ber om två C4-kuvert och ett snöre att binda ihop i nacken???

Men jag kunde vara lugn, jag såg ungefär likadan ut när jag gick därifrån fyra minuter senare (å jag som tyckte JAG var effektiv!) som när jag klev in.

”Ja, och så vet du att du får svar vare sig det är nåt eller inte och kallas en gång var 18:de månad till du fyller 54 och sen vartannat år beroende på om vi har personal alltså det är lite dåligt med det men vi får ju se vad som händer, jättebra där tack så mycket” sa Beritellernåt och jag åkte hem.

På vägen stannade jag och plockade upp ett paket med Ungdomselixir från Yves Rocher och en sjuk son i skolan. Med andra ord är allt som vanligt, både hos mig och mammograferna...

Idag har jag VAMS:at hela dagen. VAMS = vård av mig själv. Det betyder att jag ägnat dagen åt att liggandes på soffan funderat över om jag verkligen gjort allt jag ville i livet, eftersom jag varit övertygad om att slutet är nära.

Inatt var jag säker på att jag skulle få ringa ambulans för att jag antingen drabbats av tarmvred, blivit bärare av en växande alien på väg att brotta sig ut eller råkat svälja ett bowlingklot. Kort sagt; jag har ont i magen.

Jag, precis som korna, är behäftad av flera magar; en övre, en i mitten och en nedre. Är det den övre som spökar är det förmodligen magkatarr, men det var länge sedan. Är det nedre så är det mensvärk, den känner jag igen. Är det alla tre samtidigt med utgångspunkt från mitten, så är det lite krångligt att avgöra var problemet ligger. Jag vet bara att jag krupit runt och tyckt synd om mig själv ända fram till klockan tre i eftermiddag…

Men nu känns det lite bättre! Imorron får jag tillsammans med läkare undersöka saken lite närmare. Kanske måste vi amputera lite inre organ, inatt hade jag verkligen uppskattat ett sådant ingrepp. Nu är jag lite knäsvag, lite darrig och fortfarande med känslan av att bära fullgångna trillingar men kan åtminstone stå på benen.

Inte kände jag mig bättre av att jag i eftermiddag tvingades glo på den sämsta film jag någonsin sett i mitt 25-åriga liv heller, men TV-kontrollen låg så långt bort så jag kunde inte nå den. Nån ungdomsromantisk skitfilm från 1988 som fick mig att nästan önska att jag skulle svimma lite för att slippa se eländet… Det var nästan värre än magproblemet!

Lite synd om mig idag alltså…

Håhåjaja... Söndag efter lördag och lördag med fest...

Jättekul fest förresten, även om jag krånglade med eyeliner och hårspray hela eftermiddagen för att skapa något som minde om 60-tal. Det var inte helt enkelt men det funkade väl hyfsat. Makalöst vad mycket trevliga människor det finns överallt, har ni tänkt på det? Hur många som helst!

Travade hem framåt kvart över mittinatten (hur kommer det sig att jag ALLTID blir kvar till sist??), släpade upp tallrikar och mat och glas i sovrummet, åt en hel middag i sängen, skrattade halvt ihjäl mig åt något som maken sa men som jag nu glömt och somnade som en klubbad guppi.

Idag var det inte så himla kul att vakna men en woman´s gotta do what a woman´s gotta do så jag gick upp, satte på kaffe, la mig på soffan medan jag väntade på att kaffet skulle bli klart och vaknade igen två timmar senare. Ooops.

Resten av dagen - förutom en längre sejour med hundpromenad och lite småfix - har ägnats åt Agatha Christie-spel och ännu mer mat.

Fattar inte hur jag orkar få i mig all mat jag äter! Å nu är jag hungrig igen...

Ikväll är det temafest "50-60-70-tal". Vi har vetat det i flera veckor. Vi har pratat i hypotetiska termer om kläder och grejer. Tankar har funnits hit och dit - och sen har det liksom stannat där. Tiden ni vet, tiden... Den bara försvann!!

Å nu är vi på dagen D och vi har ingen aaaaaning om vad vi ska ha på oss, varken maken eller jag!

Ångest!

Nu rotar vi hysteriskt genom garderober och tyghögar och försöker matcha ihop något som med vissa förändringar kan bilda en hippie och en outfit med touch av Marilyn Monroe.

Tyvärr hittar jag ett antal felaktiga förutsättningar för den sistnämnda tanken så det blir inte enkelt. Inte minst vad gäller ansikte, kropp, hår och allt annat. Dessutom är jag ju ALLDELES för ung för att vara insatt i dåtidens moderegler, jösses, jag var ju knappt påtänkt! Åtminstone var jag bara iklädd blöja och napp när det begav sig, och så kan jag ju inte gå på fest...

