Jag har alltid hyst en viss rädsla för psykologer.   

Vet inte säkert, men jag tror det hänger ihop med traumatiska minnen från barndomen; en skolpsykolog med underbett som gjort Bruce Springsteen grön av avund, stoooora glasögon som tog upp två tredjedelar av ansiktet vilket i sin tur omgärdades av den klassiska 70-talspermanenten. Nu minns jag inte ens varför vi fick gå och träffa henne gruppvis hela klassen, men det fanns säkert en bra anledning. Vi placerades på stolar i en ring och psykologen satt med som en deltagare i ringen. Hon lindade sina långa ben runt varandra i en avancerad form, gungade lite fram och tillbaka med händerna knäppta runt ena knät, sa ingenting, ingenting och ingenting förrän hon plötsligt, abrupt och utan förvarning kunde spänna ögonen (som upplevdes o-er-hört stora bakom dessa fönster till glasögon) i en av oss, pekade på denne med ett långt, knotigt pekfinger och utbrast i väsande ton: VÄÄÄÄRFÖÖÖÖÖR????

Det har väl på något vis blivit min bild av en typisk psykolog antar jag...

Naturligtvis vet jag ju med mitt sunda förnuft att a) det var förmodligen inte alls så det gick till, det är bara en efterkonstruktion vi snackat ihop som vuxna, kompisarna och jag och

b) hon var säkert inte farlig. Tror jag. och

c) psykologer är inte farliga nu heller. Tror jag.

Men ändå... Jag menar, jag har ju ingen aning om hur allvarliga fel jag är behäftad med utan lever lycklig i min lilla värld. Och öppnar jag munnen inför en pyskolog så kanske jag avslöjar mig.   

I ett steg på vägen till mellansonens tillfrisknande träffade vi en pyskolog idag. Jag höll låg profil för säkerhets skull. Lät maken sköta snacket. Höll mig på min kant och försökte se smart ut. Nickade instämmande och hummade lite där jag trodde det passade. Försökte ignorera att han betraktade mig granskande då och då.

Nu har jag lite ångest - tänk om han tror att jag är en tyst, sluten person som försöker dölja något? Hummade jag på fel ställe? Kan det tolkas som något helt annat? Får jag en kallelse nu, till enskilda samtal i en madrasserad cell med någon som kommer peka på mig och väsa VÄÄÄÄRFÖÖÖÖR? med jämna mellanrum?

Ångest, ångest. Tror jag måste konsultera en psykolog...

Idag har vi haft "aktivitetsdag" allihop fast på olika håll.

Maken stack halv elva för att genomdriva en dag i innebandyns tecken med mellansonen, först match och sen möte,  jag drog på bensinmacksmöte och nu först är familjen återsamlad.

Tidigare är det bara jag som sprungit på möten överallt men senaste året har han börjat ränna runt i tid och otid på ungdomssektionsmöten och styrelsemöten och jag tycker det är lite roligt; han är så uppe i detta och plötsligt har han en helt annan förståelse för mina projekt överallt.

Han kom hem, drog ett djupt andetag och började berätta om sin dag;

- Matchen bara såååå bra, oavgjort, den sa det, den gjorde det, sen hände det och sen sa de att si och så och ungarna var bara såååå bra och de var sååååå duktiga och alla föräldrar är så toppen, teambuiling, lagkänsla och långsiktiga mål och sen var det möte och den gjorde och sa och tyckte och tänkte och då sa jag att si och så och sektionen hit och sektionen dit och styrelsen yadayada och det var ju jättebra och vi ska nu fokusera på det och detta och... Och själv då, hur gick ert möte?

- Bra.

- Ah, kul att höra, blir det någon bensinmack då?

- Ja. Ska vi sätta på en film?

När jag orkar ska jag berätta att jag har satt upp honom på en andel till vår bensinstation, måste bara återhämta lite energi först...   

Jag kan bli lite  osäker ibland när det gäller vänners ändrade relationsstatus på FB. Detta gäller naturligtvis i första hand vänner som jag inte har stenkoll på vad gäller deras dagliga tillvaro och deras relations-temperaturer.

