Idag har vi upptäckt varför hunden äter som en häst men ändå verkar behålla formen ganska bra!

Hennes matskål gapar tom och fylls på gång efter annan, i ärlighetens namn är det lite brist på motion i dagsläget men ändå är hon inte tjockare än vanligt. Skumt, har vi tyckt.

Men nu har vi avslöjat tricket!

Minns ni det här?

Det var vad vi hittade under sonens hylla vid dammsugningen i hans rum. Söndertuggade suddigum, studsbollar och flirtkulor mixat med musskit.

Och nu - se här!

Detta, mina kära vänner, detta är hundmat! Som ligger i en snygg hög LÄNGST IN UNDER SPISEN!

Maken drog ut lådan med plåtar och slängde ett öga och tadaaa - där är hundens mat!

Hundens matskål däremot ser då ut såhär:

Maken, som är en sann riddare naturligtvis, galloperade ut på sin vita springare och hämtade råttfällor.

Jag stod och rullade Lussekatter och hörde hur han höll på; först hämtade han ost i kylen, sen hörde jag lite skrammel följt av ett SCHMACK, ett "hm", skrammel, SCHMACK, "hoppsan", skrammel, SCHMACK "men dåååååh", skrammel, SCHMACK "fan då" så länge att jag till slut sa åt honom att hämta en annan modell. "Ta den modellen som går att gillra" föreslog jag och han gjorde det.

Så nu är mordvapnet på plats, ordningen bör förhoppningsvis återställas inom kort och som sagt - vissa anställda i den här verksamheten borde få sparken...

Har nu landat efter mobilskojeriet och med egna ögon sett internetfakturan om 399 kronor och bestämmer mig därför att arkivera ärendet.

Dagen för övrigt har förflutit i lugnets tecken. Lillfisen ligger nedbäddad på soffan med feber, halsont och allmänt sjuktillstånd och jag har suttit i soffan bredvid och glott på Cartoon Network. När jag inte har eldat, pratat i telefon eller bakat pepparkakor alltså.

Fick upp sjuklingen så pass länge att han orkade trycka ut sju pepparkakor ur degen innan han fick gå och lägga sig igen. Stackarn...

Dessutom ringde jag maken för att han skulle inhandla saffran och kesella för jag kände för att göra nya Lussekatter (de gamla har på något skumt sätt tagit slut), men känslan gick över så nu får vi se hur det blir.

Beklagar - roligare än så vart inte dagen. Mest beroende på den lille sjuke då alltså.

Har ni drabbats av försäljare som ringer er på mobilen förresten? Det har jag!

Är det något jag ogillar mer än försäljare på hemtelefon och chattsupporter utan möjlighet till personlig kontakt så är det försäljare som ringer mig på mobilen!

Det ringer ett företag som vill diskutera mitt oranga kuvert, pensionstjafset! På min mobil.

Få se här nu...

Mobiltelefonen har ju ännu inte blivit en naturlig del av mitt liv. Det är fortfarande något som jag betraktar som en lyxpryl som jag egentligen inte behöver men som är bra att ha ifall något skulle hända. Jag använder aldrig min mobil till "normala" samtal utan endast när saker absolut inte kan vänta. (För 15 år sedan kunde ju de här sakerna vänta utan problem, men plötsligt är det tydligen omöjligt. För alla utom mig?) Måhända är jag väldigt märklig men that´s me.

Jag har Nixat vår vanliga telefon för all typ av försäljning.

Då ringer de på min mobil! Och vill diskutera mitt pensionssparande. När jag står i kassakön på Citygross, kryper fram genom snötäckta landskap, sitter på jobbet eller hämtar barn på fritids?! Hallå?

Första gången de ringde informerade jag dem vänligt men bestämt om att jag inte hade för avsikt att någonsin diskutera mitt pensionssparande på mobilen, tack å hej.

Andra gången blev jag smått förbannad och bad dem ovänligt och bestämt att ge f-n i att ringa min mobil!!