Men vaddå - det är åtta timmar kvar till avspark; det ornar sä! Förmodligen.

Wish me luck...

Det måste vara något fel på mig…

Någon medfödd brist på empati, förmåga att känna omsorg eller möjligen tolkar jag saker på fel sätt. Måhända är jag en kall, hård och cynisk människa? Rent av ond?   

I alla fall…

Igår läste jag följande rubrik i AB: ”TV4 har förstört min sons framtid”.

Nä, men det är ju fruktansvärt, tänker jag då och läser vidare vad sonens mamma säger:  ”Det är en skandal. De visar bilder på min minderårige son när han sitter och dricker och röker i ett program som heter ”Svensk maffia”. Hans framtid är ju förstörd!”

(Sonen var med i ett TV-program som handlade om ungdomsgäng yadayada och han var minderårig och villnivetafårniläsarestensjälvapåaftonbladet…)

Men det är nu jag reagerar som den konstiga människa jag är!

För jag känner inte den förväntade sympatin med mamma och son – det som spontant flyger igenom mitt huvud är ”varför kan TV4 spela in ett program där en 16-åring dricker och röker? Vad gjorde ungen där, varför drack och rökte han och var befann sig hans mamma DÅ????”

Ja, jag vet, jag säger ju att jag är konstig.

Men någonstans förstår jag inte grejen här: mamman hojtar om att sonen är minderårig och visas i TV på ett icke fördelaktigt vis. Skandal.

Jag hojtar om att ungen är minderårig och dricker och röker…

Jag VET att det finns 16-åringar som röker och dricker, been there, done that. Det förändrar inte mitt sätt att se på saken.

Jag känner någonstans att som mamma kanske hon borde vara mer bekymrad över detta faktum än att det visats i TV4. Det är kanske inte TV4 som förstör hans framtid, kanske hjälper han till själv och kanske borde mamma hjälpa honom att hitta andra, mer framtidsfriande nöjen?

Tror ni det är allvarligt fel på mig, bör jag söka hjälp?   

Igår var en hektiskt dag, mellansonen hemma och sjuk och lillfisen fick åka bussen hem och hålla honom sällskap.

Jag lämnade hemmet på morgonen med en diskbänk överbelamrad med disk, ett vardagsrum genom vilket man kunde tro att stormen häromdagen passerat och ett allmänt kaos. Jag kom hem till ett avplockat kök, ett städat vardagsrum och två små änglar i soffan!

Först fick jag gratulera mig själv till min enastående uppfostran och därefter tacka änglarna för sina insatser. Eller kanske var det tvärtom… Ibland blir man gladare än vanligt när man kliver innanför dörrarna!

Idag vaknade jag till ett nytt lager snö och konstaterade dyster att det var torsdag… Som jag nämnt tidigare gillar jag inte torsdagar, en totalt onödig dag i mitt tycke. Mitt mellan mittenonsdag och fredag – hopplös dag! Lång är den också…

Trött och grinig väntar jag bara in fredagen.   

Medan jag ändå sitter på jobbet och surar kollade jag in gårdagens avsnitt av Fuskbyggarna. I rent utbildningssyfte, naturligtvis! Jobbar man i branschen så gör man.

Bra program igår, det innehöll det mesta; katastrof, läskig typ, sorg, dramatik och en härlig upplösning!

Ikväll är det dags för sista avsnittet av Halv åtta hos mig för den här veckan och det är chefens tur att laga mat. Min onsdags-chef alltså. På mitt andra jobb i en annan bransch. Han advokat Larsson. Ser fram emot det! Än så länge har han framställts som osedvanligt lugn och städad måste jag säga – knappt så man känner igen honom. Får se om det håller i sig när det nu är han som är huvudperson. Själv säger han att han är lite förvånad över hur de klippt ihop programmen, hur saker rycks ur sitt sammanhang och blir något helt annat.

Men fram till dess ska jag fortsätta vara grinig över att det är torsdag. Kanske jag vänder en pappershög också, får se hur mycket jag orkar…   

Jag har köpt ett dataspel!!!   

Ja! Ni läste helt rätt – jag har köpt ett DATAspel, ett alldeles eget!!!

För den svindlande summan av 99 kronor kunde jag igår inhandla ett Agatha Christie-spel, ”Mordet på Orientexpressen”, det kom visst ut 2006 eller nåt men spelar roll – jag har ju aldrig spelat det!

Nu ska jag leka blond assistent till Hercules Poirot under ca 20 speltimmar och knäcka deckargåtan. Enligt uppgift ska det INTE vara samma upplösning som i boken, då hade det ju varit lite enkelt kanske…

Satte mig igår kväll och installerade min alldeles egen CD-skiva. Tuggtuggsvichsvich sa cd-läsaren och sen… hände ingenting.

