Lillfisen fyller år i början av april. Åtta år. Blir en stor-lillfis!

Hur som helst, vi gick igenom lite önskemål inför hans stora dag.  Presenter, mat och firandets genomförande.

Så nu behöver jag lite undervisning här; var hittar man en Bakugauntlet, Brawlers gampeack och Maxus Dragonoid??? Och hittar man händelsevis Bakusphere på samma ställe?

Själv försökte jag påminna honom om saker han BORDE önska sig såsom en ny skolväska, vårskor och en ny kepa. Han bemötte detta med ett ”jaja, visstvisst, men mest av allt behöver jag ha en ny TV och en ny bänk som den ska stå på”.

Behöver? TV? Åttaåring? Hahahaaa, var FÅR de allt ifrån?!

”Det enda du behöver är kärlek, mat och kläder gubben” sa jag.

”Jag vet, men man får faktiskt ÖNSKA sig” svarade Stora lillfisen näbbigt. ”Dessutom behöver jag ju mat och jag BEHÖVER Tacos när jag fyller år. Sådeså!”

Suck.

Oftast brukar jag tycka att jag ”kan” lite om det mesta. Jag ”kan” sy – lite grann, jag ”kan” tapetsera – lite grann, jag ”kan” klippa barnens hår – lite grann.

Däremot kan jag absolut inte laga mat! Jag kan förvisso läsa ett recept, men fattas det någon liten ingrediens i skåpet så är jag körd. Det händer allt som oftast – i mina skåp hittar vi peppar, salt och… och… grekisk salladskrydda. Samt nån oöppnad burk med konstiga kryddor som jag i ett infall av ”vi måste börja laga annan mat för jösse namn” har köpt. Förmodligen gick datumstämpeln ut 2005 eller nåt. Vågar inte titta efter.

Sen kan jag läsa ett bullrecept också, men det står aldrig i receptet att ”den här mängden mjöl är för mycket, bullarna kommer bli torra och hårda” vilket gör att jag alltid får torra och hårda bullar – trots att jag gör precis som det står i receptet!

Men nu!! Nu jäklar…

Jag har marinerat mig själv i Masterchef under några dagar, en hel säsong från USA, en hel säsong från Australien och även kollat hittills visade avsnitt av den svenska versionen.

Jag blir sååååå inspirerad! Wow, vilka chefs! Plötslig vill jag också laga mat, massor av mat, hitta på och höfta lite. Domarna pratar alltid om smaker, hur de kommer i en ordning ”first you feel the taste of yadayada and then, in the end, you can sense a twist of yadayada”. Ni hör själva hur makalöst gott det låter när man säger så!

Så igår var jag och handlade; vitlökar, chilisåser, dijonsenap, balsamvinäger i olika färger, cayennepeppar, chili – massor av grejer som jag knappt ens visste fanns.

Sen började jag Masterchefa; jag hackade, stekte, rörde, kryddade, blandade och skar! När jag var klar betraktade jag mitt verk:  en köttfärspaj med vitlök och chilisås, till denna en creme fraichesås med honung och dijonsenap och en burk fullkomligt gudomlig tomatsalsa!!!   

Jag KÄNDE mig verkligen som en masterchef – jag var koncentrerad, smakade och smakade, kollade på klockan, tog fram nya skedar och smakade lite till… Föreställde mig hur Per Moberg kom förbi och frågade vad jag skulle göra, nicka instämmande till mitt svar och säga ”Spännande” innan han gick vidare.

La upp maten på tallrik, hällde över lite sås och la upp tomatsalsan lite snyggt vid sidan om. Lite råhugget, ingen överdriven komposition byggd på höjd eller längd utan lika enkelt som maträtten faktiskt var.

Det. Blev. Så. Jävla. Gott!

Nu är problemet bara att jag inte minns hur jag gjorde…   

...sådär jobbigt hysteriskt så jag hamnar i dvala...

När allting hopar sig så blir jag sån att jag får INGENTING ur händerna istället! Jag är som en jäkla struts; oooohhh, nu kommer mastodontuppgifter - jag lägger mig i ett hörn och låssas att jag inte finns!

Istället la jag mig på soffan när jag kom hem igår, åt semlor och maränger (nä, funkar inte med LCHF), gick upp fem kilo och tyckte synd om mig själv. Sen kollade jag på hela säsong 1 av Masterchef USA (äääälskar det programmet) i flera timmar, somnade och vaknade till precis samma mängd "massor att göra" som jag hade när jag la mig på soffan. Jag fixar liksom inte veta hur mycket jag borde göra, skulle ha gjort och därför måste ta tag i...

