Minnesanteckningar från brainstormingmöte inför projektet "Nytt år - nu jäklar!"

Närvarande: "Mitt bättre, förståndigare jag"

                   "Mitt sämre, loja, likgiltiga och vem-fan-orkar-bry-sig jag"

                   "Mitt totalt hopplösa det-är-säkert-någon-annans-fel jag"

                   "Mitt onda jag"

Frånvarande: "Mitt goda jag" (var kallad till mötet men dök inte upp. Efter längre tids letande konstateras att vederbörande inte står att finna någonstans...)

På dagordningen:

• Rökingen (totalt återfall har konstaterats, hur går vi vidare? Problematikägare; "Mitt totalt hopplösa jag")
• Vikten (en direkt koppling till rökningen finns, dock har "Mitt sämre jag" ett visst inflytande i frågan)
• Passiviteten (gipsskivorna på väggarna skalla; spackel åt alla, dock utan gehör. "Mitt totala hopplösa jag" är ansvarig för frågan, lägesrapport)
• Datoranvändandet (indikationer från den s k Omgivningen visar på att det uppfattas som överdrivet, inkräktar på viktigare saker och bör begränsas. Hur hantera saken? Ansvarig; "Mitt onda jag tillsammans" med "Mitt sämre, loja, likgiltiga jag".)
• Prioriteringar. Se föregående punkt.
• Övriga frågor.

Mötet öppnades och punkten Rökning diskuterades. Frågan släpptes fri och "Mitt totalt hopplösa jag" beklagar verkligen den uppkomna situationen. Intentionen var mycket god och man var på väg att redovisa ett mycket gott resultat, men dessvärre snavade man över problematiken i punkt 2; vikten. Det problemet upplevdes så jobbigt att projektet bordlades på obestämd framtid. "Mitt bättre förståndigare jag" föreslog att man skulle återuppta det aktiva arbetet med frågan och genom att kombinera lämplig intagning av föda och motion i samband med arbetet kanske se om det gick att hitta en lämplig balans.

Beslöts: att prioritera Viktfrågan i första hand och avlägsna de tungt vägande kilon som fick projektet att stupa, och därefter med större förberedelse återuppta arbetet med Rökningen. "Mitt bättre förståndigare jag" påtalade i sammanhanget det orimliga i att vräka i sig som en Mammut gravid med trillingar när situationen ser ut som den gör, ett påtalande som samtliga mötesdeltagare höll med om!

Beträffande Passiviteten framkom under mötet att "Mitt totalt hopplösa jag" ingått pakt med "Mitt sämre, loja, likgiltiga jag" och därigenom lyckats förtränga de stora behov som finns. Misstanke finns att "Mitt goda jag" har lämnat skutan beroende på att ingenting blir gjort, varför det finns stora chanser att vederbörande återvänder om t ex rummet ovanför trappan blir klart.  Beslöts: att omedelbart koppla in och begära hjälp av "Mitt kloka, förståndiga jag" och ta tag i saken! Fönster skall renoveras, väggar spacklas och golv läggas. Samtliga deltagare hoppas att "Mitt goda jag" därigenom skall återvända och vilja stanna kvar när resultatet börjar synas.

Den tid som läggs på Datoranvändandet har uppenbarligen stört Omgivningen lite, och vissa indikationer på irritation (nästan på gränsen till aggressivitet i vissa lägen) har kunnat skönjas. Detta är inte bra, och naturligtvis bör detta förändras. Beslöts: att "Mitt onda jag" tillsammans med "Mitt sämre, loja, likgiltiga jag" skall ta hjälp av "Mitt bättre och förståndigare jag" och upparbeta en lagom nivå på saken i fortsättningen. Bloggande och FB-användande får göras, dock inte i den omfattning som tidigare.

Denna fråga kan enkelt vävas ihop med Prioriteringsfrågan, och helt klart kan konstateras att samtliga prioriteringar bör ses över. Saker som i fortsättningen skall stå överst på Priolistan är:

Familjen

Familjen

Familjen

Socialt nätverkande

Fritidsintressen (dock ej dator eller TV)

Föreningsåtaganden

Shopping (här reserverade sig  "Mitt totalt hopplösa jag" med motiveringen att övriga listan skulle bli roligare om shopping kom högre upp vilket röstades ner av "Mitt bättre förståndigare jag").

Övrigt: Sammantaget kan sägas att framtiden ter sig ganska ljus, men att det kräver en del uppoffringar och hårt arbete. Vidare finns ingen anledning att skjuta upp dessa frågor utan bör de istället tas tag i omgående.

