En liten bil...

En liten vedpanna...

Och en...

som sätter in den... Och som kommer som han lovat...

Kan tänka mig en sån här...

Och ett par sådanahär...

Sen kan jag även tänka mig en sånhär till!

Men för all del!

Jag är precis lika nöjd med hälsa, välgång och vackert väder!   

Men jag har ju ingen aning om hur denna veckan kommer bli! Inte mer än jag hade hur veckan skulle bli förra veckan om någon frågat mig då. Och om någon HADE frågat mig hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att veckan skulle bli som den varit!! Hade jag vetat det hade jag gått och lagt mig och väntat till den var över...   

Ni vet hur det är här hos mig. Här börjar allt med: planen var... och slutar med: resultatet blev... och det är mycket sällan det stämmer med inledningen.

Alltså; planen är:

Onsdag: jobba, köra hem, hämta lillfis, hälsa på i mellansonens skola. Det har stupat redan i planeringen eftersom jag kom på att lillfisen kommer hem klockan två, mellansonen slutar tre och det är en halvtimmes resväg till skolan. Ingen större ide alltså...

Plan B då: hämta bildelen i tätorten, göra julgodis.

Torsdag: jobba, jobba joooohoobbaa.

Fredag: Åka till läkare med mellansonen klockan nio, åka till optikern med mellansonen klockan 11 och åka till terapeuten klockan 13. Hem, leta julgran och eventuellt hitta någon. Dricka glögg och somna i soffan.

Lördag: Julpynta, klä granen som vi eventuellt hittade igår, annars köpa en nånstans och fixa lite julgrejs. Steka köttbullar och sånt med julmusik i bakgrunden. Dricka glögg, äta pepparkakor med mögelost och honung och kanske somna i sängen. Obs: kanske!

Söndag: Innebandymatch i Borgholm. Jobba.

Måndag: Jobba som en gris.

Tisdag: Jobba lite till, gå på julfest i lillfisens skola.

Det ska bli spännande att utvärdera det här om en vecka!   

What´s in your bag

Nu är detta en tolkningsfråga. Menar man vad jag verkligen har i min väska eller vad jag bär med mig i min ryggsäck?

Jag väljer att tolka det som väska – att avhandla min ryggsäck skulle ta flera dagar!

Alltså:

Ett läppstift.

En gammal räkning (undrar om den är betald…?)

Tre pennor

Ett örhänge (ahaaa, det var DÄR det låg!)

Ett armband

Två kolor

En tändare

Ett tomt tuggummipaket

En sladd (nä, har ingen aning…)

Lappen som skulle lämnats in på fritids för en vecka sedan.

Diverse visitkort

En gammal inköpslista

Några kvitton

Ett parkeringstillstånd

Headset till mobilen

Lypsyl

Nycklar

Jaaa, det var väl allt… Normalt sett ligger plånboken där också men just nu vet jag inte var jag har gjort av den. Förmodligen i nån jackficka eller nåt.

Som ni märker har jag bara en liten väska!

Idag skulle jag alltså berätta vad jag haft på mig...?!

Allvarligt talat - dagens outfit är INTE riktigt min cup of tea, så vi hoppar över det!

Istället kan jag ju visa lite bilder från livet som pågår parallellt med de färdiga bloggrubrikerna:  

Detta är då ett foto av vår familj, taget av lillfisen. Det är nu inramat bakom ljusbeständigt glas. OM det någon gång skulle bli någon utredning av huruvida våra familjeförhållanden är som de ska eller inte så kan det vara bra att ha... Å DEN LILLA TJOCKA DÄR ÄR INTE JAG!!! DET ÄR MELLANSONEN!! Bara så ni vet... Jag är den mörka i mitten!? Kan möjligen ge upphov till vissa spekulationer från eventuella barnpsykologer enär jag är kort, knubbig och blond men den dagen den sorgen.

En liten inblick i hur min resväg till och från jobbet ser ut... Notera att jag jobbar till klockan fyra och inte till - som man kunde tro - typ mitt i nätterna... Alltsom oftast brukar det bakom krökarna, snövallarna eller ur skogen framträda ressällskap i form av älgar, vildsvin, rådjur eller andra spännande typer!

Maken plockade ner lite istappar. Han tyckte det var dumt att någon skulle få dem i huvudet. Han är ganska smart i vissa lägen, även om han höll på att ramla ut genom fönstret när han höll på. Han är mindre smart i andra lägen...

Ett urval av erhållna födelsedaspresenter!

Såhär ser det ut när man bogserar en Spykersaab till verkstaden! Efter att bogserlinan gått sönder två gånger...

Å såhär ser det ut när maken knyter nya knutar på bogserlinan för tredje gången!

Frågor på detta? 

Aha, okej. Försöker mig på en förenklad sammanfattning av något som jag egentligen kan prata om hur länge som helst;

Jag tror, men jag är inte aktivt troende och jag tror inte utefter de ofta givna normer som kyrkan erbjuder. Det handlar väl mer om att jag har svårt att ta in att allt skulle vara en tillfällighet och styras av slumpen – för mig är det mer logiskt att det finns mening och syfte med allt. Alltså tror jag på en medveten tanke bakom allt och den tanken har många namn. Jag väljer Gud för det känns bra.