Tredje gången blev jag skitarg och sa att det var väl själva den va det va svårt att fatta - RING INTE HIT! Om ni så vore det bästa företaget på jorden att förvalta min pension skulle jag ALDRIG anlita er eftersom ni inte verkar förstå enkel svenska; RING INTE HIT!

Fjärde och femte gången har jag bara tryckt bort dem när de ringer och om någon händelsevis skulle googla eller på annat sätt söka detta företag hoppas jag de hamnar här;

PROGNOSIA! FAR ÅT... VARMARE BREDDGRADER OCH GLÖM ATT NI NÅGONSIN SKULLE FÅ ÄRAN ATT ENS TÄNKA PÅ MITT ORANGEFÄRGADE KUVERT! Fattar man inte vad ett NEJ betyder så betvivlar jag att man är kompetent nog att förvalta ens lillfisens veckopeng!

Annars har dagen som sagt varit hur lugn som helst...   

Känner att jag nog måste dela upp den här rubriken i två-tre delar, annars blir inlägget så långt så det blir oläsligt.

Mellansonen kom i söndags och var lite upprörd. Han hade kollat sitt saldo på mobilen som plötsligt var uppe i 700 spänn. Upprörda föräldrar, diskussioner om det där med att det är otillåtet att i dysfunktionella familjen surfa med mobilen och yadayadayada.

Sonen hävdar att han "bara" laddat ner gratisdemos från nätet, samma som hans kompis för vilken det inte kostat en krona extra. Argument som "fatta att gratis existerar inte" och "lyssna på oss för en gångs skull" flög runt i rummet.

Igår eftermiddag satt jag på jobbet och skrev ut fakturor när sonen plötsligt SMS:ade att saldot var uppe på... två...tusen...kronor... Jag fick spader, skrek i ett SMS att "STÄNG AAAAAAAV TELEFOOOONEN" samtidigt som jag försökte hitta någon form av kundsupport på Halebops hemsida.   

Hittade en efter mycket om och men och blev inte jätteglad när det visar sig att man inte kan kommunicera på annat vis än genom en jävla chatt! Det är värre än telefonförsäljare i mitt tycke!

Chattade iväg ett SOS- meddelande som inleddes med HJÄLP och avslutades med VAD HÄNDER? och inväntade svar. Och väntade. Och väntade.

Till slut kom det, och svaret blev att "vi kan inte se vad som hänt förrän fakturan skickas ut". Va???? Ska inte fördjupa mig i detaljer men supporten fick på mina order spärra mobilen och sen skulle jag återkomma när fakturan anlänt på torsdag.

Väl hemma gick jag igenom sonens mobil, plockade bort varenda spel han laddat ner, stängde av alla uppdateringar, möjligheter till nätuppkoppling och i princip tömde hela telefonen. Sen stängdes den av för att få semester. Lång semester.

Kvällen ägnades åt att lugnt och sansat lägga upp straffarbetsåtgärder för sonen som på något sätt måste ta sitt ansvar för att han använt mobilen på nätet utan tillåtelse. Han köpte det utan protester och var oerhört samvetstyngd. Vi var mest uppgivna och försökte återigen förklara att vi faktiskt inte var totalt tappade bakom några vagnar utan begrep det där med mobilt internet bättre än han trodde och så vidare...   

Senare under kvällen gick jag in på Halebops hemsida igen för att kolla så allt var lugnt. Det var det inte.

Saldot var nu uppe i 2 800 kronor...

Kände att jag ville gråta - mobilen spärrad och avstängd, chattsupporten stängd och hela julbudgeten tickade iväg i rasande tempo.

Drog i alla fall iväg ett mail till supporten för att förhoppningsvis få svar direkt idag på morgonen.

Kunde inte sova, låg och maniskt kollade så att inget mer hände med mobilsaldot hela natten.

Fick svar idag!

