Vet ni, jag har fått total skrivtorka! I normala fall när jag skriver så skriver jag. Det bara kommer liksom, utan att tänka så mycket alls, jag bara rappelrappel och sen får jag se vad det blev. Öppnar en dörr och släpper ut bara.

Plötsligt hittar jag inte ens dörren! Det är hemskt. Fruktansvärt. Skulle skriva en artikel till TP, något så enkelt som ett mötesreferat om vårt möte med politikerna här i bygden. Det. Gick. Bara. Inte. Kände det tidigt, har varit jättemycket sista tiden och jag har haft fullt ös hela helgen. Kunde inte ens få till en tankeartikel vilket annars brukar funka rätt bra.

Satt i FEM timmar och fick ihop lite ord utan röd tråd, lite osammanhängande dravel och några störande upprepningar. Hjärtat bankade, vet inte hur många cigaretter jag gjorde av med medan jag sprang upp och ner mellan tangentbordet och altanen, kallsvettig och med kramp i alla fingrarna. Som nån jäkla scenskräck föreställer jag mig. Dessutom skickade jag iväg eländet utan att kunna göra något åt det hela, jag kan helt enkelt inte klämma ur mig något bättre!

Ni ser den onda cirkeln här va? Ångest över att inte kunna skriva något bra, ångest över att behöva leverera något dåligt (deadlines tar inte hänsyn till ångest) och över att aldrig mer våga skriva nåt igen. Tänk om jag aldrig mer kan skriva något? Om alla ord och ordföljder tagit slut i min hjärna? Vi lägger på lite ångest över det med för säkerhets skull.

Nu är jag ju behäftad med ett litet uns sunt förnuft och sansat tänk också, så jag tror nog det går över. Men jag tänker ta en paus från den typen av skrivande ett tag framöver i alla fall.

Jag är i alla fall glad att jag inte fullföljde mina tidigaste yrkesplaner, att bli journalist. Då hade jag fått pensionera mig nu.

Nu är det tisdag morgon, jag har avverkat en hel "Lena-arbetsvecka" redan innan jag far till jobbet idag, kommer avverka ytterligare en halv innan jag kan åka hem och jag är mördande jättejättetrött och fattar inte varför...     

Jag menar, jag är ju inte precis begåvad med ett fysiskt arbete (förutom det faktum att jag med jämna mellanrum tvingar ner axlarna från öronen då), men ändå känns det som man gått igenom en stenkross. Måhända har det varit lite mycket sista tiden?

Barn, tidningsedition, möten, fler möten, släktbesök, middagar, artikelskrivning, disktvättostädning, hund, häst, jobb, ännu mer jobb, marknad, (c)-hemsida, renovering och sånt där småjox tar på krafterna när allt ska hända på samma gång. Man blir som lite matt i knäna. I princip kan man säga att de inte riktigt bär mig just nu.

Fast å andra sidan har jag ju faktiskt övat några år på att klara många saker samtidigt så det borde inte vara något bekymmer... Skumt.

I alla fall känner jag ett skriande behov av vila och tänker därför göra just det några dagar. Och då menar jag vila från det mesta, utom familj, häst och hund men dock från bloggandet.

Alltså - jag tar lite semester ett par dagar, så ses vi när jag vaknat igen, okej? Och tänk vad mycket jag kommer ha att berätta om då!   

Kram så länge!

Jahaja! Så var det över, det där som vi väntat på och talat om sen förra gången - marknad i byn!

Kan inte låta bli att fundera: ser man på hur liten ort vi är och mot bakgrund av befolkningsmängd och övriga förutsättningar så måste Gullabo marknad vara något alldeles extra!   

Tyvärr hade de inte vädergudarna på sin sida detta år, men enligt vad jag hört så har det varit dåligt väder en dag som denna TVÅ gånger av på 35 år! Mhm - extra ordinärt även på den fronten.