Då det är söndagskväll beslöts att samtliga deltagare fr o m imorgon måndag skall göra sitt yttersta för att uppnå uppsatta mål. "Mitt onda jag" kommer förhoppningsvis få mindre och mindre inflytande i gruppen efterhand arbetet fortskrider, och återvänder kanske som sagt "Mitt goda jag" så småning om.

Kallelse till uppföljningsmöte kommer att ske i god tid innan mötet.

Mötet avslutades. "Mitt bättre jag" tackade nej till den bit Fransk Nougat som bjöds men då arbetet inte börjar förrän imorgon tackade övriga deltagare unisont ja. Fransk nougat är nu uppäten.   

Under en ganska lång tid har jag sett fram emot nyår, dels för att det är en ganska trevlig helg och dels för att det skulle innebära en längre tids ledighet för mig. Nu har det varit nyårsafton, nyårsdag och idag är det lördag - och jag är uttråkad... Helt uttråkad!

Maken föreslog att jag skulle ge mig i kast med det där halvfärdiga fönstret som behöver målas och kittas, varför jag genast satte mig och kollade på film. Jag menar, uttråkad i all ära men nån måtta får det vara! Det är ungefär lika kul som när man var liten och gick till mamma och sa "jag har ingenting att göööraaa" och hennes standardsvar var "städa ditt rum...".

Att man är uttråkad och rastlös behöver inte alls betyda att man vill göra tråkiga och nödvändiga saker! Man har bara inget KUL att göra.

Skulle kunna lägga mig på sängen och läsa en bra bok, men då somnar jag bara. Skulle kunna gå en runda med hunden men det är så kallt och mörkt och det är inte den inspirationen jag har. Heller. Jag vill göra nåt kul!! Jag vill... Hm. Jag vill... Nä. Kommer inte på nånting!

Hela family är totalt off idag. En ligger på sängen och spelar spel, ett par glor på TV och nån äter godis. Kort sagt - vi går på lågenergi hela högen.

Tar väl och pluggar in en bra bok i öronen och manglar lite lakan. Nä, det är inte speciellt kul men inte så betungande heller. Dessutom får det mig att se upptagen ut så jag slipper massa idiotiska förslag om att renovera fönster!

Nu börjar det där jobbiga igen, att sluta skriva alla datum med 09 och ändra till 10... Det är alltid samma besvärliga övergångsperiod för en annan som skriver datum ett antal gånger per dag, det sitter ju i fingrarna liksom.

Gårdagen var en najs tillställning med kombinationen svärfars 80-årsdag och nyårsafton. Dagen är lite mindre najs beträffande energi och livskraft, men jag känner hur den sakta återvänder. Det är väl det den är till för, nyårsdagen, att återhämta sig och ladda om för 12 långa måndare innan det är dags igen? Väl?

Nu inväntas släkten för en middag i alla enkelhet, jag kollade ner i grytan när jag höll på att uppfinna en helt ny kyckling/bacon/äppelgryta och sa lite bekymrat till maken att "fan, jag tycker det ser lite ut, hoppas det räcker...".

När svägerskan ringer och meddelar att de är på väg ropar maken med svägerskan i luren "Hur var det nu, räckte maten eller ska de äta innan...?" Suck.

"Tänk dig för lite" säger jag, "man bjuder väl inte hit folk på mat om man inte har så det räcker?"

"Vad vet jag, vad vet jag" svarar han obekymrat. Ingen feeling alls.

Jag fick hela inspelade TV-serien Morden av sonen i julklapp och tänkte lägga resten av helgen i ryggläge framför TV:n faktiskt. Inte ofta det händer, men ska man nu glo på TV kan man lika gärna göra det ordentligt. Varför inte åtta timmar i sträck så man har lite tillgodo?

Men först middag! På återhörande, och god fortsättning!

Har ägnat en timme åt att vika tvätt, fördelat i snygga, prydliga högar och placerat ut i lämpliga utrymmen. Mellansonens tvätthög lades på sängen med instruktionen; lägg nu in den här högen i garderoben är du snäll, och gärna snyggt och prydligt, okej?

"Jag lägger in dem som JAG vill ha dem."

Öh..

"Varför inte bara snyggt och prydligt?"

"Spelar väl ingen roll hur det ser ut, huvudsaken är ju att JAG hittar dem..."

"Men det GÖR du ju inte, du hittar ju inte dina kläder!"

