Å så vart det söndagskväll och dags att summera;

Kalashelg!

Jamen ni kan ju bara hålla med mig! I fredags jobbade jag länge, kom hem ganska sent till färdigdukat bort och ett upphällt vinglas. Mhm, jag vet - jag är lite bortskämd ibland...   

I lördags var det påskmarknad i bygden, himla trevligt påhitt, sen var det workshop med jobbet och firmafest. Workshopen har orsakat lite förberedande huvudgymnastik eftersom en genomgående kund- och personalpolicy skulle formuleras, upprättas och där presenteras men det blev ganska bra! Ingen sa upp sig i alla fall. Då. Vi får hålla tummarna att alla är kvar imorgon också...   

Sen var det då firmafest och det var - som alltid - jättekul det med. Fast jag vet inte vad det är för arbetskamrater jag har nu för tiden, de jag skulle åka hem med blev trötta redan runt klockan elva! Precis när en annan börjar komma igång jue! Förvisso var jag kanske aningen tacksam för det dagen efter, men jag gnällde lite på dem när vi lämnade övriga sällskapet för hemfärd... Men så konstaterade vi att två av dem var äldre än jag och allt var förlåtet. Visserligen bara något år eller så, men ändå. Man kan inte kräva att de ska orka hålla igång som en annan, självklart inte!   

Och som sagt - tacksamheten flög flyktigt igenom mig när jag vaknade och konstaterade att det var dags att förbereda ett barnkalas för 12 åttaåringar å då var jag ganska lättad över mitt välmående! Men häääärliga ungar är det, det var en ren fröjd att hålla kalas i sommarvärmen med trekamp, skattjakt och glass i stora högar. Vädret gjorde att det bara att fylla hinkar med vatten, dela ut vattenpistoler och skrika "hopp och lek" så kunde vi luta oss tillbaka och turas om att hålla ett halvt öga och öra öppet.

Tror t o m jag lyckades skaffa mig ett par fräknar där jag satt i min brassestol och höll barnkalas!

Ja, och sen var det ju då en färd till stan för att återhämta en parkerad bil, undvika två harar, en grävling och en katt på vägen, sy en Link-dräkt till morgondagens Nintendofest på fritids och nu funderar jag på om man skulle gå och lägga sig en stund. Men så kommer jag på att jag är ju LEEEEDIG imorron och kan vara uppe hur länge jag vill!

Jomenvisst, jag har tagit mig påsklov! Trots att barnen går i skolan hela den här veckan också och trots att maken jobbar hela veckan. Jag känner att jag behöver ett påsklov alldeles själv! Visserligen har jag bilen full av pärmar, papper, ett bokslut och lite annat smått och gott - men den mentala inställningen gör att jag känner mig lite ledig i alla fall!

Grejerna ska inte vara klara förrän tisdagen efter påsk - det är lååååångt dit!

Jo, som sagt, jag har ju då jobbat my little (little?) ass off sista tiden. Utformat policys och sånt där annat jox som tagit lite kraft, bokfört lite och skrivit några fakturor - ni vet...

Men jag har även ägnat mig åt djupare forskning på temat "tantsnusk". Ett ord som för mig klingar lite hånfullt, nedlåtande och gärna spottas fram av "visomkanochvet"-etablissemanget.

Syftet med arbetet har varit att dels utröna huruvida begreppet tantsnusk kan lyftas in i den klassiska litteraturen och dels om jag är en tant. Konklusion - ja, det kan det och ja, JA, JAAAA det ÄR jag!!!!   

Arbetet har bedrivits så att jag valt ut ett skönlitterärt mästerverk - Jane Eyre - läst den två gånger efter varandra samtidigt som jag parallellt tittat på dramatiseringarna från 1970, 1973, 1983, 1996 och 2006. Ja, jag vet att det finns fler, men ungefär där tröttnade jag på både Jane, Mr Rochester och uttrycket  "Läsare - jag gifte mig med honom".

Bokens båda huvudpersoner beskrivs som allt annat än vackra. Mr Rochester är att betraktas som på gränsen till ful - men manlig, stolt och... *suckaaaah*    

Deras kärlek är så otroligt vacker och trots att det är en bok totalt utan erotiska inslag (en och annan kyss på pannan typ, vi talar om en bok som gavs ut 1847) är den så full av begär och kysk åtrå att man som tant nästan kan ta på känslorna.

Medan jag plöjde dessa filmatiseringar kunde jag gäspande ta mig igenom de första fyra utan att reagera och gav nästan upp - sen såg jag nummer fem... *aaaahhhh, sucka sucka*... Ful? Ha!! Inte speciellt...   

Gaaaaah - nu glömde jag bort vad jag talade om...

