Nu har jag kommit underfund med exakt VAD det är med renovering jag inte gillar.   

Det är de där förb... gipsskivorna. De där stoooora, otympliga, tunga, ovilliga och besvärliga megaskivorna som alltid måste till.

Vi har ändå satsat på den tunna sorten, renoveringsgips, eftersom vi bara behöver nya ytskikt och inte nya väggar.

Men om man bor på landet är det lite process att få hem eländet. Båda måste vara med, släp måste hyras och hämtas, skivorna skall lastas in, köras hem, lastas ur och bäras in. När de väl är inne ska de upp en trappa också... Orkar inte!!!

Jag överväger t o m att skippa vidare renovering och låta saker vara som de är. Vi har ju flyttat all inredning från ett rum till ett annat och där skapat en liten fin gång för att ta oss igenom rummet - det funkar! Vi kan ha det så! Vem behöver mer än en gång, ärligt talat?

Nåväl, nu är det uppburet och ligger på plats på golvet. Jag är trött, maken är trött och hunden jättelessen eftersom vi bara skriker på henne hela tiden när hon är i vägen. Storsonen blev dissad i telefonen när han ringde mellan skiva 3 och 4 eftersom maken stod och stampade och ville bära mera. Alltså har i princip hela familjen gått i spillror, alla är irriterade och ingen är glad.

Allt är gipsskivornas fel!   

Jag har börjat vänja mig vid detta, tycker t o m det börjar kännas vackert! Vad tycker ni?

Bara för att man har två olika tapeter i ett rum behöver man väl inte
renovera hela rummet???   

Här har ju varit en vägg - ska man behöva trolla bort alla såna spår, det ger
ju bara själ och historia åt rummet!

Ah, härligt, eget och unikt...

Här är ju en jättebra gång mellan all bråte - inga problem att ta sig fram här inte!

Jaha, så var det onsdag igen! Den där dagen i veckan som jag är leeeedig. Minsann, minsann...

Definition av lediga onsdagar; gör allt du inte hinner när du tillbringar dagarna på jobbet!

På schemat; uppdatera C hemsida, inventera färg och slippapper, MÅLA DET DÄR FÖRB... FÖNSTRET, köra till stan, handla, möta maken på hans lunch, hämta släp på OK, hämta miljarder gipsskivor, byta bil med maken, köra hem, packa upp inhandlade förnödenheter, tvätta.

Sen kan ju alla själva föreställa sig när miljarder gipsskivor skall bäras in i huset runt klockan sex när maken kommer hem...

Jag drömmer mig lite tillbaka till en lugn och behaglig dag och laddar på så vis batterierna en aning inför dagens vedermödor!

Lite skvaller:

Lite kul det var när jag handlade på CityGross sist och mötte en av Maxi´s personalnunor där! Jag menar, man har rätt att handla var man vill men nog hajar jag till när personalen väljer största konkurrenten till sin egen arbetsgivare för att köpa ägg och potatis... Jag är en känslig typ!    

Nåväl.

Nu har konstaterats att mellansonens alla år av magbekymmer troligen beror på mjölkallergi. Inte lactos utan "hela" mjölken.

Sonen och maken kom hem från lasarettets dietist igår, fullpackade med broschyrer, listor och intyg till skolbespisning.

Själv botaniserade jag på ICA en sväng idag och hittade diverse produkter benämnda med rismjölk, havremjölk och soyamjölk. Det ena låter värre än det andra, stackars barn... Hittade sån där pssscchhhpssschhh-grädde på burk också - mjölkfri! Vi får väl prova oss fram helt enkelt och se vad som är ätbart och inte.

Nu väntar storplanering på hög nivå i fortsättningen vad gäller matlistor. Ujujuj, och det som var marigt redan innan!

Lilleman fick sin storhetstid i somras när han bröt nyckelbenet. Den första i familjen som brutit nåt.

Nu är det mellanmannens tur - den första i familjen med matallergi! Wow.   

- Mamma, jag vill gå på fotbollsträning, jag VILL det, snälla, jag vill, ALLA andra får, jag vill också, snälla!

- Määääh... Du HAR ju gått på fotbollsträning och du VILLE inte fortsätta, det var så trååååkigt!

- Jag vill nu mamma, jag ska det, det är jätteroligt och man får saft och kakor på avslutningen, snälla, jag vill gå på fotbollsträning.