"Jag lägger in dem som JAG vill ha dem, okej! Det är min garderob, mina kläder."

Fniss. Undrar om mellanfisen börjar bli stor...?

Ojdå. Nyårsafton idag... Shit, ett helt år har gått och var va jag??   

Kan jag händelsevis ha ägnat mig åt att försöka uppfylla mina tidigare avlagda nyårslöften månne? Eller har jag bara försökt överleva kanske, rent mentalt? Mm, så är det nog...

Turbulent har det varit i alla fall, 2009. Här har separerats, flyttats, grälats, diskuterats, bråkats, enats, skrattats, flyttat ihop igen, försökt hitta en ny grundbas för ett gemensamt liv och faktum är att det har lyckats ganska bra! Men det har tagit på krafterna, det har det...

Jag har fattat beslut om min livssituation som varit stora, omvälvande och radikala. Egentligen har hela året bestått av nyplantering, plantor som börjat växa men inte varit mogna för skörd. Kan det vara så att 2010 blir ett skördeår?

Beslöt mig för att göra en totalrokad beträffande mitt yrkesliv. Jag har sagt upp mig från ett jobb och skall fokusera på mitt andra. Jag hoppas och tror att det går igenom i slutet av januari...

Relationen är nu murad, slipad och limmad - ärren och sprickorna finns där men förutsättningarna för att de skall blekna under 2010 är mycket goda.   

Mina försummade vänner som inte ger upp utan fortsätter höra av sig, enträget och envist, trots att jag aldrig har tid att höra av mig tillbaka - jag vill inte ha det så!

Mina älskade barn som behöver en närvarande mamma - det är min högsta önskan också, varför är jag inte det då?

Massor av insikter har ramlat över mig. Nästa år får nog bli det år då jag använder mig av dem.

Det är svårt att leva. Det är tufft. Men för mig har den stora frågan 2009 varit - varför lever man ett liv som är svårare och tuffare än man vill om man har möjligheten att göra det så mycket enklare? Grunden har lagts till mitt nya, enklare och så mycket roligare liv. Nu är det nyårsafton - det är väl en bra språngbräda för att förverkliga alla planer och realisera det liv jag önskar och vill ha?

Men välkommet då, 2010! Jag är redo.   

Gott nytt år på er allihop - vi har ett suveränt år framför oss!

Maken är mellandagsledig. Han gick hem från jobbet den 21 december och har varit ledig sedan dess. Jag, däremot, har jobbat häcken av mig sedan vi kom hem i söndags. Igår kom jag hem klockan elva. Idag jobbade jag bara halvdag så jag var hemma redan klockan fem!! Då hade jag t o m hunnit avhandla det som behövdes på systemet och hämtat upp son hos kompis på väg hem.

Ett par gånger under mina jobbtimmar har jag ringt hem. Varje gång jag lagt på hade jag behövt en valium för att lugna ner mig...   

Maken är überstressad! Han rapporterar om; tvätt, städning, matlagning, körande på ungar, ungars kompisar hemma, handlande och och och och... Öh... Dessutom är han FÖRKYYYYLD och hostar, nyser och snörvlar. Minsann minsann. Som grädde på moset har han gjort potatisgratänger till sin fars åttioårskalas. Efter att ha ringt mig och fått instruktioner om hur att sätta på varmluftsugnen.

Excuse me här nu va...

Någonting i allt det här får mig att reagera med en axelryckning. Undrar vad det är...?   

Missförstå mig inte! Han är totalt underbar min man, på alla sätt! Han är otroligt duktig, jättehändig, kreativ och företagsam. Han är en bra far, intelligent och logisk och den mest omtänksamme person jag känner. Det enda problemet är nog egentligen bara att han är - just det - karl. Stackarn...   

Nu har vi bott på landet i snart fem år. Eller nä, inte än, men i april har vi det. 2005 lämnade vi staun för att bosätta oss in the middle of nowhere... Det här nowhere har sedan dess blivit hela vårt allwhwere kan man säga. Vi har flyttat hem!   

Vi har provat det mesta tror jag - vi har bott i lägenheter i stan och utanför stan, vi har bott i radhus, vi har bott i "nästanlägenhet" i privatvilla... Man kan väl säga att vi provat oss fram, babysteps.