Ja just det - tantsnusk var det ja... När vi ändå är inne och tangerar detta ämne så bjuder jag på en till...

Uj. Uj. Uuuuuujjjj....

Minns när filmen Grease kom till världen. Hur jag som 12-åring satt i biosalongen med bästisen för sjuttioelfte gången, hur vi kramade varandras armar i väntan på Scenen med stort S - den där John-Kan-Inte-Leva-Utan-Dig-Travolta vände sig om mot kameran och hur vi nästan skrek ut vår lycka i biomörkret... Vet inte varför jag osökt kom in på det?

Den kärleken har i vilket fall gått över - vem behöver den när Mr Rochester finns?

Tantsnusk finns även i den "fina" litteraturen, tack och lov! Förvisso hade jag ju annars kunnat göra som min mamma, köpa fyra Harlekinromaner i månaden, men jag är inte så förtjust i dem. Även om tanken på att bli bortrövad av en arrogant miljonär som tänder eldar i mitt blod och får mig att tappa andan och knäna att vika sig genom sin blotta uppenbarelse är en ganska angenäm tanke... Men den litterära behållningen är ärligt talat inget vidare. Jodå, jag har plöjt "några" stycken som tonåring. I smyg. Man ville ju helst inte att mamma skulle se att man läste dem...   

Nu ska jag gå och övertala maken att låta håret växa ut. Gärna så han kan ha luggen lite sådär på sne...   

...jag har inte gått under jorden...

Jag jobbar. Och jobbar. Och sitter i möten. Och skriver grejer. Och jobbar.

Nu känner jag att att mina armar börja domna när jag tänker på jobb. Att jag får svårt att andas. Jag drömmer om jobb och vaknar i gryningen och hyperventilerar.

Tror det är lite mö nu...

Men jag återkommer. När jag kan andas normalt igen.

Snart, hoppas jag...

Hahahahahhaaaa - läste om mig själv i en bok idag!!!

Storsonen, han som läser till socionom i Lund, är hemma och hälsar på. Med sig har han lite böcker, eventuellt vill han väl ha lite sympati för det är mycket att plugga eller nåt…

Hur som helst  - en bok heter Familjeterapins grunder och jag läste lite i den. Bara för att den fanns, ingen djupare anledning alls...

Bland annat läste jag följande; (kanhända aningen modifierat med någon liten parentes här och där)

”Om hustrun, när mannen vid frukostbordet och morgontidningen  (eller möjligen kliver ur sin bil efter att ha bogserat henne i en Spykersaab) sagt att det är dags att byta bil, säger: ”Den här gången tycker jag att vi ska köpa en NY. Hellre då en mindre bil (Spykersaab) som håller, än en gammal som går sönder jämt”, så definierar hon relationen som symmetrisk – hon har rätt att vara med i diskussionen och besluta om sådana frågor. Mannen bekräftar henne vare sig han svarar ”Ja, det har du rätt i” eller ”Nej, det blir alldeles för dyrt. (Jag är trött på dina Spykersaabar). Jag klarar ju de flesta reparationer själv (vi kan inte ha bilen på verkstad vecka ut och vecka in)”.

Båda svaren erkänner hennes rätt att delta på lika villkor. Om han istället svarar: ”Sköt du hushållsinköpen, så sköter jag bilinköpen” eller ”Ja visst. Sådana bagateller som att vi inte har råd med en ny bil är ju inget att bry sig om” avvisar han hennes självuppfattning, men konfronterar ändå hennes krav på att accepteras som likvärdig, och erkänner därmed hennes existens. Men om han svarar: ”Här är en annons på en tolv år gammal Merca, den kanske jag skulle köpa (här är en Toyota Avensis, den köper vi)” behandlar han henne som om hon inte finns.

Han förnekar hennes budskap och därmed hennes existens…”

I rest my case...

Ett par-tre (okej, fyra) lite dyra, risiga och inte alltför goda (okej okej, urusla) bilaffärer - och vips är man förnekad, tappar existensberättigandet och är ute i kylan. Mhm - jag vet hur det känns...   

Fast jag undrar vem som tipsat bokförfattaren?

Jappjapp - nu är det dags för nästa världskris i jämställdhetsdebatten!!

Här går jag omkring i min lilla bubbla till liv och tycker saker är ganska bra och så visar det sig att jag är totalt förtryckt, nedklassad och obekräftad... Hos oss är det nämligen oftast maken som sköter grillen!

Alltsomoftast är det han som står därute i matoset, röken och bland myggen medan jag står i köket, tittar på hur potatisklyftorna sakta ändrar färg i ugnen, rör såser och fixar tillbehör. Jag har alltid gillat den uppdelningen men nu förstår jag ju att skilsmässa är nära förestående!   

