Imorron är det möte, på fredag är det innebandy, på lördag ska vi laga mat åt konfirmanderna i kyrkan, på söndag är det innebandy igen och nu kom jag på att jag nog inte hinner baka några lussekatter i helgen som jag först var inne på.

Jo, jag tänkte ju att jag - för en gångs skull - skulle vara ute i god tid och när advent behagar infinna sig bara plocka upp en påse ur frysen sådär coolt och husmoderlich, värma den sedan länge inköpta glöggen, tända mina avdammade, uppsatta adventsljusstakar och luta mig tillbaka, avnjutandes Jöbacks julskiva och skråla med i Halleluja så gott jag kan. Barnens ögon skall tindra, lussekatter ätas och julmusten skumma. Frid och ro skola vila över denna tomtebolycka.

Jo, som sagt.

Annars brukar jag flänga runt samma dag och både baka lussekatter, köpa glögg medan de jäser och pynta medan family satt sig för att fika. Inte i år! Fast det börjar ju inget vidare...

Jag kan inte baka på kommando. Jag måste ha inspiration, jag måste ha "bak-känsla", flow och medgång i livet. Precis som när jag ska städa, måla fönster eller slipa spackel - det går inte annars.

Idag kände jag lite bak-känsla och shoppade loss bland vetemjöl (är Vetemjöl Special så himla mycket bättre än Vetemjöl?), strösocker (är finkornigt bättre än vanligt?) jäst (söta degar, naturligtvis) och margarin (gaaaahh, det fick bli Milda den här gången också). Kollade lite på sirapsflaskorna och fick bipolär schizofreni-ångest och gick därifrån utan vare sig vit,ljus, mörk, vanlig, bröd- eller bullsirap. Vaffan är problemet - förr var sirap sirap och end of discussion, bullar och bröd smakade utmärkt! Sen kom jag på att man inte behövde sirap i lussekatter, men ändå...

När jag kom hem hade bak-känslan över i vilket fall som helst så det spelar ingen roll. Får se om jag får tillbaks den innan jästen krympt ihop till gråstenar i kylen.

Jo, jag köpte så det skulle räcka åt svärmor också, men hon bakar bullar, jag bakar lussekatter. God fördelning och stor frys.

Nu ska jag äta äppelpaj. Imorron ska jag jobba med vikten.

Minns ni min förra jul förresten...?

http://sajberlena.bloggplatsen.se/2009/12/19/2309222-julefriden-som-forsvann/

Igår fick jag en leverans med SJ (i tid och allt, vad är det som händer?).

Leveransen bestod av en styck svärmor som susat ner från Norrlandsskogen för att avlägga visit.

"Kan jag göra något medan ni jobbar?" frågande hon igår kväll.

Hahahahahahahaaaaa. Öh - jadå!   

"Det är bara att ta för sig" svarade jag generöst och slog ut med handen över vårt forna s k hem. Det där hemmet där de nytvättade högarna ligger i drivor runt golven i väntan på att bli vikta, där hela matsalsmöblemanget är dränkt av stryktvätt, där man knappt märkbart kan skönja konturerna av prylar under dammlagren och där frysarna gapar tomma i väntan på bullar och kakor.

Så jag lämnade hemmet i morse med strykjärnssvärmor i högsta hugg och for iväg med hennes ord ringande i öronen: "Vill du ha något bakat får du köpa hem grejer och jäst".

"Hinner nog inte idag" svarade jag men vid närmare eftertanke ska jag nog ta mig tid att passera affären på väg hem.

Jag har nämligen ingen tid att passa idag - jag kan handla ända till de stänger affären om jag vill! Barnen tar bussen hem och kommer till framdukat fika och ingen står och väntar på mig vid någon fritidsdörr. Redan nu känner jag hur lite av min totalt losta energi börjar pocka på någonstans.

"Om du har tråkigt så har jag tinat upp massa köttfärs" sa jag. "Du kanske vill slänga ihop nåt...?"

"Jajamen, jag kan göra köttfärslimpa och kanske lite biffar..."   

Ni hör va? Tror t o m jag ska ta mig i kragen och uppbåda kraft att ringa en VVS:are som kan komma och kolla varför jag måste lufta av värmesystemet fyra gånger under en eldning, varför trycket i systemet ligger på 0,1 istället för 0,5 och varför vattenpumpen inte slutar gå förrän man dunkat med en rörtång på givaren. Jodå, jag tror faktiskt jag orkar det!

Aaaahhh, life is good!

Jahapp! Nu har vi varit hos AB Svensk Bilprovning, min Spykersaab och jag.

Tänkte tagit med mig ett kuvert med pengar - bara som tack för jag fick komma då - men nån pratade om mutor och bestickning yadayada så jag hoppade det. Fast jag hade ju kunnat ta med en låda choklad, då behövs inga bestick.

