En liten bil...

En liten vedpanna...

Och en...

som sätter in den... Och som kommer som han lovat...

Kan tänka mig en sån här...

Och ett par sådanahär...

Sen kan jag även tänka mig en sånhär till!

Men för all del!

Jag är precis lika nöjd med hälsa, välgång och vackert väder!   

Men jag har ju ingen aning om hur denna veckan kommer bli! Inte mer än jag hade hur veckan skulle bli förra veckan om någon frågat mig då. Och om någon HADE frågat mig hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat inbilla mig att veckan skulle bli som den varit!! Hade jag vetat det hade jag gått och lagt mig och väntat till den var över...   

Ni vet hur det är här hos mig. Här börjar allt med: planen var... och slutar med: resultatet blev... och det är mycket sällan det stämmer med inledningen.

Alltså; planen är:

Onsdag: jobba, köra hem, hämta lillfis, hälsa på i mellansonens skola. Det har stupat redan i planeringen eftersom jag kom på att lillfisen kommer hem klockan två, mellansonen slutar tre och det är en halvtimmes resväg till skolan. Ingen större ide alltså...

Plan B då: hämta bildelen i tätorten, göra julgodis.

Torsdag: jobba, jobba joooohoobbaa.

Fredag: Åka till läkare med mellansonen klockan nio, åka till optikern med mellansonen klockan 11 och åka till terapeuten klockan 13. Hem, leta julgran och eventuellt hitta någon. Dricka glögg och somna i soffan.

Lördag: Julpynta, klä granen som vi eventuellt hittade igår, annars köpa en nånstans och fixa lite julgrejs. Steka köttbullar och sånt med julmusik i bakgrunden. Dricka glögg, äta pepparkakor med mögelost och honung och kanske somna i sängen. Obs: kanske!

Söndag: Innebandymatch i Borgholm. Jobba.

Måndag: Jobba som en gris.

Tisdag: Jobba lite till, gå på julfest i lillfisens skola.

Det ska bli spännande att utvärdera det här om en vecka!   

What´s in your bag

Nu är detta en tolkningsfråga. Menar man vad jag verkligen har i min väska eller vad jag bär med mig i min ryggsäck?

Jag väljer att tolka det som väska – att avhandla min ryggsäck skulle ta flera dagar!

Alltså:

Ett läppstift.

En gammal räkning (undrar om den är betald…?)

Tre pennor

Ett örhänge (ahaaa, det var DÄR det låg!)

Ett armband

Två kolor

En tändare

Ett tomt tuggummipaket

En sladd (nä, har ingen aning…)

Lappen som skulle lämnats in på fritids för en vecka sedan.

Diverse visitkort

En gammal inköpslista

Några kvitton

Ett parkeringstillstånd

Headset till mobilen

Lypsyl

Nycklar

Jaaa, det var väl allt… Normalt sett ligger plånboken där också men just nu vet jag inte var jag har gjort av den. Förmodligen i nån jackficka eller nåt.

Som ni märker har jag bara en liten väska!

Wiihoo - äntligen något som är lite enkelt!   

Jag är storasyster till fyra bröder. Jag är sex år äldre än min äldsta bror, se kommer de i en rak följd vartannat år.

När vi var små var det inte speciellt roligt. Det var mest pest och pina faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig.

Jag var naturligtvis snäll som en ängel *fnissfniss*, medan de bråkade, snodde mina saker, smög in på mitt rum och var allmänna pain in the ass- bröder. Dessutom bråkade de med varandra HELA tiden!!   

För att inte tala om att jag vuxit upp som oavlönad slav-barnvakt... Nä, det var inte roligt!

Men nu, idag, har jag världens bästa bröder! Det är inte så länge sedan jag bloggade om dem så ni som hänger med kanske minns detta ?

Dessvärre är vi bara fyra syskon kvar i levande livet, vår Björn lämnade oss för några år sedan. Det blev ett stort hål i syskonringen... För min egen del har det gjort att jag värdesätter mina syskon än mer än tidigare och faktum är att jag lärde mig massor om mig själv när Björn dog.

Den största lärdom jag gjorde var nog hur otroligt lätt det är att ta varandra för givet och hur lite man uppskattar det man har.

Men när vi var små var det en ständig strid på liv och död. Å jävelskap! Ujujuj...

Det började tidigt också, innan de ens kunde tala rent. Mamma berättade t ex om den gången jag var nere i källaren och min näst yngste bror släpade fram en stol till källartrappan för att nå upp till lysknappen. "Vad gör du?" frågade mamma. "Nena i sällaren" svarade han. "´ka läcka lampan, göra pöke så Nena bli jädd".