Nu har jag andnöd av all ångest som trängs i andnings-, hjärt- och magtrakten och vet inte var jag ska börja.

Så blir det när man hela tiden försöker jobba liiiite mindre än vad arbetet kräver och sen måste vara hemma med sjuka barn eller nåt sånt... Det finns liksom inga marginaler.

Nu kommer jag avsäga mig alla sociala, alla privata och alla idrottsliga uppdrag för ett par veckor och bara försöka bli av med allt som jag inte gjort fast jag borde. Tror jag ska börja med alla privata grejer som ligger och möglar för att bli av med dem och sedan fokusera på jobbet.

Otroligt hur pressande det är att inte leva, göra och vara den man vill för att man på egen hand - kan ju knappast skylla på någon annan - målat in sig i ett hörn och inte kommer därifrån.

Vad gör man åt eländet? Ska jag börja jobba heltid? Men då hinner jag inte med nånting av det jag gör på fritiden idag...

Nä, måste uppenbarligen fundera lite på mina prioriteringar här... Ska göra det så fort jag fått näsan ovanför vattenytan igen.

Jahaja... Två ungar återvände idag till skolan efter nästan en veckas hemmavaro med värsta förkylningsinfluensaöronvärks-epedemin. Själv har jag suttit i köket och väntat ut dem, deppat lite över att inte kunnat jobba och då och då vikt lite tvätt.

Återvände till jobbet igår och fick lägga halva eftermiddagen på att tjafsa med DHL... Visste ni att DHL öppnar alla paket man skickar med dem? Eftersom vi skulle buda sekretessbelagda dokument så kunde vi ju inte acceptera detta men fick då veta att "alla budfirmor öppnar alltid paketen, i synnerhet när det gäller nya kunder. Det MÅSTE vi, det är vårt reglemente som säger så."

- Jaha, men det här paketet FÅR ni inte öppna,

- Jamen vi LÄSER ju inga papper, vi kollar bara så det är det ni säger i paketet...

För mig spelar det ingen roll! Om man ska buda papper om exempelvis en klient så KAN ju, rent teoretiskt, kontrollanten vara vår klients motpart!

- Då skippar vi DHL, sa jag, vi löser det på annat sätt.

- Jamen alla andra budfirmor gör likadant...

Jag fattar hur de resonerar, det är inte det som är grejen. Bortsett från att jag blev ganska skakad över det faktum att budfirmor öppnar försändelser så bryr jag mig inte egentligen, vi använder dem aldrig.

Men mitt regelverk synkar inte med deras, så enkelt är det. Sekretessbelagda uppgifter är sekretessbelagda av en anledning, det måste gå före allt annat.

Men vet ni vad?

Istället för att betala 890 spänn till DHL för att de skulle buda upp saker till halva Sverige och därtill öppna paketet drog jag till Posten! Där skickades allt med Expressutdelning före klockan nio och för det betalade jag drygt 300 spänn... Undra på att det är dyrt med DHL när de ska lägga tid på att öppna paketen!

Undrar om inte Posten är underskattad trots allt...?

Blablabla våren blabla solen blabla fågelkvitter blabla…

Så, nu har vi klarat av vårsnacket, okej?   

Märkligt – alla snackar om våren som värsta grejen just nu. Mhm, känslor och lycka och tiddelipom. Är det verkligen bara jag som tycker att det nu kommer en period som är asjobbig? När det är varmt i solen, kallt i luften och allt blir geggigt, smutsigt och man inte ser vare sig datorskärmar eller TV-program för att solen lyser in genom fönstren?

Ända sen jag var mycket ung har jag blivit maxat irriterad över våren; årstiden när man går omkring och svettas i vinterkläder för att frysa ihjäl om man tar dem av sig. Ungarna blir förkylda, man tvättar deras leriga kläder flera gånger i veckan och hallgolvet ser ut som Saharas öken av all indragen sand.

Snön smälter undan – DET är ju bra. Visst visst, sen lägger vi en vecka på att röja upp hela tomten. All skit som snötäcket omsorgsfullt gömt undan ploppar upp som vildsvin i smålandsskogen… Som om man inte hade fullt upp att göra ändå! Med vårstädningar, fönsterputsningar, torka rinnande näsor och mata dammråttor som virvlar runt i solskenet…

Och den där kluvenheten som drabbar en hela tiden! Vi är stenhårt lurade, märker ni inte det? Man vill ut i varma solen (bara för att upptäcka att den inte är varm), man vill springa som en gasell över gräsmattor och åkrar (och trampar ner i meterdjup snö som fortfarande ligger kvar, det blir tvärstopp och man far omkull i lervällingen som ligger som små sjöar mellan snötäckena), man blir nykär i maken, får fräknar på näsan och drar energiskt igång miljoner projekt – bara för att inom kort upptäcka att maken är densamma som alltid, fräknarna sitter kvar även när man är trött på dem och att projekten inte alls är lika roliga när de står där, halvfärdiga i november…   

Därtill är det någon oskriven lag att man måste gilla den här årstiden! Man måste bli glad och uppåt och positiv. Ha. Ha. Ha. Gissa vem som bara vägrar av ren princip?   