Nu, såhär i efterhand, konstaterar jag att det var nog lite synd att jag inte gjorde det. För de såg som lite trötta ut, killarna som klämde och skakade på min lella bil, och hade kanske behövt lite choklad.

Att besiktiga bilen är lite som att gå till tandläkaren ni vet, tandläkaren petar och grejar och mumlar massa grekiska (möjligen latin) kombinationer till nån tandsköterska och man ligger där i stolen och funderar på om det ens var nån mening att gå dit. Man borde kanske passerat tandkyrkogården och grävt ner sitt garnityr med en gång istället.   

Så känns det att besikiga bilen. Personalen pratar bildelsord med varandra och knappar på en svart dosa, och man vet inte om man ens har nån bil kvar att köra därifrån med. De hissar upp bilen och skakar på den och jag är nästan säker - det som inte var kass när man kom är kass när man åker därifrån.

Ett tag tyckte jag lite synd om killen som stod under bilen för det droppade regnvatten i huvudet på honom hela tiden.

I alla fall slutade det med en gedigen lista som överlämnades av en trött men vänlig herre med en beklagande huvudskakning och en klapp på axeln. "Du har en månad på dig" sa han tröstande och jag snöt mig och gick. Vid närmare eftertanke var det inte ett dugg synd om honom som fick skitigt regnvatten i huvudet...   

Nu överlämnar jag med varm hand Spykersaaben till Mekonomenverkstaden. Tillsammans med min plånbok och barnens alla planerade julklappar... Sorry barnen, i år blir det bara en påse nötter. Men de är ju sin mors söner, mina arvingar, de kommer förstå. Värre är det med maken... 

Maken vill att jag skaffar annan bil. Jag vill inte ha nån annan bil! Aldrig ger jag upp min Spykersaab, vi är som ett!

Jag kommer slåss till sista bensindroppen i min kamp för Spykersaabens bevarande!

Naturligtvis förutsätter jag att ni alla stöder mig i min kamp?!   

Moahahahaaaa - ni anar inte hur många människor som missar sin besiktningstid och rullar runt på gatorna i god tro!

Jag lättade ju lite på slipsknuten igår och erkände att jag missat det där - även om det naturligtvis inte är MITT fel, det är nån annans, har bara inte klurat ut vems än - och vips! kommer den ena efter den andra ryggdunken med orden "du är inte ensam". Det är så man blir rörd till tårar!

Nu har allt löst sig, tror jag, för klockan 07.24 imorse pep mobilen. "Du erbjuds besiktningstid imorgon 10.20 Vill du ha tiden, skicka BOKA innan klockan 07.29"

Gaaaaaah!!   

Jag var väl inte helt med på noterna vid det klockslaget, så jag sprang runt som en hysteriskt yr höna och letade efter min dator. Funderade över hur lång tid det skulle ta att få igång den, koppla upp sig och få iväg ett "Boka" men insåg efter ett par minuter att de nog menade att jag skulle svara på SMS:et med mobilen...?   

Ny hysterisk rusning för att hitta ett fönster med tillräcklig täckning för att få iväg ett SMS, tapptapptapp på skärmen, tappade fel naturligtvis och höll på att skicka AOKA men fann mig, började om, skicka och svosch. Nytt SMS: Välkommen.

Puuuuuuhhhh....

Eftersom jag nu inte har riktigt koll så vet jag ju med mig att jag kommer köra in med en Spykersaab i sina bästa år, vacker som få med bara lite rost i dörrar och skärmkanter (tror jag) men som dunkar betänkligt någonstans underifrån... Likaså låter den lite högt, kan vara nåt avgasljuddämpningsfel och sen vet jag ju inte alls hur den ser ut under. Jag har kollat flera gånger och jodå, jag tycker den ser bra ut men det är inte alltid besiktningsmänniskor och jag tycker likadant.

Ratten är lite skavd men mina tidigare besiktningserfarenheter säger mig att de inte brukar lägga någon större vikt vid sådant. Inte heller brukar de reagera på alla miljoner prylar och godispåsar som är slängda över hela bilen.

Nu håller vi tummarna, gott folk, nu håller vi tummarna...

Blev omåttligt provocerad av en reklamskylt vi körde förbi idag förresten! Texten löd ungefär:

"Vi ber om ursäkt till alla SAAB-ägare! Vi har inte berättat tillräckligt om våra bilar..."

På rent jävelskap tänker jag inte tala om vad det var för bilmärke som hade mage att förolämpa mig så, men en sak lovar jag; jag kommer aldrig någonsin sätta min fot i en Honda!

Nu vet jag inte riktigt vad som hänt här, men nåt skumt är det...

Bilprovningen skickade mig ett brev och påstod att min bil behövde besiktigas!? En Spykersaab? Besiktigas? Nåja, det är väl bara att gilla läget tänkte jag.