Med tanke på att vi tillsammans med underbart trevliga grannar löste världens alla bekymmer kvällen innan marknaden är jag lite stolt över att vi kom dit innan de stängde... Ytterligare gäst var en baginbox med rödfärgad vätska, och det var en otroligt bra kombination måste jag säga! Inte alltid gästlistan blir så lyckad...

Men nog sätter en diskussionsgrupp av det slaget sina spår, konstigt vore det annars. Så istället för att anlände vid planerade klockan tio var vi på plats närmare halv ett. Brabra, kunde vart värre!

Det faktum att vi frångick sedvanliga traditioner att bevista kommersen tillsammans med broder och broders familj var... annorlunda. Makens norrlandssyster, mor och far fick agera vikarie och det funkade också. Då förbiser jag det faktum att kära svägerskans största tillslag på denna marknad blev 100 par strumpor för 15 spänn eller hur det nu var - en hel kasse med strumpor blev det i alla fall och det är ju skönt att hon återvänder hem till Norrland torr och varm om fötterna! Dessutom åt vi inga Langos vilket var en miss, men hade vi försökt hade den förmodligen ramlat av papptallriken på grund av vår köldfrossa. Vi hoppade helt sonika över det. 

Själv släpade jag hem en hel kasse godis, en Madonna och en toapappersrulle till vårt obefintliga men blivande badrum. Man måste tänka långsiktigt!

Lillfisens enda målsättning med folkfesten var godis och karuseller och han nådde målgång ganska tidigt. Härligt med fokuserade och driftiga arvingar! Förvisso höll både maken och jag på att frysa till BigPack glass i tresmak medan vi väntade på att ZigZagen skulle sluta snurra men vaddå, glass är aldrig fel. Mellanfisen la sina besparingar på - hör och häpna, undrar om inte ungen börjar bli "stor" - träningskläder! I rätt storlek och mycket, mycket tjusiga dessutom. Mammas pojk!    

Jag kånkade runt på en hel ICA-kasse full av senaste Gullabotidningen som snabbt och smidigt fördelades ut i diverse stånd med rätt anknytning. Hämtade den från tryckeriet igår och den är bara såååå snyyyygg!!

Frysande och halvblöta for vi sedan hem och åt marknadskarameller, Smålands- och Mohedakringlor (ja, de smakade likadant kanske beroende på att Moheda faktiskt råkar ligga i Småland), sockervadd i hink och chokladcigaretter. Vi avrundade måltiden med ytterfilé, jasminris och vitt vin.

I sällskap av släkten har vi nu lyckats finna ytterligare världsproblem som återstår att lösa, bl a att vi har fler mördarsniglar än grässtrån i vår trädgård medan norrlandsfamiljen inte ens vet hur de ser ut... Jag tror vi kommer lösa det genom att helt generöst skicka med dem några i en burk. Gratis.   

Shit vilken trevlig helg detta varit!    

Vet ni vad - jag ska faktiskt inte kommentera gårdagens allmänna möte med politikerna i kommunen här i bloggen! Jag är så fruktansvärt trött på möten, diskussioner, konstiga politiker och obefintliga barnomsorgslokaler så jag tänker inte ens tänka på dem! Jag tänker totalt fokusera BORT från allt sånt ett par dagar och ägna mig åt livets väsentligheter: barn, hund, häst och marknad.

Istället tror jag vi ska tala om... om... öh... Jo, vi kan tala om... varför inte... eller nä... hmhmhm...

Ojdå. Kanske har mitt liv varit lite för fokuserat på möten, uppvigling och skrivelser sista tiden... När jag funderar på saken känns det inte som om jag har så mycket annat att bidra med ur mitt liv för stunden. Såvida ni inte är intresserade av bokföringsarbeten och momsrapporter?

Nä, trodde väl inte det...

Jag ska i alla fall åka och hämta hem senaste Gullabobladet från tryckeriet innan jag kör hem idag!

Sen ska jag hem och städa, laga mat och öppna en flaska vin. Imorgon är det marknad i byn och på söndag blir det lugn och ro. 

Ha en trevlig fredag!

