När jag var åtta år hade jag den stora förmånen att gå i samma klass som Prinsen med stort P – Joakim…

Joakim, han med långt, brunt hår, vars pappa var sotare. Joakim, han som bodde i kvarterets finaste villa och var det snyggaste som gick i ett par skor.

En gång skrev jag, med stort stöd och support av bästa kompisen, ett kärleksbrev till Prinsen. Kompisen skrev mitt namn längst ner med åttaåringars stoooora, runda bokstäver. Men jag suddade ut namnet igen – fullt så tuff var jag inte. Att sudda ut stoooora, runda bokstäver går väl sisådär, och naturligtvis såg Prinsen vilket namn som stått där.

Han kom cyklande och frågade om jag hade skrivit brev till honom? Nääääää! Vaddå brev….?   

”Vem ä du kär i da?” frågade han på dalsländska, denna härliga dialekt som låter som en blandning mellan norska, göteborgska och värmländska. Så pratade även jag på den tiden.

”Ja ä väll inte kär i nånn tänker ja!” fnissade jag. ”Duu da?” *fnissfnitter*

”Sä´r ja´nte” svarade han. ”Män de ä nån i klassen!” tillade han allvarligt.

”Får ja gessa?” frågade jag *fnissfniss*   

”Får du väll da”.

Jag rabblade upp alla namn på flickorna i klassen men han skakade bara på huvudet varje gång.

”Katrin? Petra? Helena?...”

”Nä. Nä. Nä. Nä tvi vale! Nä. Nä. Näää, ente hön!!!”

Lite förvånad upptäckte jag att jag kommit till slutet av listan och började om en gång till… Samma sak. Nä. Nä. Nä….

Då, ungefär i mitten av listan för tredje gången, kom jag på… att jag rabblat alla namn… utom mitt eget…! Jag höll på att dööööööö!! Jag var så generad och så hysteriskt fnittrig så jag knappt kunde prata.   

”Nämen juuuger du för ma? Du sär ju bare nä o nä hele ti´n!” flamsade jag sådär hysteriskt.   

”Du har ju´nte sagt rätt änn!” svarade han. ”Du ä ju gördålig på å gessa!”

Jag låssades att jag gav upp och kände bara att jag måste hem – det gick inte att vara kvar här längre. När jag var åtta år hade jag ingen aaaaning om vad man skulle göra med besvarad kärlek från en Prins, begrepp som att ”vara ihop” fanns inte i min vokabulär.

”Ja måste häm nu” sa jag och vände och sprang. Prinsen stod kvar där med cykeln ett tag innan han trampade iväg.   

Vad jag minns så tydligt än idag är att han var så otroligt allvarlig! Han skrattade inte, han var inte generad, han var inte tramsig – han såg bara stint på mig med sina underbara ögon och väntade på att jag skulle säga rätt…

Jag sprang hem och stängde in mig på mitt rum. På något sätt var jag liksom bara tvungen att få vara ensam med all den här lyckliga värmen som bubblade i hela mig och jag kunde inte ens berätta det för någon. Då hade allt blivit förstört, kändes det som.

Sen hände det inte mer. Prinskronan dalade så småningom, plockades upp och sattes på någon annans huvud.

Han hette Jan-Stefan och kompisen och jag satt högt uppflugna i en tät gran utanför hans hus på eftermiddagarna och skrek: ”Jaaaan-Steeeefan!” och höll på att trilla ner av lycka varje gång han förvirrat öppnade dörren för att se vem som skrek så dant på honom.

Men det är ju en helt annan historia…   

Jomen ni vet väl redan vem jag är? Eller…?

Det är ju jag, den där blonda kvinnan som springer förbi i ett rasande tempo. Som går fort, äter fort, pratar fort och mycket. Som lätt får omgivningen att känna sig stressad genom att bara vara. Ändå har jag lugnat ner mig betydligt på senare år – de va värre förr!