Försökte igen och igen men nä. Nu kom maken in i köket och hängde över axeln på mig och – naturligtvis – fann jag mig i samma ögonblick förpassad från min stol som plötsligt intogs av honom medan han tryckte och fibblade och grejade. Till slut tog han med skivan upp till sin dator för att ”prova där”. Sen var han borta en halvtimme, kom tillbaka och meddelade att det skulle funka, försökte igen och efter en halvtimme till så TADAAAAA! började spelet! Maken stod kvar och hängde över axeln på mig och kom med glada rop och förslag ända till jag vänlig men bestämt frågade om han möjligen ville ta över eller  låta mig spela ifred, varpå han skamset avlägsnade sig.   Kan själv!

Jag sprang runt där på skärmen, iklädd 30-talsdräkt och löste uppgifter; flyttade en get, stal en kruka, hämtade ett paraply… Det är sånt man gör i spel för att komma vidare!

Jättekul var det!

Sen blev det klurigt… Jag skulle tydligen samla ledtrådar för att se vem som mördat han som låg mördad i sin kupé där på tåget, och jag sprang fram och tillbaka till Poirot som hela tiden sa att ”du måste leta ordentligt” och till slut blev jag irriterad och googlade ”walkthrough”. Inte för att fuska eller så, bara för att få en hint! NATURLIGTVIS kom maken ut i köket igen precis när jag hittat den.   

”Vad GÖR du???” utbrast han i mycket överdriven upprörd stämma (tyckte jag).

”Jag måste ha en liten ledtråd bara” sa jag.

”Men du är ju HOPPLÖS, du kan ju inte fuska dig igenom VARENDA spel du spelar!”

”VADDÅ varenda spel, jag spelar väl aldrig spel!”

”Det var precis likadant när du spelade Master Lu 1994! Du klarade inte spelet och fuskade dig igenom hela skiten!”

Men hallå där va… Jag spelade The Riddle of Master Lu precis ungefär när dataspelen övergick från kassettband till floppydiskar, jag tycker inte det är relevant om jag fuskade lite då. Dessutom skulle man i det spelet bygga en maskin av konstruktionsmodell mindre kärnkraftverk och jag lovar – t o m maken hade haft svårt att få till den maskinen utan fusk!

Hur som helst så blev jag sittandes där till mitt i natten och sprang fram och tillbaka till den högdragna skitstöveln Poirot som hela tiden tjatade om samma sak, och våpet till mitt alter ego ifrågasatte inte hans tjat en enda gång och till slut blev jag förbannad på riktigt på henne och stängde av…   

Jag menar, nån måtta får det väl vara på korkade blondiner t o m i dataspel!

Fast nu idag har jag klurat lite och tror jag kommit på vad jag glömt… Jag ska prova en gång till ikväll och funkar inte det så får det vara!

Åtminstone till imorron…  

Trött idag.

Sov tre timmar - resten av tiden ägnades åt en liten fis som var rädd för att det var strömavbrott, rädd för att det blåste, rädd för att inte komma upp på morgonen, rädd för att hunden lät konstigt, rädd för att huset skulle blåsa sönder, rädd för att träden skulle blåsa ner, rädd för att det skulle komma åska, rädd för att vi inte skulle överleva helt enkelt.

Efter att ha förklarat, lugnat, tröstat på precis det pedagogiska sätt som kan förväntas av två förälder som knappt vet vem ungen är vid den tiden på dygnet lugnade han sig och skulle sova lite till. I vår säng. Och han snurrade, vände, bökade, suckade, snurrade ett par varv till ända till maken gav upp. Det var liksom ingen idé att försöka sova, han skulle ändå snart upp. Så istället för att sova vidare kom han - maken alltså - på den briljanta idén att börja spela spel på sin mobil i väntan på att kliva ur sängen.

- Haha pappa, du förlorade! Varför gör du så? Vad går det ut på? Ska du ta de där gröna eller vaddå?

Vet inte vilket som var värst... När maken klev ur sängen klockan sex följde lillfisen med och jag fick sova en halvtimme till. Vaknade igen av att maken förklarade att han satt igång elaggregatet och att det gick att duscha och nu stack han till jobbet.

Medvetslös släpade jag mig ur sängen, trevade mig in i duschen, försökte i skenet av levande ljus få på mig ögon och kamma håret, släpade ner kaffebryggaren i källaren för att med hjälp av elaggregatet få till stånd en kopp kaffe.

Då tog bensinen i elaggregatet slut.

SMS till maken; "Bensinen tog slut". Fick det uttömmande svaret "Skit" och sen radiotystnad.

Jag är trött idag, som sagt. Jättetrött.