Ringde vårdcentralen idag för att få en tid och utreda lillfisens förmodade mjölkallergi.

Möttes av samma märkliga fenomen som flera gånger förut och som gör mig lika förundrad varje gång - en jättetrevlig sjuksköterska som talar om att "vi har inte fler bokningsbara tider, kan du återkomma i början på nästa vecka?"...?!

Vad ÄR det för skumt system de använder inom vårdcentralerna där man inte kan boka tider efter klockan 10 på förmiddagen? Jag menar, jag behöver inte ha en tid idag, det är inte akut, men då går det inte att boka?

Om man är sjuk så ringer man oftast vårdcentralen på morgonen, eller hur? De allra flesta i alla fall. Då bokas alla dagens tider upp tjoff tjoff tjoff och sen - sen får de inga nya tider att boka förrän dagen efter! Alltså måste man vara akut sjuk för att få en tid.

Personligen anser jag att det är dumt att ta tider som verkligt sjuka personer behöver bättre när man inte sitter i sjön på något vis. Vi måste starta en allergiutredning och vi måste ha ett intyg om mjölkfri kost till skolan, men vi överlever till nästa vecka. Men nä - vill jag ha tid måste jag ta tider för de som kanske bättre behöver dem för det går inte att boka framåt.

Kan någon förklara för mig vad det är för bra med det här konstiga systemet?   

Skolan har lovat att ge barnet mjölkfri kost i väntan på intyg ändå, vi kör redan mjölkfri kost hemma och förhoppningsvis får jag en tid hos Il Dottore nästa vecka. Om jag ringer tidigt på måndag morgon.

Jag ber om ursäkt alla verkligen sjuka - jag vill inte sno tider ni behöver bättre men systemet ger mig inget val.   

Jag är ju väldigt lyckligt lottad som har en häst fast jag egentligen inte har någon häst alls. Avbytare kanske man kan säga?

Ibland ramlar liksom lyckliga omständigheter över människor sådär bara, och nån gång ibland är det jag som står ivägen när det händer. Som när en häst behöver en stödryttare t ex.

Nu har jag precis kommit hem från en sån där magisk ridtur igen, med bleka, nedåtgående solstrålar som silar mellan träden, en totalt knäpptyst skog som bara fylls med knarrande från sadel och hovklapper och en häst som uppfört sig - nåja, allt är relativt - ska vi säga acceptabelt?

Sådana ridturer är så otroligt avkopplande, man tänker och funderar över allt mellan födsel och död medan man njuter ohejdat av omgivning och sällskap.

Funderade idag på hur ofta man egentligen uttrycker sitt missnöje till allt och alla, men hur sällan man gör tvärtom - talar om de positiva sakerna i ens liv. Hänger det ihop med Jantelagen på något vis tro?

Jag menar, i möten med andra människor börjar man ju sällan med att tala om hur jävla BRA allting är, eller hur?

"Hej, hur är läget? Själv har vi det toppen, det går jättebra för barnen i skolan, jag trivs otroligt bra med livet och jag har ett vansinnigt roligt jobb, maken är beundransvärd och vi har det verligen bra. Nästa månad blir en jättebra ekonomisk månad för vi har inte alls så mycket räkningar som vi brukar! Visst är det härligt när vårförkylningarna börjar släppa, våren är i antågande och snart är det semester. Våra politiker fattar en del konstiga beslut, absolut, men vi lever i en kommun som erbjuder allt från hav till skog och lantbruk däremellan, hur många har det så bra?"

Hur ofta gör man så?

Nä, det blir väl mer;

"Hej, hur är läget? Jorå, här är det bra, ungarna har varit genomförkylda i flera veckor och nu är det ju pollentider så det kanske är det, jobbet är segt och fan snart är det måndag igen... Vad är det nu för idiotiska beslut de fattar, våra kära politiker, det går åt helsike med allting i den här kommunen, suck vad trist det är att planera middag varje dag, ungarna bråkar hela tiden och hunden är en bitch. Jag är mördande trött och hinner aldrig det jag vill, jag vill ha mer tid för sånt som är roligt men hinner inte och maken är sur för att jag sitter för mycket vid datorn."