Jag har mer eller mindre i hela mitt liv varit aktiv i kyrkliga verksamheter; jag började som barn med Pingstkyrkan, Kyrkans scouter, miniorer, juniorer, seniorer, jag har studerat bibeln med Jehovas Vittne som ung och jag har gjort djupdykningar i Metodistkyrkan och Missionskyrkan som vuxen. Som 14-åring döptes och konfirmerades jag i Svenska Kyrkan.

Nu har jag lagt sökandet åt sidan och nöjdförklarat mig med att jag verkar vara en blandning av kristendom, buddism och humanist? Förmodligen en totalt omöjlig mix men den funkar för mig. Däremot funkar jag inte i någon kyrka... Surprise… Varje gång jag av någon anledning går i kyrkan (det är förvisso inte speciellt ofta) blir jag jättereligiös och tänker att "wow, this is the shit" liksom. Men det går över på vägen hem på något vis...   

Kanske för att min relation till Gud är tämligen okomplicerad. Den fungerar ungefär som relationen mellan ett vuxet barn och dess föräldrar.

När man är liten är ens föräldrar allt och man lyder, beundrar och ser upp till. Men ju äldre man blir och ju längre man lever, desto mer formas man av sitt eget liv. Det är inte alltid det går i samklang med ens föräldrars förhoppningar och önskemål. Men så småningom är man vuxen nog att säga att okej, ni lever så men det här är vad jag väljer. Det betyder inte att ens föräldrar tar sin hand ifrån en eller att man bryter med dem – förhoppningsvis respekterar man varandras liv och gillar varandra ändå.

En sån relation har jag med Gud!

Han suckar lite, skakar på huvudet,  himlar med ögonen och säger ”Men kära barn… Kunde du inte… Borde du inte… Måste du verkligen…”   

Jag säger att ”Jomen jag VET att du önskar jag levde annorlunda, att jag hälsade på oftare och att jag inte svor, rökte och drack vin. Men du måste förstå att detta är mitt liv och jag väljer att leva det så! Jag respekterar dina önskemål men jag kan inte leva upp till dem! Jag gör så gott jag kan för att vara en god människa men mitt liv är inte format bara utefter dig utan också efter mina tvivel på din förmåga. Den förtroendekrisen har gjort att vi står där vi står. Låt oss vara glada att vi ändå har lyckats bibehålla vår relation och sluta tjata och kräva en massa av mig så kommer vi få ett jättebra liv tillsammans!”

Gud nickar och ler lite sorgset och säger uppgivet att ”Jojo, jag vet att du gör så gott du kan. Jag är glad att du mår bra och att du har ett liv du trivs med. Beklagar verkligen att du inte har fullt förtroende för mig, det gör mig ont, men låt oss vara rädda om det som finns. Du är välkommen närhelst du önskar och vill och hälsar på i den omfattning du känner är bra!”

Och så respekterar vi varandra trots våra olikheter och trots att vi inte alltid gillar varandras val och krav. Vi träffas inte så ofta men vi vet var vi har varandra om det skulle behövas, kan man säga.

Däremot är inte ”min” Gud någon dömande, ilsken Gud som ratar alla som inte lyder och lever som det står skrivet i regelverket. Han var kanske sådan förr, men som alla andra föräldrar har han väl luttrats, blivit lite mjukare med åren och hängt med i utvecklingen. Ni vet, första barnet och sista barnet i en stor barnaskara – stor skillnad.

Jag hyser en ödmjuk tacksamhet inför livet och för att jag är en väldigt lycklig människa, trots Spykersaaben. Jag försöker att inte ta saker för givet och jag reflekterar ganska ofta över hur rik jag är, även när plånboken gapar tom. Att jag sedan inte är fromheten själv eller moralens väktare alla gånger är en annan sak. Jag försöker så gott jag kan!   

Amen.

Nu ska jag bogsera min Spykersaab till verkstaden. Tycker det är lite, lite trist att Gud inte är bilmekaniker...   

Tycker kraven på de här givna bloggrubrikerna är ganska höga – att välja ETT ögonblick i livet när man är så vansinnigt gammal som jag är ju ingen barnlek precis…

Sen är mitt liv inte direkt kantat med ögonblick av stilla, stämningsfulla och högtidliga ögonblick direkt, det är mer… hur ska jag säga… liv och rörelse kring alla mina happenings…

Självklara moments i livet har ju varit när jag har fått barn, alla tre gångerna har varit otroliga upplevelser! Men det är det ju för alla, inte mycket unikt där.

Sen har jag haft magiska ögonblick under mina skogsvandringar med hunden men det är inte speciellt spännande att berätta om.

När jag gifte mig var ganska speciellt, presenter jag fått genom åren har ibland fått världen att stanna lite och när kungen ställde sig bredvid mig och kommenterade hur snöläggningen av Slottsbacken gick inför en skidtävling runt slottet var också ganska coolt.