Det är ju jag som engagerar mig till 120% i saker som jag tycker verkar kul men som fullkomligt ignorerar saker jag tycker verkar tråkigt. EU, utrotningshotade djur och naturkatastrofer berör mig men engagerar mig inte. Inte mer än att jag ojar mig i köket och sen slänger mig in i projekt som direkt påverkar min vardag i alla fall. Min energiska framtoning är nog en bidragande orsak till att mitt liv ständigt är i rörelse och att det aldrig är självklart, förutsägbart eller enformigt.

Mina krav på utrymme är gigantiska. Och då menar jag inte fysiskt utrymme utan mentalt. Att låsas in i en given roll med begränsningar såsom t ex uttalad ”bullmamma”, ”feminist”, ”miljöaktivist” eller ”karriärskvinna” gör mig till en obstinat treåring som sätter mig i ett hörn och surar. Jag tar den roll som situationen kräver och försöker göra det bästa av den helt enkelt!

Jag är den där människan som iklädd blommiga leggings, romantisk spetstunika och stövlar med klack (Lillfisen: mamma, varför HAR du alltid så konstiga kläder?) trippar in på en bilverkstad och ser ut som alla dumma blondiner i en och samma person och får all hjälp jag vill ha utan att ens be om den. För att sedan åka hem och byta om, köra in ved och skruva isär och montera ihop vårt värmesystem på nån timme. Återigen – det handlar om vad som intresserar mig. Jag har inga problem med att spela dum om det gör att jag slipper göra saker jag inte känner för…

Jag är ingen varm, ömsint och mjuk människa utan mer en ”jävlaranamma”-person. Mina omsorger om de som står mig nära, både familj och vänner, brukar inte ge sig i uttryck genom gullande och pussenuttande. Så länge det inte rör sig om barn och hundvalpar alltså. Men om jag säger till någon ”du kan inte ha det sådär” eller ”upp med hakorna” så betyder det ”jag älskar dig något oerhört och du betyder massor för mig”. Ibland blir det lite misskommunikation på grund av att detta något luddiga språk men medvetenheten om denna brist gör att jag jobbar på det.

Att ge beröm, visa uppskattning tillika att kunna ta emot är ett ständigt, pågående lärdomsprojekt i mitt liv. Jag är urusel på båda håll nämligen, hur mycket jag än beundrar, uppskattar eller hur glad jag än blir när andra säger positiva saker till mig. För min egen del är jag aldrig nöjd med mina prestationer – det kunde varit liiiiite mer och liiiiite bättre. Då är det svårt att inse att andra skulle vara nöjda när man aldrig är det själv.

Bland mina vänner betraktas jag nog som en energisk, ganska kul och öppenhjärtlig person. Bjuder mycket på mig själv och kan skoja om det mesta. Det är nog lätt att lära känna mig. Tror jag. Hoppas jag. Men jag kan också vara ganska rak, ärlig och obekväm. Även om jag försöker undvika att såra eller trampa folk på tårna händer det nog ibland ändå. Fast i all välmening, naturligtvis!

Sammanfattning:

”Älta inte historia du ändå inte kan förändra – engagera dig i framtiden som du kan påverka istället” brukar jag säga.” Vad lärde vi oss av detta, hur går vi vidare?”  Seså, saken är utrangerad och klar – nästa projekt!

(Note to my self; lär dig leva i nuet, det är nog ännu bättre).

Hittade den här listan på bloggrubriker hos Riesling, så jag snodde den för hon sa att jag fick det!

Tycker det är en himla bra grej - så slipper jag fundera ut vad jag ska blogga om under hela december. Inte för att det brukar vara så mycket att fundera över, det kommer liksom av sig själv, men kanske vore det kul att ta del av något som inte har med pannan, Spykersaabar och helljus att göra? Om inte kan ni ju bara hoppa över den här bloggen under december. Eller åtminstone bara välja ut de dagar som verkar kul!

Fast det finns en risk att mina sedvanliga ämnen kommer beröras även under någon av dessa rubriker...

Day 1 - Introduce yourself

Day 2 - Your first love

Day 3 - Your parents

Day 4 - What you ate today

Day 5 - Your definition of love

Day 6 - Your day

Day 7 - Your best friend

Day 8 - A moment

Day 9 - Your beliefs

Day 10 - What you wore today

Day 11 - Your siblings

Day 12 - Whats´s in your bag

Day 13 - This week

Day 14 - What you wore today (en gång till...)