När människor går från "förhållande" till "singel" - ska man gilla då?? När man ser andra kompisar "gilla" - är det för att de är glada för kompisens skull som tagit sig ur en dålig relation eller är de glada för att de inte gillat kompisens partner?

Tänk om man råkar trycka "Gilla" till en kompis som ligger och vrider sig i ångest över en bruten relation!   Eller om man trycker "Gilla" och f d partnern till FB-vännen ser det och tar det personligt "jahaja, fan va alla är glada att vi har brutit dårå..." blir jättedeppig och måste gå i terapi i resten av sitt liv, fullständigt övertygad om att ingen i hela världen tycker om honom/henne och allt blir mitt fel för att jag var den sista droppen i bägaren o s v.

Och om man då istället väljer att låssas som ingenting och FB-kompisen tror att man inte bryr sig om att han/hon kanske mår jättedåligt! Inte vill man fråga på FB heller, det kanske är fel forum att diskutera sådana saker på.

Nä. Jag vågar inte gilla sånt utan vidare. Skickar man ett meddelande då, "hur mår du" så kanske man får ett svar att "jag orkar inte prata om det" och då har man kanske petat in ett pekfinger i ett varigt sår som man inte har med att göra.

Jag vill ju inte skriva "beklagar" heller som kommentar. "Jaha, jag har precis lyckats ta mig ur värsta relationen i landets historia och du beklagar det, men må du bli hemsökt av grodor i din källare i resten av ditt liv. Häxa."

Tycker de ska ta bort "gilla"-funktionen på FB. Det är så krångligt att veta när man ska använda den. Åtminstone kan de lägga till funktionen "Gillar - förutsatt att du är glad och nöjd"!

Hej!

Hörrni, nu flyttar jag hem igen!

Efter att ha provat på att bo på annan ort (bloggproffs.se) inser jag ju att home is where your blogg is funking.

Mycket till funking var det inte på det andra stället, de få gånger jag kunde ta mig in för att förmedla diverse nyttigheter så var det inte självklart att andra kunde läsa vad jag förmedlat - inte bra alls.

Dessutom fick jag av en vänlig själ reda på att det inte gick att kommentera på den nya bloggen! Undra på att jag känt mig totalt övergiven...

Nä, nu kör vi ett nytt race om ingenting på säkert ställe. Och det där med att sluta blogga - ahahahhahhahahhahhahhhahhaaaahhahahhahhahhaha!!!! 
 

Hej!

Jag har flyttat!

Nu bor jag här... http://sajberlena.bloggproffs.se/

Välkommen!

Nämen heeeej och Välkommen!

Kul att just du ville komma förbi, nyårsafton och allting!   

Jaaa, så ska vi då sammanfatta ett års bloggande... Det är inte så lätt men vi gör det enkelt. Vi konstaterar helt sonika följande:

Året 2010 har bestått av

Vinter...

...å vår...

Påsk var det också! Minns ni det...?

...å sommar....

...å höst...

Å allt vatten som kom in överallt innan snön kom....

Även där man minst anade det!

...å vinter igen...

Ibland har det varit uppåt...

...å ibland lite mer neråt...

Det har varit olika frisyrer och olika hårfärg...

...och diverse olika cravings...

Barnen har vuxit och mognat, dock i olika grad *suck*...

Sen var det ju det där med Spykersaaben dårå... Den har ju haft sina stunder!

Jag köpte nya tallrikar - som inte fick plats i skåpen...

Ja, man kan väl säga att året bestått av både det ena och det andra va?

Och bloggande. Även om jag tagit mina pauser så har det blivit några inlägg, trots att jag egentligen inte haft ett smack att blogga om! Fascinerande... Dessutom har en del människor LÄST det här!

Men nu lägger jag av, åtminstone ett tag. Kanske återkommer jag men någon annanstans och på något annat vis - den som lever får se. Först ska jag försöka få lite distans till alla texter som snurrar i mitt huvud hela tiden. Det har alltid varit så för mig - allt jag upplever och allt som händer formas till textblock i mitt huvud. Där andra tänker i bilder tänker jag i texter. Nämen jag har väl aldrig sagt att jag är normal heller! I så fall har jag ljugit...