- Suck. Okej... Jag tillbringar väl min annars totalt ofyllda fritid med att sitta och glo på dig när du gör hoppsasteg och piruetter på fotbollsplanen medan alla andra barn springer efter bollen då, självklart älskade unge, självklart...   

Två veckor senare:

- Kom nu, fotbollsträning!

- Meeeeen jag viiiill inte, det är tråkigt, jag får aldrig bollen, alla är dumma, jag har ont i benen, jag ooooorkar inte, jag viiiiilll inte!

En vecka senare:

- Mamma, jag vill gå på skytte, jag VILL det, snälla, jag vill, ALLA andra får, jag vill också, snälla!

- Suck. Okej... Jag lägger väl fyra timmar i veckan av min outsinliga källa av tid och sätter mig i skyttehallen två gånger i veckan då... Självklart. Jag älskar dig ju.   

En vecka senare:

- Kom nu, skytte!

- Meeeen jag viiiiill inte, det är tråkigt, man får vänta så länge, alla är dumma, jag har ont i fingret, jag oooooorkar inte, jag viiilll inte!

Ytterligare en vecka senare, på rutinbesök för alla förstaklassare hos skolläkaren; (läkaren vänder sig mot sonen):

- Och vad gör du på fritiden då lille vän, hittar du på något kul då?

Sonen tittar med uppgivna, stora, runda blå ögon på läkaren:

- Nä, jag är bara hemma, jag ville spela fotboll men jag fick inte för mamma sen ville jag gå på skytte men det får jag inte nu... Mamma, varför får jag inte spela fotboll och gå på skytte? Varför får jag inte det mamma, du sa att jag skulle få men nu får jag inte, varför?

(Förduärenhemskutomjordningochjagväntarbarapåattmo
derskeppetskallkomma ochhämtahemdigigenochgetillbakaminunderbaravarmago
aknubbigabebissomingen

vetvarthanär?)

Har grottat ner mig i min dator och via SVT Play nu uppdaterat mig beträffande årets upplaga av Stjärnor på slottet. Wow, snacka om helkväll jag fick! Vilken för mig suverän godispåse!!

Jag är och har alltid varit ett stort fan av Kjell Bergqvist. Han står för allt jag önskar jag vågade men inte törs. Kaxig typ - men totalt orädd. Därtill en i mina ögon fullkomligt lysande skådespelare. (Å sen är han lite snygg också!) Han vågar säga vad han tycker, kosta vad det kosta vill. Klassad som en bråkstake men ändå värd all respekt. Idol!

Björn Ranelid är en människa som jag upptäckte först när jag hörde ett sommarprogram med honom faktiskt. Jo, jag hade läst en eller ett par av hans böcker, men där fastnade jag aldrig. Men böckerna har fått ett helt annat skimmer om sig när jag numera har bättre kontroll på människa bakom raderna. Ibland krävs det för att böckerna skall "tala till mig". Visst upplevs han ofta onödigt mångordig kanske, men vem bestämmer vad som är lagom? Det är ju han, är det inte individualism vi alla eftersträvar? Jag tycker han är härlig.

Tommy Körberg. Tommy Körberg är... en fullkomligt fantastisk sångare. Som person har han väl aldrig egentligen gjort något större intryck på mig vad jag vet, han bara "är". Divalater och pompös kanske, men har han inte rätt till det då? Jag känner flera som har den läggningen men som bakom den negativa fasaden har hjärta av guld. Undrar om han inte är en sådan...? Återstår att se, hans program har visste inte visats än tror jag.

Meg Westergren - en fullkomligt förtjusande, härligt vimsig och rolig person. Hon har väl egentligen alltid fått den typen av roller också, som förstärker det intrycket. Jag får hela tiden intrycket av att hon är lite på sniskan, fnittrig och flamsig. Men hon ÄR nog bara sån.

Siw Malmqvist. Jag blir bara glad, varm och upplyft när jag ser och hör henne. Vilken humor, vilken gnista! Fräck som få med otaliga glimtar i ögonen och vansinnigt rolig. Men så jordnära, okonstlad och "normal". Underbart att se.

Två helkvällar i rad för undertecknad alltså!

Har bevistat och medarrangerat en Knutsfest under eftermiddagen.

Ni vet, massor av barn som dansar Små grodorna runt en julgran som sedan slängs ut?

Jag är inte så mycket för Små grodorna. Eller Karusellen. Inte Skära havre eller att går runt enebrässnår heller om jag ska vara helt ärlig. Därför tycker jag att det är väldigt skönt när barnen börjar bli äldre och fixar det där dansandet själva...