Day 15 - Your dreams

Day 16 - Your first kiss

Day 17 - Your favourite memory

Day 18 - Your favorite birthday

Day 19 - Something you regret

Day 20 - This month

Day 21 - Another moment

Day 22 - Something that upsets you

Day 23 - Something that makes you feel better

Day 24 - Something that makes you cry

Day 25 - Your favorite place

Day 26 - Your fears

Day 27 - Your favorite place

Day 28 - Something that you miss

Day 29 - Your aspirations

Day 30 - One last moment

Så, då kör vi väl då!

Mina helljus går fortfarande inte att blända av. Idag körde jag till jobbet med ett fungerande parkeringsljus och med ett urplockat, orangefärgat relä på sätet bredvid.

På vägen stannade jag vid Meca för att köpa en ny orange grej. Enligt nätet skulle den kosta typ 30-120 spänn och det kunde vara värt att prova tänkte jag. 

Svischade in i butiken, la den oranga grejen på disken och framförde mitt önskemål om "en sån här" till personalen. Farbror Personal sprang genast ut på lagret för att vidkomma mina önskemål men kom tillbaka med bekymmersrynkor mellan ögonbrynen istället för en orange plastgrej.

"Hmmmm" sa han och började slå i en katalog. "Hmmm hmmmm" fortsatte han och övergick till att börja knappa på en dator.

"Neeeeeduu, det verkar inte som om vi har såna" sa han slutligen och kliade sig i huvudet. "Jag får nog skicka dig vidare till originalstället..."

"Tack så mycket då" sa jag och gick.

På väg till SAAB-verkstaden såg jag en annan reservdelsbutik och stannade där för säkerhets skull. Samma procedur, samma bekymmersrynkor och samma besked; "Du får gå över på andra sidan gatan till SAAB är jag rädd..."

"Tack så mycket då" sa jag och gick över gatan.

Inne på SAAB kom en ny farbror fram till mig och jag gav honom min oranga grej och sa att jag behövde nog en sådan. Han plirade lite på mig, vände och vred på grejen, drog ett djupt andetag och sa: "Du vet att den kostar 1300 spänn va?".

När jag vaknade till sans efter min lilla svimning skrattade jag rått och meddelade honom att det hade jag verkligen ingen aning om... "Dessutom", fortsatte jag, "så vet jag ju inte ens om det ÄR den det är fel på, jag kan ju inte köpa en grej för 1300 spänn och så hjälper det inte!"

De lyckades skaka fram en begagnad orange provgrej som vi skulle testa, bara för att se om jag behövde köpa en eller inte. En kille följde med mig ut och satte i grejen där den skulle vara, bara för att sekunden senare ta bort den igen. Jag behövde inte köpa nån sån.

"Nähä, vad ska jag göra nu då?" frågade jag.

"Jaaaaduuuu, jag vet inte..." sa killen. "Det kan ju vara det och det eller det..."

På jobbet ringde jag till en verkstad som skulle kolla det åt mig. På onsdag i nästa vecka. Fram till dess kan jag bara köra min Spykersaab när det är dagsljus.

Undrar vad en Ådi kostar...?   

Dagens plan: Lång promenad med hunden, städa övervåning, julskyltning i Torsås (en förort till min hemby), bistå med applåder vid julgranständandet i byn och sen fika. God adventsmiddag bestående av kycklinggrillspett med god sås.

Dagens resultat: Kort pulsande-i-halv-meter-snö-marsch med hund som gnällde och ville hem, påbörjade städning av övervåning, strömavbrott i fem timmar och mackor med leverpastej, yoggi och oboy till middag.

Det har vräkt ner snö HELA dagen och den går mig nu nästan till knäna (nä, jag är inte jättelång men ändå) och känslan av att vilja pulsa runt på julskyltning snöade liksom bort.

Jag påbörjade städning av övervåningen, fick lite spader när jag drog fram lillfisens hylla och såg en snygg hög av söndersmulad studsboll och en söndersmulad flirtkula i snygg kombination med musskit under hyllan.