Jag har hittat döda råttor i mina stövlar, jag har blivit av med mitt godis och jag har hittat mina dockor både skalperade och krigsmålade. En gång kunde jag inte låsa dörren till mitt rum för nyckelhålet var fullproppat med godis, en annan gång vaknade jag av prassel i rummet när två av dem var inne och stal mina klistermärken.

Men det var då!

Trots att vi är väldigt olika, trots att vi inte träffas speciellt ofta och trots att var och en har fullt upp med "sitt" på varsina håll så finns de där närhelst jag behöver och jag är så glad för det!

Vad jag möjligen saknar är att avståndet mellan oss omöjliggör spontanumgänge. Att kunna stanna till på väg hem från affären, säga hej och köra vidare. Fast å andra sidan tar vi igen alla sådana tillfällen när vi väl träffas så vad gnäller jag om...

Mina bröder - de bästa i världen!   

Idag skulle jag alltså berätta vad jag haft på mig...?!

Allvarligt talat - dagens outfit är INTE riktigt min cup of tea, så vi hoppar över det!

Istället kan jag ju visa lite bilder från livet som pågår parallellt med de färdiga bloggrubrikerna:  

Detta är då ett foto av vår familj, taget av lillfisen. Det är nu inramat bakom ljusbeständigt glas. OM det någon gång skulle bli någon utredning av huruvida våra familjeförhållanden är som de ska eller inte så kan det vara bra att ha... Å DEN LILLA TJOCKA DÄR ÄR INTE JAG!!! DET ÄR MELLANSONEN!! Bara så ni vet... Jag är den mörka i mitten!? Kan möjligen ge upphov till vissa spekulationer från eventuella barnpsykologer enär jag är kort, knubbig och blond men den dagen den sorgen.

En liten inblick i hur min resväg till och från jobbet ser ut... Notera att jag jobbar till klockan fyra och inte till - som man kunde tro - typ mitt i nätterna... Alltsom oftast brukar det bakom krökarna, snövallarna eller ur skogen framträda ressällskap i form av älgar, vildsvin, rådjur eller andra spännande typer!

Maken plockade ner lite istappar. Han tyckte det var dumt att någon skulle få dem i huvudet. Han är ganska smart i vissa lägen, även om han höll på att ramla ut genom fönstret när han höll på. Han är mindre smart i andra lägen...

Ett urval av erhållna födelsedaspresenter!

Såhär ser det ut när man bogserar en Spykersaab till verkstaden! Efter att bogserlinan gått sönder två gånger...

Å såhär ser det ut när maken knyter nya knutar på bogserlinan för tredje gången!

Frågor på detta? 

Aha, okej. Försöker mig på en förenklad sammanfattning av något som jag egentligen kan prata om hur länge som helst;

Jag tror, men jag är inte aktivt troende och jag tror inte utefter de ofta givna normer som kyrkan erbjuder. Det handlar väl mer om att jag har svårt att ta in att allt skulle vara en tillfällighet och styras av slumpen – för mig är det mer logiskt att det finns mening och syfte med allt. Alltså tror jag på en medveten tanke bakom allt och den tanken har många namn. Jag väljer Gud för det känns bra.

Jag har mer eller mindre i hela mitt liv varit aktiv i kyrkliga verksamheter; jag började som barn med Pingstkyrkan, Kyrkans scouter, miniorer, juniorer, seniorer, jag har studerat bibeln med Jehovas Vittne som ung och jag har gjort djupdykningar i Metodistkyrkan och Missionskyrkan som vuxen. Som 14-åring döptes och konfirmerades jag i Svenska Kyrkan.

Nu har jag lagt sökandet åt sidan och nöjdförklarat mig med att jag verkar vara en blandning av kristendom, buddism och humanist? Förmodligen en totalt omöjlig mix men den funkar för mig. Däremot funkar jag inte i någon kyrka... Surprise… Varje gång jag av någon anledning går i kyrkan (det är förvisso inte speciellt ofta) blir jag jättereligiös och tänker att "wow, this is the shit" liksom. Men det går över på vägen hem på något vis...   

Kanske för att min relation till Gud är tämligen okomplicerad. Den fungerar ungefär som relationen mellan ett vuxet barn och dess föräldrar.