Heja hösten – oktober, snart är vi där!! Först ska vi bara genomlida ett par månaders myggelände, grillosande, snigelinvasioner och andra sommarplågor…   

Igår planterade jag om mina krukväxter. Kom plötsligt ihåg att jag läst nånstans att det kunde vara bra.

Blev lite förvånad dock – får man inte blomjord med i krukorna när man köper krukväxter??? I mina var det i alla fall inte en jordsmula, det var bara massa rötter! Fattar inte…

Lika förvånad blev jag över att jag efter detta drastiska tilltag plötsligt upptäckte att vissa av mina växter tydligen växer med bladen uppåt och inte hängande neråt?! Men det är ju lite kul att man plötsligt fått helt nya krukväxter i fönstren – ombyte förnöjer. Både mig och växterna, tydligen.

Annars var det innebandymatch igår och undertecknad hade den stora, ansvarstyngda uppgiften att sköta KLOCKAN! Det är ingen smal sak vill jag lova! Ujujuj… Har förvisso gjort det ett antal gånger förut men det är sååååå länge sedan så jag kom inte ihåg nånting. MASSOR av knappar att trycka på och lika många saker att hålla reda på. Man ska nämligen inte stoppa tiden varje gång domaren blåser utan bara ibland och under vissa förutsättningar. Dessutom är sista tre minuterna ”effektiv speltid” och DÅ ska klockan stannas varje gång domaren blåser. Och då ska man helst inte sitta där med en eventuell vaxpropp i örat, för då hör man inte skillnaden mellan gympaskor som gnisslar i golvet och domarens visselpipa… Råkar man ändå höra fel på dessa ljud så hörs upprörda föräldraröster från läktaren desto högre när de vrålar ”KLOOOOCKAN, KLOOOOOCKAN”  och man känner sig som om man är ansvarig för omröstningen i melodifestivalen.

Mhm, fråga mig – jag vet…

Men nu är matchsäsongen slut och lugnet skall därmed infinna sig. Framför allt hos maken som lever och andas innebandy hela vinterhalvåret.

Vinterhalvåret ja, det får vi nästan börja kalla för ”vintertrekvartsåret” snart va? I lördags var det vår och sol och idag var det åtta minusgrader…  Livet har liksom stannat av och alla går bara och väntar! Väntar på sol, värme och på att snöskiten ska försvinna. Det börjar kännas som när man är gravid och går över tiden! Så mördande trist…

Sen tänker jag på hur trötta alla är. Intressant fenomen det där; vi är vintertrötta, vårtrötta, semestertrötta och höstdeprimerade. Enda gången vi är på topp är under fyra veckors semester, men då aktiverar vi oss så till den milda grad att vi knappt orkar komma tillbaka till jobbet. Kanske borde vi fundera lite på om det finns andra anledningar än årstiderna som gör oss trötta?

Och kan någon förklara för mig: om jag köper två paket tulpaner och sätter i samma vas, varför växer alltid tulpanerna från det ena paketet mer än de andra? I mina tulpanvaser är alltid hälften av tulpanerna fem cm högre än de andra, trots att de var lika höga när jag satte ner dem...

Jaja, det var lite fundringar såhär på måndagsmorgonen. Hemma med två sjuka barn och känslan av att tagit fel på halsduken och taggtråd för egen del har jag inte så mycket annat för mig…

I väntan på att mina hundra bak-projekt som står uppställda runt mig i hela köket ska jäsa, gräddas och svalna lyssnar jag på P1 där de talar om böcker och läsning.

Programledaren reser runt till människor i landet och pratar böcker och läsning. Han frågar en dam ”händer det att du läser om böcker?” och hon svarar ”näää, nää inte läser jag om dem inte… Har man läst en bok så har man ju läste den…”

Jösses.