Nånstans har vi en mus och vi vet inte var! Maken avslöjade i samband med att han blixtuppkallades för att beskåda högen, att han hört prassel och grejer häromdan.

Av ren hänsyn har han dock inte avslöjat detta för mig och jag överväger nu om jag ska fortsätta älska denna omsorgsfulla människa eller sluta och lägga in om skilsmässa. Får se hur jag gör...

Helt klart är dock att någon i familjen hoppar över, maskar och missköter sitt jobb...

Jag dammsög för fulla muggar när strömmen plötsligt snöade ner och i väntan på att den skulle återkomma har vi spelat Kinaschack, glott på varandra i skenet av levande ljus och diskuterat vilka glassar och godis som fanns när vi var små och som vi saknar när vi kommer ihåg dem.

Någon julgranständning förutsatte vi att det inte blev så vi trevade oss inte ens bort i becksvarta mörkret för att undersöka saken.

Maken drog stolt igång vårt elaggregat så vi kunde elda och han kunde få tända sitt uppsatta adventspynt på balkongräcket. "Höhö, gissa om folk som kör förbi kommer undra nu" skrattade han. "Det är becksvart i hela byn utom just på vår balkong!" Barnen och jag suckade, himlade med ögonen men lät honom för all del hållas. Han har lite speciell humor, det har han.

Nu kom strömmen tebax i alla fall och förhoppningsvis stannar den en stund.

Jag tänker i alla fall inte återuppta städandet - ska de va på de här viset så får de va!   

Jahaja, så börjar ännu en dag lida mot sitt slut.

Planen imorse: maken och mellansonen skulle på innebandymatch, lillfisen och jag skulle adventspynta, åka på julmarknad och sedan gå på konsert med Gullabo Gospelkör. Sedan skulle vi alla sammanstråla här hemma, nöjda och glada över glögg och lussekatter.

De i familjen som ägnar sig åt idrott och motion for iväg, jag drog upp ljusstakar och jox från källaren och satte igång. Två ljusstakar funkar inte, det saknas tre sladdar och lamporna i stjärnorna var sönder. Hade jag några reservdelar? Nä.

Julpyntade lite här på nätet istället.

Maken ringde från innebandymatchen för att meddela att sonen och han satt på akuten för sonen hade eventuellt brutit handleden. Han ramlade på matchen och tog emot sig med handen och tja - på den vägen var det.

Lillfisen och jag drog iväg till julmarknaden som skulle hålla på till klockan fem, vi var där klockan tio i fyra och då hade alla åkt hem... Det var för kallt.

Vi åkte ner till kompisens affär och ugglade där en timme medan vi väntade på att gospelkonserten skulle börja. Ringde och ringde till makens mobil men den var avstängd, de var alltså inte klara.

Fick tag i dem precis innan konserten började och handleden var inte bruten men sprucken. Gips i fyra veckor och vila i ytterligare två - inget gitarrspelande eller innebandy förrän i mitten på januari. Tjoho.

Trivdes på konserten, fikade, pratade med massor av trevliga människor och åkte hem med hela famnen full av saffranslängd. Eller ja, först fick jag ju sätta i reläet i bilen så jag fick lyse och SEN kröp vi hem i snödrivorna. Med helljus på. 

Nu är familjen återsamlade hemma, vissa av oss gipsade till armbågen, vissa av oss totalt slut och vissa av oss lyckliga över snön. Det sistnämnda gäller förvisso mest hunden, men hon är ju en familjemedlem hon med! Ytterligare en del av oss önskar nu bara att få dränka den här dagen i ångande glögg.

Vi har fulla av beundran tittat på mellansonens fyra röntgenkopior han fick med sig hem och vad jag kan se är båda benen i underarmen brutna på åtta olika ställen. Eller ser handleder verkligen ut sådär? Läkaren hade tydligen förklarat för maken var felet låg men han minns inte vad läkaren sa... Jag får glädjas åt att han kom ihåg att det var till sjukhusets akutmottagning man kör barn som verkar ha brutit något!