Om jag gör en utvärdering av våra boenden så har jag har trivts väldigt bra på alla ställen och i alla bostadsformer. Jag är som en jäkla amöba, anpassar mig lätt och smärtfritt och gillar läget. Men att gilla läget är inte detsamma som att komma hem. Nejnejnej. Och börjar man rota lite i det faktum att vi lämnat nyrenoverade, jättefräscha bostäder med antingen attraktiva barnvänliga omgivningar eller havsläge, centralt belägna med gångavstånd till jobb och nöjen till förmån för en funkisvilla med totalrenoveringsbehov mitt på vischan kanske man borde överväga intensivterapi av något slag. Jag kan säga att många ifrågasatt oss, vår mentala hälsa och vår förmåga att fatta beslut. Kanske t o m någon övervägt att anmäla oss till någon myndighet, utesluter inte det. "Tänk på barnen" har jag hört nångång...

Ja, jag kan erkänna; jag saknar min sekelskiftesvåning. 140 kvadratmeter, 3 meters takhöjd, skjutglasdörrar och kakelugnar. Serveringsgång och pigkammare. Den lägenheten TALADE med mig! Den hade själ i väggarna, i taken och i golven. Den hade också 63 trappsteg upp till ytterdörren (dubbeldörrar med glasfönster, naturligtvis) och ingen hiss. Jag hade en bebis som jag bar och bar och bar uppför dessa trappor och när jag burit upp bebis fick jag springa ner och bära upp kassar. Jag fick tennisarm på kuppen - ärligt. Vidare hade den ingen isolering i ytterväggarna och direktverkande eluppvärmning. Tjoho. Sa inte plånboken.

"Jösses, fattar ni hur mycket ni måste KÖRA på ungarna om ni bor på vischan?" frågade kompisar. Ja, det förstod vi. Ungefär lika mycket som vi fick göra i stan - man släpper inte ut sexåringar i trafiken i stan. Man kör dem till kompisar, kortare sträckor kanske, mer miljöovänligt men antalet turer blir desamma. På landet kör man barn och passar på att handla, uträtta ärenden, hälsa på folk eller ta sig en ridtur när man ändå är ute och far. I stan körde man några extra turer istället - det var ju ändå så nära...

Vi tog ett i mångas ögon idiotiskt beslut, köpte ett totalrenoveringsobjekt på landet, totalt ovetandes om vad som väntade och hyrde en lastbil på Preem och drog!

Huset är fortfarande inte färdigt. Det lär ta några år till. Vi pendlar till jobbet på glashala skogsvägar, i stekheta sommarbilar med solen i ögonen och kör slalom mellan älgar, rådjur och vildsvin. Vi slåss mot myggor, flugor och skjutsar våra barn flera mil i veckan. Vi har 8 km till affären och 2 mil till tätort. Att gå på krogen kostar antingen en hotellövernattning eller en nätt taxiresa om 900 spänn...

Men björkarna som susar på tomten är våra. Tystnaden och lugnet är vår. Utsikten över 10 New Forestponnies i hagen bredvid huset är vår. Jag kan kliva ur sängen, dra på mig stövlar och jacka ovanpå pyjamasen och gå rätt ut i skogen med hunden. Svamparna, blåbären och smultronen i vägkanten är mina! Åtminstone hamnar de i min frysbox...    Barnen går i liten skola, alla känner alla och man vågar ta ansvar för varandras välbefinnande på ett helt annat sätt än i stan. Vuxna vågar fortfarande tala busungar tillrätta, vare sig det är deras egna eller andras... 

Hoten som hela tiden hänger över en; försämrad samhällsservice, nedläggningshot av skolor och barnomsorg kan bli mer påtaglig kanske. Men ska man vara ärlig slåss man med samma problem i städerna. Skolor skall slås samman, de små enheterna försvinner och blir gigantiska. Barnomsorg finns, den är bara full och köerna långa...

Livet på landsbygden passar kanske inte alla. Men för mig är det nog det mesta "hemma" jag någonsin haft!

Ojojoj... Känner att jag plötsligt tappat kontrollen över det mesta. Vad är det för dag, när är det helg, när är jag ledig, när ska jag jobba? Var är mina papper, var är mina räkningar, ojdå finns det ingen mat hemma....? Två tandläkartider, en läkartid och ett möte inbokat samma vecka - kommer bara inte ihåg vilken vecka det var *suck*   

Fattar inte hur allt kan blir så totalt ihopkört pang bom? Jag som alltid har stenkoll på läget har plötsligt ingen koll på någonting... KAN det vara för att jag försöker ha koll på lite för mycket månne?

Nu har jag precis bokat in musikanter till bygdens julgransplundring i januari. Synd bara att jag bokade in dem fel helg... Jag blir så trött på mig själv