"Vi har tyvärr haft ett fel vilket har gjort att man har blivit felaktigt debiterad för datatrafik. Vi har dock nu krediterad bort det beloppet som var på ca 2000 kr som du kan andas ut. :) Felet är nu åtgärdat.

Ha en trevlig dag och välkommen åter!
Hälsningar
Susanne
Halebop Support"

Vill någon vara snäll och ge mig en örfil och skicka mina stackars barn till ett bättre hem med snälla föräldrar?   

Ikväll får vi nog lägga upp straffarbetsåtgärder för idioter till föräldrar som alltid tror de vet och kan allt.... Men först ska sonen få tillbaka sin mobil. Ekande tom och innehållslös...   

Håhåjaja.

Öh…  Jaaa… Det var ju också en jäkla rubrik! Här kan man välja att a) smörja hela bloggen med DiLeva-kärlek och tala om det vackra, rosa och bristen på kärlek på jorden eller b) helt enkelt svamla på om kärlek då. Jag väljer b).

Kärlek är inte ett ord jag kan använda utan sammanhang, jag måste också väva in projiceringen för känslan.

Kärlek till mina barn är ju inte samma som kärleken till min man, även om jag älskar dem alla. Kärleken till mina syskon och övrig släkt är ju ytterligare en annan.

Jag kan tycka att det handskas lite vårdslöst med ordet kärlek ibland. Nu är det modernt att älska allt och alla, och det är ju fint. Men urholkas kanske begreppet lite?

Jag älskar julen. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar min jacka. Alltså är det ting som betyder mer för mig än exempelvis mina stövlar, som jag för all del tycker om men inte lika mycket som jackan.

Jag älskar inte dessa saker alls om jag sätter det i relation till hur jag älskar mina barn. Men det är ett bra sätt att uttrycka att man ser fram emot något, att man hittat ett klädesplagg som man gillar mer än ett annat.

Kärlek – ett positivt sätt att uttrycka värdet hos någon eller något, men där uttrycket betyder olika saker beroende på vem eller vad som är föremål för känslan?

Det blir en automatisk gradering precis som svordomar.

”Jag är väldigt arg”
”Jag är jävligt arg”
”Jag är så inihelvetes förbannad”

Se nu här då;

”Jag älskar min MP3-spelare”
”Jag älskar min hund”
”Jag älskar dig”

Vad vet jag…

Kärlek är positivt, tryggt och bra. Men kärlek kan också vara krävande, sårbart och ömtåligt. Jag älskar massor men aktar mig lite för att visa det alltför tydligt.

För tänk om någon skulle vända det mot mig…!

Ni hör själva - jag har inte en susning om vad jag svamlar om! Fånig rubrik...   

När jag var liten och frågade min mamma hur många år hon var så brukade hon ibland tänka efter. Jag kunde bara inte begripa hur man kunde glömma hur gammal man var liksom... Crazy!

När mina barn frågar mig hur gammal jag är så brukar jag få tänkta efter. Jag kan inte begripa hur jag ska komma ihåg tockna detaljer i en handvändning liksom...

Men nu märker jag att läget har blivit värre än så... När vi satt och planerade den här veckan och hade hållt på nån timme eller så började vi närma oss torsdag. "Hur vill du ha det på torsdag då?" frågade han. Jag glodde lite dumt och svarade att "vaddå, jag ska iväg och tantsimma på torsdag..."

Maken himlade lite med ögonen, gjorde ett tappert försök att sucka ljudlöst och sa långsamt att "älskling, du fyller år på torsdag..."

Ha! Vilken surprise!!    

Nu ska jag bara försöka reda ut hur mycket jag fyller...!?   

Få se här nu...

Problem 1: Jag har en bil som bara kan köras i dagsljus.

Problem 2: Det blir mörkt redan klockan tre. Typ.