Fast kanske är det inte så konstigt med tanke på att vi numera borde ha klippkort på akuten efter tre vändor med maken (innebandy och badminton), en vända med lillfisen (brutet revben efter kraftig utelek), knäskadad lillebror (innebandy) och en lungsäcksinflammation med undertecknad. Mhm, ni ser vem som undviker att utnyttja landstinget för annat än RIKTIGA sjukdomar här va?

Glöggskål och Merry Advent!

Things can only get better!

Har ni läst Stephen Kings bok Christine? Eller möjligen sett filmen?

Den om en galen bil som mördar och har sig?

Jag har en sån bil!

Eller nja, den har ju inte precis mördat nån än, vad jag vet, men det är bara en tidsfråga.

Den har varit på kollo på verkstaden den här veckan. Ett jäkla dyrt kollo om jag får vara lite gnällig. Hämtade hem den ikväll.

Körde en bit. Skulle sätta på hellyset. Funkade inte. Försökte igen. Nä. Försökte en gång till. Nope. Provade en sista gång. Funkade!!

Fick möte. Skulle blända av. Funkade inte...

Hur mycket jag än tryckte, drog och slet i spaken så vägrade biljäveln att gå över till halvljus!! Mhm, kul... Förhoppningsvis körde den mötande bilen inte av vägen, för i så fall får jag revidera min teori om att den inte "mördat än".

Med svetten rinnande fortsatte jag min färd för att hitta någonstans att svänga av för att kolla läget. Mötte en bil till och hade sinnesnärvaro att vrida ner ljusknappen till parkeringsljus. Bilen fortsatte lysa med helljus... Mötande bil signalerade med ljustutor och vred på sitt helljus. Hade det hjälpt mig hade jag varit evigt tacksam, men det gjorde det inte.

Stannade på en skogsväg, vred, bankade, slog och tryckte. Inte en reaktion. Efter mycket om och men fick jag, som jag uppfattade det, ner ljuset lite grann. Ingen aning om hur.

Fortsatte min resa, stannade vid affären, stängde av bilen - lyset fortsatte med sitt lysande! Drog ur nyckeln, låste bilen - lamporna sken som solen.   Spooky.

Handlade, körde hem, parkerade, stannade bilen, stängde av allting, låste, gick in - bilen stod kvar utanför med lysena på.

Nu har vi dragit bort reläet och lamporna har slocknat.

Väntar bara på att bilen ska starta, köra sig en runda, komma hem bucklig och skadad och stå som nylackade, välfungerande och i topptrim imorgon när jag vaknar.   

Jag lever i en Stephen King-värld. Jag har en clown som gömt sig i ventilationen och ropar OOOOOOOHHHHMMMMOOOOOOHHHHMMM.

Jag har en hund som dreglar, ylar och skrämmer små barn.

Snart kommer barnen trampande på en trampbil och maken jaga in mig på toaletten och slå sönder dörren med en yxa.   

That´s my life.   

Vi lever med ett ljud i vårt hus.

Ooohhmmooooohhmmoooohhmmoooo låter det hela tiden. Lite dovt, lite susigt på nåt vis. Vi har letat som galningar - var kommer ljudet ifrån??

Det låter som om det står någon maskin och surrar någonstans, vars ljud sedan fortplantar sig i golv och väggar. Mest i vardagsrum och hall.

Oooohhhmmooooohhmmooooo.

Det hörs bara när allt annat är tyst, och ni vet hur det är; när man väl registrerat ljudet hör man det HELA tiden och man hör BARA det! Det söker sig in i hjärnan på en och kryper under skinnet, fördelar sig i blodomloppet och till slut blir man nästan galen.

OOOOOOHHHMMMOOOOOHHHMMM.

Vi har kollat alla elgrejer, vi har kollat rör, vi har kollat pumpar och frysbox. Nä, vi hittar inte källan.

OOOOHHHMMMOOOOOHHHHMMM.

Kommer på mig själv med att gå runt och höra det även på jobbet, i bilen och i affären. Hade vi inte varit fler som hört det hade jag på allvar trott det var jag själv som lät.

Jag blir galen!

Ni hör ju själva; OOOOOHHHMMMOOOOOHHHHMMMMOOOOHHHMMMM.

Såhär kan vi ju inte ha det...