I femton år har jag hoppat fram som en Koackackackande groda kring julgranar och midsommarstänger. Jag har slunkit hit och dit och ner i diken och viljat veta och förstått fler gånger än jag kan räkna. Men nu är det over and out på den punkten!

Nu är lilleman snart sju år. Han kan sjunga Skrattolles visa alldeles själv!

Jag har aldrig gillat ringlekar och ringdanser. Never. Men jag har ändå gjort vad som förväntas av mig som förälder - jag har puschat, uppmuntrat och visat. Jag har klämt in mig mellan två totalt okända personer i inre eller yttre ringen, hållit svettiga händer och flåsat runt skuttande och hoppande. Krockat med folk som inte vet vilket håll de ska studsa runt och förstört ett antal byxor och kjolar med gräsfläckar i dikesfarandet. Allt för barnen, allt för att instruera och inpränta i dem våra djupt rotade traditioner. Har barnen tyckt det varit roligt? Näe. Oftast inte. Men de har fått grundkunskapen för att förmedla den till sina egna barn och därmed har jag bidragit till traditionens överlevnad. Gott så! Traditioner är viktiga har jag läst - utan dem står vi oss slätt när vi kommer till våra livs- och identitetskriser. Förmodligen ska de ge oss ett "jag vet inte vem jag är eller vart jag ska eller vad jag vill men jag är en jävel på att skära havre på midsommarafton och hitta sju sorters blommor".

Jag. Behöver. Inte. Mer.

Mina plikter som förälder avseende detta påfund är över! Klart. Done. Ingen liten palt i barnvagn som väntar på inskolning i frågan. Konstigt? Ja. Skönt? Jaaaaaa.

Oooo, life is good!

Okej, susade iväg i ottan till tätorten för att införskaffa förnödenheter; present till sons kompis fölsedaskalas, vin och tulpaner.

Visserligen bad jag maken köpa presenten med hem från jobbet igår, vilket han gjorde, men han kom hem med nån pryl som jag ratade på studs - göra och göra om med andra ord. Nu bidde det en ljudbok istället, inte för att jag tror att kompisen kanske kommer jubla av glädje utan mer för att det var bättre än skitpistolen maken kom hem med och att utbudet av presenter i vår tätort inte är överväldigande. Lite beroende på vilka affärer man väljer att besöka och INTE besöka kanske...   

Nåväl.

Efter införskaffad ljudbok uppmärksammade jag att presenter tarvar omslagspapper, tejp och snöre också. Sonen var med och skulle dumpas på kalaset på väg hem, så nöden hade ingen lag - en runda till in i affären, inslagsprocedur i bilen och tadaaaa! Present klar!

Visserligen kom sonen en kvart sent till kalajset, men fint folk kommer ju alltid sist, eller hur?

Igår hade maken inte bara med sig en värdelös barnpresent med hem, han hade också ett antal kassar med skumma prylar som han lastade av sig innanför dörren. Jag fattade inte vad det var, utan såg väl allmänt misstänksam ut.

Det visade sig vara ett surroundsystem... Jippi... En i min värld totalt onödig och intetsägande uppfinning.

Efter idogt kopplande och sladdar över hela rummet skulle underverket provas och visst visst... Ljudet är helt okej. Men hade jag kunnat leva utan det? Japp.

Dessutom är högtalarna übermoderna, vilket stör min bild av mitt hem...

Meeeeeen... ljudet är bra, det är det...   

Ikväll vankas pizza i skogen minsann! Hemmagjord. Jupp jupp, jag har gjort deg, rört tomatsås och öppnat burkar med både tonfisk och ananas. Finfina grejer... Dessutom har jag skurit massa skinka, lök och grejer. Nu är väl inte detta något som väcker större uppmärksamhet hos andra dödliga människor, men för MIG är det lite sensationellt - matlagning från scratch är inte min grej kan man säga. Men idag känner jag mig som Mat-Lena och undrar om jag inte borde få ett eget TV-program!

Imorgon blir det kultur på högsta nivå, då ska det revyas i tätorten! Premiärrevy i den här tätorten för mig, ser verkligen fram emot det.  Därutöver vankas barnkalas, ridning och Knutsfest - sen är det visst måndag igen... Suck. 

Det är väl lika bra att deppa över måndagsmorgonen med en gång, helgerna är så korta så de knappt märks... Aa, ska börja deppa imorgon.

Nu ska jag ta ett glas vin!   

Trevlig helg!