När man är liten är ens föräldrar allt och man lyder, beundrar och ser upp till. Men ju äldre man blir och ju längre man lever, desto mer formas man av sitt eget liv. Det är inte alltid det går i samklang med ens föräldrars förhoppningar och önskemål. Men så småningom är man vuxen nog att säga att okej, ni lever så men det här är vad jag väljer. Det betyder inte att ens föräldrar tar sin hand ifrån en eller att man bryter med dem – förhoppningsvis respekterar man varandras liv och gillar varandra ändå.

En sån relation har jag med Gud!

Han suckar lite, skakar på huvudet,  himlar med ögonen och säger ”Men kära barn… Kunde du inte… Borde du inte… Måste du verkligen…”   

Jag säger att ”Jomen jag VET att du önskar jag levde annorlunda, att jag hälsade på oftare och att jag inte svor, rökte och drack vin. Men du måste förstå att detta är mitt liv och jag väljer att leva det så! Jag respekterar dina önskemål men jag kan inte leva upp till dem! Jag gör så gott jag kan för att vara en god människa men mitt liv är inte format bara utefter dig utan också efter mina tvivel på din förmåga. Den förtroendekrisen har gjort att vi står där vi står. Låt oss vara glada att vi ändå har lyckats bibehålla vår relation och sluta tjata och kräva en massa av mig så kommer vi få ett jättebra liv tillsammans!”

Gud nickar och ler lite sorgset och säger uppgivet att ”Jojo, jag vet att du gör så gott du kan. Jag är glad att du mår bra och att du har ett liv du trivs med. Beklagar verkligen att du inte har fullt förtroende för mig, det gör mig ont, men låt oss vara rädda om det som finns. Du är välkommen närhelst du önskar och vill och hälsar på i den omfattning du känner är bra!”

Och så respekterar vi varandra trots våra olikheter och trots att vi inte alltid gillar varandras val och krav. Vi träffas inte så ofta men vi vet var vi har varandra om det skulle behövas, kan man säga.

Däremot är inte ”min” Gud någon dömande, ilsken Gud som ratar alla som inte lyder och lever som det står skrivet i regelverket. Han var kanske sådan förr, men som alla andra föräldrar har han väl luttrats, blivit lite mjukare med åren och hängt med i utvecklingen. Ni vet, första barnet och sista barnet i en stor barnaskara – stor skillnad.

Jag hyser en ödmjuk tacksamhet inför livet och för att jag är en väldigt lycklig människa, trots Spykersaaben. Jag försöker att inte ta saker för givet och jag reflekterar ganska ofta över hur rik jag är, även när plånboken gapar tom. Att jag sedan inte är fromheten själv eller moralens väktare alla gånger är en annan sak. Jag försöker så gott jag kan!   

Amen.

Nu ska jag bogsera min Spykersaab till verkstaden. Tycker det är lite, lite trist att Gud inte är bilmekaniker...   

Tycker kraven på de här givna bloggrubrikerna är ganska höga – att välja ETT ögonblick i livet när man är så vansinnigt gammal som jag är ju ingen barnlek precis…

Sen är mitt liv inte direkt kantat med ögonblick av stilla, stämningsfulla och högtidliga ögonblick direkt, det är mer… hur ska jag säga… liv och rörelse kring alla mina happenings…

Självklara moments i livet har ju varit när jag har fått barn, alla tre gångerna har varit otroliga upplevelser! Men det är det ju för alla, inte mycket unikt där.

Sen har jag haft magiska ögonblick under mina skogsvandringar med hunden men det är inte speciellt spännande att berätta om.

När jag gifte mig var ganska speciellt, presenter jag fått genom åren har ibland fått världen att stanna lite och när kungen ställde sig bredvid mig och kommenterade hur snöläggningen av Slottsbacken gick inför en skidtävling runt slottet var också ganska coolt.

Men kanske är min första förlovning med maken en ganska bra beskrivning på hur speciella ögonblick ofta ser ut hos mig;

Vi skulle förlova oss på julafton 1988. Vi hade hämtat våra ringar som låg i en ask på en hjärtformad bädd, vi hade champagne och kärlek. Det var bestämt att vi skulle växla ringar en minut över midnatt mellan 23-24 december.

Till saken hör att maken på den här tiden var starkt involverad i tidningsutbärning. Han jobbade både som tidningsbud, packade tidningar på nätterna och jobbade med tidningsbudens löner på dagarna. Inom den branschen uppstår det alltid problem av olika slag– tidningsbud blir sjuka, packningen av tidningarna hinner inte bli klar etc etc och INGENTING är så viktigt i världen som när inte tidningarna kommer ut i tid! Folk river upp himmel och jord, skriver insändare, ringer ner distributionskontor och världen rasar samman.