Problem 3: Imorgon måste en son till Kalmar lasarett, båda vi föräldrar måste egentligen jobba, båda jobbar sju mil från Kalmar i motsatt riktning. Vi kan inte samåka till jobbet eftersom vi måste på olika håll. Jag kan inte åka till Kalmar för att sedan åka och jobba - jag måste ju hem innan det blir mörkt.

Problem 4: på tisdag kan vi samåka till jobbet och hem. Inga problem att lösa, vilket i sig är ett problem eftersom vi förmodligen kommer få abstinens. 

Problem 5: på onsdag är det firmafest i stan. På onsdag ska min bil lämnas på verkstad i stan. På onsdag måste "någon" köra hem och elda på eftermiddagen, föroppningsvis hämta hem min färdiga bil, båda måste jobba och en måste hämta upp den andre till firmafesten. Hur löser vi detta?

Problem 6: på torsdag fyller "någon" år, "någon" ska åka och simma och "någon" ska ha fikagäster hemma - samtidigt.

Mina förslag på lösningar är följande:

1: Okej, kör bara i dagsljus då.

2: Se till att vara hemma och bilen parkerad runt tre varje dag. Att jag jobbar till klockan fyra har jag inte löst än...

3: Maken åker till jobbet med sin bil. Jag tar min och kör son till Kalmar lasarett. Jag åker direkt därifrån, 7 mil åt andra hållet, plockar ihop min arbetsplats och släpar med den hem innan klockan tre.

4: Vi åker tillsammans till jobbet och låssas som om det är ett problem och kan säkert köra i en snövall eller något för att få allvarliga bekymmer att hitta lösning till.

5a: Maken kör sin bil till jobbet, jag kör en timme senare och till verkstaden, ringer maken som hämtar mig och så kör vi tillbaka honom till hans jobb. Sen tar jag hans bil, kör och jobbar. Åker hem runt klockan ett, eldar, gör mig iordning, väntar in svärfar som ska vara barnvakt. Kör tillbaka till stan, åker in och betalar min bil och hämtar nyckeln (förutsatt att den är klar). Hämtar upp maken på hans jobb och åker på julfest.

5b: Maken kör sin bil till jobbet, jag kör en timme senare och till verkstaden, ringer maken som hämtar mig och så kör vi tillbaka till hans jobb. Sen tar jag hans bil, kör och jobbar. Åker hem runt klockan ett, eldar, gör mig iordning, väntar in svärfar som ska vara barnvakt. Kör tillbaka till stan, hämtar maken på hans jobb och åker på julfest. Är bilen inte klar övergår vi till ytterligare ett problem nämligen att torsdagen blir en dag då min bil eventuellt ska hämtas på verkstaden och jag vet inte hur jag ska ta mig till eller ifrån verkstaden.

6: "Någon" får hoppa över simningen, bjuda på kaffe och umgås med folk. Om jag har lyckats få hem min bil alltså. Och hunnit skaffa något att fika på. Vilket i sin tur kräver en bil.

Någon som har några andra och bättre förslag?

Hm, idag har jag ju bara ätit hotellfrukost än så länge.

Miniscones, kaffe, juice...

Men jag kan berätta vad jag åt igår istället!

Igår åt jag julbord på Stufvenäs Gästgiveri! Å då pratar vi förmodligen bästa julbordet i södra delen av landet. Intaget i en av de förmodligen mysigaste miljöerna också. Kolla själva!

Så idag blir det nog inte så mycket mat, för jag är egentligen fortfarande mätt!

Personligen älskar jag julbord, buffeer och smörgåsbord. Jag gillar konceptet "ät vad du vill ha och du - det är okej att hoppa över potatisen och grönsakerna om du vill".

Däremot kan jag aldrig låta bli att förundras över det enorma överflöd med mat som finns och känna ett sting av humanitärt dåligt samvete över världens orättvisor när jag går min tredje runda och öser upp den ljuvligaste kanelsmakande pannacotta jag någonsin ätit. Egentligen är det ju sjukt. Sjukt men gott!