Jag har böcker som jag säkert läst om 10 gånger! Läser jag en bok som jag tycker om så kan jag läsa den en gång till så fort sista sidan är klar…

Det är som att se en film två gånger  - andra gången hittar man helt nya skikt, nyanser, lager och upptäcker saker man inte såg första gången. Har man läst en bok fyra gånger så kan den femte plötsligt bli en helt ny bok!! Man läser med helt andra ögon, helt annan vinkling och ur totalt andra perspektiv; man vet ju redan grundstoryn, man vet hur författaren vill att man ska ta till sig texten och kan därför experimentera lite.  ”Om jag nu betonar konversationerna annorlunda, om jag ger människorna andra utseenden och om jag ändrar på miljöerna – vad händer då?”

Men det funkar inte på alla böcker! Det funkar bara på vissa och då oftast skönlitterära böcker. En deckargåta är en deckargåta liksom, mördaren blir sällan någon annan bara för att man läser boken en gång till.

Som barn och halvvuxen läste jag Kulla-Gulla serien gång på gång på gång. Jag älskade den! Jag placerade Kulla-Gulla i en miljö som såg ut precis som den runt min gamla skola uppe i Dals-Ed. Hon passade så perfekt där i den solgula, herrgårdsliknande byggnaden och dess omgivningar.

Sen såg jag filmen…

Det spelade ingen roll hur många gånger jag läste böckerna igen efter filmen, miljön blev alltid densamma i mitt huvud; min egen. Trots att jag nu ”visste” hur den såg ut så  - nä.

Sen är det lite svårare med ljudböcker. Framför allt författarupplästa ljudböcker. Om en författare läser sin egen bok så matas jag med färdiga uttryck för hur den skall läsas och uppfattas. Det finns liksom inget utrymme för fantasi vad gäller nyanser, dialoger och tonfall. Det är som det är helt enkelt.

Appropå det; har ni läst ”I skuggan av ett brott” av Helena Henschen? En bok om ett ”riktigt” mord som skakade Sverige på trettiotalet och författaren är ättling till både offer och förövare.

Hon blandar fakta med fantasi, en mix som kan göra mig vansinnig! Det är förvisso en bra bok, spännande och intressant, men när man vet att det är på riktigt men händelseförloppet beskrivs som det eventuellt KAN ha gått till så blir jag frustrerad; jag vill VETA!

Böcker blir lätt mina vänner. Jag älskar dem, jag ogillar dem, känner igen mig, ifrågasätter, blir irriterad, förstår, känner och reagerar. Men det är ytterst sällan en bok lämnar mig helt oberörd, oavsett vad den handlar om.

Och med detta återgår jag nu till den typ av böcker jag lägger minst energi på; kokboken. Fast jag skulle nog behöva läsa den lite oftare... ;)

Jag handlar väldigt sällan på Konsum. Inte för att jag egentligen har något emot Konsum utan helt enkelt bara för att jag trivs bättre på ICA.

Men ibland vill jag vara lite wild´n crazy, som idag.

Stannade på Konsum i Rödeby på väg hem från jobbet. Kön var ungefär hur lång som helst och lite till, men alla stod där de stod med gott mod.

Bakom mig i kön satt en dam i rullstol. Hon skrattade hela tiden, hojtade och ropade; "OjojOJ så mycket FOLK det va idag" hojtade hon. Hennes ledsagare skrattade och höll med.

Istället för en stressad kassörska som försökte skynda på så mycket som möjligt satt där en så makalöst trevlig, glad och glädjespridande tjej! Hon pratade med kunderna, skrattade och spred allmän trivsel, bara sådär!

När det var min tur och hon blippade på med mina varor hördes plötsligt damen i rullstolen hojta ett glatt "HEEEEJ" till kassörskan. "Heej, är du här och handlar idag" svarade tjejen i kassan glatt och blippade på. "Jaaa" svardade damen i rullstol och berättade att hon köpt godis minsann... "Titta på mina fina vantar" hojtade damen lyckligt och visade upp sina färgglada tumvantar för kassörskan. "Men OJ vilka fina vantar! Det där godiset där måste väl vara till mig" skojade hon tillbaka. Damen i rullstol skrattade så hon hoppade i stolen och själv kunde kände jag hur hela jag sprack upp i ett glatt leende.

Damen i rullstol var så söt, kassörskan var så urtrevlig och självklar, alla köande kunder blev glada och tja - vissa människor är liksom bara naturliga glädjespridare!

Och då tänker jag att egentligen borde jag också vara mer så istället för att gnälla, tjura och vara grinig så ofta. Jag borde också göra människor glada, skratta och vara trevlig jämt!

Meeeen... Tanken försvann lika fort som den kom, för på väg hem kom en svart hund och sprang ut rakt framför min bil så jag nästan körde på den och sen var jag sur i säkert en kvart. Tänk om den hade sabbat min nya, fina bil!!!   

Lika bra att tjura som vanligt, har det inte hänt nåt skit så kommer det väl att hända...