I brevet var föreslaget en tid i Kalmar. Eftersom jag har min dagliga utkomst från en helt annan stad bekymrade jag mig inte om det utan tänkte att "jag bokar en egen tid på närmare håll".

Det är ett tag sedan, och det har varit lite mycket sista tiden. Sådär mycket att jag inte riktigt känner att jag har koll på egentligen nånting just nu. Allra minst bilbesiktningar och såna petitesser.

Men idag grejade jag lite bland massa papper och där låg plötsligt besiktningsbrevet igen! Aha, kanske bäst att kolla läget?

Gick in på nätet för att boka en tid. Möttes av det fullkomligt chockerande beskedet att jag a) har körförbud på bilen från 1 november och b) inga lediga tider för besiktning finns förrän tidigast 3 november. Om jag inte vill köra till Västervik alltså, en nätt sträcka om ca 20-25 mil eller nåt sånt.

Nu står jag uppställd på väntelista. Första lediga tid kommer meddelas mig på mobilen, mailen, genom brandlarm och förmodligen kommer även poliseskort erbjudas. Hör ni konstiga sirener ljuda inom närmaste två veckorna så ta det lugnt alltså. Det är bara jag som ska besiktiga min bil.

Det är panik. Fullkomlig panik...

Alla drabbas vi någon gång av en synnerligen dålig hårdag. Trist men sant.

Mitt läge just nu är inte en dålig hårdag utan konstant följande på varandra dåliga hårdygn.

Japp.

Frissan är något som lågprioriteras i mitt liv, mest för att jag inte tar mig tid. Det brukar alltid sluta på samma sätt - när hårtopparna är kluvna från topp till rot och jag därför har dubbelt så många hårstrån som normalt ringer jag akut, klipper av mig rubbet och åker hem för att vila ett halvår till.

Nu har jag inte klippt mig sedan i april tror jag. Ingen rolig historia...

Sen vill man ju inte skrämma slag på stackars frisörskan heller. Hon brukar oftast sucka djupt, himla med ögonen och hämta en jättemegastor sax när jag kommer dit. Varje gång lovar jag att komma på besök med tätare intervall och aldrig håller jag löftet.

Nu är det så hemskt så jag knappt vågar ringa henne...

Sen kan jag också meddela att alla miljarder hårprodukter som på TV säger sig kunna repair hairdamages kan inte det. De skojar bara.

I know. Don´t ask me how, but believe me - I know...

Har jag sagt att jag är storasyster till bästa småbröderna i världen? Va, inte?

Nähä, men då gör jag det nu då - jag har de finaste bröderna som finns! Jooodå, det har jag visst!

Jag har flera stycken, ett gäng kan man säga, och alla är mindre än jag. Eller yngre kanske... Ja, mindre också. På bredden alltså. Alla är jättesnälla också.

Maken köpte en diskmaskin på Blocket. Jag ringde en lillebror och frågade om han kunde hjälpa oss att hämta den, för han bor lite närmre diskmaskinen än vi.

Han hämtade den dagen efter. Sen åkte han hem och samlade ihop resten av sin familj och körde ner ända hem till mitt kök!

Mina bröder ställer upp i vått och torrt, ibland innan jag ens hinner be dem. De är just så mycket bröder man kan önska sig...

Fast det är klart - jag är ju också den bästa, vackraste, roligaste och snällaste syster de har.

De har ju bara mig...   

Men kolla här nu får ni se!

Innan...

Efter...

Ajöss, gamla trotjänare...

Å snyggaste i stan! Brorsan går inte av för hackor han heller...   

Skruva skruva koppla koppla...

Sen kan jag inte låta bli att fundera över en sak... Det är så omåttligt poppis med "dagens outfit" i alla bloggar överallt. Men alltså... Hur GÖR alla människor när de fotar dagens klädval?? För det här gick ju inget vidare... Och vad är grejen? Vilka är det som intresserar sig för vad andra på sig om dagarna, och varför????

Å en typ lite mörkare syrenfärgad tunika blev plötsligt... JÄTTElila????

Nä. Tror vi hoppar över "dagens outfit"-inlägg va?!

Maken ska på konferens imorron. Han springer runt som ett jehu och packar grejer, stryker skjortor och letar strumpor.

Han kom just springade med andan i halsen och slängde sina kostymbyxor i knäet på mig.

"Kan du sy i knapparna i de här, alla tre håller på å lossnar!"

"Meeen dåååå, det kan du väl göra själv?"

"Du, jag har precis installerat en diskmaskin åt DIG, kan du fixa det nu?"

En diskmaskin åt MIG??? Ha. Ha. HAAAA!

Jag ska sy i hans knappar. Å sprätta upp... låt se, ska vi säg vartannat stygn? i hans byxor... Höhöhö... 

Han kommer bli överraskad när han sätter sig på konferensen imorron...