Inte så att maten fastnar i halsen, men medvetenheten finns där. Ödmjuk tacksamhet över att få leva som vi gör och äta det vi äter. Mer mat än vad vi både behöver och kan äta. Hur otroligt bra vi har det.

Idag känner jag mig som en välgödd Barbamamma. Inget gott som inte har något ont med sig!

På onsdag är det julbord igen. Det få nog bli några dagars naturdiet om jag ska slippa bounca runt som en badboll lagom till julafton!   

Pappa dog när jag var liten och mamma dog 1995, och jag växte upp med en styvfar.

Pappa minns jag inte, och min styvfar räknar jag inte in i mitt liv så honom lämnar vi därhän.

Återstår mamma. Mamma ja…

Mamma var en ganska speciell person och periodvis kan jag sakna henne fruktansvärt mycket. Hon var en intelligent, rolig och ”händelserik” människa med många järn i elden och fullt pådrag för det mesta.

Jag är nog väldigt lik min mamma till sätt och personlighet, på gott och ont. De flesta som kände henne säger sig känna igen henne i mig. Våra likhetsdrag gjorde att vi inte alltid drog jämt, även om vi förstod varandra bättre än många andra.

Mamma var väldigt social, energisk och utåtriktad men samtidigt en väldigt komplicerad natur. Hon var lättsårad, sträng och principfast, ganska hård och taggig. Man lärde sig att väga sina ord på guldvåg för att i så diplomatiska ordalag som möjligt framföra eventuell kritik eller motsatta åsikter. Allt för husfriden! Ofta kritiserade hon mig för mitt hårda sätt – hon önskade att jag skulle bli annorlunda än hon på den punkten. Men som en produkt av kombinationen arv och miljö var det nog att kräva lite för mycket…

Hon var stark, driftig och hade en underbar humor! Jag har nog aldrig skrattat så mycket tillsammans med någon som med henne, både som barn och vuxen. Inte bara jag förresten, det är många som garvat sig genom nätterna tillsammans med min mamma.

Mamma var hela navet kring vilket vår tillvaro snurrade. Hon var den som styrde och ställde, bestämde och organiserade.  Det var disciplin, regler och bestraffningar och jag vet inte hur många veckors utegångsförbud jag dömts till genom åren. Det var inte många kramar, uppmuntran eller bekräftelser, den sidan var lite bristvara har jag kommit fram till i mitt eget livsanalyserande. Något jag också framförde till min mamma i vuxen ålder och som hon ihärdigt höll med om – då.

Samtidigt var hon en av de känsligaste människor jag känt i mitt liv – bakom betongfasaden av stolthet samlade hon på sårade känslor i containrar! Ibland rämnade fasaden men det var inte många som fick uppleva. Idag tror jag att hon egentligen hade en släng av manodepressivitet, även om några sådana diagnoser aldrig ställdes…

När hon dog hade jag hunnit få ett barn och vi var ganska nöjda just då. Fler var inte planerade. Mamma, som var mor till fem barn, kunde inte begripa varför jag inte valde att ha fler än ett. En av mina stora sorger är att hon inte fick se att vi faktiskt fick två barn till.

För ibland, när jag förr ifrågasatte henne som förälder, kunde hon säga att jag inte förstod eftersom jag bara hade ett barn. I mångt och mycket hade hon rätt – jag förstår kanske en del saker bättre idag, som trebarnsmor, än jag gjorde då. Men samtidigt skulle vi kunnat ha ganska dynamiska diskussioner om barnuppfostran, föräldraroller och hur att rodda en familj om hon levt idag. Jag anser nämligen att jag är bättre på det än hon var, och det hade varit kul att höra henne kommentera det. Shit, vilket liv det skulle bli!

När jag lever på i mitt liv i 130 knop och alla skäller, gnäller och tjatar om att jag ska lugna ner mig önskar jag att jag hade kunnat ringa henne.

Hon levde sitt liv i 160 knop och hade förstått…