(En gång skulle jag peka ut en eventuell misstänkt person i polisens fotoalbum. För mig såg alla människor likadana ut, trots att jag suttit öga mot öga med den misstänkte... Däremot hade jag hela händelseförloppet printat och klart i huvudet in till minsta detalj. Men hur personerna såg ut - det hade jag ingen aning om!)

När det blir för mycket text så blir det ingenting av det alls! Orden blandas ihop, historierna vävs in i varandra och kapitel och styckeindelning försvinner. För mig blir det så att jag skriver om samma sak flera gånger och eftersom jag inte är helt närvarande bildmässigt så minns jag inte alltid om jag berättat saker eller skrivit dem.

Så - nu ska jag skaffa lite bloggdistans, ägna mig åt mina övriga skrivprojekt och med säkerhet veta att saker jag säger har jag SAGT och inte bloggat om.

Återigen - tack för att ni kom förbi, tack ni som läst och hängt med och tack för alla inputs och trevliga kommentarer.

Nu tackar Dysfunktionella Familjen för sig och önskar er alla ett

GOTT NYTT ÅR!!

PS! Ni ska få ett bloggtips av mig - en blogg jag hittade för bara några veckor sedan och som är underbart rolig! Har ni inte redan hittat den så kolla upp den - www.ketchupmamman.se

En blogg helt i min smak!

Hörni, nu har jag varit här i ett år. Drygt. Jag kom hit i början av december  2009 efter en flytt från en annan bloggsajt.

Ett år är ganska lång tid. Eller alltså, det beror ju på vad det gäller; ett års förhållande är kort men ett års förkylning är asjobbigt. Tror jag. Jag har aldrig varit förkyld i ett år men jag kan tänka mig...

Hur som helst - efter ett år blir det lätt så att man börjar bli tjatig. Jag menar,
Spykersaabar, bad parenting och ett förvirrat liv i ständig jakt på förändring blir inte mer spännande än såhär. Till slut börjar man tjata om saker man redan sagt och jag tror, utan att veta, att jag redan börjat.

Det kommer bara sluta med att ni tycker jag verkar senil och konstig och jag kommer gagga om samma saker; trasig bil, oförstående make och konstiga barn. That´s my life i ett nötskal.

Så jag tänkte lägga ner det här bloggandet innan ni lessnar alldeles. Inte idag dock - jag tänkte återkomma på nyårsafton med ett nyårstal och ett tårdrypande avsked!

Sen vet man ju aldrig - kanske gör jag en Schulman och återuppstår i bloggform igen nån gång nånstans! Om andan faller på och jag byter bil, skaffar fler barn till dysfunktionella familjen eller så. Eller om vi nu mot förmodan skulle vakna en vacker dag och vara en helt normal familj! DET vore ju något att blogga om! Eller om jag helt enkelt inte kan låta bli...

Men välkommen på avskedsfest på fredag alltså!   

Jahapp. De va de... Julen är över och lugnet har infunnit sig. Barnen leker med julklappar, hunden löper och är galen och jag har haft en längre relation med Frasier säsong 10.

Julafton bestod ju då av sedvanlig matfrossa, tomtebesök och pappersrivande, gårdagen bestod av soffläge och harmoni och idag har jag klippt klorna på galna hunden och dammsugit. Kloklippningen höll på att gå om intet eftersom hunden råkade se när jag kom ut ur badrummet med klotången. Det tog tio minuter innan vi hittade henne, inkrupen långt under vår säng... Kloklippande är inte hennes favorit, skulle man väl kunna säga.

Igår skulle jag öppna en vinkartong som inte var speciellt tillmötesgående och jag fick därför ta en liten kniv till hjälp för att få upp den där luckan man drar ut hällpipen igenom. "Men sluuuuta" sa maken, "du kommer sticka hål i påsen om du gör sådär!" "Gör jag inte alls, jag är ju försiktigt fattaruväl" sa jag.

Sen fick hela familjen mobilisera sig för att leta tomflaskor och rädda det som räddas kunde eftersom kniven slant och gjorde hål i plastpåsen och vinet flödade ymnigt i kartongen och började droppa ut både här och där.  Det var ju lite synd på så gott vin...

Så alltså; jul eller inte - här är allt som vanligt....