Men kanske är min första förlovning med maken en ganska bra beskrivning på hur speciella ögonblick ofta ser ut hos mig;

Vi skulle förlova oss på julafton 1988. Vi hade hämtat våra ringar som låg i en ask på en hjärtformad bädd, vi hade champagne och kärlek. Det var bestämt att vi skulle växla ringar en minut över midnatt mellan 23-24 december.

Till saken hör att maken på den här tiden var starkt involverad i tidningsutbärning. Han jobbade både som tidningsbud, packade tidningar på nätterna och jobbade med tidningsbudens löner på dagarna. Inom den branschen uppstår det alltid problem av olika slag– tidningsbud blir sjuka, packningen av tidningarna hinner inte bli klar etc etc och INGENTING är så viktigt i världen som när inte tidningarna kommer ut i tid! Folk river upp himmel och jord, skriver insändare, ringer ner distributionskontor och världen rasar samman.

   Hur som helst så satt vi då där i soffan, blivande fästmannen och jag, och väntade på att klockan skulle passera tolvslaget. På bordet stod en silverbricka med champagneflaska, glas och den öppnade asken med ringarna.     De levande ljusen spred ett varmt sken över de gyllene guldringarna som låg där i asken, på stereon spelade vi Lasse Tennander och stämningen var så magisk så den nästan gick att ta på.   Så fort klockan passerat 12 växlade vi ringar, hällde upp champagne, såg varandra djupt in i ögonen och började forma ordet ”skål älskling” – då ringde telefonen!

”Öh, kris här va, i packsalen då, typ fattas folk, katastrof…”   

Tre minuter senare satt vi i baksätet på en bil med varsitt champagneglas i jackfickan, flaskan i handen, ringarna på fingrarna på väg till en packsal för att paketera tidningsbuntar. Än idag spekulerar vi i huruvida chauffören som hämtade oss var nykter, vi är inte säkra!

Packsalen, en betonglokal med metallbord och sjuttioelva lysrörsarmaturer bjöd på allt annat än romantik så den försvann liksom i ett trollslag.

Och man skulle väl kunna säga att det är ungefär så det har fortsatt…   

Öh…  Jaaa… Det var ju också en jäkla rubrik! Här kan man välja att a) smörja hela bloggen med DiLeva-kärlek och tala om det vackra, rosa och bristen på kärlek på jorden eller b) helt enkelt svamla på om kärlek då. Jag väljer b).

Kärlek är inte ett ord jag kan använda utan sammanhang, jag måste också väva in projiceringen för känslan.

Kärlek till mina barn är ju inte samma som kärleken till min man, även om jag älskar dem alla. Kärleken till mina syskon och övrig släkt är ju ytterligare en annan.

Jag kan tycka att det handskas lite vårdslöst med ordet kärlek ibland. Nu är det modernt att älska allt och alla, och det är ju fint. Men urholkas kanske begreppet lite?

Jag älskar julen. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar min jacka. Alltså är det ting som betyder mer för mig än exempelvis mina stövlar, som jag för all del tycker om men inte lika mycket som jackan.

Jag älskar inte dessa saker alls om jag sätter det i relation till hur jag älskar mina barn. Men det är ett bra sätt att uttrycka att man ser fram emot något, att man hittat ett klädesplagg som man gillar mer än ett annat.

Kärlek – ett positivt sätt att uttrycka värdet hos någon eller något, men där uttrycket betyder olika saker beroende på vem eller vad som är föremål för känslan?

Det blir en automatisk gradering precis som svordomar.

”Jag är väldigt arg”
”Jag är jävligt arg”
”Jag är så inihelvetes förbannad”

Se nu här då;

”Jag älskar min MP3-spelare”
”Jag älskar min hund”
”Jag älskar dig”

Vad vet jag…

Kärlek är positivt, tryggt och bra. Men kärlek kan också vara krävande, sårbart och ömtåligt. Jag älskar massor men aktar mig lite för att visa det alltför tydligt.

För tänk om någon skulle vända det mot mig…!

Ni hör själva - jag har inte en susning om vad jag svamlar om! Fånig rubrik...   

När jag var liten och frågade min mamma hur många år hon var så brukade hon ibland tänka efter. Jag kunde bara inte begripa hur man kunde glömma hur gammal man var liksom... Crazy!

När mina barn frågar mig hur gammal jag är så brukar jag få tänkta efter. Jag kan inte begripa hur jag ska komma ihåg tockna detaljer i en handvändning liksom...

Men nu märker jag att läget har blivit värre än så... När vi satt och planerade den här veckan och hade hållt på nån timme eller så började vi närma oss torsdag. "Hur vill du ha det på torsdag då?" frågade han. Jag glodde lite dumt och svarade att "vaddå, jag ska iväg och tantsimma på torsdag..."

Maken himlade lite med ögonen, gjorde ett tappert försök att sucka ljudlöst och sa långsamt att "älskling, du fyller år på torsdag..."

Ha! Vilken surprise!!    

Nu ska jag bara försöka reda ut hur mycket jag fyller...!?