Alexandra Zazzi föreslår i Aftonbladet att jag ska gå ut till min man och säga: "du som grillar så bra, kan du lära mig?" och på så vis sakta men säkert överta kommandot för grillen.

Nu skulle ju det kännas utomordentligt fånigt - dessutom tror jag att maken skulle höja ett eller två ögonbryn och undra om jag mådde bra... Inte för att jag ville grilla utan för att jag skulle uttrycka att han skulle lära mig grilla. Han vet - naturligtvis - att jag KAN grilla...   

Alternativet skulle vara att jag skulle säga "du fixar tillbehören för idag grillar jag". Okej...

Och om maken kom ut till mig och sa: du bygger klart garderoben för jag viker tvätten? Då skulle jag förmodligen sätta mig i ett hörn och gråta - jag VILL inte bygga garderober! Eller bära in ved! Eller tvätta bilen! Skulle jag dessutom skvallra för mina vänner om vad han sagt skulle jag få alla sympatier - vilken skitstövel till karl!!!   

Jag har förvisso inte förstått vilket problem detta inneburit för jämställdheten i vår relation förrän nu.

Vet ni? Om jämställdhet innebär att jag måste göra allt jag tycker är tråkigt och skicka in maken för att göra allt han tycker är tråkigt så hoppar jag av det här med jämställdhetsarbete.

Jag är hellre ojämställd och lycklig än jämställd och olycklig!

Nu ska jag gå och vika tvätt. Innefattande även makens kläder.

So sue me!    

Igår var jag på studiebesök på mitt eget jobb! Mhm, det var en mycket trevlig aktivitet.

"Vi" bygger ju massor av hus, fiiinfiiina hus - har jag hört. Jag får ju aldrig se dem själv där jag sitter i min ensamhet och fäjsbockar... Men igår for vi runt, chefen och jag, och inspekterade!

Måste säga att jag är mäkta imponerad av våra killar! Jäklar i havet vilka hus de har byggt och bygger...

Visst himlade de väl lite med ögonen och suckade kanske aningen högt när jag sprang ivägen för plankor, elledningar och rev ner saker men det må va hänt.

Sen klättrade jag upp från en våning till en annan i en vinglig byggställning, blev ganska stolt över mig själv och sen höll jag inte på att ta mig ner igen... Stoltheten ramlade ner som en pannkaka till betonggolvet i bottenplan medan jag stod och blundade, trevade med fötterna och pep att "oooohhh, sååå höööögt".

Men med lite "hålliställningen"-hjälp gick det bra till slut och jag landade där jag skulle, svettig men lycklig.

Hm... när jag tänker efter: det faktum att jag aldrig ens får veta VAR dessa projekt ligger, kan det ha att göra med en from önskan om att slippa ha mig där, yrandes runt som en förvirrad gås? Nä, men det kan jag väl aldrig tro...?! Eller....?

Sen avslutades dagen med ett firande av en åttaårig lillfis! Han är numera ägare till den bästa TV-apparaten i hela huset, vilket fått både mig och övriga familjemedlemmar att gröna i nyllet av avundsjuka se snett på honom.

Hos oss äger inte platt-TV-apparater tillträde, inte så länge man kan köpa 70-kilos tjock-TV-apparater på Blocket för ett par hundralappar! Vi vägrar delta i dagens konsumtionssamhälle där perfekt fungerande kapitalvaror kasseras för att lämna plats åt ny, onödig teknologi! Ja, och så är vi kanske lite snåla också, men det är ju en parentes...

Har jag berättat slutet på historien om min hi-tech tapp-tapp-tapp-telefon förresten? Den där Ericsson X-peria-grejen som höll på att driva mig till vansinne?

Den har i alla fall fått flytta till fosterhem hos Storsonen i Malmö. Själv lever jag livet  med min blå Nokia nånting från 2005 eller nåt... Med KNAPPAR!!! Visst, jag glömmer den hemma hela tiden, hör inte när den ringer och vet egentligen inte var den är - men den har KNAPPAR!!!   

Ibland kan jag inte låta bli att skratta åt människor som tar saker på sådant stort allvar att jag inte vet om de skämtar eller är seriösa.

Det finns massor av människor som gör seriösa personanalyser av fiktiva, litterära romanfigurer. De finns förståsigpåare som analyserar Pippi Långstrump. Hur är hon, vad tycker hon, vad känner hon och hur tänker hon…? Vilken politisk inriktning håller hon? Är hon gay, är hon hetero? Sist var det visst Muminpappan, han var tydligen gay läste jag... Undrar om Muminmamman vet om det eller om hon lever i ständig förnekelse? Måhända mår hon egentligen väldigt dåligt av dessa tidningsskriverier om hennes man! Nä just det ja…
Hon FINNS INTE HELLER!!!!!