   Hur som helst så satt vi då där i soffan, blivande fästmannen och jag, och väntade på att klockan skulle passera tolvslaget. På bordet stod en silverbricka med champagneflaska, glas och den öppnade asken med ringarna.     De levande ljusen spred ett varmt sken över de gyllene guldringarna som låg där i asken, på stereon spelade vi Lasse Tennander och stämningen var så magisk så den nästan gick att ta på.   Så fort klockan passerat 12 växlade vi ringar, hällde upp champagne, såg varandra djupt in i ögonen och började forma ordet ”skål älskling” – då ringde telefonen!

”Öh, kris här va, i packsalen då, typ fattas folk, katastrof…”   

Tre minuter senare satt vi i baksätet på en bil med varsitt champagneglas i jackfickan, flaskan i handen, ringarna på fingrarna på väg till en packsal för att paketera tidningsbuntar. Än idag spekulerar vi i huruvida chauffören som hämtade oss var nykter, vi är inte säkra!

Packsalen, en betonglokal med metallbord och sjuttioelva lysrörsarmaturer bjöd på allt annat än romantik så den försvann liksom i ett trollslag.

Och man skulle väl kunna säga att det är ungefär så det har fortsatt…   

Hmhmhm… Detta kräver nog lite utredning och funderingar… Jag får nog försöka resonera mig fram till vem det skulle vara.   

Alltså, jag har inte EN best friend, jag har flera stycken. Jag känner mig ganska rik och privilegierad när det kommer till vänner. Vad skiljer en bra kompis från en nära vän? Är det samtalsämnena? Känslan av att kunna prata om vad som helst? Att det som sägs i förtroende stannar där? Hur mycket man umgås? Ibland har jag svårt att egentligen veta skillnaden. Och hur vet jag om det jag betraktar som en vän är vän med mig?

Men om jag måste välja…   

Jag har ett par barndomsvänner som jag fortfarande har kontakt med, om än sporadisk. Men det finns det där ”närhelst vi hörs av fortsätter vi där vi var”. De är också vänner som vet mer om och känner mig bättre än andra. Däremot har jag inget frekvent umgänge med dessa vänner, vi hörs och träffas nån gång då och då men kan förvisso tala med varandra om allt. Är det en ”best friend”?

Kan man välja bästa vänner i familjen?

I så fall har jag en mycket nära vänrelation med min ena brors fru och min mans syster, fast de är vänner på olika sätt. Men det är tjejer jag känner att jag kan prata om vad jag vill och behöver med, utan snygga paketeringar eller omskrivningar. Inte för att jag brukar varken försköna eller paketera speciellt ofta, men jag kan bjuda på alla mina sidor inför dem, även de som är mindre trevliga. Jo, jag har sådana också, fast det kan väl ingen människa tro… Höhöhö…    

En annan mycket god vän är en tjej jag numera jobbar ihop med. Vi lärde känna varandra långt innan vi började jobba ihop och hon är också en som jag kan prata med om det mesta och som accepterar mig med fel och brister, trots att vi är väldigt olika.

Sen har jag en manlig best friend också – vi har känt varandra sedan ungdomen och vi har levt våra liv parallellt med varandra genom alla år. Vi har gift oss, fått barn, umgåtts familjevis, skilt oss, flyttat ihop igen, fast inte med varandra då alltså. Det han inte vet om mig är nog inte värt att veta. En sån där vän som alltid, alltid ställer upp vadhelst det gäller!

Lite intressant att notera är att dessa, mina bästa vänner, är personer jag sällan träffar på fritiden! Det är mest genom jobbet, genom telefon eller genom datoriserad kommunikation. Fast det gör liksom ingenting, man vet var man har varandra ändå.

"En vän är någon du kan ringa mitt i natten när du behöver någon att prata med och som finns där för dig då" har jag läst nånstans.

Grejen är att jag aldrig behövt ringa någon mitt i natten. Jag har så lätt för att prata av mig varhelst jag befinner mig så det behovet är redan tillgodosett på något vis. Men skulle behovet uppstå så är det helt beroende på vilken typ av bekymmer jag måste diskutera som avgör vem jag ringer.

Sammanfattning:

Jag har flera bästa vänner, flera vänner och flera kompisar. Alla har sin unika betydelse i mitt liv och jag är evigt tacksam för att ni finns - allihop!