KAN det vara så att man använder sig av alla negationer enkom för att få höra att även andra har det trist, för att man ska kunna gå hem och vara lite nöjd utan att låssas om det?

"Ja, nog för att vi har det eländigt men Kajsa och Knut - de har det värre! Jisses vad eländigt de har... Deras ungar får minsann IG i varenda ämne missköter skolan kapitalt, dessutom har de börjat med äktenskapsterapi; tror de har en väldigt dålig relation. Hörde dessutom att Knut kört sönder bilen och de har inte råd att köpa en ny, ack ack ack. Tur vi har en Spykersaab som håller i alla väder du, de skulle satsat på en sån istället för den där japanaren..."

Men så kan det väl inte vara? Inte är man väl generellt missunnsam eller avundsjuk på människor som mår bra och har ett väldigt bra liv? Nej, det är man naturligtvis inte. Bara de inte talar om det!

Jag är en väldigt gnällig människa. Egentligen är jag mycket nöjd och tillfreds med det mesta, men ujujuj vad jag kan gnälla. Fast jag tror (hoppas) att de flesta genomskådar mig, för jag är nog för det mesta ganska glad. Det är man nog inte om livet är ett enda elände. Och oftast gnäller jag med glimten i ögat...

Ni ser - en ridtur kan få en att fundera över de mest märkliga ting!

Få sen nu... tisdag... jobbat häcken av mig... ledig imorron...  Hur förbereda sig?

Jo;

Make på möte. Check.
Barn i sängen. Check.

Fotbad upphällt. Check.

Ansiktsmask på. Check.

Håret i inpackning. Check.

Bra film i DVD´n. Check.

Mhm.

Tror jag är redo.

Nääääääeeeeej!!! Glömde nästan!   

Selvarossa Salice Salentino.

Upphällt. Check...   

Aaaahhhhh.... Imorron ska jag rida, ujujuj vad jag ska rida!

Have a nice evening folks!   

Satt och slängde dystra blickar över min lika dystra "trädgård" igår.

Jisses.

I min bild, den jag har på insidan av ögonlocken, är jag i besittning av en fullkomligt av blommor exploderande trädgård! Hela huset är inramat i blommor i alla färger, storlekar och modeller - krukor, plantor, buskar, name it!

Öppnar jag ögonlocken är det kanske inte riktigt så det ser ut...   

Där är två land med massa gröna strån, ett land med fyra lökblommor av något slag och sen... Sen är det inte så mycket mer. Björkar och buskar, men fråga mig inte VAD för buskar.

Jag kan INGENTING om sånt här! Nada! Nothing! Varje gång jag kan skilja en tulpan från en vitsippa blir jag lika glad.

Tro inte att jag inte försökt. Jag har hyllmetrar med handböcker om hur att anlägga trädgård, blomböcker och t o m nån liten "Våra krukväxter"! Jag läser och läser: buskar som blommar på fjolårsskotten bör beskäras si och så och yadayadayada.

Vad är en buske som blommar på fjolårsskotten?????? Hur vet man vilka skott den blommar på?

Min jättejätteunderbara granne gav mig en uppgrävd buske som hon sa jag kunde dela i flera små och plantera ut. Jag ska ge mig på det imorron tänkte jag, fast nu har jag glömt vad det var för buskar.

Jag har tydliga anvisningar om hur man anlägger en rabatt som blommar hela sommaren. Höga växter bak och låga fram. Men vad ska man ha för blommor då?????

Förra året var jag wild´n crazy och köpte färdiga plantor, grävde gropar och arrangerade i prydliga rader. Åh, det var så fint så! Har ingen aning om vad det var för blommor men de var röda och gula och orange. Olika modeller.

Sen kom sniglarna och åt upp alltihop och jag gick in och deppade.

Deppar lite nu med. Att behöva gå en hel sommar och blunda för att få en blommig trädgård känns inte optimalt...