Huruvida dessa analyser beror på att förståsigpåare inte förstår att figurerna faktiskt inte finns eller om de gör det för att göra sig intressanta kan jag inte svara på. Men jösses Amaaaliaaaa – kan inte en låssasflicka i ett låssasliv bara få VARA precis just det?! Kan inte en Muminpappa få vara precis det han är – en källa till underhållning för små barn?

Vad gäller just Pippi Långstrum fascineras jag av att jag ofta hör att föräldrar ser henne som en förebild till sina döttrar (och kanske söner, vad vet jag) och det gör mig nästan ännu mer förvånad!   

Finns det verkligen föräldrar som anser att ohövliga, ouppfostrade hittepåflickor på rymmen är en förebild? Ja visst ja… Pippi är snäll mot de svaga och stygg mot de elaka… Så var det ju. Jaja, men då så. Då glömmer vi att hon kastar poliser på tjänsteutövning i backen efter att ha sprungit runt på taket med fara för liv och leverne!

Sen tänker jag vidare – OM Pippi nu hade funnits i verkligheten, hade hon varit samma förebild då? Nä, jag tror faktiskt inte det! Det finns nämligen Pippi-barn redan idag och de står sällan högt i kurs. Tvärtom brukar de benämnas såsom ”huliganungar”, ”ouppfostrade skitungar” och ”problembarn”. Den elaka pojken som Pippi hängde upp i ett träd är förmodligen en sån unge... Nä visst ja! Han FINNS INTE HELLER! Alltså kan vi lägga vidare analyser av vem HAN var åt sidan också.

Sällan lever dessa barn som föräldralösa ungar med egen häst och apa, men dock med icke närvarande föräldrar. Det kan ibland bli lite samma sak, fast sällan blir de förebilder för barn med närvarande föräldrar…

Den enda person jag egentligen skulle tycka sämre om än Pippi Långstrum är Karlsson på Taket. OM de funnits i verkligheten! Nu kan jag lugnt ägna mig åt min irritation utan att ens ha dåligt samvete – de finns ju inte!

Ändå kan en del personer bli upprörda över mina åsikter?! Att jag inte tycker om vissa låssasfigurer - det är ju egentligen vansinnigt komiskt!

- VA? GILLAR du inte Pippi Långstrump?? Starka, snälla, rättvisa Pippi LÅNGSTRUMP? Hade alla tjejer fått ta plats som Pippi Långstrump så hade vi haft ett jämställt samhälle idag! Jojomen - hon, som stark, målmedveten och okonventionell kvinna; huka er karlar! Jag önskar att min dotter var som Pippi Långstrump, det gör jag! Jag ska förresten UPPFOSTRA min dotter som Pippi! Japp! Jag ska köpa henne ett hus, en häst och en apa och ge henne en kappsäck full med pengar, sen kommer hon aldrig bli förtryckt av en karl i hela sitt liv!

Så säger naturligtvis ingen, men ni hänger med i andemeningen?

Nåväl. Andemeningen i det här inlägget handlar egentligen inte om Pippi Långstrump heller, det var en bisak. Vad jag vill komma fram till på en krokig väg är följande:

Jag kan bli häftigt förälskad i en romanhjälte, störtförbannad på en skurk och gråta med sorgsna hittepåmänniskor i bra skrivna böcker. Det är ju det som är grejen! När våra romanfigurer skall lyftas ur sina böcker, materialiseras och placeras i verkligheten förstörs alltihop. Det är just den fiktiva person de är ämnade att vara de ska förbli!

Låt dem vara och låt mig få fantisera om Jondalar hur mycket jag vill! Det är nämligen helt egalt att som medelålders tant få drömma om stenålderns störste älskare – så länge han inte finns på riktigt...   

Å snart är han tillbaka igen!   

Förrförra julen beställde jag grejer från dodde.se.

Det var helt fantastiskt - prylarna kom innan jag knappt hunnit skicka min beställning!

Förra torsdagen skickade jag efter grejer till Lillfisens åttaårsdag på torsdag. Enligt deras egen utsago skall prylarna skickas inom två dagar och nå mig dagen efter utskick.

Än så länge ligger min order med stats "väntar på granskning"...

Börjar få lite panik, mailar företaget; "Vad händer med min beställning och har jag den inte till torsdag är det ingen idé att ni skickar den" ungefär.

Än så länge ligger mitt mail obesvarat...

Nu börjar det luta åt att jag tycker det liknar ett skitföretag... Kan man inte besvara ett mail så är man ett skitföretag.

Ska avvakta förmiddagen imorgon.

Sen faller domen...